att inte förglömma

Lite eld och lågor blev jag faktiskt förra veckan när jag påmindes om att det vilken dag som helst dimper ner ett monster i min brevlåda. Eller i ett paket adresserat till mig. Ack, vad materiella ting kan göra en människa glad.

balansräkning

Nä, jag har inte gjort något speciellt den senaste tiden. Läst guideböcker. Funderat på packning. Tänkt på jobb. Planerat in möten. Avbokat möten. Funderat hur jag ska svara på sms jag fått. Funderat när jag senaste kände att jag var eld och lågor. Legat i solariet och för första gången i mitt liv blivit brun istället för röd. Eller okej, blivit rödbrun istället för kräftröd. Sett på filmer. Lyssnat på musik. Sovit utan dyna för att bota huvudvärken. Legat på spikmattan för att bota huvudvärken. Idag blivit av med min sexdagarlånga huvudvärken. Konstaterat att jag var eld och lågor hela förra veckan. Konstaterat att det känns som väldigt länge sen. Glömt att svara på mejl. Kommit ihåg att svara på mejl. Inte orkat svara på mejl. Tänkt att jag svarar på mejl imorgon. Kännt att det var väldigt längesen måndagskvällens program, tisdagskvällens program, onsdagens sista jobbtågresa med möte, onsdagskvällens program, torsdagens fotboll. Och det känns inte alls som om det var lördag igår. Jag har bara haft fullt upp och varit väldigtväldigt trött.

Surrender My Love

The Peepshows

She's Got You High

andas in, andas ut...

Imorgon blir en helt superdag. Eller total pannkaka.

Och tänk om vi ska äta wok med pinnar och jag glömmer hur man gör, alternativt är för nervös för att klara av det. Och om jag babblar på utan paus. Och om jag inte gillar hans hemgjorda mat alls. Om jag gör en magplask när jag stiger ut från bussen. Och tänk om jag inte alls kan sova i natt och är jättetrött imorgon. Och borde jag ta med mig efterrätt, förutom vinet? Och tänk om jag glömmer all finska och han all svenska. Och tänk om han bara säger att han är nervös trots att han inte kunde bry sig mindre. Äsch.

Half in Love with Elizabeth

Mystery Jets

14 dagar kvar

"Packa rätt - gör väskan lätt", "Packa rätt inför resan", "Öppna din väska - packa med Vagabond". Sidorna är otaliga. Men inte på en enda står det något om hur man ska packa både för Holland och Italien, för konferens, konferensföredrag och semester, för stad och land, för bergsklättring och långa bilturer som chaufför, för boende på fyra olika ställen, för minst 20 dagar. 

På datorn finns nu 1840 låtar. First thing first. 

skugga (eller: måndagskvällens program, eller: jag tror jag vill skriva annat än prosa igen, eller: jag kommer att ändra radbytet många gånger)

           bakom     

där borta 

          tidigare     

som det var innan, 

                 men inte längre,            inte mer 

mera? 

      det var

där kvar

var, var

               blir mindre 

              finns snart inte alls

                 borta           borta           suddas ut

släpet som hänger                         efter      fastnat i ena benet

                     bakom mig

  där borta

                                                           inte borta ännu

                                                                           ännu kvar

 kvarlämning

             lämnat kvar

bakom mig

             titta bakåt

               framåt, framåt, aldrig bakåt, inte längre bakåt, bara framåt 

                                     kvar men blir mindre

       mindre och mindre blev jag

    liten var jag

        till slut

förhållandevis liten

förhållande

                        hålla, hålla om, hålla för 

                  släppa

släpa efter 

efterlämning 

          lämna, lämna, lämna, 

           lämnade kvar

                  hålla kvar,

                  förhålla sig till det

                  hålla ut

Happy Endings

First Floor Power

smått och gott

Det är bara måndag. Men detta förblir antagligen veckans bästa citat från min mejlbox:

"Pitäisikö sitä käydä parturissa, mitä sitä pukee päälleen, ajaako parran vai jättääkö sängen. Help. Onneksi uudet silmälasit sai sentään hankittua. Paniikkivaihde päällä."

Run, Run

Those Dancing Days

äppel och träd

Jag träffar min mamma första gången efter att jag färgat håret rött, orange och grönt. 

Hon utbrister: Men oj, varför har du en lila handväska till håret? Äger du ingen grön?

Jag: Jag vet, det blev den lila av gammal vana.

Hon: Nå, nagellacket passar i alla fall din tröja.

Det är kanske inte så konstigt att jag blivit sådan som jag är.

blast from the past

Sagt superfort i telefon: Hej, vi har ett helt supererbjudande till dig som tidigare varit trogen prenumerant på National Geographic.
Jag: Jag är inte intresserad
Sagt superfort: Den här gången får du en superduperheltunderbar gåva
Jag: Tidningen var inte till mig
Sagt superfort: Men det här är ett specialerbjudande
Jag: Nej tack
Sagt superfort: Tre månader till priset av två
Jag: Nej tack
Sagt superfort: Specialgåvan är ofattbart underbar.
Jag: Tidningen var inte till mig.
Sagt superfort: Kanske du vill fortsätta med gåvoprenumerationen?
Jag: Till min ex-sambo sedan två år? Nä.
Sagt superfort: Oj, ursäkta. Vi ska skryka dig från registret.
Jag: Gör så.

Proceduren upprepas tre gånger om året.

Animals

Coco Rosie

tisdagkväll

"Vet du. Jag kom nyss på vilken låt jag vill att ska spelas på mitt bröllop", säger han.
"Va?", säger jag.
"När eller om jag gifter mig alltså", säger han.
"Alltså nyss som här och nu", frågar jag.
"Nja", säger han.
"Eller vill du gifta dig med mig?", tillägger han.
"Nä", ropar jag lite för ivrigt.

Sedan skrattar vi. Som tur är.

tema vecka 20

Jag är lycklig.

Igår: Mord och några visor + Jenny Wilson.
Idag: Teaterpjäsen Jag är din flickvän nu
Imorgon: Dansföreställningen The Square

Jobb: bloggare

Peppar.fi skriver om drömjobbet som köpcentret Forum erbjuder. Spännande projekt där jobbet går ut på att shoppa och blogga. Jag fastnade vid ett svar i artikeln:

Och det måste vara tjejer?
– Ja, det var tanken. Tre till sex månader är en lång tid och vad som helst kan ju hända …

Och jag undrar: Varför, varför, varför? Vad kan hända om det inte är tjejer? Vad menas med vad som helst kan ju hända? Skulle det vara annorlunda om det var fråga om under tre månader? Får bloggarna skriva kritiskt? Varför ordnas en casting? Varför hade de inte istället en blogg som ansökningsbrev? Och de som ansöker ska skicka med bilder på sig själva?

Någon som kan förklara?

Mord och några visor

Tidpunkt: 13.5 kl 19-
Plats: Åbo, Dynamo
Trevlighetsnivå: Riktigt, riktigt trevligt.
Mera information: hittas här

The Wooden Chair

Jag har inte bestämt mig om jag tycker om Jenny Wilsons nya skiva, eller om jag tycker om den riktigt mycket. Det finns sånt som gör att man blir glad och dansig, men samtidigt känns den lite enformig. Detta efter fem genomlyssningar. Vi får se om det ändrar efter att jag sett henne live. Jag har en biljett till Klubi på onsdag. Jag kunde inte hålla mig, trots att tidtabellen är tajt.

istället för blommor till mamma

Jag tror att jag fått fammosjukan. Tre morgnar i rad.

Tre morgnar då jag enligt alla konstens regler borde vakna lite tröttare, lite segare, lite mera usch-jag-mår-lite-illa och lite senare än normalt. Istället har jag vaknat piggare, gladare och tidigare än efter de kvällar då jag kommit hem innan man kan säga att det är efter mitt i natten.

Idag vaknade jag dessutom med tanken "hinner jag med tåget som går om en halv timme eller om en och en halv timme?".
Och jag som inte alls skulle åka tåg idag. Som tur var finns det på söndagar inget tåg som åker om en halvtimme. Nu hann jag göra mig i ordning i lugn och ro, så att mamma slapp säga "Jahas, så du fick ett sånt där typiskt infall och rusade upp och drog på dig första bästa kläder, sprang till tågstation och hann inte kamma håret, äta morgonmål, glömde telefon och hemnycklar för att du fick ett infall och kände att du måste rusa som om livet hänger på det". Det skulle i och för sig inte vara första gången hon skulle säga något sånt, men jag har en känsla av att hon tycker att det är helt trevligt att slippa. Som morsdagspresent, typ.

Jag saknar dig

Emma Nordenstam

Att åka tåg

Från

"Och vet du vad, min man vill ha sin gamla fula soffa i vår lägenhet. Den som han hade i sin ungkarlslya.", hör jag henne säga.
"Va?", utropar den andra.
"Jo för att kompisarna tyckte så mycket om den."
"Nämen..."
"De satt säkert och spelade Playstation i den. "
De skrattar.
"Nåmen, han vet ju bättre nu, förstås"
"Ja, nog sa du väl till direkt".

Till

"Jag är nog sån äijä.", säger hon.
Den andra kvinnan är tyst.
"Jag äter grillkorv och dricker öl.", fortsätter hon som förklaring.
Den andra kvinnan skrattar.
"Men ja, alltså inte varje vecka. Och bara på sommaren.", fortsätter hon ytterligare
Den andra kvinnan är tyst.
"Ja alltså, om jag åt korv och drack öl oftare skulle jag ju bli fet.", fortsätter hon.
"Det är nog helt hemskt hur kvinnor i allmänhet blivit fetare och fetare.", tillägger hon.

Till

"Det är intressant hur män har börjat göra mat.", säger hon.
"Jo, min man gör mera mat hemma än vad jag gör.", svarar den andra.
De skrattar.
"Så är det ju hos oss också", svarar hon.
"Ja, könsrollerna har nog blivit helt upp och ner.", svarar den andra.
De sitter båda tysta.

Jag hinner tänka både ett och annat om kön, normer och kultur.

Everyone Else in the World

Stina Nordenstam

Kungen av Mumindalen

Jag såg Kungen av Mumindalen för en tid sedan. Det jag minns är att hela parketten var fylld av högljudda lågstadieelever som var på klassutfärd och att jag delade balkongen med en finskspråkig högstadieklass med elever som var för tuffa för att gå på teater. Jag tror det tar rätt länge tills jag går på teater mitt på dagen igen.

Love You Better

The Maccabees

working nine to five - eller ett för läsare rätt torrt blogginlägg

Om en månad skall jag hålla ett föredrag här. I natt drömde jag att jag stod framför åhörarna men inte hittade min presentation på minnesstickan. Aningen stressande eftersom hela föredraget byggde på min analys av personporträtt från bloggar. Jag hann fundera om jag borde rita av fotografierna på tavlan innan jag vaknade.

Väl på jobbet fick jag besked om att en av mina artiklar blivit accepterad i en internationell tidskrift efter double blind peer review. Jag borde fira. Istället kom jag ihåg att jag pratade med en redaktör som lyssnade på mitt föredrag i Köpenhamn i höstas och ville att jag skulle skicka artikeln, och senare mejlade mig en layoutguide. Det är roligt att skriva men tråkigt att göra layout enligt alla konstens regler. Idag har jag gjort layouten. Och jag förstår inte hur det kan ta så många timmar. Var färdig att skicka iväg den när jag insåg att de vill att jag skall skicka bilderna både i texten och i seperata filer. Jag hittade dem ingenstans. Hann tänka att det var det här drömmen ville ha sagt.

Trött. Irriterad. Förbannad. Jag kommer aldrig att kunna skicka iväg artikeln. Jag kommer aldrig att kunna hitta de nitton bilderna trots att jag vet av vilka bloggar de är tagna. Det var helt bortkastat att be bloggarna om tillåtelse för att få publicera dem. Helt bortkastat. Helt oinspirerad att söka nya bilder, nya tillåtelser. Tills jag mindes att jag förra sommaren använde en annan minnesticka. Och jo, där fanns de. Som i drömmen men tvärtom.

Jag känner mig tom i huvudet. Men om jag inte får iväg artikeln idag, kommer jag aldrig att få iväg den.

aprils klena skörd

Inget jahurra, inget ja, bara ok: Varannan vecka, Klassfesten, How to Lose Friends and Alienate People, O, Brother, Where Art Thou, Rachel Getting Married, H:r Landshöving

Har helt enkelt inte varit på filmhumör.

Missed Me

Dresden Dolls

tema vecka 18

Tisdagkväll:
Jag: Och när jag har pengar shoppar jag.
M: Jo, det märks. Då kommer du med nya kläder flera dagar i rad.
Jag: Jag trodde inte att märks.

Onsdag;
S i telefon: Vad gör du?
Jag: Provar kläder.
S: Är du påväg någonstans?
Jag: Nä. Jag gör det som tidsfördriv.

Torsdag i klädaffär:
L: Hej. Söker kläder till fest ikväll
Jag: Hej. Jag söker kläder till fest imorgon.
L: bla bla kläder bla svart lila bla bla som vanligt bla har nog hemma bla bla i nödfall men bla bla
Jag: L: bla bla kläder bla svart lila bla bla som vanligt bla har nog hemma bla bla i nödfall men bla bla
Hem kommer jag utan nya kläder, om man inte räknar nya skor.

Fredag:
Jag: Passar det här ihop?
P: Jo, nog tycker jag det.
Jag: Hmm...
P: Nå vi kan ju kalla det Lumpar-Lotta-stilen.

Fredag klockan 16:15
Lägenheten ser ut som ett bombnedslag. Klädhögar överallt. Kläder som jag till och med glömt att jag äger. På mig har jag en kort klänning som jag köpte i Barcelona sommaren 2007. Den där som jag nästan alltid har på mig till fest och halvfest trots att jag innan provat igenom nästan hela min garderob. Den där som jag först hemma insåg att var en tunika för gravida.

smärtgränsen

Under tre dagar klarar jag av att sitta på en läktare och titta på bordtennis i sjutton timmar. Det är nästan sjukt. Efter sjutton timmar var jag tvungen att gå mitt i tävlingen. Mina ögon klarade inte av det längre. Två familjemedlemmar tävlade och jag satt på läktaren. Jag var den enda som kom hem med vinster. Två lotter, två finfina vinster. Jag ångrar att jag inte längre har kvar min gamla rakett.

Dig Ophelia

Rasputina

oh brother

Min veckoslutskämppis (aka brorsa) har börjat utöka sina vistelser till vardagar. Kom på fredag, åkte nyss.

Han köper choklad och råkar glömma den kvar. Han bjuder på makaroner och korv och jag på sushi.

När vi ska gå någonstans tar det väldigtväldigtväldigt länge tills vi kommer iväg. Jag provar skor och jackor. Han provar t-skjortor och hattar. Hans nyaste t-skjorta är rosa med dödsskalle och hela vägen in till stan diskuterade vi om det skulle vara too much om t-skjortan dessutom hade blåa paljetter. Och jag berättade om min analys av modebloggar och today's outfit.

Rock Me Now

Metric

att skymta målet, eller iaf veta åt vilket håll man ska springa

Det har klirrat extra mycket i min kassa för stipendieforskartillvaron. Så mycket att det känns hoppfullt. Riktigt hoppfullt. Men när jag sedan läser om den här fyndiga idén och min nästa tanke är "jamen sån ska jag ha på min karonkka" blir jag själv också lite orolig över min plötsliga optimism. För att inte tala om att jag nyss diskuterat med min kära mor om att på tumanhand åka till Venezuela när jag ser ljuset i doktorstunneln.

med risk för att verka tjatig

Än en gång inser jag att jag bor i fel stad. Fel stad, om och om och om och om och om igen.

Det är vår i Åbo och jag har saknat redan i flera månaders tid något annat så oerhört mycket.

Momma was an Opium Smoker

Rasputina

att göra en höna av en fjäder

Jag har tydligen lättare för att skicka iväg en djupgående och kritisk kulturvetenskaplig analys av fenomenet "gå på dejt" än att skicka iväg meningen "ska vi ta en kaffe".

Jag är inte särskilt stolt över mig själv just nu (även om analysen nästan kunde publiceras i en vetenskaplig tidskrift).

Summer Time - The Roughest Time

Jenny Wilson

att sånt (eller blogginlägg i serien: saker jag kanske ångrar att jag någonsin publicerat)

Ex tempore är bäst. Även om kvällens sista (halvdesperata) försök efter att jag vid trakten av domkyrkan högt använt uttrycket "guld och gröna skogar" i samband med "mycket potential" (och övertygat mig själv att skogar och guld är hur bra saker som helst en tisdagsnatt) kanske kunde skippats. Eller egentligen inte skippats, men det skulle ha varit betydligt trevligare med guld och gröna skogar än en tisdagsöverförfriskad typ med sårigt jack i pannan som ville bjuda på öl.

När jag väl kom hem slog jag slag i saken. Slag i den där saken som jag borde ha gjort för hur längesen som helst. Sov sedan väldigt oroligt på grund av att jag gjort den där saken som jag borde ha gjort för längesen. Vaknade gång på gång under natten eftersom jag inte var säker på om jag alls borde ha gjort den där saken som trots allt kanske borde ha blivit ogjord för alltid. Vaknade sista gången sextiden. Superpigg. Supernervös. Superallting. Insåg att någon annan också suttit uppe mitt i natten vid datorn. Om inte annat har jag nu skrivit en av de konstigaste texter i just det där sammanhanget. Och nu kan man väl bara vänta? Jag är så dålig på att vänta. Om jag inte får svar inom en dag betyder det att svar utarbetas/om jag inte får svar inom en dag betyder det att svar uteblir helt. Två dagar? En vecka? Två veckor?

Jag vet inte om jag tycker om uttrycket "låt det bära eller brista". Och i all ovisshet är jag dessutom lite sur för att jag inte sparade ett eget exemplar av texten, för att om inte annat kunna ta fram den under ett senare skede och skrattat åt att jag verkligen skrev det där och skickade det till en annan människa.

tisdag

Sol ute, mörker inne. En helt vanlig arbetsdag.

A Quitter

Rasputina

fiskarna i havet

Jag vet fortfarande att jag inte vet. Det är ganska skönt. Det betyder att jag inte behöver fundera på det mer. Om jag någonsin kommer att ha kommit till insikt borde jag ha kommit till insikt vid det här laget. Det jobbiga i hela situationen är att någon annan tydligen vet. Eller tror sig veta. Då är det inte så där bara att fråga om folk kommer ut en sväng. Så mycket vet jag.

och idag ska jag inte göra någonting

Min jacka luktar fortfarande rök. Som när man stått bredvid grillen och grillat 65+ grillkorvar och 64 bananer fyllda med choklad. Jag har nu åkt över Finlands längsta bro (och tillbaka över den) och kanske haft de tyngsta och roligaste arbetsdygnen. Det är krångligt att sova i en sovsäck på golvet när man hela tiden vaknar av att man tvinnat in sig så att man inte kan röra armarna. Och ändå var det första jag sa på morgonen "Jag har glömt hur skönt det är att sova i sovsäck", tittade på klockan som visade 7:43 en lördagsmorgon och kokade sedan drygt tio pannor kaffe, plockade fimpar från en skolgård, skar upp tiotals brödskivor, var arbetsledare för köksstädningspatrullen och inledde mitt prat med "vad är utbildningspolitik?". För att nämna något smått.

Jag ångrar fortfarande att jag inte provade rutchkanan. Men det var kallt, det var vått, det hade nyss slutat snöa och jag hade sommarkläder på mig.

Fight Song

The Appleseed Cast

Cheated Hearts

Yeah Yeah Yeahs

packning

Varför får man inte sova i sovsäck på vissa lägergårdar? Jag packar sängkläder och handduk till arbetsresa ett. Jag packar dyna, sovsäck och liggunderlag för arbetsresa två. Jag packar inte alkoholhaltiga drycker. I programmet för arbetsresa två står det att man skall respektera de som ordnar programmet och att man därför inte skall dricka alkohol. Jag är väl i princip en av dem som ordnar. Jag ska sova på ett golv i ett klassrum och följande morgon föreläsa om utbildningspolitik. Undrar om det skulle vara klokt att packa ner två liggunderlag. Jag önskar att jag ägde en uppblåsbar madrass.

Friend of the Night

Mogwai

lyckorus och träningsvärk

Igår hoppade jag säsongens första hopp. Idag har jag träningsvärk.

Ur teknisk synvinkel var det bästa hoppet hittills. Armarna där de skulle vara. Halsen sträckt på rätt vis. Ryggen böjd. Bra avsats. Borde ännu jobba med att få höftet i rätt vinkel. Gjorde en sidokullerbytta vid landning för att minimera risken att skada mig. Hade en hoppmästare som ropade "Mene" uppe i planet. Han hade jag inte haft tidigare. Han var bra. Det var sista gången jag hade en hjälm med inbyggd radio och en typ som stod nere på marken och sa "Lotta - vasen, vasen, suora". Packandet av fallskärmen tog två timmar och då fick jag hjälp. Det var varmt och jag hade bara t-skjorta under den tunna halaren när jag hoppade. Precis som sommar. Jag har ett blåmärke på insidan av högra armen. Precis som efter tidigare hopp. Och jag förstår fortfarande inte i vilket skede eller varför jag får det.

The Kill

The Dresden Dolls

"Nåmen, morjens morjens"

"Är du gift", frågar han medan han sprutar ketschup i min hamburgare.
"Nä", svarar jag.
"Nåmen har du barn då", fortsätter han.
"Nä", säger jag igen.
"Men en karl i alla fall", säger han.
"Nä, int det heller." Jag lutar mig mot disken. Tittar mig omkring. Köket är större, matplatserna fler. På ett bord ligger en kvällstidning.
"Int nu längre", tillägger jag innan han hinner ställa nästa fråga.
"Men någå måst du väl ha", frågar han.
"Jag har jobb. Helt kiva jobb."
"Vardå?"
"Kvinnovetenskap"

Han skrattar. Jag skrattar. Hans fru skrattar och frågar om hon får komma med mig. De frågar om jag känner denochdens barn som också flyttat till Åbo. Sedan pratar vi om att det är tio år sedan jag flyttade från staden. Ett halv år sedan de flyttade sin kiosk i staden. Snart tolv år sedan jag började jobba i deras kiosk.

Jag var sjutton år gammal. Den första arbetsdagen hade jag på mig en svart allt för kort klänning med svarta lacksandaler med klack, mina fötter svällde och jag försökte dra ner klänningen utan att lyckas. Jag stod och gömde mig i köket när jag hörde bjällran på dörren klinga till och hon sa "Det är alltid nervöst första gången men det är bara att gå fram. Säg hej". Han frågade mig ofta "Å va vet du ida?", vilket jag till en början sällan hade ett bra svar på. Det gick bra och jag jobbade där så länge de hade kiosken på samma ställe. Det var då jag började blogga, eller skriva dagbok på nätet.

Mycket har hänt sen dess.

Och om något år går jag igen in i deras kiosk och vet att jag får något gott när jag beställer maxiburgare, wienerburgare, kebab eller tonnfiskburgare, så frågar de igen om jag är gift, har barn och vi konstaterar att deras småflickor inte längre är småflickor.

No Ones Gonna Love You

Band of Horses

tillstånd: handlingsförlamad

Någonting som är bra med att tidvis syssla med annat än forskning och avhandling är att man blir så inspirerad och ivrig att få återvända till texten, texterna och texter i allmänhet. När man sedan väl har en dag som är tillägnad den så stirrar man bara på skärmen, på högarna och på sin höjd orkar ta sig till kopieringsmaskinen för att kopiera kvitton för att man ska kunna skicka reseräkningar och reseberättelser. Få i alla fall en sak ur världen. Just nu vill jag inget hellre än att sluta arbeta med det andra, sluta åka på konferenser, sluta undervisa. Jag längtar faktiskt till sommaren då jag kan skriva. Jag tror att det här blir en skrivsommar. Efter junikonferensen. Och efter junisemestern. Det ska bli så skönt.

måndag

Just nu skulle jag vilja skriva långt och analyserande. Istället blir det kort och koncist. Fåordigt och exakt. Huvudet på spiken:

Jag vet inte. Jag vet inte varför jag inte vet. Det enda jag vet är att jag kan ha fel.

säsong

Jag tycker om min säsongsbetonade deltidskämpis. 

Min lägenhet är liten, kanske till och med pytteliten. Men inte för liten för att ha gästmadrassen bäddad på golvet. Vi pratar knappt om annat än fallskärmshoppandet och gemensamma hoppbekanta. Ja, och kläder och mode pratar vi om. 

Nu är gästmadrassen undansatt. Min pyttelägenhet känns stor. Kanske tills nästa veckoslut.

Munich III

Enorm Kandinskyutställning. Jag köar, i tidvis regn, i en och en halv timme för att få köpa biljett. Värt varje peng.

Norrlands Riviera

Peter, Bjorn, John

Munich II

Obehag. Koncentrationsläger.

Thanks for the Memories

Befinner man sig på en flygplats och inser att man glömt både dator och bok så kan man köpa den och känna sig måttligt nöjd och underhållen.

Så läser man den, sträckläser till och med, och ställer den sedan i bokhyllan. Rätt snabbt har man glömt den. Bättre det än att man skulle ha löpt amok på en flygplats och ett flygplan.

Medelmåttig chick lit.

Boys Are Pigs

I Was a Teenage Satan Worshipper

Munich I

När man besöker staden för fjärde gången och redan fotat de flesta turistiga byggnaderna koncentrerar man sig på roligare saker.

www.filmtipset.lotta

JaHurra

Frozen River, The Reader, Maggie vaknar på balkongen, Seven Pounds

Ja

W., Air Guitar Nation, Australia, Doubt

Nja

The Curious Case of Benjamin Button, Role Models, Welcome to Macintosh, Yes Man, Definetly Maybe, Chaos Theory, Confessions of a Shopaholic

man blir liksom trött

Gjorde mitt livs första* oharit idag. Nä, jag vill inte umgås med folk som för det första spammar mig på ett obehagligt sätt, för det andra blir förvånad över att jag har fritidsintressen som jag inte vill annulera, för det tredje blir förvånad över att jag har ett jobb att sköta dagtid och ibland kvällstid, för det fjärde inte känner mig tillräckligt bra för att uttala sig om min förträfflighet, för det femte själv kan tänka sig att träffas vilket klockslag och vilken dag som helst, för det sjätte ber mig föreslå mötesplats varefter jag meddelar ett välkänt café och personen i fråga frågar vilken busshållplats personen skall stiga av på (hur ska jag veta med vilken buss du kommer?), för det sjunde ber mig om samma uppgifter efter att jag meddelat ett annat café (fortfarande välkänt och i centrum), för det åttonde meddelar sin osäkerhet även om jag skickat en länk till caféets hemsida där det finns en karta, för det nionde inte har förstånd att googla fram stället, för det tionde blir sur och gnällig för att jag inte svarar på meddelanden inom samma dag (när det inte är nått akut, utan bara ett hej på dig. hur mår du? jag mår bra.**). Jag borde väl ha fattat redan vid punkt ett.

*om jag inte missminner mig.

**vilket iofs i det här fallet egentligen var: hej på dig. hur mår du? jag mår dåligt / hej på dig. hur mår du? jag skall nu till tandläkaren. hjälp! / hej på dig. hur mår du? jag kom hem från tandläkaren. visst var jag duktig? / hej på dig. hur mår du? kan du inte svara? / hej på dig. hur mår du? varför svarar du aldrig?

Bremen

Konferens. Jobb. Mingla. Vårvärme. Jobb. Stadspromenader. Regn. Jobb. Hotellrumsliv. Turistattraktionen Gatumusikanterna. Kvarteret Schnoor. Jobb. Tappa bort sig x-antal gånger när man envisas att gå utan karta. Spårvagnar.

Näinä mustina iltoina

Regina

Hamburg

Snabblunch på tågstationen. Kort promenad. U-bahn. En och en halv timme på en tyskspråkig guidad tur genom Hamburg Dungeon. Allt för lite tid. Aningen för rostig tyska.

Then & There

Suleeka

Seeds

le futur pompiste

12 timmar på tåg

Som en båthytt, men ingen som försöker komma in i hytten mitt i natten. Inga rop, ingen musik, inget prat, inga trubadurer, ingen taxfree, inget dansgolv, inget bollhav. På natten drömde jag att jag låg på mage på en flygande madrass som var svårstyrd.

en tidsfråga

13 av de senaste 19 dagarna har varit resedagar. 7 olika hotellrum/gästmadrasser/sovvagn på tåget. Jag är utmattad. Jag har ont i ryggen, nacken, huvudet. Jag har stegring. Två månader tills nästa långa och logistiskt krångliga reseputki med diverse färdmedel, länder, städer och sovplatser inblandade. Två ytterst välbehövliga månader.

Music Is My Hot, Hot Sex

Cansei De Ser Sexy

rond två

Nu kan man igen anmäla sig till kursen Bloggskrift. 

Det tycker jag att man ska göra.

ja, ja, ja!

som mitt på dagen, men tvärtom

Klockan är halv fyra på natten. Och jag är inte trött. Klockan är halv fyra på natten. Och jag är inte det minsta trött. Klockan är halv fyra på natten. Och jag borde vara trött. Klockan är halv fyra på natten. Och jag tänker på saker jag borde göra imorgon. Jag borde packa. Jag borde tvätta min sjal till festklänningen. Den sjal som blev helt stel efter att den dränkts med utspillda drycker på årsfesten. Det är en vinröd sjal. Eller kanske inte helt vinröd. Den skiftar lite i svart och lite i lila. Ibland. Rödvin borde det inte finnas på den. Jag minns helt enkelt inte att det skulle finnas rödvin på den. Kanske öl och cider. Alldeles säkert finns det skumpa på den eftersom en servitör tappade en bricka med tomma och halvfulla glas över min axel. Det är sånt som händer. Och jag tänker på alla mejl jag ska svara på. Det kommer många mejl på två veckor. Det är två veckor sedan jag skrev svar på ett mejl. Det oroar mig lite. Räcker en hel arbetsdag till att svara på mejl? Och vad ska jag annat göra? Köpa biljett. Boka frisör tills fredag. Eller låta bli att boka frisör tills fredag och köpa små papiljotter i stället. Det blir kanske lättare så. Då behöver jag inte ringa till frisör efter frisör för att ständigt bli påminnd om att jag inte kommer att få någon tid och att jag är allt för sent ute. Allt för sent ute. Jag känner mig inte stressad. Inte så att det skulle störa min nattsömn. Inte så att jag skulle få stresseksem på fingrarna. Eller jag tror att det är eksem på grund av stress. Jag ser ett litet mönster. Tidigare trodde jag att de uppkom på grund av nagellack. Sedan trodde jag att de uppkom på grund av att jag kom i kontakt med tidigare obekanta föremål vid resor. Sedan trodde jag att de uppkom på grund av resandet i sig. Nu dyker de oftare upp. På samma ställen. Samma fingrar. Fingrarna blir så tjocka att jag har svårt att böja dem. Klockan är kvart före fyra på natten. Och jag har inte blivit trött. Jag har legat stilla. Jag har släckt lamporna. Jag har läst. Jag har öppnat balkongdörren. Jag har stängt balkongdörren. Jag har tänt lampan. Jag har druckit kakao. Halv tre kokade jag två stycken weisswurst. De åt jag upp. Och så lade jag mig igen. Klockan är kvart före fyra. Och jag undrar om jag någonsin kommer att somna. Klockan är kvart före fyra. Och mina fingrar är tjocka av eksem.

Tears in Your Cup

Cats on Fire

Idag i Dynamo.

prylar och damm

Det ska komma människor hem till mig ikväll. Det ska faktiskt bli riktigt roligt. Riktigt riktigt roligt. Jag är inte bara glad för att jag fått lägenheten städad. Det ser nästan inte ut som om det är jag som bor här. Eller det gör det väl egentligen. Jag har inte gömt bort mina lottiga föremål. Jag är allt för stolt över min Transformersamling för att lägga den i lådor.

bokad

Minst 8 dagar under Toscanas sol och 7 dagar under Piemontes sol.
Man måste ha något att se framemot för att orka med allt vardagligt.


















Bilden från traveldk.com

I wrote This Song

Jonna Lee

saker som gör mig arg

-sitta fyra timmar på Arlanda flygplats
-samtliga kök i Arlandas restauranger stänger klockan 19:00
-mitt flyg var framme 19:15
-mina ben värker
-jag glömde min dator i väskan som checkades in
-jag kunnat se en hel massa filmer om jag kommit ihåg datorn.
-jag är hemma runt 01:00
-mitt tåg till nästa jobbresa med hotell avgår klockan 9:00
-jag är trött
-jag inte kommer att hinna sova tillräckligt många timmar
-mina ben värker
-jag är trött
-mina ben värker

saker jag inte förstår

Varför är tyska dynor så extremt stora och tunna?
Jag vek den fyrdubbel och ändå är den platt.

Varför toalettpappret viks så där snofsigt på vissa hotell?
Jag bor på ett sådant. Den avrivna ändan viks till en trekant. Dessutom finns det en teveguide i rummet. Varje dag bläddrar städpersonalen så att rätt dag är framme. Jag behöver inte ens bläddra själv, om jag skulle se på teve, det vill säga.

Varför alla knackade i bordet istället för att applådera genom att slå handflatorna ihop efter föredraget?
Vi var några som började applådera som vanligt, men fick snart ge oss. Är det tyskt?

andra sidan av myntet

Jag är rätt bra på att uttala mig på engelska.
Jag har kommit över skedet då jag läste upp föredraget från papper. Alla andra har inte gjort det.
Det är alltid roligt att se gamla bekanta.
Det är intressant att se hur andra strukturerat sina föredrag.
Man ska inte ha för mycket text på en slide.
Man ska inte använda tyska ord i ett annars engelskt föredrag och anta att alla förstår.

needless to say

Få konferensdeltagare.
Jag ointresserad av ICT ur ett teknologiperspektiv.
Tre föredrag samtidigt.

Extremt få kommer att lyssna på mitt föredrag imorgon.

fel plats

Ack. Första keynoten avklarad. Technology. Machines. Engineering. Technocratic Thinking. Inte min grej.

Efter att jag varit på helt bedårande härliga konferenser och att den senaste var en total succé på alla plan är det väl förutbestämt att jag råkar fel någon gång. Knappt 30 föredrag. Inte många fler deltagare än föredrag. 5th European Symposium. Knappt några andra än tyskar här. På 4th European Symposium som jag också deltog i var det annrolunda. Besviken redan innan den börjar på riktigt. Med tanke på hur hög konferensavgiften är förvånar det dessutom att ingen lunch är inberäknad. Man brukar bli bortskämd med frukter/smörgåsar/ kex i kaffepauserna. Här har de delat bananerna i sex delar (jag räknade). Nej, jag vet. Maten är inte allt. Men om maten är bra och konferensen annars är dålig brukar det inte kännas så hemskt. Den här har ännu potential att räddas med mingel och människor. Någon gammal bekant borde i alla fall finnas här som jag kan återse.

putki på

Hamburg&Bremen/Bremen/Bremen/Bremen&Munchen/Munchen/Munchen/Helsingfors/Helsingfors/Helsingfors/

Auf Wiedersehen ja sen sellaista.

fotarbete! fotarbete!

Under veckoslutet satt jag över 13 timmar på en läktare och tittade på bordtennis. Egentligen var det meningen att jag skulle jobba men på lördagsmorgon steg jag in i hallen och hörde ljudet. Det är omöjligt att beskriva ljudet. Det är omöjligt att slita sig. Barndomsljud. Så på söndag morgon steg jag in i hallen igen. På lördagskvällen hade jag så ont i musklerna att man kunde tro att jag tävlat själv. Spännande samtidigt som det är avslappning. Bara sitta där timme efter timme och känna att man gör något. Prata strategi med den tävlande. Diskutera andras spelstilar som den tävlande snart skall möta. Slippa dåligt samvete över allt annat ogjort.

Dry Off Your Cheeks

Jamie T

åtta kroppar

Jag läste den första novellen i Susanne Ringells bok Åtta kroppar och tänkte "ja!". Jag läste den andra novellen i boken och tänkte "ja!". Det var det så det fortsatte. Det fanns någon enstaka novell i slutet av boken som jag inte tänkte "ja!" vid. Överlag var den extremt mycket "ja!". Det är inte konstigt att Susanne Ringell vunnit pris för den. Men det är konstigt att jag inte läst den förrän nu.

So Lonely Was The Ballad

Jamie T

dagens visdomsord alternativt dagens suck

Plagiera icke. Det är varken roligt för dig själv eller din lärare.

kan inget annat än rekommendera

The Station Agent. Höst. 2003. Guildford i England. Några vänners lägenhet. Hemkörd pizza. Dagen spenderad i Windsor. Trötta. Flunssiga.

The Visitor. Snöslask. 2009. Hektisk vecka. En mötesfri lucka i kalendern. Gå hem tidigare. Äta franskisar och den sista biten prinsesstårta. Koppla av. Gå tillbaka till jobbet efteråt. Senare. Innan jag drar på mig mina fotbollsskor.

Jag tycker att Thomas McCarthy borde skriva och regissera fler filmer. Jag vill inte vänta till 2015.

The Vanishing

Ännu har jag inte läst en bok av Jodi Picoult som jag blivit besviken på. The Vanishing är inte hennes bästa men läsvärd.

”Försvinnanden är en mångfacetterad bok som handlar om identitet, relationer, etik, moral och vanliga familjeband. … Picoult kan verkligen konsten att blanda god skönlitteratur med viktiga samhällsverkliga frågor.”
Nerikes Allehanda

gårdagens morgonmål, dagens middag och morgondagens lunch

Det är den tiden på året.

In The Sign Of The Octopus

The Hellacopters

söndag 18.47

Vet inte hur många gånger jag tappade bort mina skor. Efter femton timmar fest i ett streck kröp jag i aftonklänning under ett bord för att få med skorna hem. Jag vaknade nyss och har ännu inte vågat se efter om klänningen borde till kemtvätt innan nästa fest om en månad.

inför fest

Tar det lugnt. Laddar upp för lördagen och dagen som kommer efter det. Egentligen borde jag väl också ladda upp inför måndagen, när jag riktigt tänker efter. Ser framemot helgen.

ny aftonklänning - check
nya svarta höga spetsiga pumps - check
skorna inpromenerade - check
ny kuvertväska - check
kameran laddad - check
makeup inköpt - check
frisörstid inbokad - check

Det enda som återstår är att sy fast kårbandsrosetten i klänningen. Och skönhetssömn. Sömn för hela helgen.

Nightmares

Billy The Vision And The Dancers

idag

Jag är på allvar förvånad över att det inte finns någon tågsång/tågvisa/tåglåt. Är det verkligen så?

Dagens tågresa resulterade i att det kommer att bli ännu mer tågresor för mig. Borde kanske börja boka in kaffedejter i Helsingfors. Ta vara på tillfället liksom. Känns halvt tokigt att åka dit endast för ett stycke möte. Dagens varade i 30 minuter. Sedan åkte jag tillbaka hem.

årets första (men inte sista) utlandsresa

I vanliga fall skulle jag redan ha plockat åt sidan kläder och eventuellt lagt dem tillbaka i klädskåpet för att det trots allt är lite för tidigt att packa, alternativt skrivit en lista på saker jag behöver med mig och förargat mig över att jag aldrig kommer ihåg att spara listan jag använde förra gången (eftersom den här sortens resor är återkommande), alternativt fått panik över att jag inte finslipat mitt prat klart, alternativt räknat dagar för att ha koll på hur många sidor prat jag behöver skriva resterande dagar. Den här gången har jag inte gjort något av ovan.

Jag har jobbat, varit på restaurangmiddag, planerat dejter, avbokat dejter, shoppat, festat, trott att jag blivit efter-lördagskväll-sjuk, tyckt att det inte vara möjligt för mig att vara efter-lördagskväll-sjuk, insett att det var någon annan basilusk, vilat, sovit, jobbat, sovit, jobbat och totalt glömt bort att jag ska resa om någon vecka. Blir en Tysklandsturnering. Lite Hamburg, mycket Bremen, och en del Munchen. Prata om bloggar, fotovinklar, självporträtt och dagens outfit.

Förstår inte hur jag kunde glömma en sådan sak. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt. De här resorna och praten börjar kännas så odramatiska.

Sheila

Jamie T

"håll i hatten"

Att (försöka) skriva doktorsavhandling är egentligen som att åka berg- och dalbana. Utan pauser. Ibland är det uppförsbacke och ibland nedförsbacke. Ibland känns det som om man behöver spy över vagnkanten, medan man ilar vidare. Så kommer en loop, man åker upp och ner och återvänder till utgångsläge. Man sitter där i vagnen och undrar vad som hände, men hinner inte komma till några slutsatser innan vagnen knycker iväg vidare. Nedförsbacken kan vara angenämt kittlande. Det kan väl kallas flyt. Samtidigt kan nedförsbacken vara obehaglig, okontrollerbar. Jag minns att jag som liten på Borgbacken alltid slöt ögonen när vi närmade oss tunneln i slutet av banan. Det kändes tryggare att blunda, men samtidigt gjorde det att jag länge trodde att tunneln också betydde att jag var upp och ner. Så stannar vagnen med ett ryck. Man kan pusta ut/ha dåligt samvete för att man står stilla/pilla bort stoppet med nerbitna naglar/ta semester.

De två senaste veckorna har jag ryckigt och halvförberedd åkt till höger. Kände att jag ville experimentera lite. Tog tag i vänstra vagnkanten och vippade lite försiktigt. Skrev något som kunde bli en fristående artikel samtidigt som jag lekte med tanken att släppa taget och se vart det bär. Presenterade första versionen i början av veckan för mina kolleger. Från att jag satt med orden jag är allt för personlig/det här är egentligen bara flum/blir jag anklagad för att vara narcistisk nu/jag vet inte vad jag gör/jag bara experimenterar lite/vågar jag ta steget över kanten/sträcker jag ut vänster hand för mycket/skriver jag för ovetenskapligt/skriver jag för skönlitterärt/skall jag köra eller radera i halsgropen, fick jag höra att jag skall släppa taget/det fungerar/kör/använd/konstruktiv kritik/det är som om du håller fast dig panikartat med högra handen samtidigt som du sträcker fram vänstra till en ny dimension/och den gamla klassikern vad är din huvudfråga (som jag kanske kom lite närmare ett svar den här gången).

Från att jag ensam åkt i den röda vagnen och mitt material (bloggtexter om kroppen och ätstörningar) åkt i blåa vagnen sitter vi plötsligt i samma vagn. Tidigare har jag jagat dem, men främst har de jagat mig (nattetid med sömnlöshet och dagtid med illamående). De skrämmer mig fortfarande. Men de skrämmer mig inte lika mycket som jag själv skrämmer mig. Jag utnyttjar mina egna erfarenheter. Jag går tillbaka till min egen tonårstid. Jag läste min första blogg från början av 1998. Jag läser min gamla blogg, jag analyserar mig själv. Situated knowledge. Autoethnography. Namnen är tydligen många. Jag går tillbaka till minnen från 1992, när jag som tolvåring skrev in till ungdomstidningen Okej, redogörde för min längd och vikt och frågade om det var normalt. Jag går tillbaka till högstadietiden då jag regelbundet fick väga mig på grund av undervikt hos skolskötaren. Jag går tillbaka till mat, hunger, våg, måttband, oro, obehag, kontroll, kontrollöshet, kalorier, köld. Jag går tillbaka till egna blogginlägg skrivna över tio år sedan som beskriver ett problematiskt förhållande till min kropp. Det är obehaglig läsning. Det är kanske inte så konstigt att jag haft problem med att förhålla mig till och obehag inför mitt forskningsmaterial. Avhandlingen fick nu en överraskad (men antagligen nödvändig) vändning. Jag vet inte ännu om det går uppåt eller neråt. Men upp och ner går det inte. Jag har slutat blunda och åker in i tunneln.

me like

Shi gan en sydkoreansk film som är obskyr på rätt sätt.