Britastårta

Det är bra med folk som ställer upp när man spontant en lördag bakar en tårta och frågar om de kan hjälpa med ätandet.

sinnesfridens återkomst

Hur man återfår förståndet: man inhiberar allt och ligger på föräldrarnas soffa begravd under en hög spinnande katter, varav den ena (Orvar) nu och då stigit upp för att ta några piruetter på ens högra axel. Man kan ångra lite att man också inhiberade träff med kompis som man inte sett på tre(?) år och som råkade vara i Finland, men det är smällar man får ta. Ibland kan man hasa sig upp lite i soffan, ta datorn i famnen och skriva några sidor.

ett efteråt

Det är först efteråt man kommer ihåg allt man gjort och hur allt man gjort betytt något mer än att det bara är något man gör. Hur värld är text och text är värld och ljud är värld och värld är ljud och färger är värld och värld är färger och hjärtslag är värld och värld är hjärtslag. Och hur beskrivande det egentligen är när man mycket konkret stått i en tom och kall stenbyggnad oerhört länge för att man försöker vara den uthålligaste, och man tittar mest av allt upp på ett fönster och tänker att där uppe är himlen. För att senare gå förbi byggnaden och inse att fönstret man tittade på var på markhöjd.

Och det är först efteråt, när man stiger ut, åker tillbaka hem från stenbyggnad, soffa, stenformation, barrträdsring, fågeltorn, herrgård, danssal, elstängsel, begravningsplats, middagsbord, gungstol och brunn, som man inser hur intensivt det varit, också om man hela tiden varit medveten om att man egentligen hållit andan den mesta av tiden.

Jag hittade Greger och det skrämmande konturlösa. Idag har jag fortsatt skriva, eller egentligen har jag idag börjat skriva på en helt ny växel efter en sjudagarlång skrivworkshop, och det är skrivande som gör precis allt ändå värt det.

dagens melodi

Rörde två olika elstängsel, ingen reaktion. Började gå mot träden, vände om när det började störtregna och jag inte hade paraply. Körde till Mynämäki för att köpa öl. Tror att jag bara vill flytta dit om solen alltid lyser. Det gjorde den inte idag. Hinner ännu skriva några minuter innan middag.

Där de döda träden står

Det är när man får order att vara tyst en dag som man förstår hur mycket man pratar. Det har gått några timmar och det har varit lättare att skriva, kanske för att man verkligen suttit vid datorn istället för att vandra runt. Och ändå, jag ska nu gå dit där de döda träden står. Om jag hittar dem. Och jag vill fortfarande röra ett elstängsel.

Herrgårdsliv i Hietamäki i Mynämäki

Jag sitter inomhus vid ett skrivbord. Har suttit ute så länge att min hud fortfarande doftar sol. Framför mig ett fönster, en lönn, gräsmatta, en röd stuga, två cyklar och stora träd som inte är lönnar. En mörkblå bil körde förbi nyligen och passagerarsidans dörr var öppen på vid gavel. Långsamt körde bilen. Nu går två konstnärer förbi fönstret. Igår skrev jag hjärtslag med krita på ett stort vitt papper på golvet. Jag kunde tänka mig att vara här en längre tid. 

i brunnen

Här sitter jag på Saaren kartano och veckolång skrivretreat. Jag skriver små lappar. För lapparna behöver skrivas. Det är inte lätt att skriva lappar. Skuld är ordlöst för det känns för mycket. Men det kan inte skrivas på en lapp. Egentligen borde jag ta en tupplur.

Allt jag har att säga

Det är väl nu jag borde börja skriva dagbok.

om man har en tyllunderkjol ska man använda den*****

Eftersom jag inte kunde hitta* en kattgif som både illustrerar firandet av Kameruns nationaldag**, att jag hade en väldigt zenig dag igår då jag inte alls var trött på mig själv eller någon annan***, och att jag plötsligt avslutade gårdagen på gräsplätt****, får man fantisera kattgifen istället.

Ungefär här.

* Jo, jag letade. Alla har sina sätt att fördriva tiden.
** Skickades nyss en bild på ett kylskåp fyllt med öl. 
*** Istället sov jag länge, städade, handlade mat och satt mest med den ena eller andra katten i famnen.
**** Vilket jag egentligen först nu när jag skulle blogga och läste senaste blogginlägg insåg att jag faktiskt efterlyst
***** Det ska jag göra ikväll.

Fast sämre kunde det väl vara

Lite hur det är just nu: flyter på en massa saker i huvudet. Så många att jag inte lyckas uppfatta en enda. Det känns inte som ett nystan eller en cementklump som stockat uppfarten, utan snarare är det motorväg med för många filer att hålla reda på.

Satt vid åstrand imorse och försökte skriva skönlitterärt. Visste att jag en kort stund tidigare kommit på något som verkade vettigt, men när jag satt där kom jag inte på det. Tänkte mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget. Har nu suttit i arbetsrummet, försöker skriva vetenskapligt på engelska. Blir inte så skapligt. Blir inte så engelskt. Blir knappt något alls. Och igen, tänker mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget.

Och det är väl rätt klart egentligen, jag är extremt rastlös just nu. Det kanske inte syns. Eller det skulle synas om man skulle följa med mig. På söndag spelade jag tennis, på måndag gick jag på café Art och skrivträff, åt lunch på Tintå, jobbade (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), gick till RantaKerttu, gick till Forum Marinum, steg på Jakke Jokilautta för att lyssna på jazz. På tisdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), cyklade iväg för att spela tennis, kom fram till regnig tennisplan och gick till Hirvi istället. På onsdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanlig många), gick på kaffe till Kirjakahvila, därifrån till Veritasstadion för fotbollsmatch och vidare till Hirvii. Idag har jag varit på café Qwensell och skrivträff, jobbat (försöker skriva, pratat istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de är ännu fler än tidigare i veckan) och snart ska jag gå till Nationalbalettens uppvisning på Varvstorget. Egentligen tänkte jag inte göra något alls ikväll. Vara hemma. Men jag orkar inte, blir rastlös. Fast det kanske inte syns.

Förra veckan längtade jag till lördag. Då skulle jag inte göra någonting. Inte under hela dagen. Det gjorde jag inte heller, men blev så rastlös att jag fullbokade hela den här veckan i förtid.

Kunde tänka mig att sitta stilla på en gräsplätt någonstans imorgon, till och med försöka vara tyst den mesta av tiden, men med sällskap så att jag inte behöver vara tyst hela tiden. Typ som att sitta på J&Js terass. Bli lite mera zen. Så där på riktigt.

Hur en lätt sak kan bli svår, eller tvärtom

Känslan att cykla med välfyllda däck: åhå var det så här det ska kännas, åhå så lätt det är att cykla, åhå så fort det går, åhå.

Efter att flera gånger (betydligt fler än jag minns och vill erkänna) under de senaste månaderna (betydligt fler än jag minns och vill erkänna) försökt och misslyckats med att pumpa cykeldäcken, och ibland  vid nödfall (betydligt fler gånger än jag minns och vill erkänna) cyklat med knappt någon luft i däcken eller främst promenerat med cykeln, och efter att fler än en sagt något om att jag borde bli bättre på att ta emot hjälp: frågade jag om hjälp, fick den, och det var det. Hur lätt som helst.

Kaffe(?)

Det känns som om jag skulle ha sommarlov. Det har jag inte. Eller, sitter på jobbet och försöker omarbeta en avhandlingssnutt till en artikel. Det är inte som att copy-pasta direkt, om jag säger så. Det känns som om det idag hände något. Inget direkt klick i hjärnan, men som om jag skymtade nått som kunde vara bra att ta fasta på i artikeln. Kan inte riktigt namnge det eller se konturerna framför mig. Vet bara att det är någon form av nyckel. Det där som jag inte lyckades komma fram till när jag skrev avhandlingssnutten. Det som jag inte skulle ha kommit fram till om jag ens försökt. Av olika versioner. Och nu förstår jag varför det är både utmanande och intressant att omarbeta något som var färdigt i en annan variant. Men trögt går det.

Kanske det är det tröga som ger mig sommarlovskänslan. Eller en konstig känsla av frihet. Att flera gånger i veckan boka in skrivträff med cafe + lunch på stan, en helt vanlig vardagsförmiddag. Att fylla kvällarna med så mycket roligt och varierande program att det egentligen känns som om jag klämt in ett helt sommarlov under en och samma vecka. Och ändå kan jag tänka mig att när som helst (när jag inte redan har annat program) boka in kaffe. Bara för att jag kan. Och jag vill.

Eller så tar jag igen barndomssommarloven. Då var det mest spännande jag gjorde att cykla ensam till biblioteket. Annars minns jag inte så mycket annat än att jag gick i skogen på andra sidan återvändsgränden.