Jag blir tokig på människan på andra sidan korridoren som suckar så högljutt som möjligt. Femtielva helvetesjävlagånger per dag.
Ja, jag hörde tre första gångerna.
Nej, jag tänker inte ropa nått i stil med "Voi, vad det är synd om dig. Jag kommer över igen, fast jag var där fem minuter sedan, och ser om jag kan trösta dig/prata bort en timme till om inget viktigt/hålla med om att du har så mycket jobb och jag bara dagdriver".
(Ja. Det här var ett enormt blogginlägg som ett ganska kort inlägg.)
4 kommentarer:
Livet drabbar ju människor olika hårt. Däremot är jag inte så säker på att den som upplever sig som mest utsatt alltid är det ;-)
Ja. Och för vissa är livet människans värsta tid.
Oj vad det låter bekant. Jag delar rum med vår printer, vilket gör att jag är ett väldigt tillgängligt bollplank då alla ändå måste in i mitt rum då och då. Och livet är så hårt, så hårt för alla utom för mig, tydligen. För jag hinner aldrig beklaga mig...
Usch! Dela rum med printern, mardrömsaktigt!
Skicka en kommentar