att studera efter studietiden

Knappt ett år efter disputationen tog det tills jag som studerande började en universitetskurs. Jag hade glömt hur det kändes att sitta utanför klassrummet och vänta på att kursen börjar, att inte känna till någon annan som skulle börja kursen, att inte veta hur kursen skulle vara uppbyggd.

Det är inte alls samma som att som lärare börja en ny kurs. Och så började kursen, jag kände mig urgammal, och mitt i allt hade jag blivit en vuxenstuderande som jag under min studietid aldrig trodde att jag skulle bli. Det är svårt att helt och hållet glömma att man till vardags jobbar som lärare. Svårt att inte bli den där typen som alltid har en kommentar till varje diskussionsämne redo, som alltid har något att inflika, som hela tiden vill dela med sig av vetenskapliga litteraturtips. Som nu och då vill föreslå aktiverande undervisningsformer, vill ge förslag på hur presentationsrundor också kan göras. Om jag skulle ha vetat det här för tolv år sedan skulle jag aldrig ha trott det. Jag avskydde diskussioner, seminarier, presentationer.

När jag kom hem idag från den andra kursträffen var jag oerhört ivrig, ville börja med mitt projekt genast, var också extremt trött så jag sov i två timmar. Att en kurs börjar prick nio en lördag (eller vilken annan dag som helst) är inte klokt. Det är i alla fall en sak som inte har ändrats sedan studietiden.