att höra hemma (eller vara en stor nostalgiklump)

Igår skrev jag i en parentes på twitter att "jag har inte riktigt ännu varit här tillräckligt länge trots att det kan te sig så". Här är Karis. Och det är väl så, att jag inte varit tillräckligt länge här, eller att det var allt för nyligen jag gjorde en två nätters tur till Åbo för att klara av lite mer tid här. För egentligen, det måste jag kanske erkänna, tycker jag om stället på något konstigt sätt även om det är så mycket jag inte tycker om med staden.

 Det jag inte gillade förr var det slitna, betongiga, lilla, eller stora och klumpiga och förfallna. Det jag inte gillar nu är det nya, planterade, målade, byggda, färgsprakande, moderna. Det känns inte som Karis när jag kör förbi en färggrann parkpourpark på den lilla plan som jag en gång i tiden skrinnade på, spelade boboll och fotboll på, eller gick över när jag gick på rasten i högstadiet till godisaffären i närheten. Och när jag kör förbi Ängin är det inte Ängin. Det är en gräsplan med handbollsmål, en beachvolleyplan och fler buskar än tidigare. Så kör jag förbi mina föräldrars hus för att visa huset för Jessica som är i stan och det slår mig att husfasaden egentligen behöver målas, hur hög vår häck är och hur det står ett nybyggt hus mittemot vårt hus istället för skogen som jag hade som gård. Huset som var det där fina en gång i tiden, det där som var något extra, det där som visade att mina föräldrar jobbat extra hårt för att ta oss från det lilla höghusområdet, över tre kilometer från centrum, med matos i trappuppgången, slagsmål hos grannarna, och tidningsnotiser om dråp och oroligheter, egentligen är ganska slitet.

Men samtidigt är det väl bra. Att staden putsats upp, nya människor flyttat till staden, att den är attraktiv på något sätt, att det finns växtlighet och bänkar att sitta på både vid Brankis och vid Bussis, ytor som tidigare bara var asfalt. Och när vi satt där vid Bussis och åt glass konstaterade jag tyst att det gick förbi en massa människor som jag kände igen som gamla skolkamrater, gamla kunder i kiosken eller kött- och fiskdisken, men att de såg annorlunda ut, äldre.