Osprunget

Redan innan jag gått förbi domkyrkan in mot centrum borde jag ha fattat att resten av dygnet inte skulle bli som jag tänkt mig. Han svängde ut på trottoaren framför mig. Efter alla dessa år.

Bara så där. Så gick han några steg framför mig och jag kände obehaget knyta ihop sig till en hård knut i magen, sakta lösa upp sig, bara för att nysta ut sig i otaliga nervösa snören som spreds i benen, armar, fingrar, hela jag. Alla dåliga år. Alla bra år efter alla dåliga år som raderades bort, hur jag än försökte hålla fast i bra känslor. Gamla obehagliga minnen. Elaka ord. Samma gamla höstjacka hade han på sig. Så gick vi efter varandra, förbi domkyrkan, över bron, mot biblioteket.

När jag kom fram till Forex, fick jag veta att de inte hade egyptiska pund. Fick göra en beställning. Gick vidare till Instrumentarium där jag tänkt välja nya glasögon. Bara för att konstatera att de skulle stänga om fyra minuter. Gick vidare till skoaffärer för att trösta mig med skor, men hittade inga som passade. Gick vidare till klädaffärer, bara för att konstatera att inget passade på mig. Gick hem.

Klockan är snart halv elva på kvällen. Jag tänkte byta om till joggingkläder. Tänkte gå ut för att springa. Och jag som sällan mera springer. Aldrig springer. Då sprang jag. För att jag var tvungen. Och jag tänkte springa nu igen bara för att han så många år gnällde att jag var så fet, så karaktärslös, hade så tjocka fotvrister, att jag inte skulle tro att jag någonsin skulle träffa någon som ville ha barn med mig så länge jag var den jag var. Springa. Bara för att jag gick mot centrum just den vägen, just det klockslaget.

Här ska inte springas.