I måndags besiktade jag en bil första gången. Efter fjorton år med körkort och ägare av tre bilar var det dags. När jag nu tänker efter har jag ingen aning hur det skötts tidigare. Antagligen har min pappa gjort det, senast jag hade en egen bil bodde jag fortfarande hemma. Andra möjligheter är att jag aldrig hann besikta de två andra. Den första krockade jag med rätt snabbt och den andra hade jag inte heller så länge eftersom den gick sönder och senare gjordes om till en lekstuga. Men då var då och nu är nu.
På måndagens kändes allting svårt. När jag körde dit visste jag inte var jag skulle parkera. När jag steg ur bilen visste jag inte vart jag skulle gå eller vem jag skulle prata med. När jag köade till en disk visste jag inte vad jag skulle säga när jag kom fram. När personen bakom disken tagit min bilnyckel och registerutdrag visste jag inte var jag skulle vänta eller om det förväntades att jag gick med. När jag satt i ett rum och väntade visste jag inte hur länge jag skulle vänta eller om jag skulle sitta kvar tills någon skulle hämta mig. Där satt jag och tittade på alla andra som tycktes se så lugna ut. Det påminde mig om tiden då jag jobbade bakom kött- och fiskdisken i en matbutik och tiden efteråt. Jag minns hur min dåvarande sambo aldrig ville handla något från disken. Eller han ville egentligen ha saker därifrån men gick aldrig själv till den. Efter en tid kom det fram att han inte visste hur man skulle göra för att handla där.
Där satt jag i väntrummet och svettades och reagerade på minsta lilla rörelse någon gjorde. Så kom en man med ett papper, mina bilnycklar, sa att allt var okej och att han ställt bilden precis utanför dörren. hur lätt som helst. Bara man vet hur man förväntas bete sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar