I början av året hade jag precis flyttat och installerade mig fortfarande. Stora delar av hösten innan hade jag regelbundet frågats på jobbet om hur jag mådde och om jag kunde sova. Då mådde jag okej och sov. Det tog slut på våren. Jag gick på skrivkurs, gick ut efter skrivkurs, skrev och försökte andas. Ibland föreläste jag och var råddig, ibland stannade jag hemma för att jag var så trött. Jag blev påverkad av och kände hjälplöshet över varje lilla notis jag läste i tidningen. En dag gick jag på lunch på jobbet och erkände att jag knappt sov. Jag fick tips om hur jag kunde göra när det kändes som om jag inte kunde andas. Jag pysslade, målade och satt en hel del hemma framför något form av projekt man gör med händerna mer än huvudet. Efter en tid blev det bättre. Efter en tid var allt som vanligt. En dag åkte jag på mycket spontan ensamresa till Stockholm. Efter en tid var allt bättre än vanligt. Jag orkade vara social också utanför den inrutade, överkomliga, återkommande och enkla arbistisdagen. Jag blogg100:de. I början bloggade jag mest listor, bilder och tipsade om andra bloggar. Jag poetry slammade och vann. Jag poetry slammade och det gick dåligt. Jag poetry slammade och jag vann. Jag uppträdde lite mer med att läsa dikter. Jag höll workshop i poetry slam för två gymnasieklasser och en högstadieklass. Det hade jag inte gjort tidigare. Det var roligt. Annan grej jag aldrig tidigare gjort men gjorde i år, var att prata i radio om bloggar. Jag gick på arbisskrivkurs på våren, skrivkurs i Helsingfors, skrivkurs i Kimito och en ny arbisskrivkurs på hösten, var med i NaNoWriMo i november och klarade det. Jag träffade en massa vänner jag inte orkat träffa tidigare under året. Jag var rysligt social hela tiden och ju mer jag var destu energiskare och gladare blev jag. Jag fick en massa energi och slutspurtade med avhandlingen. Jag skickade in den, fick de två utlåtandena, skickade in den till språkgranskning och jag fortsatte säga till folk att jag inte ska fortsätta forska när folk frågade vad jag skulle göra när jag var klar. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag skulle inte forska. Jag ville fortsätta forska men sa det inte till någon. Kom på ett forskningsprojekt jag ville syssla med, skrev tre ansökningar och blev beviljad finansiering. En grej jag aldrig trodde var möjligt. Jag som var förberedd på att bli arbetslös i april. Jag överanalyserade en hel del, varje lilla detalj analyserade jag. Försökte låta bli men fortsatte. Och det är ungefär här jag är nu. Sitter i vardagsrummet och bloggar. Ska titta på film.
2 kommentarer:
Tur att arbistisdagar finns. Att det finns platser att andas på. För utan såna skulle allt bli väldigt svårt. Mastigt år du haft. Så gott nytt år, 2014 i da year.
Amen till arbistisdagar!
Skicka en kommentar