Muskelavslappnande piller/luft/prat/rörelse

En kompis som hälsar på bara för att, eller bara för att det är så längesen sen sist. Jag, ett hispigt och hungrigt nervvrak som har varmt, klädlager på klädlager och förstår inte att skala av mig ett lager innan någon annan säger det. Och jag vill ta bussen. Och jag har lågt blodsocker. Och jag har domnande armar. Och jag vill inte vara gnällig. Och sedan: få mat, få prat, få ginger joe, få tre varv brädspel på raken och allt är bara bra, bra, bra. Och följande konstiga dag, då kroppen igen går i lås, ironiskt nog efter massage och människa efter människa väller in i arbetsrummet på löpande band, ibland fler på en gång och jag känner hur huvudvärken kommer tillbaka, försöker hålla kvar känslan att allt är bra genom att hålla kvar allt innanför läppar. Tar en lugn fredag, åker tåg, klappar katter, äter chips i föräldrasoffa, tar muskelavslappnande piller för att kunna sova, och släktingar väller in. En oanmäld bror väller in, en oanmäld moster med man, en oanmäld farbror med fru. Och det är ett bra vällande, tills jag inte orkar för huvudet dunkar så och folk vädrar så hemska åsikter och jag går till övervåningen, lägger mig på föräldrarnas säng, ska titta på teve men somnar. Och den ena överröstar den andra, och de åker, och de kommer tillbaka, och en kusin kommer, och vi äter ett hopplock av lunch. Trångt är det runt föräldrarnas köksbord, med matingredienser från flera hushåll och jag står ute på gatan och tittar upp i luften, som mest hundra meter upp, på en flygmojäng som fotar, och jag tittar rakt fram på min pappa och farbror som styr mojängen. De tittar upp mot himlen grimaserande, det är inte ett fint grimaserande och jag tänker att jag ser likadan ut när jag kisar uppåt. Och så plockar jag fickorna fulla med äppel.

Dessutom en farmor som inte är farmor längre. Utan någon helt annan som går ut sent på kvällen i pyjamas tills hon blir upphittad av främmande människor. Och jag fortsätter tänka att det där är farmor. För mig är hon alltid farmor. Och så fint det låter, men hur ärrigt det egentligen är.

Idag, femte veckan och femte gången massage. Knutar finns kvar och ett helt nytt problemområde har hittats, som alltid funnits där, som helt enkelt tidigare inte hunnits med, och ny tid bokad och sedan en till och först efter det kan jag tänka på att gå mer sällan än en gång i veckan. Jag tänker på hur dyrt det blir, men hur mycket min kropp behöver det, och hur jag borde ha gått tidigare innan hela jag är låst. Men det är så dags att tänka nu.

Och känslan: lämna in avhandling, känna sig befriad, överleva disputation, känna sig befriad, fortsätta jobba, känna sig befriad, ha semester, känna sig ännu mer befriad, fortsätta jobba, känna mig ännu mer befriad, och nu har jag kommit till ett stadie av jobbet där jag känner mig så befriad att jag inte ens riktigt vet vad jag ska göra om dagarna. Efter att jag gjort en enkät, översatt den till finska, pysslat lite med nätkurs, svarat på alla mejl, tackat ja och tackat nej, skickat iväg enkäten och mest väntar på att jag hoppeligen får svar så att jag kan fortsätta jobba. Vad är det meningen att jag ska göra på dagarna? Så konstig känsla. Kanske njuta och förstå att det gäller att njuta för att det inte kommer att vara så här i all evighet, inte ha dåligt samvete över njutandet.