12 december 2009

sjukdomar, döden, allt jag skjutit upp under hösten och "hur är det? - tack bra/som vanligt/helt okej""

Jag vill skriva. Det är inte det att jag inte vill skriva. Det hjälper inte att vilja skriva när man inte skriver. Det blir inte så mycket skrivet då.

Det är ungefär som böcker. Det finns så många böcker. Det finns så många bra böcker. Det finns så många bra böcker man borde läsa. Men läser man inte då läser man inte. Och inte blir några böcker lästa. De ligger mest hullerombuller i bokhyllorna som aldrig blev färgkoordinerade. De blev bara nästan färgkoordinerade. Men det finns hopp. Snart ska mina bokhyllor stå på ett annat golv. På en golv i en annan lägenhet. Då kanske böckerna blir färgkoordinerade. Men knappast fler böcker lästa.

Det går inte att läsa. Inte att skriva heller när jag är fullt upptagen med att tänka på allt det där jag är rädd för. Sedan kommer uppmaning att lista det man är rädd för. Uppmaningen kommer så där bara. Utan förvarning. Utan att uppmaningen hänger ihop med att jag går omkring och är rädd hela tiden. Eller hela hösten ungefär. Och inte hjälper det att vara rädd. Inte blir det någon lista med rädslor. Inte blir det lättare att skriva upp rädslor när man är rädd. Det blir en lista med de allra minsta rädslorna. Knappt de mindre rädslorna. Och ett dygn senare släpper allt. Det släpper så där olägligt när jag får ett helt vanligt telefonsamtal av min mamma. Och jag försöker snyfta fram att det egentligen inte är så farligt. Att det är värre för att jag är trött. Att det är värre för att jag varit så trött så länge. Att de inte behöver köra hit för att hämta mig. Att jag ringer nog om de behöver köra hit efter mig. Så blir det lite lättare. Precis som vanligt lite lättare och bättre.

Men inte kan jag sova den natten heller. Bara några få timmar. Vaknar och känner mig precis lika trött som innan. Det är inte det att jag inte kan skriva. Jag vågar inte skriva när det är rädslor mest hela tiden.

Jag gick inte ut för restaurangmiddag och festande vänner idag. Jag ska gå ut för att gå och försöka trötta ut mig ännu mer. Trött på ett bra sätt.

2 kommentarer:

Jessica sa...

nu känns det som om vi inte borde ha fått sitta hos dig hela kvällen, du borde ha kastat ut oss! Och vad bra med föräldrar som inte är så långt bort!

när det börjar sa...

Nej, nej, nej! Jag skulle ha kastat ut er om jag skulle ha viljat. Det ville jag inte. Och nu känns det bättre. Behöver bara ett slut på den här hösten.