1. Jag blir aldrig klok på postresandet. Jag är trött. Inspirerad och full med idéer om hur jag ska gå vidare i Texten. Men trött.
2. Göteborgsbudskapet jag fick var att jag ska bli mera kavat. Inte smussla med den kunskap jag besitter. Inte skriva att "Jag hoppas att diskussionen är utformad så att den kan intressera även de som inte är specifikt intresserade av kroppslighet, flickskap och ätstörningar". Stryka hoppas. Ta plats. Säga här är jag. Det här gör jag. Jag är bäst på det här.
3. Det andra budskapet var att jag är modig. Det gör mig lite rädd. Det påminner mig om att det finns människor jag borde prata med. Berätta vad exakt jag forskar om. Hur jag skriver. Vad jag skriver. Att det ingår egna upplevelser. Att det bitvis kan vara självutlämnande.
4. Imorse tänkte jag "Jävlaskit typiskt. Någongång måste det väl hända" medan jag kände kalla kårar längs ryggraden, magen knyta sig, handflatorna domna. Jag har glömt kvar nått på hotellrummet. Något viktigt. Något jag behöver för att redogöra för resan. Få ut stipendiepengar. Jag brukar aldrig lägga något i skrivbordslådor eller lådor i allmänhet på hotell. Den här gången gjorde jag det. Och där blev det kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar