17 oktober 2012

saker man glömmer så lätt

Ibland behövs inte annat än att en vän kommer till en och dricker te och inspekterar katter. Allt blir bra. Det känns som om jag har all tid i världen. Det känns till och med som om jag nu ska gå på en promenad.

tack, annars är det utmärkt onsdag.

Stod nyss vid printern. Var tvungen att öppna två luckor efter varannat papper. Paper jam. En kollega öppnade dörren till sitt arbetsrum, tittar ut. Stannar i rörelsen. Skrattar. Just då såg det tydligen ut som om jag haft en skylt i pannan där det stod kypsä. Förvånade mig inte det minsta.

Gav upp printandet efter en stund. Inte värt det. Satt mig vid datorn för att söka forskningsfinansiering. Numera elektroniskt. Om man börjar fylla i måste man slutföra alla steg genast. Efter en del klippa, klistra och det stora misstaget att redigera min forskningplan i blanketten, låser sig datorn. Totallåser sig. Som den aldrig låst sig tidigare. Skärmen blir blå och den tynar bort. Om mina ändringar eller något jag skrivit i ansökningen fanns kvar när jag startat datorn?

Rätt gissat.

16 oktober 2012

det värsta

Dagens värsta (förutom att jag inte har någon godis alltså): Idag är en sådan dag då saker jag sagt kommer tillbaka. Jag minns plötsligt något och inser att jag aldrig avslutade meningen. Att jag aldrig kom till poängen. Att det knappast blev klarare, fast det var exakt vad som var tänkt. Sådana dagar är inte så roliga dagar. Det är som att man vill mejla till varenda människa, närvarande i rummet, och säga "hej hördu, du vet den där grejen jag sa, det var det här jag menade, men så råkade jag tänka på något annat och sa något helt annat eller blev tyst för att jag tänkte". Å andra sidan kanske människorna inte ens minns att man sa nått från början. Nä, på allvar, jag behöver godis. (Eller så inte, för egentligen är jag lite väl överenergisk redan, behöver knappast socker)

om jag ens hade karkki i magen

Dagens insikt, eller vad jag borde ha fattat för längesen, eller något som jag borde ha haft förstånd att åtgärda redan idag:

När man på en dag har så mycket undervisning att man kunde dela ut både till fan och hans moster, köp godis!

Nä, jag har inget godis.
Nä, jag tänkte först att det var försent påkommet.
Nä, för en stund glömde jag att jag ska vara lärare på intensivkurs i Etiopien.
Nä, godis fanns inte på min packningslista tidigare.
Nu finns det med.
Men nä, har fortfarande inget godis.
Ja, det känns som om jag skulle vilja dricka en cider just nu.
Nä, jag måste vänta. Ska klämma in några timmars kursdeltagande.
Ja, jag hade (nästan) glömt att vi hade hemläxa.
Nä, fortfarande ingen godis.


15 oktober 2012

24/7

Jag har varken blivit av med hals eller öra. Alla kroppsdelar intakta och på onsdag sista dagen med antibiotika.

Jag är tillbaka. Jag är alltså tillbaka till att en lördag läsa inlämnade kurstexter. Jag är tillbaka till att en måndagkväll söka sångtexter som jag tänkt att vi ska analysera i en kurs. Jag är tillbaka till att äta. Jag är tillbaka till att säga stopp, nu måste jag prioritera några saker och bli befriad från andra. Jag är tillbaka till att en kväll i veckan hänga på pub i eminent sällskap. Jag är tillbaka till att dricka kaffe. Jag är tillbaka, och gick igår en så rask, dryga sex kilometers promenad att jag idag har lite träningsvärk, även om jag har motionsförbud ännu denna vecka. Och jag är tillbaka till Big Brother 24/7, efter att jag höll ut och inte beställde det de första 40 dagarna. Mycket passligt råkade jag beställa det när jag var sjuk, någon dag innan de i programmet började med sin sjukhusvecka. Jag är alltså tillbaka, men ändå inte. Måste vänta några veckor ännu. Måste få hela mitt liv tillbaka.

8 oktober 2012

äta bör man, annars dör man

Eftersom jag vill blogga, eftersom jag inte vill skriva äckliga saker som folk inte ska behöva läsa och eftersom Skrifva hävdar, i en kommentar i förra inlägget, att jag kan behöva halsen:

Kan någon ta bort mitt vänstra öra?
Jag tror att trumhinnan ska spricka när jag sväljer.

6 oktober 2012

det stadiet

1. Trillade snarare än kravlade ur sängen.
2. Spottar ut mitt saliv istället för att svälja.
3. Sväljer endast varannan timme då jag suger på en strepsil/bafusin och då jag äter glass.
4. Missar bokmässa men det berör mig inte överhuvudtaget.
5. Tröskverket har tagit några extra svängar över mig.
6. Bara stegring och klar i huvudet.
7. Öronvärk.
8. Fan, kan någon bara komma och skära bort halsmandlarna. Fan. Äh, ta bort hela halsen.

gå, så går det nog

Thisemptyflow bloggade nyligen om att gå. Om det är något jag saknar är att jag inte har en nämnvärd promenadväg till jobbet. Jag hinner knappt vara utomhus. Samtidigt är det något jag älskar. Men något jag tänkt på är att det på något konstigt sätt känns som om jag tänker mindre. Jag hinner inte tänka så mycket annat än nu går jag hem/nu går jag till jobbet. Och sedan är jag där. Jag har märkt att jag också blivit väldigt dålig på att promenera överhuvudtaget. Jag tänker att jag ska göra det, men så gör jag inte det. Det är synd. Det är många idéer jag fått när jag promenerat. Jag minns vilken bro jag gick över när jag tänkte en speciell sak. Jag minns vilken korsning jag gick i när jag kom på hur jag skulle avgränsa min forskning. Nu sitter jag främst vid ett skrivbord och tänker att det här inte kommer att bli klart om jag inte börjar promenera mera,

5 oktober 2012

Sjukdom är inget hinder. Tvärtom gör det människan till tänkare. (Platon)

Jag har blivit överkörd av ett tröskverk. Eller så har jag blivit sjuk.

Min första tanke: Inte nu! Inte idag! Inte när det skulle vara forskningsnätverksträff och jag har använt två dagar till att göra en presentation för tillfället.

Min andra tanke: Vad konstigt. Jag har inte varit sjuk på hela hösten. Senast jag minns att jag var sjuk var i maj. Då fick jag spysjuka precis när jag blev klar med en poster som jag skulle presentera. Nu hänger den dyster i mitt rum, opresenterad.

Min tredje tanke: Första gången jag verkar ha fått biverkningar av vaccin. Gula febern. Redan dagen efter var min arm sjuk. Nu, efter några dagar, jag kan lyfta upp den också om det gör ont. Och så feber. Och tröskverket. Och så svullna halsmandlar att jag i natt drömde att jag inte kunde andas.

Min fjärde tanke: Måste ligga ner på soffan.

4 oktober 2012

finsk humppa

I München gick jag och U in i en bokhandel. Jag hade kvällen innan sagt att jag hade svårt att höra vilket språk folk pratade på gatan eftersom det var så många olika språk. Allt kändes som finska. Så stannade vi båda upp i bokhandeln. Det hördes som om de spelade en skiva med finskspråkig humppa. Nä, det kan det inte vara. Jag kollade var högtalaren fanns. Gick närmare. Ställde mig under den. Stod stilla och lyssnade koncentrerat. Det var finska. Sedan såg vi att skivan fanns på en bokhylla. "Nu spelar vi:" och en skiva med finsk humppa.

Det sprider sig tydligen.

1 oktober 2012

att få hälsa på fina människor

Det var München. München var bra. Men bäst var människorna jag hälsade på. Och en halv timme innan jag skulle åka hem kom treåriga S på att en teckning skulle ritas som tack för att jag läst (barnbok, efter barnbok och samma barnbok igen). Det blev en del del högläsning.

På första flygetappen fick jag den värsta av huvudvärkar. Dång, så satt den där i huvudet. En av de värsta flygresorna hem. Apoteket hade stängt på Helsingfors-Vanda flygplats där jag mellanlandade, så fick värktabletter först hemma. Tog dem, tuppade av, och så vaknade jag till en vanlig dag. Nästan som om jag inte alls rest.