tantfasoner

Jag är förbannad. Riktigt förbannad.

Det händer sällan att det tar sig till den här nivån. Jag började morgonen med att skrika och härja. Jag brukar behärska mig bättre. Jag behärskade mig ännu igår. Brukar ha överseende. Se det positiva i eländet.

Det går inte längre.

Jag ordnar, fixar och beställer. Efteråt kommer vi med de goda råden. Vi väntar med de goda råden tills det för mig känns som om det är försent och orsakar mycket mera ordnande när jag har annat att tänka på. Sedan drar vi ut på det hela så gott det går. Så meddelar vi för n:te gången att vi sannerligen inte tycker om den och den. När det är dags att åka hem, meddelar vi att vi minsann måste få sitta bredvid mig i bussen. Vi har ju ärenden, viktiga ärenden. Vi ler lite oskyldigt. Jag nickar och stirrar ut genom fönstret. Förklarar att det i stadgarna står si och så, att det inte hänger på mig.

Det är så här långt jag skulle ha klarat mig. Men räckte det? Nej.

Sedan skulle klockan bli sent samma kväll. Då ringer vi. Och ringer. Jag vägrar svara. Resonerar att det är bättre att lugna ner mig än att svara och säga någonting riktigt fult. När jag i morse vaknar, efter en lång natt med mardrömmar om tanter, läser jag mejl. Visst har jag fått ett långt mejl. Med beskyllningar, anklagelser. Om man kan vara elak ansikte mot ansikte med andra personer närvarande, kan jag säga att man tydligen kan vara dubbelt elakare i skriven text riktad till en person. Jag läser halvvägs, sedan ryter jag rakt ut, stänger mejlen halvläst.

Jag måste ryta till, måste sätta människan på plats för att klara av hela perioden. Annars får jag ingen nattsömn, inget konstruktivt gjort.