tack, men nej tack

Var med om en av de mera konstiga diskussionerna igår. Trodde inte att det skulle komma ett tillfälle där det skulle passa in att sjunga "Puuhamaa on jännä paikka, Puuhamaa se on iloinen, Puuhamaassa vietät vaikka koko päivän kesäisen... sellainen on Puuhamaa!" när man sitter på ett café. Efter att vi avhandlat zombien på gågatan under våren, muterade fåglar, psykmediciner, karaoke, hullut paperit, skolgymnastiken, språkmur, manodepressivitet, William Shattners två musikalbum, Åbos utbud av räkälän och Mikko Alatalos repertoar kändes det helt normalt. När jag närmare tänker efter var Puuhamaasången det enda jag egentligen bidrog med ( som logisk förlängning på att mitt sällskap bjudit på en japansk ballad).