egentligen ganska bra

Jag är lugn. Mycket lugn. Mycket mycket lugn. Sen är jag uppjagad över att det är så lite tid kvar. Uppjagad på ett bra sett. Jag är babblig, pratar fort. Är otålig, frustrerad för det händer iiiingeeeentiiiiing. Är rastlöst. Blir trött. Irriterad för att hela tillvaron är så inrutad. Vill göra någonting spännande. Något som jag inte brukar göra. Vill skrinna. Vill inte skrinna. Kan inte ens skrinna. Vill gå på museum. Tänker att museum är tråkigt. Vill gå på kaffe. Gå på öl. Gå. Och gå. Tänker ta bussen. Tar inte bussen. Känner mig oroväckande lugn. Ingen panik alls. Och så tänker jag att rastlösheten i kombination med tröttheten som väcker mig mitt i natten är paniken. Men den känns knappt. Jag vill bara göra något roligt. Blir irriterad för jag vet inte vad det roliga är.