Att (försöka) skriva doktorsavhandling är egentligen som att åka berg- och dalbana. Utan pauser. Ibland är det uppförsbacke och ibland nedförsbacke. Ibland känns det som om man behöver spy över vagnkanten, medan man ilar vidare. Så kommer en loop, man åker upp och ner och återvänder till utgångsläge. Man sitter där i vagnen och undrar vad som hände, men hinner inte komma till några slutsatser innan vagnen knycker iväg vidare. Nedförsbacken kan vara angenämt kittlande. Det kan väl kallas flyt. Samtidigt kan nedförsbacken vara obehaglig, okontrollerbar. Jag minns att jag som liten på Borgbacken alltid slöt ögonen när vi närmade oss tunneln i slutet av banan. Det kändes tryggare att blunda, men samtidigt gjorde det att jag länge trodde att tunneln också betydde att jag var upp och ner. Så stannar vagnen med ett ryck. Man kan pusta ut/ha dåligt samvete för att man står stilla/pilla bort stoppet med nerbitna naglar/ta semester.
De två senaste veckorna har jag ryckigt och halvförberedd åkt till höger. Kände att jag ville experimentera lite. Tog tag i vänstra vagnkanten och vippade lite försiktigt. Skrev något som kunde bli en fristående artikel samtidigt som jag lekte med tanken att släppa taget och se vart det bär. Presenterade första versionen i början av veckan för mina kolleger. Från att jag satt med orden jag är allt för personlig/det här är egentligen bara flum/blir jag anklagad för att vara narcistisk nu/jag vet inte vad jag gör/jag bara experimenterar lite/vågar jag ta steget över kanten/sträcker jag ut vänster hand för mycket/skriver jag för ovetenskapligt/skriver jag för skönlitterärt/skall jag köra eller radera i halsgropen, fick jag höra att jag skall släppa taget/det fungerar/kör/använd/konstruktiv kritik/det är som om du håller fast dig panikartat med högra handen samtidigt som du sträcker fram vänstra till en ny dimension/och den gamla klassikern vad är din huvudfråga (som jag kanske kom lite närmare ett svar den här gången).
Från att jag ensam åkt i den röda vagnen och mitt material (bloggtexter om kroppen och ätstörningar) åkt i blåa vagnen sitter vi plötsligt i samma vagn. Tidigare har jag jagat dem, men främst har de jagat mig (nattetid med sömnlöshet och dagtid med illamående). De skrämmer mig fortfarande. Men de skrämmer mig inte lika mycket som jag själv skrämmer mig. Jag utnyttjar mina egna erfarenheter. Jag går tillbaka till min egen tonårstid. Jag läste min första blogg från början av 1998. Jag läser min gamla blogg, jag analyserar mig själv. Situated knowledge. Autoethnography. Namnen är tydligen många. Jag går tillbaka till minnen från 1992, när jag som tolvåring skrev in till ungdomstidningen Okej, redogörde för min längd och vikt och frågade om det var normalt. Jag går tillbaka till högstadietiden då jag regelbundet fick väga mig på grund av undervikt hos skolskötaren. Jag går tillbaka till mat, hunger, våg, måttband, oro, obehag, kontroll, kontrollöshet, kalorier, köld. Jag går tillbaka till egna blogginlägg skrivna över tio år sedan som beskriver ett problematiskt förhållande till min kropp. Det är obehaglig läsning. Det är kanske inte så konstigt att jag haft problem med att förhålla mig till och obehag inför mitt forskningsmaterial. Avhandlingen fick nu en överraskad (men antagligen nödvändig) vändning. Jag vet inte ännu om det går uppåt eller neråt. Men upp och ner går det inte. Jag har slutat blunda och åker in i tunneln.
1 kommentar:
Skicka en kommentar