Jag vet att jag också jobbar när jag läser texter men vem orkar läsa arbetsdag efter arbetsdag. Jag vet att det inte är så längesen jag gav skrivk(r)ampstips till skrivkursdeltagare men det är så omåttligt mycket lättare att ge tips än att själv följa dem, trots att tipsen inte nödvändigtvis var allmängiltiga utan mera exempel på hur jag brukar göra för att bli av med proppen. Jag vet att det inte är så längesen jag coachade någon som skrev sitt slutarbete men fortfarande är det så mycket svårare att själva skriva. Jag vet att jag vet vad jag ska skriva men när allt jag skriver blir oanvändbart dravel. Jag vet att jag själv är den mest kritiska läsaren till mina egna texter men oberoende hur jag vänder på det är det skrattretande dåligt om jag ens får något skrivet. Jag vet att ett tips är att skriva annat men det känns som om det här bloggandet inte heller löper, för att inte tala om skönlitterära texter. Jag vet att det brukar hjälpa att byta skrivplats men just nu vet jag inte vart jag ska gå. Jag vet att sista utvägen är att några dygn före deadline skriva som en galning oberoende hur dåligt det än blir men när jag helst skulle vilja att det blir en dräglig textmassa.
8 juli 2009
k(r)ampen
Om man ska säga nått om ett jobb som i princip endast går ut på att producera text dagarna i enda kan man minst sagt säga att det är ganska skit att både skrivkrampen och det dåliga samvetet samtidigt arbetar på högtryck ett längre tid. (Jaja, satsbyggnaden blev konstig där mot slutet men nu har jag suttit hur länge som helst och möblerat om utan att höra hur det ska vara för att det ska bli rätt och risken för att jag ska radera detta inlägg på grund av detta dilemma + skrivkramp är mycket hög, så låtsas vi som om ingen märker något. Samtidigt som jag nog måste kommentera det, så att alla som trots allt märker det för att det sticker så obehagligt i ögonen kan vara lugna.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar