idag är en dag då jag fyller alla sociala medier med

JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT!

Nu ska jag äta lunch. Sedan fira i dagarna fem, ungefär.

egentligen ganska bra

Jag är lugn. Mycket lugn. Mycket mycket lugn. Sen är jag uppjagad över att det är så lite tid kvar. Uppjagad på ett bra sett. Jag är babblig, pratar fort. Är otålig, frustrerad för det händer iiiingeeeentiiiiing. Är rastlöst. Blir trött. Irriterad för att hela tillvaron är så inrutad. Vill göra någonting spännande. Något som jag inte brukar göra. Vill skrinna. Vill inte skrinna. Kan inte ens skrinna. Vill gå på museum. Tänker att museum är tråkigt. Vill gå på kaffe. Gå på öl. Gå. Och gå. Tänker ta bussen. Tar inte bussen. Känner mig oroväckande lugn. Ingen panik alls. Och så tänker jag att rastlösheten i kombination med tröttheten som väcker mig mitt i natten är paniken. Men den känns knappt. Jag vill bara göra något roligt. Blir irriterad för jag vet inte vad det roliga är.

Det måste bort

Efter ett och annat förståndigt ord av smart typ har jag trollats bort en del av undervisningen som riskerade ruttna där nere i stressbottnet jag inte hinner till. En artikel jag i ett svagt och smickrat ögonblick lovade har jag helt på eget initiativ trollat bort. Nästa veckas seminarium borttrollat. Dagens möte i Helsingfors borttrollat. Nästa veckas undervisning är planerad så att jag ska behöva göra minsta möjliga insats. Dit for de och gott gjord de. Både jag och alla andra inblandade kommer att överleva. Jag kommer närmare slutet. Jag har skrivit förord. Idag är det en vecka till deadline.

Förra blogginlägget måste bort. Det är nya tider. 

Något jag egentligen visste från tidigare

Kombinationen som inte är det mest lyckade: somna sent för att man är stressad över att man ska vara trött när man vaknar, vakna halv fem och stiga upp fem för att man är oroad över om man valt rätt lokal för karonkka, äta morgonmål så tidigt att vrålhungern slår till prick kvart över tio när man stiger in i föreläsningssalen, upptäcka att kursdeltagarna blivit betyligt fler än förra veckan, på stående fot planera om och improvisera en ny föreläsning, rusa iväg medan de diskuterar för att försöka hitta ett större utrymme till resten av kursen.

Men allt överlever man.

Och om jag av någon helt sjuk anledning får för mig att skriva en doktorsavhandling till måste jag se till att jag då inte kombinerar slutförandet av avhandlingen med undervisning så att understa ruttnar.

En riktigt bra grej: ska gå iväg från jobbet i klok tid idag eftersom jag ska hänga med kaverin, dricka nån cider, fake-curla och sedan äta på Tintå.

Slutet är nära

I något skede förra veckan tänkte jag blogga om den här galna/kaotiska/yra/hjärtklappande tiden innan man ska lämna in en slutlig version av avhandlingen. En sån där version som åker till tryckeri. Sedan var jag för galen/kaotisk/yr/hjärtklappande att jag inte kunde blogga. Följande dag hade det gått om och jag tänkte att det var bra att jag inte bloggade. Sedan kom en dag då det kändes kaotiskt igen. Sedan blev det bättre, för att bli sämre, för att bli bättre. Idag är 18 dagar kvar.

sjukbloggen, del 8761234

När jag ändå kommit så bra igång med ögoninflammation och luftrörsinflammation i december tyckte tydligen min kropp att jag lika bra kan, efter en liten jul- och nyårspaus, fortsätta med inflammation i halsmandlarna i januari. Hej så det går.

som man börjar ett nytt år

I natt gick jag och sova fyra, vaknade pigg halv tio. Kände mig väldigt väldigt gammal och inte alls så gammal, satte mig vid köksbordet, drack kaffe, åt en smörgås och kom på att jag kanske borde börja skriva dagbok. Så jag började. Och när jag gjort det kom jag på att jag antagligen borde sluta överanalysera allt. Det har jag ännu inte slutat med. Så för att distrahera mig, en form av årsresumé:

I början av året hade jag precis flyttat och installerade mig fortfarande. Stora delar av hösten innan hade jag regelbundet frågats på jobbet om hur jag mådde och om jag kunde sova. Då mådde jag okej och sov. Det tog slut på våren. Jag gick på skrivkurs, gick ut efter skrivkurs, skrev och försökte andas. Ibland föreläste jag och var råddig, ibland stannade jag hemma för att jag var så trött. Jag blev påverkad av och kände hjälplöshet över varje lilla notis jag läste i tidningen. En dag gick jag på lunch på jobbet och erkände att jag knappt sov. Jag fick tips om hur jag kunde göra när det kändes som om jag inte kunde andas. Jag pysslade, målade och satt en hel del hemma framför något form av projekt man gör med händerna mer än huvudet. Efter en tid blev det bättre. Efter en tid var allt som vanligt. En dag åkte jag på mycket spontan ensamresa till Stockholm. Efter en tid var allt bättre än vanligt. Jag orkade vara social också utanför den inrutade, överkomliga, återkommande och enkla arbistisdagen. Jag blogg100:de. I början bloggade jag mest listor, bilder och tipsade om andra bloggar. Jag poetry slammade och vann. Jag poetry slammade och det gick dåligt. Jag poetry slammade och jag vann. Jag uppträdde lite mer med att läsa dikter. Jag höll workshop i poetry slam för två gymnasieklasser och en högstadieklass. Det hade jag inte gjort tidigare. Det var roligt. Annan grej jag aldrig tidigare gjort men gjorde i år, var att prata i radio om bloggar. Jag gick på arbisskrivkurs på våren, skrivkurs i Helsingfors, skrivkurs i Kimito och en ny arbisskrivkurs på hösten, var med i NaNoWriMo i november och klarade det. Jag träffade en massa vänner jag inte orkat träffa tidigare under året. Jag var rysligt social hela tiden och ju mer jag var destu energiskare och gladare blev jag. Jag fick en massa energi och slutspurtade med avhandlingen. Jag skickade in den, fick de två utlåtandena, skickade in den till språkgranskning och jag fortsatte säga till folk att jag inte ska fortsätta forska när folk frågade vad jag skulle göra när jag var klar. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag skulle inte forska. Jag ville fortsätta forska men sa det inte till någon. Kom på ett forskningsprojekt jag ville syssla med, skrev tre ansökningar och blev beviljad finansiering. En grej jag aldrig trodde var möjligt. Jag som var förberedd på att bli arbetslös i april. Jag överanalyserade en hel del, varje lilla detalj analyserade jag. Försökte låta bli men fortsatte. Och det är ungefär här jag är nu. Sitter i vardagsrummet och bloggar. Ska titta på film.