Och annat som irriterande nog hänt idag: vissa människor fattar inte efter ett ett nej, ett vi-ska-inte-heller-vara-kompisar och en tystnad. Men nångång ska väl det också gå om.
30 maj 2015
Den stora besvikelsen
Det tog ungefär 20 dagar att se 48 avsnitt av Game of Thrones. Enorm besvikelse när jag insett att jag sett allt som fanns och nu blev tvungen att vänta. Har långt ifrån sett ett avsnitt per dag, så vågar inte gissa på hur många avsnitt jag sett vissa dagar. Ett och annat.
29 maj 2015
Speedy Gonzales
Jag vågar inte ens gissa på hur mycket tid jag använde idag till att försöka hitta statistik över hur många femton och sextonåriga flickor som bor i olika stadsdelar i Åbo.
Jag hittade det nästan i årsberättelser, men inte riktigt. Jag hittade det nästan på nätsidor men inte riktigt.
Sedan mejlade jag staden, och efter 13 minuter mejlade de att de skickat frågan vidare till stadens aktuarie, ytterligare 32 minuter senare fick jag svaret från akturien.
Jag hittade det nästan i årsberättelser, men inte riktigt. Jag hittade det nästan på nätsidor men inte riktigt.
Sedan mejlade jag staden, och efter 13 minuter mejlade de att de skickat frågan vidare till stadens aktuarie, ytterligare 32 minuter senare fick jag svaret från akturien.
28 maj 2015
vissa människor
1. förstår inte när de ska ge upp, gäller exempelvis folk man sagt att man inte vill träffa efter en första träff, i något skede inser man att inget man säger hjälper till förståelse. Och om någon då säger att den kan ändra sig, ja då får man ännu mer bekräftelse på att man inte vill.
2. blir man väldigt ilsken på, gäller exempelvis folk som sitter i regeringen som ministrar.
Det var väl ungefär dagens lista, som också kunde ha varit gårdagens, men igår ingick dessutom bra typer som grannar man gick till informationstillfälle om inkommande rörremppa, och vänner man spelade bordsfotboll med, samt åt och drack med.
2. blir man väldigt ilsken på, gäller exempelvis folk som sitter i regeringen som ministrar.
Det var väl ungefär dagens lista, som också kunde ha varit gårdagens, men igår ingick dessutom bra typer som grannar man gick till informationstillfälle om inkommande rörremppa, och vänner man spelade bordsfotboll med, samt åt och drack med.
26 maj 2015
Dagens beslut
Halv sju på kvällen: ska jag försöka hållas vaken, eller ta en tupplur?
Halv åtta: ligger i sängen beredd att sova för natten, ljudlös telefon, kvällsmatat katterna och mörkläggningsgardiner.
Sen senaste blogginlägg: en lång pedagogisk utvecklingsdag, poetry slam i Kuopio på tom mage, ensam och rekordnervös, en evinnerligt lång hemresa, en läkande tatuering på underarmen, för många textmeddelanden som inte charmat mig det minsta, mensvärk, researrangemangsmissförstånd, kulturvetar-kvalitativa-metoder-jag som försöker göra tabeller över mitt forskningsprojekt, skita i #blogg100.
23 maj 2015
Naturen i Savolax
Antal timmar jag varit på resande fot: 5
Antal timmar jag ska resa totalt: 7
Känns som: ingenting
Kan hända att jag är ganska trött ikväll. Hittills har jag pratat snabbt och nonstop från sju i morse till åtta, stannade till och med en stund i bilen när jag var vid busstationen för att vi inte på långt när hunnit avhandla allt. Min brorsa alltså, helt otrolig typ.*
Redan efter att jag åkt buss en halvtimme drack jag min medhavda kaffe och åt en smörgås. Sedan: whatsappat och facebookat till ett hel hop människor, övat och skrivit om dikter, spelat knappt alls candy crush, lyssnat klart på Kometen kommer, sett en massa raka vägsträckor, sett Mikkeli och Heinola, gått på bussvessa, varit löjligt glad över att jag får sitta i bussens andra våning och längst fram fast jag inte steg först på bussen, fått dåligt samvete för att nån annan kanske vill sitta här, tittat på en spricka i framrutan, blivit rädd för att krocka (av ingen direkt anledning), konstaterat att någon på bussen luktar gårdagens sprit, tittat på skog och kalhygge, känt lite av i baken att jag ramlade med longboarden första gången igår.
Plan de närmsta två timmarna: äta en banan och körsbärstomater, öva lite till, titta på utsikten.
* här kommer en länk till en hujsig grej min brorsa gjort. Men det är inte bara därför han är bra typ. Länken kommer när jag anlänt och bloggar på annat än en telefon.
21 maj 2015
Grönsaksbiffar, ris och ärtsås + tandorinånting som inte var särskilt indiskt
I år skulle jag varken ha ett nyårslöfte eller mål, så på nyårsdagen ändrade jag mig så klart och skrev upp ungefär fjorton. Idag kan jag stryka ett av dem, gå på dejt med någon jag inte känner. Det var helt okej.
20 maj 2015
19 maj 2015
Att avverka en gata
Började dagen med att föra min cykel till reparatören på Tavastgatan. Hann avhandla vädret, cykelns reparationsbehov, terminologi på svenska, hans närhet till pensionsåldern, hans cykelfärder i Stockholm, min erfarenhet av Uppsala, innan jag lyckades avsluta med "ses när jag hämtar cykeln". Gick några meter, sedan in till tatueraren, betalade reservationsavgiften, visade min bild och han sa ungefär fem ord. Nu sitter jag på mycket sen lunch på sushistället på samma gata. Förutom att den intas ett sent klockslag, fick jag också vänta 45 minuter eftersom jag råkat komma precis efter flera grupper/par. Så snart jag är klar ska jag igen några meter för öl, skrivande och social samvaro.
18 maj 2015
Inte det minsta trött
Här ligger jag och tänker på att jag på lördag ska tävla med en dikt om saker man kan tänka på eller inte tänka på när man ligger vaken på natten.
17 maj 2015
Efter några fjuttiga timmar av nattsömn
Idag var dagen då jag släppte taget om köksbänken, trodde att jag aldrig skulle kunna lyfta upp den andra foten på brädan efter att jag sparkar fart och senare åkte slalom ner för en minimal sluttning av nyasfalterad parkeringsplats gång på gång, på gång, på gång. Samt körde Jessica till tåget för att sju timmar senare köra brorsan till tåget.
15 maj 2015
Den är här nu
Och jag fattar inte alls hur jag någonsin ska våga utomhus med den. Eller hur jag ska våga släppa taget om köksbänken om jag inte har den på en matta. Eller hur jag ska undvika att slå mig fördärva. Har stått på den inomhus, lutat framåt och bakåt och är helt slut i högra benet redan.
14 maj 2015
film och ugn på en och samma dag
Såg nya Mad Max på bio idag. Så mycket action att jag knappt andades. Var helt durrig i huvudet när jag steg ut från salen. Egentligen känner jag mig nästan lite yr fortfarande. Men bra var den, på ett konstigt sätt.
Annat jag gjort idag: tvättat ugnen första gången på två och ett halvt år. Lampan har varit sönder hur länge som helst, så det har varit rätt praktiskt när andra personer har varit hemma hos mig och kockat. Det som inte syns, finns inte. Tills det börjar lukta.
13 maj 2015
12 maj 2015
Regn ute, sol inne*
*Alltså den här mängden övervarv som snurrar i min kropp just nu, tokigt mycket.
Hade så mycket fiilis när jag höll föredraget, att det blev överdrivet långt också om jag spontan förkortade lite här och var medan jag pratade. Gissar också på mycket handviftande. Men det som inte fastnade på bild, finns inte.
11 maj 2015
och himlen är ännu ljus
Så himla ologiskt men ändå, ja tack. Väldigt mycket ja tack. För jag är så där oförklarligt lugn. Så där så att det inte bara ser ut så på ytan utan också känns i kroppen. Oberoende vad.
På jobbet skrev jag (igen) en jobbansökan, magen knorrade och jag tänkte att jag ska bara lite till, tills klockan blev så mycket att jag tänkte att jag hoppar över lunch helt enkelt, måste skriva klart, måste hinna skicka in den idag eftersom jag inte hinner imorgon. Kursutvärderingarna från tre introkurser jag hållit har varit puts veck och jag hade gett upp hoppet. Men så dök de plötsligt upp några rum från mig, jag kunde sammanställa utvärderingarna och bifoga dem till ansökan. Magen knorrade ännu mer, klockan var halv tre. Imorgon ska jag igen åka till Helsingfors för att prata om min avhandling. Ett år, en månad och fjorton dagar efter disputation, och ännu längre sedan jag skrev den sista punkten. Det fanns en tid då jag undrade om jag skulle ha något att säga, stressa över att försöka göra det intressant, fila på ett föredrag i god tid och mest av allt i evinnerliga tider. Min mage knorrade, jag tänkte att jag väl slänger ihop föredraget och åker sedan hem för att äta. Så gick F förbi rummet, frågade om jag ätit och istället för att skriva morgondagens föredrag gick jag på lunch. Magen slutade knorra, jag modifierade min lectio lite, printade den och var hur lugn som helst. Den blev kanske lite på den korta sidan, men printade också min finska slamdikt om ätstörningar och bloggar. Om jag pratar för fort på svenska, avslutar jag med dikt på finska. Och så tänker jag att det är det här det handlar om att disputera, att såna här saker inte är hela världen. Man sätter sig på morgonbussen, pratar lite, får hänga med kära kolleger från andra delar av landet mycket och sedan tar man bussen tillbaka hem.
Att blogga med text istället för ett foto och max tre meningar är väl ett tecken på lugnet. Istället för att känna åh nej, jag ska ju blogga ännu, sätter jag mig ner på soffan, skriver ett blogginlägg. Trycker publicera.
10 maj 2015
Söndagsbestyr
Varvar mellan att sitta nerhasad på soffan med en katt balanserande på axeln medan en annan ligger i famnen, sitta nerhasad på soffan med en katt i famnen och en annan bredvid, samt sova på sängen med två katter på ryggen.
I natt, kring halv sex, när jag gått en allt för uppiggande promenad från nattbussen och jag såg sjunde avsnittet av Game of Thrones insåg jag plötsligt att jag äntligen fattade vem som är vem. Efter det har jag slutat somna fem gånger per avsnitt av uttråkan.
9 maj 2015
Heja
Så länge man inte gått och sova har det ännu inte bytt dygn.
Idag träffade jag Ponks första gången, en av de första sakerna jag sade: jag har varit på begravning idag. Kort senare: nått om mina byxor. Det sista jag sade till doktor Lindman innan jag stapplade ut på Biskopsgatan: stig inte upp för tidigt, eller kanske du stiger upp tidigt, eller så behöver du typ ingen sömn för du går på övervarv, eller nått annat ganska osammanhängande visdomsord om sömn efter disputation.
I övrigt: tror inte att jag borde blogga exakt nu.
Så himla konstig dag.
7 maj 2015
6 maj 2015
5 maj 2015
Den här kroppen alltså
Under en och en halv timmes föredrag och diskussion samlade kroppen ihop sig. Genast jag var klar: flunssakollaps igen. Tycker synd om medpassagerare. Tycker synd om mig som måste sitta i det här tåget.
4 maj 2015
Dagens status
1. Läst fler kursporfolion än jag räknade.
2. Provat åtta svarta kavajer, köpte en. Provat tre par svarta byxor, köpte ett par.
3. Betalat en euro och tio cent för varje pappersark jag postade för att det säkert ska hinna fram i tid. Nästa gång: börja i god tid och kom ihåg att posten är stängd första maj.
4. Ätit en lunch, druckit en kopp kaffe idag.
5. Druckit mer te än jag gjort på månader.
6. Är inne på näsduk nummer 78 för den här flunsan.
7. Gråtit från ett öga.
8. Nyst så många gånger att musklerna är sjuka.
9. Skrivit ut ett föredrag för imorgon.
10. Har ett exemplar av min avhandling i väskan.
11. Hittat en postdok/konst-grej jag vill söka.
12. Ätit tre stycken coldrex.
13. Sett en gammal bekant på stan som gick bredvid en äldre kvinna och mycket berusat och högljutt sa att hon ska acceptera alla människor.
14. Sett blommande körsbärsträd på vägen till jobbet.
15. Har tagit en buss hem.
16. Sett samma gamla bekanta på stan stå mitt i en grupp ungdomar skrikande berusat "vem fan tror ni att ni är" på finska.
17. Kommit ihåg flera gånger, flera år sedan då jag umgåtts med den gamla bekanta då hen varit betydlig mindre berusad.
18. Myst med två katter.
19. Konstaterat att det är många timmar kvar av dagen.
20. Skickat ett sms till en professor.
21. Pratat med en annan professor.
22. Konstaterat att coldrex verkligen hjälper.
23. Blivit mycket upprörd av att prata om att färglägga.
24. Haft öronen i lås och ett vänster öra som bubblar.
3 maj 2015
Bilaga Ö
Universitetsvärldens galenskap när jag äntligen bifogat den sista efterfrågade bilagan och ansökan blir 42 (förtiotvå!) sidor lång. I framtiden ska jag alltid (a-l-l-t-i-d-!) vid slutet av en kurs sammanställa kursutvärderingarna.
På nått sätt förstår jag att de endast vill ha ansökningsbrevet som e-post och resten som utskrivna papper via posten.
2 maj 2015
Läst i april
Kan verkligen konstatera att ljudbok är något för mig. Eller ljudbok och promenad, ljudbok och candy crush, ljudbok och farm heroes, ljudbok och frukost, ljudbok och lunch, ljudbok och transportmedel, ljudbok och cykling. I april gav jag:
Den vita staden, fyra vräkningar av fem möjliga.
Just Kids, fyra år i New York av fem möjliga.
Himmelstrand, fyra husvagnar av fem möjliga
Vassa föremål, fyra scoop av fem möjliga.
Yarden, fyra hamnarbetare av fem möjliga.
Oceanen vid vägens slut, tre bondgårdar av fem möjliga
Just Kids, fyra år i New York av fem möjliga.
Himmelstrand, fyra husvagnar av fem möjliga
Vassa föremål, fyra scoop av fem möjliga.
Yarden, fyra hamnarbetare av fem möjliga.
Oceanen vid vägens slut, tre bondgårdar av fem möjliga
Mellan dig och dig, tre tonårsförälskelser av fem möjliga.
Tre män i en båt, fem anekdoter av fem möjliga.
Doppler, fem tält i skogen av fem möjliga.
Oscar Levertins vänner, fyra snuskiga kulturtanter av fem möjliga.
1 maj 2015
Lager på lager av en resa
Det här är omöjligt att blogga, säger jag när vi är på väg hem från Stockholm. Kanske det är det jag ska blogga och inget annat, säger jag. Men sedan bloggar Jessica, och så stämningsfullt hon bloggar. Jag ber henne mejla mig allt, med html-koder och allt. Hela radiramsan, undrar hon. Ja, skriver jag. Därför är bilder och texten i kursiv är hennes. Det okursiverade är jag som bloggar mellan raderna.
Det är måndag. Allt är under kontroll, borde jag tänka men det tänker jag inte. Jag har för mycket jobb, för mycket jag inte hinner med, för mycket borden, jag försöker göra lite till, bara lite till. Som ett virrigt monster ringer jag henne och säger att jag går från jobbet nu, står i korriodoren nu, alltså jobbets korridor, säger jag fast förtydligande inte behövs. Jag är framme vid Caribia några minuter innan bussen och jag hinner andas, lugna ner mig lite, bestämma mig för att fortsätta andas istället för att gå tillbaka för att göra bara lite till. Vi går från Caribia hem till henne och jag går ut med roskisen. Jag tänker att det är illa när jag monstervirrar så att det inte går att missa och så är jag tacksam för att hon går ut med roskisen och jag använder tiden till att andas lite till. Vi går ombord. Vi går genom långa korridorer till vår hytt som har fönster, vi går igenom kamerarullen med gapskrattande selfies. Vi går över heltäckningsmattor, fotar dem, fotar oss själva. Vi går på restaurang, till förrättsbordet, efterrättsbordet. Fotar oss vid chokladfontän. Vi går ut på däck. Fotar oss själva skrattande och grimaserande i iskall vind. Vi går till baren. Fotar oss själva med dansgolvet i bakgrunden. Fotar oss själva med barljus i bakgrunden. Vi går online och skriver till M medan vi dricker mojito.
Vi går avbord. Ut från terminalen, in i terminalen och ut från terminalen på rätt ställe. Jag går nedför memory lane när vi går på hotellfrukost. Hon går inte av vid Slussen. Jag åker vidare till Skärholmen, går till teatern jag ska gå på för tidigt. Tar en promenad i närliggande bostadsområde med låga höghus och tänker att här kunde jag bo, här känner jag mig hemma. Jag går till hotellet. Jag går under körsbärsträd och granna segel, jag går på Östermalm. Hon går nästan in i en spindel på en barnteater med sjuttio barn och tio vuxna, och vi vuxna får vänta med att gå in. Först ska vi hitta en handkompis som vi sedan ska vi göra hopplasteg in i salen med. Jag tittar på teatern, tänker att det handlar om normer kring flickors känslor, eller egentligen om normbrott utan att förtydliga att det är normbrott, jag tycker att det är fint, att den är bra.
Krokstävel - Trailer from Kulturhuset on Vimeo.
Vi går på lunch. Jag har tagit utgång vid parken, ser en restaurang, skickar henne menyn. Det går långsamt att äta med pinnar. Jag går Götgatan upp och ner. Hon går på toa. Vi går förbi magnolieträd, tulpaner och körsbärsblom för att komma till Fotografiska. Längst tid går vi omkring på Martin Parr-utställningen och jag är glad att det finns så mycket nytt som jag inte tidigare sett. Ungdomarna på Vee Speers bilder har genomgått förändringar sen de var barn.
Vi går uppför trappa efter trappa. Jag flåsar medan jag går på trappsteg jag aldrig tidigare gått på. Jag springer upp för dem eftersom det känns lättare. Hon går enligt svaga minnesbilder av en orange post it. Vi går rätt på första försöket. Det går att betala med kort i baren. Stor stark, säger jag. Rosé, säger hon. Mitt plaststop läcker. Måsen går längs bordet och fastnar på bild. Det där går ju inte, säger jag när hon läser mail. Jag får textmeddelande. Vi går på standup och står står står hela kvällen fastän fötterna bultar, det gör ont men det gör inte så mycket för den är värt det. Vi går hem via Ica medan hon går igenom olika feminismer, kanske är de fem stycken. Jag försöker definiera men nyanserar inte, är hungrig, blir gnällig. Jag somnar så snart jag lagt huvudet på dynan. Jag får ett textmeddelande, jag hör det inte, hon hör det eftersom hon ännu inte somnat.
Vi går från hotellfrukosten när den redan stängt. Vi går till butiken som var stängd senast vi var där. Vi går förbi hyacinter för att komma till caféet. Det går inte, skriver Oraklet och hon går över skyddsmuren och det går hur bra som helst. Jag kan andas igen, och jag tänker att det borde få ett slut det här med att hålla andan. Jag går vidare och går igenom saker jag kunde ha sagt. Hon går till bussen efter att jag köpt biobiljetter på Sergel till Söder. Solen går i moln vid fontänen och vi går raskt till tunnelbanan. Det går att skilja dem åt märker jag, de har olika färgs skor och A har ett litet ärr i pannan. Jag stiger av bussen efter ambassadörerna, ser kaknästornet en bit bort och vidsträckta gräsfält. Jag går till Tekniska museet, spelar Pac man, spelar Donkey Kong, tar selfien, lägger telefonen i väskan och tittar på Super Mario i korsstygn, spelar Fez.
Det går inte att ringa till ett utländskt nummer, men ni får plats vid baren, har de lovat. Det går just och just att balansera sangriakannan, pilgrimsmusslor och rödbetsskålar på bordet med röda och gula servetter. Hon ger paprikan till S och chorizon till mig. Jag gick en mil om dagen i början, säger S. Det gick inte, jag var tvungen att jobba, säger hon. Och jag tänkte att jag måste sluta tänka jobb, nämna jobb, att det blir som om jag glorifierar jobb också om jag inte vill.
Vi går på bio. De Utvalda går till Folkets park under en blodröd måne. Jag älskar filmen, kanske till och med mer än boken. Jag gäspar av trötthet. Utanför bion säger jag näää till henne och hon säger att det finns människor som man träffar tolv en vardagsnatt också om man är trött och människor man inte träffar. Hon går till hotellet och jag går till tunnelbanan, jag blir mött när jag stiger ut från tåget, vi konstaterar att vi missförstått varandra. Jag frågar när sista tunnelbanan till mitt hotell går och han säger att det är bäst att vi genast tar tåget tillbaka. Vi går till en krog som bara har en timme till öppet eftersom grannkrogen redan stängt. Klockan är lite över tolv på natten, vi pratar politik, katter, postkolonial feminism, att han läst vetenskapliga artiklar av genusvetaren Young och att jag har läst en bok av henne. Jag frågar efter dåliga skämt, får två stycken om kannibaler, vi blir utslängda från krogen, jag följer honom till tunnelbanan, läser och skickar textmeddelanden medan jag går till hotellet. Råttorna går bananas vid roskisen. Jag går in på YouTube och spelar samma sång om och om igen. Det går överstyr. Han går hela vägen hem. Hon går igenom vad som hänt, jag säger nåjooooo till henne så fort jag stiger in, jag går till sängs alldeles glad i magen, jag går till sängs alldeles glad i magen, somnar närmare fyra på natten men det gör ingenting. Vi går ut från hotellfrukosten efter att den är bortplockad.
Vi går ut genom dörren som öppnas åt fel håll för sista gången. Vi spelar låten i våra huvuden. Vi går uppför Götgatan. Hon går in i en provhytt. Låten kommer ut som nynnande. Knappen går fast, men buntarna är för långa. Kanske det går med en topp under klänningen? Klänningen hon gick nedför trapporna iklädd i och J busvisslade. Jag spelar låten i huvudet.
Bussen går några minuter efter att vi har köpt biljett. Vi behöver inte springa. Jag är inte sån som springer. Förutom upp för trappor när det gör för ont i benmuskler och ingen ser. Det går smidigt på Arlanda, det är inga köer annat än på Pressbyrån. Hur går det? undrar hon när jag aldrig kommer tillbaka. Det går upp ett ljus för henne när han kommer gående till sin sittplats, vi skrattar och tänker att det är ett lustigt sammanträffande. Vi fotar oss själva. Det går bra att landa men sedan blir det konstigt och vi tystnar och andas i stället. Hon går till bagagebandet och jag går ut från flygplatsen med min minimala packning. Jag hittar inte plattform fem. Jag går tillbaka in, ser henne som heller inte åkt ännu.
Det går inte att komma hem på mindre än 82 minuter. Jag hittar tidtabellen och bussen har gått för tio minuter sedan, jag skulle inte ha hunnit även om jag sprungit, jag väntar på nästa buss som går om 45 minuter. Bussen avgår från plattform fem. Det går inte, säger jag och andas djupt och långsamt. Telefonerna går varma och det går bra att flytta festen. Jag stiger av bussen vid domkyrkan och det kryllar av vappfirare, jag tar en stadsbuss hem.
Hon spelar också där i augusti, säger hon, borde vi gå? Och jag har nästan redan bokat biljett.
Det är måndag. Allt är under kontroll, borde jag tänka men det tänker jag inte. Jag har för mycket jobb, för mycket jag inte hinner med, för mycket borden, jag försöker göra lite till, bara lite till. Som ett virrigt monster ringer jag henne och säger att jag går från jobbet nu, står i korriodoren nu, alltså jobbets korridor, säger jag fast förtydligande inte behövs. Jag är framme vid Caribia några minuter innan bussen och jag hinner andas, lugna ner mig lite, bestämma mig för att fortsätta andas istället för att gå tillbaka för att göra bara lite till. Vi går från Caribia hem till henne och jag går ut med roskisen. Jag tänker att det är illa när jag monstervirrar så att det inte går att missa och så är jag tacksam för att hon går ut med roskisen och jag använder tiden till att andas lite till. Vi går ombord. Vi går genom långa korridorer till vår hytt som har fönster, vi går igenom kamerarullen med gapskrattande selfies. Vi går över heltäckningsmattor, fotar dem, fotar oss själva. Vi går på restaurang, till förrättsbordet, efterrättsbordet. Fotar oss vid chokladfontän. Vi går ut på däck. Fotar oss själva skrattande och grimaserande i iskall vind. Vi går till baren. Fotar oss själva med dansgolvet i bakgrunden. Fotar oss själva med barljus i bakgrunden. Vi går online och skriver till M medan vi dricker mojito.
Vi går avbord. Ut från terminalen, in i terminalen och ut från terminalen på rätt ställe. Jag går nedför memory lane när vi går på hotellfrukost. Hon går inte av vid Slussen. Jag åker vidare till Skärholmen, går till teatern jag ska gå på för tidigt. Tar en promenad i närliggande bostadsområde med låga höghus och tänker att här kunde jag bo, här känner jag mig hemma. Jag går till hotellet. Jag går under körsbärsträd och granna segel, jag går på Östermalm. Hon går nästan in i en spindel på en barnteater med sjuttio barn och tio vuxna, och vi vuxna får vänta med att gå in. Först ska vi hitta en handkompis som vi sedan ska vi göra hopplasteg in i salen med. Jag tittar på teatern, tänker att det handlar om normer kring flickors känslor, eller egentligen om normbrott utan att förtydliga att det är normbrott, jag tycker att det är fint, att den är bra.
Krokstävel - Trailer from Kulturhuset on Vimeo.
Vi går på lunch. Jag har tagit utgång vid parken, ser en restaurang, skickar henne menyn. Det går långsamt att äta med pinnar. Jag går Götgatan upp och ner. Hon går på toa. Vi går förbi magnolieträd, tulpaner och körsbärsblom för att komma till Fotografiska. Längst tid går vi omkring på Martin Parr-utställningen och jag är glad att det finns så mycket nytt som jag inte tidigare sett. Ungdomarna på Vee Speers bilder har genomgått förändringar sen de var barn.
Vi går uppför trappa efter trappa. Jag flåsar medan jag går på trappsteg jag aldrig tidigare gått på. Jag springer upp för dem eftersom det känns lättare. Hon går enligt svaga minnesbilder av en orange post it. Vi går rätt på första försöket. Det går att betala med kort i baren. Stor stark, säger jag. Rosé, säger hon. Mitt plaststop läcker. Måsen går längs bordet och fastnar på bild. Det där går ju inte, säger jag när hon läser mail. Jag får textmeddelande. Vi går på standup och står står står hela kvällen fastän fötterna bultar, det gör ont men det gör inte så mycket för den är värt det. Vi går hem via Ica medan hon går igenom olika feminismer, kanske är de fem stycken. Jag försöker definiera men nyanserar inte, är hungrig, blir gnällig. Jag somnar så snart jag lagt huvudet på dynan. Jag får ett textmeddelande, jag hör det inte, hon hör det eftersom hon ännu inte somnat.
Vi går från hotellfrukosten när den redan stängt. Vi går till butiken som var stängd senast vi var där. Vi går förbi hyacinter för att komma till caféet. Det går inte, skriver Oraklet och hon går över skyddsmuren och det går hur bra som helst. Jag kan andas igen, och jag tänker att det borde få ett slut det här med att hålla andan. Jag går vidare och går igenom saker jag kunde ha sagt. Hon går till bussen efter att jag köpt biobiljetter på Sergel till Söder. Solen går i moln vid fontänen och vi går raskt till tunnelbanan. Det går att skilja dem åt märker jag, de har olika färgs skor och A har ett litet ärr i pannan. Jag stiger av bussen efter ambassadörerna, ser kaknästornet en bit bort och vidsträckta gräsfält. Jag går till Tekniska museet, spelar Pac man, spelar Donkey Kong, tar selfien, lägger telefonen i väskan och tittar på Super Mario i korsstygn, spelar Fez.
Det går inte att ringa till ett utländskt nummer, men ni får plats vid baren, har de lovat. Det går just och just att balansera sangriakannan, pilgrimsmusslor och rödbetsskålar på bordet med röda och gula servetter. Hon ger paprikan till S och chorizon till mig. Jag gick en mil om dagen i början, säger S. Det gick inte, jag var tvungen att jobba, säger hon. Och jag tänkte att jag måste sluta tänka jobb, nämna jobb, att det blir som om jag glorifierar jobb också om jag inte vill.
Vi går på bio. De Utvalda går till Folkets park under en blodröd måne. Jag älskar filmen, kanske till och med mer än boken. Jag gäspar av trötthet. Utanför bion säger jag näää till henne och hon säger att det finns människor som man träffar tolv en vardagsnatt också om man är trött och människor man inte träffar. Hon går till hotellet och jag går till tunnelbanan, jag blir mött när jag stiger ut från tåget, vi konstaterar att vi missförstått varandra. Jag frågar när sista tunnelbanan till mitt hotell går och han säger att det är bäst att vi genast tar tåget tillbaka. Vi går till en krog som bara har en timme till öppet eftersom grannkrogen redan stängt. Klockan är lite över tolv på natten, vi pratar politik, katter, postkolonial feminism, att han läst vetenskapliga artiklar av genusvetaren Young och att jag har läst en bok av henne. Jag frågar efter dåliga skämt, får två stycken om kannibaler, vi blir utslängda från krogen, jag följer honom till tunnelbanan, läser och skickar textmeddelanden medan jag går till hotellet. Råttorna går bananas vid roskisen. Jag går in på YouTube och spelar samma sång om och om igen. Det går överstyr. Han går hela vägen hem. Hon går igenom vad som hänt, jag säger nåjooooo till henne så fort jag stiger in, jag går till sängs alldeles glad i magen, jag går till sängs alldeles glad i magen, somnar närmare fyra på natten men det gör ingenting. Vi går ut från hotellfrukosten efter att den är bortplockad.
Vi går ut genom dörren som öppnas åt fel håll för sista gången. Vi spelar låten i våra huvuden. Vi går uppför Götgatan. Hon går in i en provhytt. Låten kommer ut som nynnande. Knappen går fast, men buntarna är för långa. Kanske det går med en topp under klänningen? Klänningen hon gick nedför trapporna iklädd i och J busvisslade. Jag spelar låten i huvudet.
Bussen går några minuter efter att vi har köpt biljett. Vi behöver inte springa. Jag är inte sån som springer. Förutom upp för trappor när det gör för ont i benmuskler och ingen ser. Det går smidigt på Arlanda, det är inga köer annat än på Pressbyrån. Hur går det? undrar hon när jag aldrig kommer tillbaka. Det går upp ett ljus för henne när han kommer gående till sin sittplats, vi skrattar och tänker att det är ett lustigt sammanträffande. Vi fotar oss själva. Det går bra att landa men sedan blir det konstigt och vi tystnar och andas i stället. Hon går till bagagebandet och jag går ut från flygplatsen med min minimala packning. Jag hittar inte plattform fem. Jag går tillbaka in, ser henne som heller inte åkt ännu.
Det går inte att komma hem på mindre än 82 minuter. Jag hittar tidtabellen och bussen har gått för tio minuter sedan, jag skulle inte ha hunnit även om jag sprungit, jag väntar på nästa buss som går om 45 minuter. Bussen avgår från plattform fem. Det går inte, säger jag och andas djupt och långsamt. Telefonerna går varma och det går bra att flytta festen. Jag stiger av bussen vid domkyrkan och det kryllar av vappfirare, jag tar en stadsbuss hem.
Hon spelar också där i augusti, säger hon, borde vi gå? Och jag har nästan redan bokat biljett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)