en sista julidag

Jag är alltså tillbaka. Aldrig tyst här. Jag har sett polisbilen köra i kvarteret på natten och läser i nyheterna om en man som antastar kvinnor i trakten. Det är korsdrag, inte varmt alls. Sitter inomhus, långt in på nätterna och gör ingenting. Hör människor fyra på natten. Går förbi, sjunger. Jag tittar mig själv i spegeln och känner mig inte alls så brun längre. Somnar innan det ljusnar.

Missar oväntat samtal med svenskt nummer. Ringer tillbaka, men då har han redan ordnat annat program för kvällen. "Så du får fara ut och supa, vi får höras nångång", säger han. Jag håller med, hejdå. Hejdå. Men jag ska inte ut och supa. Jag vill inte ut och supa. Varför skulle jag ut och supa. Och det är så typiskt. Allt är så typiskt. Han är så typisk. Och jag är väl det egentligen också. Så jag städar vidare i lägenheten, sorterar klänningar, vattnar blommor.