16 juni 2014

ett efteråt

Det är först efteråt man kommer ihåg allt man gjort och hur allt man gjort betytt något mer än att det bara är något man gör. Hur värld är text och text är värld och ljud är värld och värld är ljud och färger är värld och värld är färger och hjärtslag är värld och värld är hjärtslag. Och hur beskrivande det egentligen är när man mycket konkret stått i en tom och kall stenbyggnad oerhört länge för att man försöker vara den uthålligaste, och man tittar mest av allt upp på ett fönster och tänker att där uppe är himlen. För att senare gå förbi byggnaden och inse att fönstret man tittade på var på markhöjd.

Och det är först efteråt, när man stiger ut, åker tillbaka hem från stenbyggnad, soffa, stenformation, barrträdsring, fågeltorn, herrgård, danssal, elstängsel, begravningsplats, middagsbord, gungstol och brunn, som man inser hur intensivt det varit, också om man hela tiden varit medveten om att man egentligen hållit andan den mesta av tiden.

Jag hittade Greger och det skrämmande konturlösa. Idag har jag fortsatt skriva, eller egentligen har jag idag börjat skriva på en helt ny växel efter en sjudagarlång skrivworkshop, och det är skrivande som gör precis allt ändå värt det.

4 kommentarer:

Jolin sa...

Hurra!

Mia Skrifver sa...

Just det. Just det. Just det. Och tusan vad det bränner och blänker och just nu ångrar jag bara att jag inte vet var det där fönstret finns. Nästa gång. DÅ.

Lotta Palmgren sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
när det börjar sa...

Verkligen, Jolin!

Mia, jag glömde bort att gå in i den där höga byggnaden vid stenarna som alla pratade om. För att inte tala om huvudbyggnaden. Vi måste dit igen.