två veckor är ingenting

Det är inte svårt att ha semester. Inte det minsta svårt. Egentligen är det ganska lätt. Jag kunde fortsätta hur länge som helst om jag inte fick så ont i ryggen av att ligga på soffan när jag ser klart hela Buffy, säsong fem av Breaking Bad och säsong ett av Orange is the New Black, eller om jag inte blev så trött av att några timmar aktiverar mig genom att gå på stan, spela brädspel, heja på brorsa som springer en hel maraton (ja, om jag inte skärpt mig och samlat ihop mig hade jag storgråtit när jag såg honom springa över mållinjen), göra loppisrunda, plocka sjutton (ja, 17) kantareller, simma i kall havsvik, premiäråka bak på pappas motorcykel och han ropar nått om att jag inte ska vara så rädd, att jag gjort värre saker. Och idag var lördagen jag fick mejl om att dendär avhandlingen inte klarat språkgranskningen, att jag ska på ett möte tisdagmorgon om grejen, att de förstår det som att jag skickat in en ofärdig text, att jag tre veckor på mig att fixa det. Och jag tänker att det får väl vara den semestern, att det kanske är lika bra att jag återvänder till arbetsrummet från och med tisdag.