Att bli lite modigare, igen

Det är konstigt egentligen. Jag kan vara nervös över att uppträda med egna texter, men när det dyker upp filmklipp av uppläsningarna på nätet tar jag nervositeten till en helt annan nivå. Det blir mera avklätt på något vis. Går inte att tänka att publiken förmodligen glömt. Tvingar mig själv till att höra min egen röst, känna igen darrningarna, minnas hur det kändes i kroppen, vilja säga åt mig att inte ta så lång tid på mig, skynda, skärpa rösten, variera mer. Men så finns de där på nätet, filmklippen. Och nu när jag har jag blivit lite mer bekväm med tanken att de finns där, att jag till och med själv vågat lyssna och se dem en gång, tänker jag att någon gång måste jag väl bli så modig att jag erkänner att de finns där för andra också. Och det är ungefär där jag är nu. Nervositet, igen till en annan nivå. Och jäklar så jag ska bli snabbare.


Ett uppträdande i Karis. När jag äntligen vågade se den här, hade jag totalt glömt hur jag slutade läsningen. Nu har jag kommit till ett stadie då jag kan fnissa åt det istället för att försöka kamoflera mig på golvytan.



Ett annat uppträdande i Karis, där jag håller på och håller på (och håller på i all evinnerlighet) med någon form av improviserad intro till själva dikten (och min existens egentligen). Jisses, men nu mer tokigt är pinsamt.


Ett tredje på finska i Helsingfors. Här blir jag frågad i början hur mångte gången det är jag läser inför publik innan jag börjar och jag förstår inte först frågan, för att sen säga "många". Ville skrattgråta första gången jag hörde det. Dessutom häftig grej när uppläsningarna ackompanjerades med improviserad visuell konst, vilket beskrevs av arrangörerna som "Esitysten yhteydessä nähdään valkokankaalla ammattivisualisoijien taidonnäytteitä, jotka rytmittävät lausuttuja esityksiä ja luovat taiteiden välistä vuoropuhelua". Hade själv ingen aning om vad som hände på skärmen när jag läste.