det här livet. ja, alltså Livet

För några dagar sedan, efter några cider, vid ett bord på en pub, (jag satt på en stol, satt där med vänner och bekanta, efter att jag ätit lite nachos, innan jag övergått till att beställa mörk öl för att sedan övergå till cider igen, och innan jag visste att det skulle bli en väldigt sen kväll... jaja, ni fattar) diskuterades hur vi tror att våra liv ser ut om ett år.

Jag sa: Ett år. Det är så länge dit. Så svårt att greppa. Det kan ju ha hänt vad som helst.

Och efter en stund lade jag till (lite tystare): Men egentligen tror jag nog att det inte hänt något alls. Allt är precis som nu.

Och visst är det ganska sorgligt. En hel massa hinner hända på ett år. Om ett år har jag kanske man och barn, doktorerat, bor helt någon annanstans, i ett annat land. Men ärligt, tror jag inte på det. Det är kanske vad jag vill tro (förutom det där med att bo i ett annat land, kanske), men oddsen är väl ganska små. Då är det lättare att tänka det som att det är långt fram i tiden. Man får mindre prestationsångest och ångest överlag.