söndagens stordåd

1. Vaknade kvart före två. Efter att jag vaknat halv sex och matat katter.
2. Gått till stan efter glömd cykel, som otroligt nog stod kvar.
3. Ätit chips.
4. Googlat bredspackling av en hel vägg. Sett videon och tänkt att jag nog ska klara av det där. Läst Det är inte lätt med bredspackling, men om man har lite erfarenhet av spackling och mycket tålamod så kan man klara av det och tänkt att jag ska glömma bort den där meningen.

tips i tre städer, eller min läsordning för juli

Den 12-14 juli kan man vara i Stockholm. Då kan man på ett ungefär gå till Galärparken och se  Much Ado About Nothing (av The Stockholm English Speaking Theatre), se utställning av Kjartan Slettemark på Kulturhuset, samt se utställningar av Lu Kowski och Dana Sederowsky på Fotografiska.

Den 18-19 juli kan man höra på musik i Åbo. 91 band/artister på två dagar under H2Ö. Bland annat de här kan man se:














Den 20 juli kan man utvilad och nyter åka till Barösund i Ingå för att se Skärgårdsteatern. I år spelar de:

12 lärdomar, varsågod

Jonej nääi, it siir dehä ut som en tåkådä yta som man sku vila måla it.

Vad jag lärt mig:

1. Det här kommer aldrig att bli en renodlad renoveringsblogg.
2. Jag ska inte få för mig att köpa renoveringsobjekt. Inte ens om det är ett trähus i Mynämäki.
3. De svordomar jag oftast använder är shit, perhana, fan och fuck.
4. Jag ska vara glad att jag bara fick för mig att göra en vägg, också om den råkar vara den största i hela lägenheten.
5. Jag ska vara glad att jag får göra sånt här utan lov av hyresvärd för det finns ingen hyresvärd. Om jag vill kan jag till och med lämna väggen som den är.
6. Jag vill inte lämna väggen som den är.
7. Jag blev bättre och bättre på att ta bort tapet. Var slutligen nere i knappa tjugo minuter per tapet.
8. Jag svär ganska mycket.
9. Det är inte bara att ta ner tapet, välja färg och måla. Tydligen borde man tvätta, slipa och spackla hela väggen. Eller i alla fall min vägg. Den är ojämn, på ett dåligt sätt.
10. När jag håller på glömmer jag allt annat. Mycket användbart.
11. Jag kommer antagligen att be om hjälp i alla fall.
12. Jag ska hålla ut lite till.

Man ska inte måla fan på väggen, eller först ska man spackla

Det fortskrider. Det är inte klart, men det fortskrider. Också om min gårdag bestod av mer pauser än arbetspass (man måste ju ha kaffepaus, äta, ta en kaffepaus till, diskutera livet och dess drama med två vänner när de hör av sig (den ena börjande: hi what's up och den andra med hördu hej, känns som om jag int allt vet var du är eller vad du gör), däremellan bli uppdaterad av en tredje om livet, döden och naturen (eller liiiiivet, dööööööden och naturn), få vara med på ett hörn i familjechatten (jo, vi har en sån) där det framkommer att brorsan är på tennisplan och tävlar medan föräldrarna sitter i publiken och brorsan vill veta om det var mamma som skrattade högt när brorsan svor högt (och jag stod själv i mitt vardagsrum och skrattade högt åt frågan), sedan behöver man en tredje kaffepaus för säkerhetsskull, öppna en chokladplatta som egentligen skulle vara en del av en födispresent till Tyskland (så nu ska jag köpa en ny och försöka posta paket och brev så snart som möjligt så att jag inte äter nästa platta eller öppnar nån av salmiakspåsarna), surfa lite, hänga upp tvätt man glömt i maskinen dagen innan, läsa lite bloggar).

Utgångsläget, då jag någon vecka tidigare inte varit förmögen att hålla fingrarna i styr.

Här hade jag varit och pillat ytterligare. Bara för att. Konstaterat att jag kanske behöver en kökspall, en borste och tapetklister. Då hade jag ännu inte inhandlat en skrapa.

Jag tänkte att det kanske är lika bra att lyssna på människor som gjort sånt här tidigare, Mia. Så här har jag smetat tapetklister på väggen och lagt på färskfolie. Hade tapetklister i ansiktet, håret, på t-skjortan, byxor och fötter. Övervägde att köra till en butik efter en ölkorg, pizzaingredienser och skicka ut ett talkoutrop. Skulle vara snabbare klar, ha roligare med sällskap.

Här skulle jag egentligen ha fortsatt med resten av väggen på samma sätt, sedan vänta några timmar och vips skulle tapeten vara borta. Orkade inte vänta, de frekventa pauserna hade ännu inte börjat, orkade inte klotta, hade inget mer att skydda golvet med, tänkte på chocken föräldrarna skulle få när jag gjort det själv, så jag fortsatte med tekniken skrapa och vatten. Gick förvånansvärt lätt. Hörde också min mamma säga i bakhuvudet Ja, ja. Om nån säger att du ska göra si, så gör du så och lite senare Du skulle ha bett om hjälp så skulle väggen inte ha blivit så gropig och jag svara Men det ska vaaa sååå. Och så tänkte jag att jag faktiskt får växa upp lite.

Orvar och Knut. Den ena snusande på sprutkannan, den andra poserande, väldigt mycket sig själv båda två. Klockan var halv elva. Jag hade tidigare konstaterat att tapetklistermetoden var effektiv och klottig, men gjorde också så att skrämmande mycket av min betongvägg fastnade kvar på tapeten när den kom ned. Väggen är betydligt spräckligare och ojämnare i verkligheten än på bilderna. Jag hade också tagit tid och insett att det tar en halvtimme att få ner en tapetbård med vattenmetoden. Knappt fyra timmar kvar tills väggen är klar. Plus pauser.

När det händer så händer det

Klockan är 11:12, det är onsdag och jag äter morgonmål vid köksfönstret. Utanför kör en traktor och måsarna skränar.

"Knut, kom och se på traktorn", ropar jag.

Knut kommer joggande, hoppar upp på köksbordet, snusar på min smörgås och springer sedan tillbaka till vardagsrummet. Jag fotar min vy, lägger bilden på instagram och skriver Det händer på #hgatan.

Här händer det.

Sedan får jag för mig att kolla vad annat jag hittar på instagran under #hgatan. Åtta bilder, varav en är tagen av mig själv för 13 månader sedan. Under den hade jag tydligen också skrivit Det händer på #hgatan.

Här hände det för 57 veckor sedan, också. En traktor som plöjer ängen för att senare så solrosor. 

Trots att man klickar på bilden blir den inte större. Konstigt nog är det inte ett foto som jag sparat på telefon och därmed kunde publicera som större variant på bloggen. Med tanke för min begeistring i traktorer kunde man tro att jag har ett särskilt album. Kanske dags att starta det.

Jag i nötskal

Vardagsrumsväggen med tapet ser inte särskilt snygg ut på grund av katter som klöst på den. Alltså ska jag, som den Vattufisk jag tydligen är, skrapa ner tapeten och måla väggen. Har fått erbjudande om hjälp av föräldrar, som jag tackat nej till. Har fått erbjudande om hjälpa av kompisar, som jag tackat nej till. Vill själv. Kan själv. Tror jag. Måste i alla fall testa.

Så en kväll, eller egentligen en natt närmare klockan tolv fick jag för mig att jag kanske ska testa hur det fungerar. Inte så att jag fantiserade att jag skulle fixa hela väggen. Inte så att jag hade de verktyg jag trodde mig behöva hemma. 

Jag blötte väggen med lite vatten. Pillade lite med mina fingrar. Det lossnade relativt bra, men inte överdrivet bra. Tapeten trillade liksom inte magiskt ner från väggen. Åhå. Efter tio minuters pillande blev jag lite uttråkad så jag gjorde nått annat. Och nu har jag mitt på väggen en tapetlös fläck. Ser ju... originellt ut. Väldigt jag. 

Om jag känner mig själv bra kommer väggen att se ut så där ännu nästa sommar. Jag har redan blivit van med den tapetlösa relativt stora fläcken. Finns bara en orsak att försöka fullfölja planen snart, mina föräldrar ska bo hos mig när jag reser bort. Och om jag känner mina föräldrar rätt kommer tapeten att vara borta och väggen att vara målad när jag kommer hem. Så kan jag inte ha det.

Britastårta

Det är bra med folk som ställer upp när man spontant en lördag bakar en tårta och frågar om de kan hjälpa med ätandet.

sinnesfridens återkomst

Hur man återfår förståndet: man inhiberar allt och ligger på föräldrarnas soffa begravd under en hög spinnande katter, varav den ena (Orvar) nu och då stigit upp för att ta några piruetter på ens högra axel. Man kan ångra lite att man också inhiberade träff med kompis som man inte sett på tre(?) år och som råkade vara i Finland, men det är smällar man får ta. Ibland kan man hasa sig upp lite i soffan, ta datorn i famnen och skriva några sidor.

ett efteråt

Det är först efteråt man kommer ihåg allt man gjort och hur allt man gjort betytt något mer än att det bara är något man gör. Hur värld är text och text är värld och ljud är värld och värld är ljud och färger är värld och värld är färger och hjärtslag är värld och värld är hjärtslag. Och hur beskrivande det egentligen är när man mycket konkret stått i en tom och kall stenbyggnad oerhört länge för att man försöker vara den uthålligaste, och man tittar mest av allt upp på ett fönster och tänker att där uppe är himlen. För att senare gå förbi byggnaden och inse att fönstret man tittade på var på markhöjd.

Och det är först efteråt, när man stiger ut, åker tillbaka hem från stenbyggnad, soffa, stenformation, barrträdsring, fågeltorn, herrgård, danssal, elstängsel, begravningsplats, middagsbord, gungstol och brunn, som man inser hur intensivt det varit, också om man hela tiden varit medveten om att man egentligen hållit andan den mesta av tiden.

Jag hittade Greger och det skrämmande konturlösa. Idag har jag fortsatt skriva, eller egentligen har jag idag börjat skriva på en helt ny växel efter en sjudagarlång skrivworkshop, och det är skrivande som gör precis allt ändå värt det.

dagens melodi

Rörde två olika elstängsel, ingen reaktion. Började gå mot träden, vände om när det började störtregna och jag inte hade paraply. Körde till Mynämäki för att köpa öl. Tror att jag bara vill flytta dit om solen alltid lyser. Det gjorde den inte idag. Hinner ännu skriva några minuter innan middag.

Där de döda träden står

Det är när man får order att vara tyst en dag som man förstår hur mycket man pratar. Det har gått några timmar och det har varit lättare att skriva, kanske för att man verkligen suttit vid datorn istället för att vandra runt. Och ändå, jag ska nu gå dit där de döda träden står. Om jag hittar dem. Och jag vill fortfarande röra ett elstängsel.

Herrgårdsliv i Hietamäki i Mynämäki

Jag sitter inomhus vid ett skrivbord. Har suttit ute så länge att min hud fortfarande doftar sol. Framför mig ett fönster, en lönn, gräsmatta, en röd stuga, två cyklar och stora träd som inte är lönnar. En mörkblå bil körde förbi nyligen och passagerarsidans dörr var öppen på vid gavel. Långsamt körde bilen. Nu går två konstnärer förbi fönstret. Igår skrev jag hjärtslag med krita på ett stort vitt papper på golvet. Jag kunde tänka mig att vara här en längre tid. 

i brunnen

Här sitter jag på Saaren kartano och veckolång skrivretreat. Jag skriver små lappar. För lapparna behöver skrivas. Det är inte lätt att skriva lappar. Skuld är ordlöst för det känns för mycket. Men det kan inte skrivas på en lapp. Egentligen borde jag ta en tupplur.

Allt jag har att säga

Det är väl nu jag borde börja skriva dagbok.

om man har en tyllunderkjol ska man använda den*****

Eftersom jag inte kunde hitta* en kattgif som både illustrerar firandet av Kameruns nationaldag**, att jag hade en väldigt zenig dag igår då jag inte alls var trött på mig själv eller någon annan***, och att jag plötsligt avslutade gårdagen på gräsplätt****, får man fantisera kattgifen istället.

Ungefär här.

* Jo, jag letade. Alla har sina sätt att fördriva tiden.
** Skickades nyss en bild på ett kylskåp fyllt med öl. 
*** Istället sov jag länge, städade, handlade mat och satt mest med den ena eller andra katten i famnen.
**** Vilket jag egentligen först nu när jag skulle blogga och läste senaste blogginlägg insåg att jag faktiskt efterlyst
***** Det ska jag göra ikväll.

Fast sämre kunde det väl vara

Lite hur det är just nu: flyter på en massa saker i huvudet. Så många att jag inte lyckas uppfatta en enda. Det känns inte som ett nystan eller en cementklump som stockat uppfarten, utan snarare är det motorväg med för många filer att hålla reda på.

Satt vid åstrand imorse och försökte skriva skönlitterärt. Visste att jag en kort stund tidigare kommit på något som verkade vettigt, men när jag satt där kom jag inte på det. Tänkte mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget. Har nu suttit i arbetsrummet, försöker skriva vetenskapligt på engelska. Blir inte så skapligt. Blir inte så engelskt. Blir knappt något alls. Och igen, tänker mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget.

Och det är väl rätt klart egentligen, jag är extremt rastlös just nu. Det kanske inte syns. Eller det skulle synas om man skulle följa med mig. På söndag spelade jag tennis, på måndag gick jag på café Art och skrivträff, åt lunch på Tintå, jobbade (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), gick till RantaKerttu, gick till Forum Marinum, steg på Jakke Jokilautta för att lyssna på jazz. På tisdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), cyklade iväg för att spela tennis, kom fram till regnig tennisplan och gick till Hirvi istället. På onsdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanlig många), gick på kaffe till Kirjakahvila, därifrån till Veritasstadion för fotbollsmatch och vidare till Hirvii. Idag har jag varit på café Qwensell och skrivträff, jobbat (försöker skriva, pratat istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de är ännu fler än tidigare i veckan) och snart ska jag gå till Nationalbalettens uppvisning på Varvstorget. Egentligen tänkte jag inte göra något alls ikväll. Vara hemma. Men jag orkar inte, blir rastlös. Fast det kanske inte syns.

Förra veckan längtade jag till lördag. Då skulle jag inte göra någonting. Inte under hela dagen. Det gjorde jag inte heller, men blev så rastlös att jag fullbokade hela den här veckan i förtid.

Kunde tänka mig att sitta stilla på en gräsplätt någonstans imorgon, till och med försöka vara tyst den mesta av tiden, men med sällskap så att jag inte behöver vara tyst hela tiden. Typ som att sitta på J&Js terass. Bli lite mera zen. Så där på riktigt.

Hur en lätt sak kan bli svår, eller tvärtom

Känslan att cykla med välfyllda däck: åhå var det så här det ska kännas, åhå så lätt det är att cykla, åhå så fort det går, åhå.

Efter att flera gånger (betydligt fler än jag minns och vill erkänna) under de senaste månaderna (betydligt fler än jag minns och vill erkänna) försökt och misslyckats med att pumpa cykeldäcken, och ibland  vid nödfall (betydligt fler gånger än jag minns och vill erkänna) cyklat med knappt någon luft i däcken eller främst promenerat med cykeln, och efter att fler än en sagt något om att jag borde bli bättre på att ta emot hjälp: frågade jag om hjälp, fick den, och det var det. Hur lätt som helst.

Kaffe(?)

Det känns som om jag skulle ha sommarlov. Det har jag inte. Eller, sitter på jobbet och försöker omarbeta en avhandlingssnutt till en artikel. Det är inte som att copy-pasta direkt, om jag säger så. Det känns som om det idag hände något. Inget direkt klick i hjärnan, men som om jag skymtade nått som kunde vara bra att ta fasta på i artikeln. Kan inte riktigt namnge det eller se konturerna framför mig. Vet bara att det är någon form av nyckel. Det där som jag inte lyckades komma fram till när jag skrev avhandlingssnutten. Det som jag inte skulle ha kommit fram till om jag ens försökt. Av olika versioner. Och nu förstår jag varför det är både utmanande och intressant att omarbeta något som var färdigt i en annan variant. Men trögt går det.

Kanske det är det tröga som ger mig sommarlovskänslan. Eller en konstig känsla av frihet. Att flera gånger i veckan boka in skrivträff med cafe + lunch på stan, en helt vanlig vardagsförmiddag. Att fylla kvällarna med så mycket roligt och varierande program att det egentligen känns som om jag klämt in ett helt sommarlov under en och samma vecka. Och ändå kan jag tänka mig att när som helst (när jag inte redan har annat program) boka in kaffe. Bara för att jag kan. Och jag vill.

Eller så tar jag igen barndomssommarloven. Då var det mest spännande jag gjorde att cykla ensam till biblioteket. Annars minns jag inte så mycket annat än att jag gick i skogen på andra sidan återvändsgränden.

natten

Promenerade hem när sista nattbussen redan åkt och blev tvungen att stanna upp när jag kom till min gata, överväldigad över fågelsången och nattvärmen. Det var som att stiga in i en annan värld. Mycket fint att bo en bit utanför centrum, konstaterade jag än en gång.

Annat jag kan konstatera efter natten: har en biljett till Cameroon National Day Celebration i Åbo och en biljett till en fotbollsmatch.

punkter

1. Den här kylan är inte okej. Vädret tidigare, helt okej.

2. Jag har inte läst böcker på en tid. Eller, jag har inte läst romaner från pärm till pärm. Forskningslitteratur, diktsamlingar har jag läst. Romaner har jag läst till sidan tio och slutat. Men nu har jag läst Gone Girl av Gillian Flynn, från pärm till pärm. Gone girl är en berättelse stadd i stadig förruttnelseprocess, skriver SvD och jag håller med. Det var antagligen därför jag gillade den. Och eftersom jag igen upptäckt att det är kiva att läsa har jag fortsatt med Maraminne. Den gillar jag också.


3. Idag ska jag testa göra pesto av kirskål. Förhoppningsvis ska jag äta den också.

4. Dagens andra projekt är att tömma vardagsrumsgolvet på saker. Det mesta ligger där. Att packa upp och att tömma innehållet i en resväska på golvet är inte riktigt samma sak. Där har det legat en dryg vecka.

5. Jag överväger att gå över Halisbron, förbi forsen. Eller så gör jag det en annan dag.

6. Efter kattmatning klockan sju sov jag till halv tolv. Precis som det ska vara.

7. Jag har inte så mycket mer att säga. Så var det sagt.