Pust och stånk

Jag är för gammal för att vakna krabulantisk en vardag. Jag har ett vagt minne av att jag tidigttidigt utan glasögon grävde fram två värktabletter från min påbörjade packning. Sedan slocknade jag. Måste ha vaknat i något skede. Insåg nyss att jag inte endast drömt att jag fått sms.

Sedan jobbade jag. Drack kaffe. Sa hejdå vi ses om två månader. Printade ut karta över Uppsala och skrev ner telefonnummer så att jag förhoppningsvis på måndag får min nyckel till mitt rum. Det har verkligen börjat sjunka in. Och med det också pirret.

Åt nyss sushi. Svor över att det inte fanns wasabi i förpackningen. Svor när jag upptäckte wasabin under den sista sushibiten. Svor när jag smetade ut all wasabi på sista biten och svalde. Den girige straffas direkt.

Nu ska jag inte göra annat än titta på Profiler. Många avsnitt Profiler. Och äta chips.

gladare av mat i magen

Alla dagar som jag äter mer än en fil, en portion gröt och en Hesemåltid är bättre dagar än igår.

Idag ska jag på en lunchdate utan tidtabell och dåligt samvete. Ikväll ska jag dricka öl, äta salta pinnar och vara glad med glada vänner som skriver otroligt bra skönlitterära texter.

Det är inte svårare än så. Jag påminnde igår om mig själv hösten 2006. En enda stor humörsvängning på två ben.

äsch(?)

Jag är inte trött. Jag är på gott humör. Jag har städat klädskåpet. Provat kläder. Städat lägenheten. Kastat gamla papper. Svarat på mejl. Lite över åtta timmar till inbokad lunch. Och nu tänkte jag fixa ihop en snabb middag.

Sånt där man gör när klockan närmar sig tre på natten en vardag.

förlåt

Idag har jag varit otrevlig. Jag har varit otrevlig och fräsig mot alla. Förlåt!

Planen var att spendera kvällen med engelskspråkiga kompisar, tills jag insåg att de antagligen säger upp bekantskapen efter att ha träffat Stress-Lotta. Dessutom var jag så trött att jag tvivlar på att jag kunde föra a relaxed conversion in English without too many swear words and insults. Istället sade jag Parmesankana ateria kolalla mukaan vid Hesburger. Åt, tittade på Profiler i max femton minuter och sov i två och en halv timme.
Det gjorde mig trevligare.

Jag hasar efter i min tidtabell. Jag panikar, stressar, oroar mig. Hoppar över lunch för att kompensera och blir ännu mer förbannad. När det enda jag är absolut tvungen att göra är att packa, lämna tillbaka bibliotektböcker, föra ut roskis och diska innan jag åker.

Big trouble

Bitterfittan av Maria Sveland
Ge sig hän av Pia Tafdrup
Genomresa av Åke Edwardson
Rum nummer 10 av Åke Edwardson
Hål i huvudet av Jenny Jägerfeld
Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke
Kring torget i Skoghall av Robert Åsbacka
Mun mot mun & Lilla livet av Nina Lekander
Svinalängorna av Susanna Alakoski
Tackar som frågar : historien om många människor av Jennie Dielemans
Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger
Trekant av Mian Lodalen
Mig äger ingen av Åsa Linderborg
När ingen ser av Elizabeth George
Det blod som spillts av Åsa Larsson
Gone, baby, gone av Dennis Lehane
Svart stig av Åsa Larsson
Box 21 av Roslund och Hällström


Jag insåg nyss att jag antagligen hinner til Sverige innan årets bokrea är över.
Jag kan bara hoppas att hälften är slutsålt.
Och behöver jag en inbunden version av Svinalängorna när jag har den som pocket? Svar: Absolut!

att också andas

Jag trodde att jag skulle vara så stressad den här veckan att jag knappt minns att andas. Så stressad är jag inte. Å andra sidan är det bara tisdag.

Bråttom kan det bli. Lite fritid kan det bli. Sista-minuten-panik är inte alls omöjligt. Idag skall jag ännu hämta tio räksmörgåsar, koka kaffe till ett möte, skriva protokoll under mötet, ringa ett samtal, skicka tre mejl, söka lämplig kurslitteratur, hitta på de ultimata tenfrågorna och banda in den sista föreläsningen (som jag tydligen hoppade över i misstag igår).

Sen ska jag läsa en novell i Puck Sumelius novellsamling Betryggande avstånd.
Och sova.

konsert i april

El Perro del Mar - god knows (you gotta give to get)

äckligt

Om jag ska vara äckligt ärlig just nu har jag dåligt samvete. Och om jag fortsätter på samma linje kan jag erkänna att jag är räddare än jag egentligen vågar erkänna just nu. Det gör ont i magen och jag hade svårt att andas på min promenad till jobbet. Det är bättre nu, men inte bra.

Jag är rädd för att en del av mina närmaste inte ska finnas kvar när jag återvänder från Uppsala. Att de inte längre lever. Jag har dåligt samvete för att jag ska åka, även om jag vet att det inte ändrar något. Ingen blir friskare och mera levande av att jag sitter vid ett skrivbord i Åbo, än att jag sitter vid ett skrivbord i Uppsala. Det vet jag. Eller det hoppas jag.

Sedan glömmer jag ibland att tänka på alla hemska, dåliga, skrämmande sakerna. Och när jag igen minns har jag dåligt samvete för att jag skrattade, hade roligt eller borstade tänderna utan den minsta tanke på det jag känner att jag borde tänka på. Tills jag igen upprymd funderar på människorna jag skall flytta ihop med om exakt en vecka.

Jag kan också ha dåligt samvete för att jag känner mig nedstämd, när det finns de som har större rätt att vara nedstämda.

Ibland är det bara så. Ibland blir det inte som man tänkt.

Bara vara. Bara vara. Bara vara.
Inte tänka. Inte tänka. Inte tänka.

Inte så bara

Bara lördag. Bara tapas. Bara vitlök. Bara Wii. Bara Rayman Raving Rabbids. Bara ett år äldre. Och bara vara.

sömn

Bästa medicinen är att vara en helhelg med de man tycker om. Å andra sidan kunde man inte tro det när man såg mig nyvaken sex-tiden på kvällen. Jag kommer ner för trapporna, varit vaken i 20 sekunder.

"Skratta nån här nere?"
"Hej på dig med"
"Skrattade du? Skrattade du va?"
"Det gjord jag väl"
"Fan, jag vaknade"
Jag sitter tyst en stund på fotpallen i vardagsrumshörnet och tittar ilsket på de andra som spelar wii.
"Skit, jag hade inte ens tänkt sova. Inte egentligen"

Vad man lär sig av detta? Jag behövde sova. Och jag är sällan trevlig om jag blivit väckt.

skräckfilm

Jag sitter vid ett köksbord och skall snart gå upp en våning för att sova. Jag tror inte att jag orkar bädda. Jag borde bädda.

Jag sov knappt i natt. Jag frös. Jag sorterade papper. Vände och vred mig i sängen. Steg upp halv tre för att se en dålig skräckfilm (Filmen Hostel är inte något jag rekommenderar). Jag hoppades att den skulle vara mera skrämmande än verkligheten. Det var den inte.

När det inte blir som man tänkt sig

Idag när jag gick hemåt, över bron, tänkte jag på blogginlägg. Det är ofta på bron jag får idéer till inlägg, svar på frågor jag grubblat över, de bästa första meningarna i skönlitterära texter eller rubriker. Väl över bron, närmare busshållplatsen, konstaterade att det måste bero på att jag tänker bäst när jag går, att det är vid bron jag promenerat så pass länge att jag tömt huvudet på onödigheter och det viktigare fått plats i mitt medvetande. Jag minns att jag idag råkade ha nyckelknippan i handen eftersom jag upptäckt att högra jackfickan hade hål. Jag minns att jag kände mig extra nöjd just idag och just då. Jag öppnade ytterdörren och hittade ett födelsedagskort på tamburmattan. Jag skrattade.

Sedan fick jag ett samtal.
Jag hade orsak att gråta för någon redan vid jul. Nu fick jag en orsak till att gråta för någon annan. Det är orättvist. Och ingen idé längre att visa sig tuff genom att hålla tillbaka. Det blir en födelsedag om några dagar som jag minns av fel orsaker.

Ja, mamma!

"Du måste komma ihåg att föra ut roskis före du åker."
"Ja, mamma."

Jag undrar vad det säger om mig, när kära mor ringer för att meddela att de nog kan åka bil i tre timmar för att hjälpa mig att diska, dammsuga och torka damm före jag åker till Uppsala. Eller kanske det säger mer om henne?

Här är faktiskt städigare än vanligt.

som om ingenting hänt

Det är inte konstigare än att det var dags. Odramatiskt.
Ingenting tar slut, inte bloggandet, inte livet, inte kontakten.

Idag har jag helt enkelt stigit upp, ätit morgonmål, promenerat till jobbet, ätit pizza till lunch, bandat in fler föreläsningar om ungdomskultur, lyssnat på musik, gått på filmkväll för att se den isländska filmen Hafið, fiskat sällskap för teaterpjäsen Ruksaaks mua?, ätit chips, skickat en möteskallelse, kastat bort inte-längre-så-färsk revbensspjäll jag glömt att tillreda.

Och startat en ny blogg.