Den här veckan, en high-five på den.

Alltså den här veckan. Oj.

Av andra lär man sig en hel del om sig själv. På något sätt se hur man flyter ihop med andra människor, skvalpar längre bort från människor, förändras men är precis den samma. Och det handlar väl mest om ett tidsperspektiv. Om femton år. Och femton år sedan jag första gången flyttade till Åbo för att studera. Satt i Humanisticums kafferum i en stol som jag sjönk ner i, väntade på min tur att bli intervjuad för ett inträdesprov. Hur jag träffade henne som var nära mig i efternamnsalfabetet. Och sedan började vi båda studera. Blev vänner. I år hade vi inte setts på två år tills hon hälsade på. Den här veckan. Få veta om missförstånd som jag varit ovetandes om. Hur mitt paket räddade efter fyra månader, som jag inte hade någon aning om. Och jag fick en guldig skumpa och en kylskåpsmagnet som är så rätt, så beskrivande och så fel.

Kylskåpsmagnet av Nina Hemingsson.

Och hur jag nostalgiskt gått i Åbo den här veckan, fast jag aldrig flyttat bort. Inse att platser som för mig är Åbo inte var Åbo för någon annan. Att mitt sommaråbo aldrig upplevts av den andra. Att man är så olika. Att staden kan betyda så olika. Hur självklart det är att jag vill bo kvar här.

För att inte tala om att skriva ironiska dikter om hemmafruar, vara rädd för att någon ska rusa ut från festsalen medan jag läste dem, inte kunna vara annat än ironisk också om jag inte vill såra. Men det gick bra. Satt (förhoppningsvis) diskret framför publiken och skrev ett textmeddelande om att jag blir sen. Få en blomma av arrangörerna, gå till Fontti med en röd blomma i handen och känna att det här är verkligen inte ultimata sättet att stiga in genom dörren. Men ändå skratta, vara avslappnad, prata allvar, bli väldigt chockad och bokstavligen göra fler (kanske fem) high-five över bordet än jag minns. Säga hejdå och gå åt olika håll för att träffa vänner. Virra omkring på konstens natt. Se vänner och bekanta. Vakna på soffan lite över ett när man får ett textmeddelande.