Transportmedel, efter kort flygtur kommer för lång flygbusstur

Att gå på café

Jag sitter på Vete-katten i Stockholm. Hittills har jag fikat med hujsigt bra Jessica, lättat mitt hjärta, blivit skakig, fått ett problem löst, skrivit en jobbansökan, ätit en grillad macka, skickat ansökan. Allt på tre timmar och förtiofem minuter. Nu behöver jag en miljö som inte är skramligt café.

Transportmedel med tidig väckning i kroppen

Transportmedel i realtid med Celine Dion i bakgrunden

Att släppa och stanna, båda är lika svåra

Det är egentligen inte sant. De går inte att jämföra eftersom de handlar om så olika saker. 

Att släppa gammalt groll. Släppa allra senast då det inte går att göra något åt saken, när döden liksom kommit emot. Men jag kan inte släppa det. Jag tänker på det oproportionerligt mycket. Varje dag, flera gånger om dagen. Grollet växer i huvudet så att inga andra känslor kan finnas där, kommer ihåg saker som sagts i telefonsamtal på födelsedagar, på gången då jag gick upp till huset för att låna en konservöppnare. Det gör att jag känner mig kall och känslolös. Det skrämmer mig, jag skäms över det. Försöker tänka att det här också är känslor, och ett sätt att bearbeta. 

Sedan, att stanna när ögon möts. En gång, sedan en gång till, och sen så många gånger att jag känner att jag blir uttittad. Jag ser på de som sitter till höger, de som sitter till vänster, tittar ner i det välbekanta bruna fredagsbordet, lyfter huvudet och tittar mot väggen, upp mot de tjocka murriga fredagsgardinerna. Ute är det fortfarande ljust. Till sist känner jag att jag måste gå. Jag drar på mig rocken, halsduken, mössan, så snabbt. Innan jag egentligen förberett någon. Måste bara ut. Kan inte stanna, orkar inte med att någon jag inte känner kommer fram. Jag vet varifrån vi är bekanta. Det är stället som plötsligt gjort att det händer. Det är inget fel på det den här gången, inte alls. Jag orkar bara inte. Och det är helt okej. Egentligen hör väl de två ihop. Bara släppandet blir möjligt blir också stannandet okej.

drygt sjuttio ord om en lördag

Det här är den sjunde första meningen jag skriver i det här blogginlägget. En handlade om att jag idag varit på sångkörskonsert, en annan om hur Orvar sitter här bredvid och försöker fånga orden jag skriver fram, en tredje om boken jag läste idag, en fjärde om dansteaterloppiset jag gick till idag, en femte om hur varmt det var idag, en sjätte om att inte orka blogga och sen kom den här.

dagens fyra bästa

- nytt superkort hår

- tatueringstid bokad

- helt jättestrålande utlåtande på mina meriter och forskningsplan också om beslutet om finansiering var negativ. Känns inte så tokigt när knappa 10% av 350 stycken forskardoktoransökningar beviljades finansiering

- jag går tidigt i säng och hoppas sova riktigt länge

Sena timmen

Måste bli bättre på att gå hem från jobbet, också om jag tog en liten krogpaus mitt på ljusa dagen. Egentligen jämnar det väl ut sig. 

från och med nu ska allt printas

Grej en inte vill upptäcka:
att alla tidigare versioner av jobbansökningar och meritförteckningar raderats.

Grej jag upptäckte idag:
att alla tidigare versioner av jobbansökningar och meritförteckningar raderats.

"Kreativt lyssnande"

Klick, klick.

Kom!

Och inte för att bara höra mig läsa en färsk dikt om att ligga i sängen, utan för att höra på andra huippu typer.

en kattbild är en kattbild är en pausbild är en giltig orsak att inte blogga hundra dar i rad

Jag blir så himla arg på valet. Glad för min kandidats skull, men annars nä. Började dagen med att skriva in mig i partiet, men annars nä, fortfarande arg. Men innan allt det här: så många olika tidsplan på en och samma gång, så mycket hålligång, så mycket blast from the past.

För på fredag kom min mamma till stan, vi gick på voice of finlands final, satt längst bak, högst upp och skådade på spektaklet, gick hem och följande dag gick vi på förmiddagen från ett loppis till annat loppis till tågstationen för att vinka av mamma, in till stan för att möta nästa gästande typ, gick för att äta. Klockan var lördagseftermiddag, vi gick vidare. Mitt hår var skitigt och jag hade huppare som jag inte ville ta av för att jag hade en ful-som-stryk-t-skjorta och trodde-jag-skulle-gå-på-loppis-med-jacka-och-inte-på-krog-t-skjorta under när jag tidigare gått hemifrån. Så jag drack en öl, två öl och sedan några fler, så att hår och kläder inte var ett problem längre. Så himla praktiskt. Annan kaveri anslöt sig. Avrundade med ryynimakkara vid grillkiosk, en promenad vidare blev istället en promenad hem med gästande kaveri på grund av hektisk diskussion på grund av en blast from the past. Det hektiska pratet gjorde helt enkelt att vi glömde gå in till nästa krog. Kanske lika så bra. Antagligen lika så bra. Följande dag brunch på Kirjis, galleribesök, konstmuseumsbesök, ännu större blast from the past i form av en exsambos mamma som kände igen mig efter knappa åtta år (herregud, åtta år!) sedan vi senast sågs, avvinkning av kaveri. Ja, och sedan gick jag för att rösta, och det var det.

en kattbild är en kattbild är en kattbild

Det här är Orvar.

Nätverksmöte, föreningsstyrelsemöte och studentuppsatser

Och trots gårdagens blogginlägg, måste jag bara skriva. Så sjukt glad över alla jobbsammanhang och nätverk jag är med i. De tar tid, ibland känns det som om jag inte gör något annat, ibland gör jag inget annat. Men när jag en onsdagsmorgon går till jobbet, riggar upp skype i mitt rum, en finsk forskarkollega sätter sig på stolen bredvid mig och vi vinkar till två kollegor som befinner sig i Helsingfors och en annan som finns i Tartu, flickfnissar, tar foton när vi poserar med guldfärgad barbiedocka och teletappi och pratar om nätverksträff vi ska ordna om någon månad, om en större träff nästa år, om Nina Hemmingssons teckningar, paneler vi vill ordna och om skumpa vi ska dricka i början av maj när flera av oss är på samma ort, säger nähdään till kollegorna efter det två timmar långa mötet , skriver ett protokoll för en annan förening, äter lunch framför datorn, stiger upp och sträcker ut den värkande ryggen, bloggar och konstaterar att jag har hela tre timmar innan nästa styrelsemöte och att jag hinner läsa studentuppsatser, så är jag faktiskt himla glad.

lite-före-tolv-bloggande

Eldar brinnar, och eldar släcks. Min rygg talar. Eller egentligen skriker den till mig: skärpning! Eller egentligen: vad håller du på med? Eller, den gnyr för den har kommit till stadiet då den inte längre orkar skrika, tala eller viska. Men annars är det bra. Annars är det okej. Jag skriver små lappar till mig själv och medan jag skriver hinner jag redan glömma vad jag egentligen skulle skriva på lappen. Det här skulle vara lugnet efter en storm. Det är det kanske också. Jag går omkring i bråte och försöker reda upp bland sönderrivna halva meningar, sorterar de skadade från de oskadade, de obesvarade mejlen från de som inte behöver ett svar. De svarade är väldigt få. Jag tänker att jag väl snart ska få tillbaka mitt sociala liv, mina lediga helger. Så att det också inkluderar annat än en (på riktigt och bokstavligt en endaste) öl på tisdagkväll då jag samtidigt tänker på vad jag måste hinna med följande dag, försöker vara närvarande samtidigt som jag tänker att jag måste hem innan butiken stänger för att jag måste köpa kattmat och mjölk till mig själv.

Annagga å tammiåhåland

Jag blev accepterad som medlem i fb-gruppen "JoNej, sa Karisbon". Plötsligt hade kvällen försvunnit.

win-win-win

Jag har en iPadKatt, eller en katt som gillar att spela kattspel. Han introducerades till fenomenet hos mina föräldrar. Första gången han spelade hemma fick han 19 poäng, andra gången 56 och imorse blev det över 400. Jag har dessutom kommit på hur jag ska utnyttja hans speliver. Ibland är han pigg på morgonnatten, försöker brottas med andra katten. Det uppskattar varken andra katten som vill sova, eller jag som ligger under andra katten och också vill sova. Så sträcker jag mig efter plattan, startar spelet och han kommer springande och börjar spela. Misstänker också att katten kanske börjar utnyttja min trötthet för att få spela. Men hittills win-win. Eller win-win-win, med tanke på andra katten.

en diktfilm, min diktfilm

Vad jag lärt mig:
använd extern mikrofon när jag filmar
jag är usel på att dubba och klippa in ljudet på rätt ställe
det är roligt (ja, nu ska jag göra ungefär femtielva till)
ett första försök är alltid ett första försök

Efter fredagkvällskurs och före lördagskurs

En kattbild är aldrig fel. Så är det bara. Här är ett par som jag kattvaktat. Riktigt hyggliga typer båda två.

9.4.2015 om 8.4.2015

Vaknar tidigt till ännu tidigare meddelande om att jag ska ringa när jag vaknar. Fammo finns inte längre. Det har gått många timmar sedan jag fick veta det men fattar det inte riktigt än, eller tänker på det mer eller mindre hela tiden men med en hinna emellan.

Gårdagens blogginlägg har förmodligen aldrig känts så fel som det gör idag.

8.4.2015

Att blogga hundra dagar utan avbrott tror jag att skulle vara lättare om det hände saker. Och ändå händer det saker hela tiden. Också idag. Och om det hände ännu mer saker vet jag egentligen att jag skulle ha ännu svårare att blogga. Att blogga ska inte vara jobbigt, tänker jag. Det ska inte vara en utmaning egentligen. För mig är det delvis ett sätt att lägga på minne saker jag vill komma ihåg, att glömma och återupptäcka och delvis ett sätt att kontinuerligt skriva. Idag vill jag lägga på minne att det varit en bra och vanlig dag. Hade en lång kaffedejt med en kollega och en annan lång diskussion med en annan kollega om det faktum att jag inte erbjudits kenyanskt kaffe. Och så har det varit blåsigt. 

Tre muggar kaffe

Tisdag känns som måndag, undrar om det egentligen är onsdag, eller torsdag. Lyssnar på mig själv prata finska och transkriberar. Ser mig själv i videoklipp filmade under helgen och klipper bort skratt som skrattas på fel ställen, ser mig själv gunga på höghusgården där jag bodde tills jag var sju. Matar egna katter och andras katter. Läser ut Vassa föremål av Flynn, ger den fyra tänder av fem.

Det stora återförenandet

Imorse vaknade vi alla tre i Karis.

Nu ligger vi på soffan i Åbo. Första gången sedan 23 februari.

min arkitekturfavorit

Karis vattentorn. Linjerna, fönstren, formerna, graffiti.

Allt som behövs

Vad som gör påsk: mina två katter, en mamma, en pappa, en bror, att inte sitta med internet i handen. Har inte ens tagit ett endaste foto.

Långfredag

Man skulle kunna tro att jag arrangerat vad som ska stå var. Det har jag också. Pallen plockades till och med fram för rätt vinkel.

ett litet tips till författaren

*hallå, hallå SPOILER ALERT om du inte läst trilogin Divergent*

Ett litet tips till dig som är i beråd att skriva en trilogi. Du har kanske skrivit del ett och del två redan. Du har skrivit dem i jag-form, med en huvudperson. Du har haft en tydlig berättarröst. Du har skrivit en bladvändare. Du har hållit ett rätt högt tempo. Bra så. Fortsätt så. 

Eller, oberoende hur du gör i tredje delen ska du inte plötsligt ändra till två jag-berättare. Eller, det kan kanske fungera om det är en person som inte figurerat i tidigare två böcker, eller en som figurerat oerhört lite. Ja, det kan vara rätt intressant att skriva med två olika perspektiv. Det finns en hel del böcker där berättarrösten växlar mellan kapitlen. Jag gillar det. Men bara när det görs bra. Att komma på det först i tredje boken är inte bra. Eller, du kan kanske göra det men det ska finnas någon idé bakom det. Det ska ge berättelsen något, något som är ytterst relevant. För vet du vad, det blir så himla rörigt plötsligt. Dessutom drar det ner berättelsens tempo väldigt mycket och jag tror inte att det är det du vill.

Veronica Roth, det är främst dig jag talar till*. Varsågod för hjälpen**.

* Det är synd för jag gillade verkligen Divergent och Insurgent. Jag läste alla tre inom en och en halv vecka. Så snart jag var klar med en, fortsatte jag inom fem minuter med den andra. Tror att det var en utmärkt strategi. Den tredje var inte dåligt, men som jag önskar att perspektivväxlingarna inte gjorts.

** Och nu ska jag surfa för att kolla vad andra tyckt om den. Om någon har någon snygg förklaring som får mig att ändra åsikt. Hoppas nästan det. Men bli inte allt för ledsen, jag gillade ju nog. 

Efter zen kommer trötthet

Då gick jag på lång thaibuffélunch, gick första gången på länge hem inom kontorstid, såg ungefär sju avsnitt av teveserien Sillicon Valley (se den!) en helt vanlig vardag och stirrade i taket.