meant to be

Ibland är det bara helt otroligt. Nä, jag ska inte supa. Ingen svensk kompis heller. Någon minut efter att jag bloggat fick jag ett textmeddelande på finska. Han med rosa crocsen är här snart. På väg hit. Och jag bara måste skriva det. Att jag inte vet vad jag ska ha på mig. Att jag helt plötsligt skäms lite över alla mina plastfigurer i lägenheten. Att jag nog måste ta ner det där halvfärdiga "konstverket" som hänger från taket och alla brukar kommentera. Att jag måste föra ut roskis. Att det är helt otroligt. Att det är nervöst. Att kanske lägenheten är helt okej som den är. Att jag måste dammsuga. Att jag kanske måste förklara varför jag har en stationär speldator på köksbordet som är uteslutande dedikerad till World of Warcraft.

en sista julidag

Jag är alltså tillbaka. Aldrig tyst här. Jag har sett polisbilen köra i kvarteret på natten och läser i nyheterna om en man som antastar kvinnor i trakten. Det är korsdrag, inte varmt alls. Sitter inomhus, långt in på nätterna och gör ingenting. Hör människor fyra på natten. Går förbi, sjunger. Jag tittar mig själv i spegeln och känner mig inte alls så brun längre. Somnar innan det ljusnar.

Missar oväntat samtal med svenskt nummer. Ringer tillbaka, men då har han redan ordnat annat program för kvällen. "Så du får fara ut och supa, vi får höras nångång", säger han. Jag håller med, hejdå. Hejdå. Men jag ska inte ut och supa. Jag vill inte ut och supa. Varför skulle jag ut och supa. Och det är så typiskt. Allt är så typiskt. Han är så typisk. Och jag är väl det egentligen också. Så jag städar vidare i lägenheten, sorterar klänningar, vattnar blommor.

jag läser

1) Vad heter boken du läser just nu?

Till alla hästar och vissa flickor av Mikaela Sundström

2) Hur långt har du kommit?
96/140

3) Beskriv boken med tre ord.
Små medel. Stort.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?

3

sista veckan

Jag minns inte att jag någonsin skulle ha varit med om det här. Sista veckan ledigt innan jobb börjar. Det har varit så mycket diffusare tidigare. Eller så har jag helt enkelt alltid börjat ett nytt jobb någon annan tid än mitt i sommaren. När jag tänker efter tror jag att jag bara en gång tidigare haft semester. Ja, eller den gången hade jag tagit tjänstledigt för att forska.

I alla fall, det var inte alls det här jag skulle reda ut. Det var mera det att jag börjar känna av semesterpaniken. Den som gör att man tycker att man inte hunnit med något, att det finns tusen saker till som man vill hinna med. Att det är nästa måndag man ska befinna sig i större staden igen för att börja planera höstens första kurs.

Det var söndag igår. Så roligt var det att vi åker i kväll igen.

Igår var det bara uppvärmning.

den här känslan

Jag hade varit ensam några dagar, tills jag blev uttråkad. Hade kompis med knappa ettåring på besök över dagen. De åkte vidare och jag packade min väska i nästintill rekordfart, cyklade till tågstation med två minuters marginal. Anlände till småstaden.

Och sedan gick det fort.

Tristessen. Gamla mönster som jag trodde försvunnit. Det var kanske regnet som lovades. Temperaturen utomhus som sjönk. Skickade textmeddelanden. Nu håller jag mest ut tills imorgon. Sitter i ett kök, ska äta kräftor utan tillbehör. Som magfyllnad. Lite lyxigare magfyllnad för att stå ut. Vill ha program. Program har utlovats tills imorgon. Åka liten bil ner för slingrig backe. Tävla om bästa tiden. Det får inte regna.

Som hemmaboende uttråkad 14-åring utan lediga kompisar i staden.

jag läser

1) Vad heter boken du läser just nu?

Blodsband av Freja Rudels

2) Hur långt har du kommit?
99/128

3) Beskriv boken med tre ord.
Jag vet inte

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
2,5

Jag undrar, kunde det bli så mycket mer enformigt?

den där semestern och bröllopsprat

Jag hade tänkt att mer eller mindre ha semester några veckor i juli. Innan det brakar igång. Jobbet. Tjänsten. Semester så där så att jag skriver på halvfart, när jag inte kan låta bli. Bara läsa lite jobböcker som jag inte kan slita mig från. Bra jobböcker. Semesterfirandet har gått lite knaggligt. Men jag skyller på tåg/bussar som åkts, transporttid som utnyttjats, tråkiga stunder när de andra är upptagna och inte haft tid att underhålla mig.

Sedan var jag på ett bröllop i lördags. Småpratade lite hövligt med min bordsherre. Gick lugnt till, tills han frågar vad jag jobbar med. Han blir ivrig. Jag blir ivrig. Jag frågar vad han jobbar med. Jag blir ivrig. Han blir ivrig. Och han:

"Oh, that is why they placed us at the same table!

Varken han eller jag hinner äta varmrätten innan den kallnat, de andra gästernas tallrikar förs bort av servitörerna, vi är för upptagna med att prata diskursanalys, kommunikationsteorier, retorik, tvärvetenskap, sociala och kulturella normer. Kanske jag inte egentligen är i behov av semester?

jag läser

1) Vad heter boken du läser just nu?
Tillräckligt mörkt för en picknick av Monica Ålgars

2) Hur långt har du kommit?
65/74

3) Beskriv boken med tre ord.
Svår. Svårdefinierbar. Svårsmält.

4) På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
2

mera sommartider

Det finns folk som säger att en av de värsta sakerna är att be om ursäkt för att man inte bloggat.

Jag vet inte riktigt vad som hände. Först var det skönt. Sedan blev det ännu skönare, dubbelledigt liksom. Slutade läsa andra bloggar. Lite ångest över det hela. Läste gamla blogginlägg, blev ivrig, men då hade jag redan glömt mitt lösenord till bloggen.