Alltså jo

Det var Magenta Skycode igår. Och de var bra. Och det var grymt hett inne i Klubi. Och jag tänker att jag nog ska lyckas se dem i december igen på deras sista keikka.

man vet aldrig, men man kan hoppas

Alltså nä.

Samtidigt, min tanke när jag såg att eventet skapades på facebook och innan jag sett nyheten: den där bilden och albumnamnet känner jag igen! spelar de på klubi? ikväll till klubi!

så många långa fina dagar (eller dygn)

Alltså på riktigt, det här är inte klokt. Jag minns inte längre vilken dag det är. Det är väl så här det ska vara att vara ledig. Och ledig är jag.

FlowPark på lördag med två personer blev JukuPark på lördag med tre personer och det är fint med människor som man känner så bra att man vet att de inte tackar nej till kaffe också om de drack en mugg för en halv timme sedan, blev Pub Niska med fyra personer och det är fint när det känns som den självklaraste saken att vi alla fem sitter där, blev en hel massa dialekt och det är fint med dialekt när den bara kommer utan att jag hinner tänka, blev inspektion av vardagsrumsvägg som inte fick godkänt men det är fint med människor som tipsar om andra alternativ och fint med människor som inte bryr sig fast det ser ut som ett bombnedslag och de sätter sig på slipdammiga stolar utan att torka först, blev kattvakt, blev roadtrip, blev sim/uppblåstkrokodiltur i sjö, blev lunch, blev ordbrädspel, blev Raseborgs sommarteater och det är fint när man råkar på bekanta och det är lustigt när man får plötsliga minnen som ploppar upp, blev guidning av husvagnen på ängen mellan skogen och havsviken, blev otaliga hopp från brygga i tjugosju gradig havsvik, blev sen bilresa, blev grillad korv och nypotatis, blev sömn, blev promenad, blev bilresa till föräldrar, blev plötsligt påmind om att det råkade vara min pappas födelsedag när en faster ringde honom för att gratulera, blev en pappa som var glad över besök och åkte iväg till Horsbäck för att köpa en bakelse till mig och bullalängd till honom och mamma och det är fint med pappor som känner en och det är fint när man kommer in i köket, ser bullalängden på köksbordet och blir litelite besviken (fast man absolut inte borde) men tänker att man absolut inte ska säga något och att någon sekund senare bli överräckt en bakelse, blev bilfärd hem, blev återförenande med lyckliga katter.

man kunde kalla mig semesternjutarn

Har spelat tennis, fortsatt spacklandet, cyklat iväg på spontanöl klockan elva på kvällen, bakat knäckebröd, bakat bröd, googlat katt+geting+tass, cyklat hem två dagar i rad på natten och tänkt på hur mycket jag tycker om mitt bostadsområde, hört Thåströms låt Stå aldrig still på Ydintalvipuutarha, skrivit i bibliotek, ätit saltig tapas, inte simmat ännu i Finland.

Känns som om jag tar ut allt av värmeböljan.

Överstyr

Flera gånger, den senaste tiden, när jag cyklat längs min gata som har några sprickor i sig har jag tänkt att det där kunde lätt spacklas och slipas. Igår när jag kom till tennisplanen, var det första jag tänkte: vilka gropar överallt, spackel! Lyckades förtränga det efter en tid. Att spackla en vägg är som att spela pipemania eller tetris på 90-talet.

tjugo bilder och fem dagar

Om en har en torsdagskväll ledig, vill lyssna på bra musik, kanske dricka några cider och sitta på en filt på Aboa Vetus & Ars Novas innergård (för att alla är där och stolar inte räcker till) då är just den innergården ett bra ställe att gå till. Det gjorde jag förra torsdagen. Ydintalvipuutarha heter det, har ordnats i en herrans massa år på sommartorsdagar, Jori Hulkkonen spelar utmärkt musik och inträdet är fritt.

På fredag hängde jag från eftermiddag till natt på H2Ö. En gång var jag lite för långsam för att knycka en gunga åt mig, och en annan gång var jag för långsam att knycka en soffa åt mig, men det gjorde absolut ingenting. Jag satt istället på gräsmattan som de hade i den här byggnaden, det kändes relativt mjukt också om jag ännu idag har ont. Mina ben hinner inte med synen.

Night Satan på fredag, en av mina favoriter.

Scen Kuja, när ingen spelade. En gång försökte jag se The New Tigers där, men gränden var fullsmockad och längan av människor sträckte sig långt utanför.

Det var en fint område. En del saker kunde ha varit bättre, till exempel antalet ställen man kunde fylla på vattenflaskan. På fredag fanns två ställen, på lördag bara en. Här var det ännu ingen vattenkö.

Mina andra favoriter, Cleaning Women.

Såg Harri Hertell läsa sina dikter till musik när Grace körde förbi.

Hawkwind, som inte riktigt infriade mina förhoppningar.

Fint var det. Och finare blev det när det blev mörkt.

Fintfint.

Och lite suddigt.

Sedan kom lördag och nya tag. Här Pommi och Grommi som ger en hederlig barnkonsert där jag blev kastad till sent 80-talet, jag nämnde sången "Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej" till mitt sällskap och så råkade nästa sång vara exakt den. Plus poäng.

The Hearing, en överaskning och min lördagsfavorit.

Mümmö, min andra lördagsfavorit. Här hade de ännu inte startat. Sjukt bra. Och sjukt hårt att sitta på stora vassa stenar som en fick pussla med lite innan en satt sig.

Här är nån som jag redan glömt bort. Mitt sällskap hade åkt hem för några timmar sedan och jag hade inte längre något skrivet på min lilla luntlapp. Gick rätt planlöst mellan de tio scenerna innan jag gick hem.

DXXXA D med gäster (exempelvis Åbopoeten Robert Meriruoho som överaskningsgäst på scen), som jag sett fram emot. Levererade. Stod långt fram i gränden och fattade först när det var slut hur otroligt tättpackat och många som stod bakom mig.

Följande dag skulle jag inte alls ha orkat men satt mig ändå i bilen för en dagsutflykt. Här står jag vid Brankis i Karis och väntar på matsällskap. Rätt många år sedan jag stod på samma trappa och köade in på disco i Brankis.

Efter maten körde vi till Barösund, satt på Esso och fördrev några timmar.

Barösund är Barösund och där är gamla skolan.

Vi åkte färja. Lämnade bilen vid färjfästet för att undvika köer. Sedan såg jag teater och blev otroligt störd. Så mycket att jag skulle ha velat åka i pausen, men då skulle sällskapet ha blivit strandsatt. Gav en kort och arg feministisk analys i bilen hem.

Och idag, klockan 00:02 steg jag in i mitt hem igen. Tänkte att jag ska ta en rätt programfri vecka, slöa, bli uttråkad på ett bra sätt, inte träffa tusen människor och syssla med hushållssysslor och renovering. Därför har jag idag bakat bröd, gjort pulled pork, gjort quinoasallad och bokat in Flow Park på lördagen (kom med! speciellt om du inte är som mitt sällskap (två mycket vältränade unga män som antagligen ruschar iväg till de svåraste banorna när otränade jag svettas med de lättare) eller en kan väl komma med vältränad också men då ser jag dig väl bara de tio första minuterna när du värmer upp genom att göra samma bana som mig, eller nja, ifjol började de vältränade typerna med de banor som jag vågade på den sista timmen ungefär, äh bara kom!). Sen pituinen se.

Karis rock city

The Dogshit Boys tribute till hemljuvahem

Rålis

Här satt vi i Rålambhovsparken efter att vi tagit tunnelbanan till Fridhemsplan och jag gick upp för den tunnelbaneuppgång jag tidigare gått upp för, längs gator jag tidigare gått längs, förbi gator jag tidigare svängt in på. Vi tittade på husen, färgerna och takterasserna. Framme vid parken strosade vi, mellan havet och gräsmattorna som sträckte sig längre än man kunde se, sökande efter det bästa stället att sitta. 

I närheten av amfiteatern, bredvid Monument av en yxman satte vi oss och blickade ut över Riddarfjärden och med utsikt både över Norr Mälarstrand och Söder Mälarstrand. Vi skymtade Mälarpaviljongen som jag några år tidigare* suttit på  men just den här kvällen inte kunde påminna mig om vad hette. Där satt vi och åt lufttorkad skinka direkt från förpackningen, svenska jordgubbar och gräddfilschips medan joggare, den ena efter den andra, med lätta steg sprang förbi, hundägare med hundar i alla storlekar spatserade förbi och vindsurfare med stor elegans svischade fram på det glittriga, mjukt böljande havet. Ovanför oss flög måsar.

Och vi instagrammade för brinnkära livet.

"Vi fotar skuggorna", sa jag och Jessica höll upp sin hand och gjorde segertecknet.
"Det syns inte så bra, gör så här i stället", sa jag. Jessica gjorde bodybuildararmen, jag fotade och vi fortsatte prata om viktiga saker.

När det bara fanns två skivor lufttorkad skinka kvar och vi tagit varsin, solen fortfarande lyste men det hade blivit kyligare, steg vi upp, packade ihop, gick mot tunnelbanestationen Thorildsplan, förbi Parklek och Rålis skatepark under Lilla Västerbron. 

Och väl i tunnelbanevagnen fortsatte vi fotografera för brinnkära livet.


* Den gången då jag hade den nyköpta svartvita klänningen från Beyond Retro på mig och jag förmodligen drack Startopramen som jag ibland gjorde på den tiden. Jag hade tagit dagsbåten till Stockholm, hade ingen hytt och satt största delen av båtfärden läsande på däck i gassande sol och svalkande vind. Väl framme var jag knallröd. Jag stannade någon dag. Om jag minns rätt var det den här gången, jag hade nyss varit i Holland några dagar, Italien några veckor, St Petersburg några dagar och var uttråkad. I Stockholm gick jag en morgon från Norr Mälarstrand till Skansen.

återupptäckten

 Har återupptäckt Magenta Skycode.

det som är bättre än internet

Innan Jessica, det förträffliga resesällskapet, hinner efterlysa blogginlägg (igen).

Jag är tillbaka. Sådär så att jag är i Åbo, vid köksbordet, med en nästan uppackad resväska och en maskin med tvätt som egentligen är klart men jag inte ännu förmått mig att hänga upp. Igår landade jag i landet och innan jag hunnit tänka satte jag mig i bilen igen och körde till Hangö för att se tennis. Om jag hunnit tänka efter skulle jag ha kommit fram till att jag egentligen var för trött. Och det här var inte alls jag skulle blogga om.

Jag ska blogga om Stockholm. Hur sången Stockholm i mitt hjärta spelade på repeat i mitt huvud vart jag än gick, vart jag än åkte med tunnelbana. Jag gick till Fotografiska, till klädaffärer, inredningsaffärer, nagellacksaffärer, skrivhäftesaffärer. Och jag gjorde affärer. Som jag gjorde affärer. Låt mig besjunga dig nu. Jag åkte tunnelbana till Hötorget, Skärholmen, Kungsholmen och Skanstull. Åldrar i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! 

Och det jag inte får glömma, och det som vi ska hitta när vi om dryga fyra år letar i bloggen för att påminna oss om vad allt som hände: skratt så att andan tappades och röst försvann, skratt om handduk, skratt om/med rygg, skratt på halt trägolv, blam me någå (obs vi om dryga fyra år, det är dialekt och två prepositioner efter varandra), gräddfilschips, alfmugg, ost-jogurt-bröd-äppeljuice, av städer jag känner i världen, är du den stad som fått allt, hackebiff, resväska runt kyrka, whiskeysås, cider mittemot Pet sounds bar, big brother längs Götgata, Fridhemsplan, skatepark, Rålis, stängd Myrorna, blomfotografen i lånad jacka, prat i park, det som är bättre än internet, bokhyllorna, fotosessionen i vagnen, kaffe på en bänk, Partylandet, otaliga gånger jag plötsligt översköljdes av minnen och delade med mig av nått av dem, genom Mälarens kärlek till havet, är du en blandning av sött och salt. Och så mycket mer som jag just nu glömt.

Och imorgon kommer det där andra blogginlägget.

12 huvudlösa sekunder

Tre stycken filmer har hittats. Året är 2007, jag och brorsan spelar Playstation. Som det händer nu och då har vi fått för oss att filma vad vi gör, men tanken brukar vara att vi inte genast ser filmen utan kanske råkar hitta den långt senare när vi har lite mer självdistans. Någonstans i gömmorna finns bland annat en film där vi kör på en nybyggd väg i Karis och ger en vägrecension och en film där vi äter kanel. Och nu hittade mamma spelfilmerna där vi antagligen tävlar i något som påminner om tekniken man har när man spelar track&fields, och där jag har ett tygstycke mellan hand och controller för att få bättre glid.

Alltså jag vet inte vad som borde sägas, förutom att vi (nästan) alltid haft roligt tillsammans och att vi (eller egentligen jag) enligt mamma låter precis lika nu som då.

Här tolv sekunder av dryga fyra minuter som finns.

När brorsan är i stan

I måndags ringde brorsan. Han var uttråkad, jag var uttråkad. Några timmar senare steg han av tåget med en rinka packad för obestämd tid. Vi har haft mycket spontant minutspäckat program. Igår gick vi från morgon till kväll.

Vi gick förbi stadsteatern.

Vi gick längs åstranden.

Sökte snygga väggar.

Gick på Runsala.

Gick vid skateparken.

Gick förbi domkyrkan.

Gick förbi Suomen Joutsen.

Gick förbi Åbo slott.

Gick förbi Forum Marinum.

Gick förbi kanadagäss.

söndagens stordåd

1. Vaknade kvart före två. Efter att jag vaknat halv sex och matat katter.
2. Gått till stan efter glömd cykel, som otroligt nog stod kvar.
3. Ätit chips.
4. Googlat bredspackling av en hel vägg. Sett videon och tänkt att jag nog ska klara av det där. Läst Det är inte lätt med bredspackling, men om man har lite erfarenhet av spackling och mycket tålamod så kan man klara av det och tänkt att jag ska glömma bort den där meningen.

tips i tre städer, eller min läsordning för juli

Den 12-14 juli kan man vara i Stockholm. Då kan man på ett ungefär gå till Galärparken och se  Much Ado About Nothing (av The Stockholm English Speaking Theatre), se utställning av Kjartan Slettemark på Kulturhuset, samt se utställningar av Lu Kowski och Dana Sederowsky på Fotografiska.

Den 18-19 juli kan man höra på musik i Åbo. 91 band/artister på två dagar under H2Ö. Bland annat de här kan man se:














Den 20 juli kan man utvilad och nyter åka till Barösund i Ingå för att se Skärgårdsteatern. I år spelar de:

12 lärdomar, varsågod

Jonej nääi, it siir dehä ut som en tåkådä yta som man sku vila måla it.

Vad jag lärt mig:

1. Det här kommer aldrig att bli en renodlad renoveringsblogg.
2. Jag ska inte få för mig att köpa renoveringsobjekt. Inte ens om det är ett trähus i Mynämäki.
3. De svordomar jag oftast använder är shit, perhana, fan och fuck.
4. Jag ska vara glad att jag bara fick för mig att göra en vägg, också om den råkar vara den största i hela lägenheten.
5. Jag ska vara glad att jag får göra sånt här utan lov av hyresvärd för det finns ingen hyresvärd. Om jag vill kan jag till och med lämna väggen som den är.
6. Jag vill inte lämna väggen som den är.
7. Jag blev bättre och bättre på att ta bort tapet. Var slutligen nere i knappa tjugo minuter per tapet.
8. Jag svär ganska mycket.
9. Det är inte bara att ta ner tapet, välja färg och måla. Tydligen borde man tvätta, slipa och spackla hela väggen. Eller i alla fall min vägg. Den är ojämn, på ett dåligt sätt.
10. När jag håller på glömmer jag allt annat. Mycket användbart.
11. Jag kommer antagligen att be om hjälp i alla fall.
12. Jag ska hålla ut lite till.

Man ska inte måla fan på väggen, eller först ska man spackla

Det fortskrider. Det är inte klart, men det fortskrider. Också om min gårdag bestod av mer pauser än arbetspass (man måste ju ha kaffepaus, äta, ta en kaffepaus till, diskutera livet och dess drama med två vänner när de hör av sig (den ena börjande: hi what's up och den andra med hördu hej, känns som om jag int allt vet var du är eller vad du gör), däremellan bli uppdaterad av en tredje om livet, döden och naturen (eller liiiiivet, dööööööden och naturn), få vara med på ett hörn i familjechatten (jo, vi har en sån) där det framkommer att brorsan är på tennisplan och tävlar medan föräldrarna sitter i publiken och brorsan vill veta om det var mamma som skrattade högt när brorsan svor högt (och jag stod själv i mitt vardagsrum och skrattade högt åt frågan), sedan behöver man en tredje kaffepaus för säkerhetsskull, öppna en chokladplatta som egentligen skulle vara en del av en födispresent till Tyskland (så nu ska jag köpa en ny och försöka posta paket och brev så snart som möjligt så att jag inte äter nästa platta eller öppnar nån av salmiakspåsarna), surfa lite, hänga upp tvätt man glömt i maskinen dagen innan, läsa lite bloggar).

Utgångsläget, då jag någon vecka tidigare inte varit förmögen att hålla fingrarna i styr.

Här hade jag varit och pillat ytterligare. Bara för att. Konstaterat att jag kanske behöver en kökspall, en borste och tapetklister. Då hade jag ännu inte inhandlat en skrapa.

Jag tänkte att det kanske är lika bra att lyssna på människor som gjort sånt här tidigare, Mia. Så här har jag smetat tapetklister på väggen och lagt på färskfolie. Hade tapetklister i ansiktet, håret, på t-skjortan, byxor och fötter. Övervägde att köra till en butik efter en ölkorg, pizzaingredienser och skicka ut ett talkoutrop. Skulle vara snabbare klar, ha roligare med sällskap.

Här skulle jag egentligen ha fortsatt med resten av väggen på samma sätt, sedan vänta några timmar och vips skulle tapeten vara borta. Orkade inte vänta, de frekventa pauserna hade ännu inte börjat, orkade inte klotta, hade inget mer att skydda golvet med, tänkte på chocken föräldrarna skulle få när jag gjort det själv, så jag fortsatte med tekniken skrapa och vatten. Gick förvånansvärt lätt. Hörde också min mamma säga i bakhuvudet Ja, ja. Om nån säger att du ska göra si, så gör du så och lite senare Du skulle ha bett om hjälp så skulle väggen inte ha blivit så gropig och jag svara Men det ska vaaa sååå. Och så tänkte jag att jag faktiskt får växa upp lite.

Orvar och Knut. Den ena snusande på sprutkannan, den andra poserande, väldigt mycket sig själv båda två. Klockan var halv elva. Jag hade tidigare konstaterat att tapetklistermetoden var effektiv och klottig, men gjorde också så att skrämmande mycket av min betongvägg fastnade kvar på tapeten när den kom ned. Väggen är betydligt spräckligare och ojämnare i verkligheten än på bilderna. Jag hade också tagit tid och insett att det tar en halvtimme att få ner en tapetbård med vattenmetoden. Knappt fyra timmar kvar tills väggen är klar. Plus pauser.

När det händer så händer det

Klockan är 11:12, det är onsdag och jag äter morgonmål vid köksfönstret. Utanför kör en traktor och måsarna skränar.

"Knut, kom och se på traktorn", ropar jag.

Knut kommer joggande, hoppar upp på köksbordet, snusar på min smörgås och springer sedan tillbaka till vardagsrummet. Jag fotar min vy, lägger bilden på instagram och skriver Det händer på #hgatan.

Här händer det.

Sedan får jag för mig att kolla vad annat jag hittar på instagran under #hgatan. Åtta bilder, varav en är tagen av mig själv för 13 månader sedan. Under den hade jag tydligen också skrivit Det händer på #hgatan.

Här hände det för 57 veckor sedan, också. En traktor som plöjer ängen för att senare så solrosor. 

Trots att man klickar på bilden blir den inte större. Konstigt nog är det inte ett foto som jag sparat på telefon och därmed kunde publicera som större variant på bloggen. Med tanke för min begeistring i traktorer kunde man tro att jag har ett särskilt album. Kanske dags att starta det.

Jag i nötskal

Vardagsrumsväggen med tapet ser inte särskilt snygg ut på grund av katter som klöst på den. Alltså ska jag, som den Vattufisk jag tydligen är, skrapa ner tapeten och måla väggen. Har fått erbjudande om hjälp av föräldrar, som jag tackat nej till. Har fått erbjudande om hjälpa av kompisar, som jag tackat nej till. Vill själv. Kan själv. Tror jag. Måste i alla fall testa.

Så en kväll, eller egentligen en natt närmare klockan tolv fick jag för mig att jag kanske ska testa hur det fungerar. Inte så att jag fantiserade att jag skulle fixa hela väggen. Inte så att jag hade de verktyg jag trodde mig behöva hemma. 

Jag blötte väggen med lite vatten. Pillade lite med mina fingrar. Det lossnade relativt bra, men inte överdrivet bra. Tapeten trillade liksom inte magiskt ner från väggen. Åhå. Efter tio minuters pillande blev jag lite uttråkad så jag gjorde nått annat. Och nu har jag mitt på väggen en tapetlös fläck. Ser ju... originellt ut. Väldigt jag. 

Om jag känner mig själv bra kommer väggen att se ut så där ännu nästa sommar. Jag har redan blivit van med den tapetlösa relativt stora fläcken. Finns bara en orsak att försöka fullfölja planen snart, mina föräldrar ska bo hos mig när jag reser bort. Och om jag känner mina föräldrar rätt kommer tapeten att vara borta och väggen att vara målad när jag kommer hem. Så kan jag inte ha det.