28 december 2014

Mest av allt är jag glad att alla finns

Jag hör endast väggklockan som tickar, här jag sitter i ett trähuset från femtiotalet. Alla lampor var släckta och bilen stod inte parkerad på gården när jag nyss kom hem. Jag vet inte var de är. Ingen lapp låg på köksbordet.

Jag har varit borta sex timmar från mina föräldrar. Det är det mesta jag varit sedan tisdags då jag kom hit. Eller egentligen har jag varit med dem konstant. Jag har inte ens tagit en ensam promenad, gått till matbutiken ensam eller hälsat på någon släkting utan någon av dem. Och det har gått bra. Det har varit fint. Vi har spelat kort, ätit, tittat på teve, ätit, spelat brädspel, ätit, hälsat på släktingar, ätit, fått besök av släktingar, ätit, tagit en promenad, ätit och jag har läst klart Minkriket (som var så fin, så fin). Vi har bara varit ifrån varandra när jag två gånger badat bastu och när pappa gick in hos fammo, medan jag gick ett varv runt kvarteret, för man vet aldrig, och det är som det är, och det blir aldrig som förr, och dagarna är så olika. Sedan gick jag in, stod i tamburen och ropade hej, såg henne under täcken och så gick jag ut igen, för att några dagar senare sitta med henne i samma matbord och tänka att hon aldrig tidigare varit tyst och aldrig tidigare ätit så mycket som nu.

På julafton upprepade jag "det är så konstigt att han inte är här den här julen" varvat med "det är som om han när som helst stiger in genom dörren". Sedan blev jag van att fira första julen på över trettio år utan brorsa. Det blev jul i alla fall. Och han sover på ett busstak någonstans i Rwanda eller Uganda, och egentligen är jag avundsjuk. Väldigt avundsjuk också om vi på juldagen åkte till mommo och mofa för att hitta ett mörkt och tomt hus, gissade att de var hos en av mostrarna, åka dit, hittade dem där och jag kramade mommo så hårt, så hårt och hon kramade mig ännu hårdare.

Fortfarande tickar väggklockan. Jag hör att det egentligen är flera klockor i flera olika rum. Nästan i takt tickar de.