"Nåmen, morjens morjens"

"Är du gift", frågar han medan han sprutar ketschup i min hamburgare.
"Nä", svarar jag.
"Nåmen har du barn då", fortsätter han.
"Nä", säger jag igen.
"Men en karl i alla fall", säger han.
"Nä, int det heller." Jag lutar mig mot disken. Tittar mig omkring. Köket är större, matplatserna fler. På ett bord ligger en kvällstidning.
"Int nu längre", tillägger jag innan han hinner ställa nästa fråga.
"Men någå måst du väl ha", frågar han.
"Jag har jobb. Helt kiva jobb."
"Vardå?"
"Kvinnovetenskap"

Han skrattar. Jag skrattar. Hans fru skrattar och frågar om hon får komma med mig. De frågar om jag känner denochdens barn som också flyttat till Åbo. Sedan pratar vi om att det är tio år sedan jag flyttade från staden. Ett halv år sedan de flyttade sin kiosk i staden. Snart tolv år sedan jag började jobba i deras kiosk.

Jag var sjutton år gammal. Den första arbetsdagen hade jag på mig en svart allt för kort klänning med svarta lacksandaler med klack, mina fötter svällde och jag försökte dra ner klänningen utan att lyckas. Jag stod och gömde mig i köket när jag hörde bjällran på dörren klinga till och hon sa "Det är alltid nervöst första gången men det är bara att gå fram. Säg hej". Han frågade mig ofta "Å va vet du ida?", vilket jag till en början sällan hade ett bra svar på. Det gick bra och jag jobbade där så länge de hade kiosken på samma ställe. Det var då jag började blogga, eller skriva dagbok på nätet.

Mycket har hänt sen dess.

Och om något år går jag igen in i deras kiosk och vet att jag får något gott när jag beställer maxiburgare, wienerburgare, kebab eller tonnfiskburgare, så frågar de igen om jag är gift, har barn och vi konstaterar att deras småflickor inte längre är småflickor.

No Ones Gonna Love You

Band of Horses

tillstånd: handlingsförlamad

Någonting som är bra med att tidvis syssla med annat än forskning och avhandling är att man blir så inspirerad och ivrig att få återvända till texten, texterna och texter i allmänhet. När man sedan väl har en dag som är tillägnad den så stirrar man bara på skärmen, på högarna och på sin höjd orkar ta sig till kopieringsmaskinen för att kopiera kvitton för att man ska kunna skicka reseräkningar och reseberättelser. Få i alla fall en sak ur världen. Just nu vill jag inget hellre än att sluta arbeta med det andra, sluta åka på konferenser, sluta undervisa. Jag längtar faktiskt till sommaren då jag kan skriva. Jag tror att det här blir en skrivsommar. Efter junikonferensen. Och efter junisemestern. Det ska bli så skönt.

måndag

Just nu skulle jag vilja skriva långt och analyserande. Istället blir det kort och koncist. Fåordigt och exakt. Huvudet på spiken:

Jag vet inte. Jag vet inte varför jag inte vet. Det enda jag vet är att jag kan ha fel.

säsong

Jag tycker om min säsongsbetonade deltidskämpis. 

Min lägenhet är liten, kanske till och med pytteliten. Men inte för liten för att ha gästmadrassen bäddad på golvet. Vi pratar knappt om annat än fallskärmshoppandet och gemensamma hoppbekanta. Ja, och kläder och mode pratar vi om. 

Nu är gästmadrassen undansatt. Min pyttelägenhet känns stor. Kanske tills nästa veckoslut.

Munich III

Enorm Kandinskyutställning. Jag köar, i tidvis regn, i en och en halv timme för att få köpa biljett. Värt varje peng.

Norrlands Riviera

Peter, Bjorn, John

Munich II

Obehag. Koncentrationsläger.

Thanks for the Memories

Befinner man sig på en flygplats och inser att man glömt både dator och bok så kan man köpa den och känna sig måttligt nöjd och underhållen.

Så läser man den, sträckläser till och med, och ställer den sedan i bokhyllan. Rätt snabbt har man glömt den. Bättre det än att man skulle ha löpt amok på en flygplats och ett flygplan.

Medelmåttig chick lit.

Boys Are Pigs

I Was a Teenage Satan Worshipper

Munich I

När man besöker staden för fjärde gången och redan fotat de flesta turistiga byggnaderna koncentrerar man sig på roligare saker.

www.filmtipset.lotta

JaHurra

Frozen River, The Reader, Maggie vaknar på balkongen, Seven Pounds

Ja

W., Air Guitar Nation, Australia, Doubt

Nja

The Curious Case of Benjamin Button, Role Models, Welcome to Macintosh, Yes Man, Definetly Maybe, Chaos Theory, Confessions of a Shopaholic

man blir liksom trött

Gjorde mitt livs första* oharit idag. Nä, jag vill inte umgås med folk som för det första spammar mig på ett obehagligt sätt, för det andra blir förvånad över att jag har fritidsintressen som jag inte vill annulera, för det tredje blir förvånad över att jag har ett jobb att sköta dagtid och ibland kvällstid, för det fjärde inte känner mig tillräckligt bra för att uttala sig om min förträfflighet, för det femte själv kan tänka sig att träffas vilket klockslag och vilken dag som helst, för det sjätte ber mig föreslå mötesplats varefter jag meddelar ett välkänt café och personen i fråga frågar vilken busshållplats personen skall stiga av på (hur ska jag veta med vilken buss du kommer?), för det sjunde ber mig om samma uppgifter efter att jag meddelat ett annat café (fortfarande välkänt och i centrum), för det åttonde meddelar sin osäkerhet även om jag skickat en länk till caféets hemsida där det finns en karta, för det nionde inte har förstånd att googla fram stället, för det tionde blir sur och gnällig för att jag inte svarar på meddelanden inom samma dag (när det inte är nått akut, utan bara ett hej på dig. hur mår du? jag mår bra.**). Jag borde väl ha fattat redan vid punkt ett.

*om jag inte missminner mig.

**vilket iofs i det här fallet egentligen var: hej på dig. hur mår du? jag mår dåligt / hej på dig. hur mår du? jag skall nu till tandläkaren. hjälp! / hej på dig. hur mår du? jag kom hem från tandläkaren. visst var jag duktig? / hej på dig. hur mår du? kan du inte svara? / hej på dig. hur mår du? varför svarar du aldrig?

Bremen

Konferens. Jobb. Mingla. Vårvärme. Jobb. Stadspromenader. Regn. Jobb. Hotellrumsliv. Turistattraktionen Gatumusikanterna. Kvarteret Schnoor. Jobb. Tappa bort sig x-antal gånger när man envisas att gå utan karta. Spårvagnar.

Näinä mustina iltoina

Regina

Hamburg

Snabblunch på tågstationen. Kort promenad. U-bahn. En och en halv timme på en tyskspråkig guidad tur genom Hamburg Dungeon. Allt för lite tid. Aningen för rostig tyska.

Then & There

Suleeka

Seeds

le futur pompiste

12 timmar på tåg

Som en båthytt, men ingen som försöker komma in i hytten mitt i natten. Inga rop, ingen musik, inget prat, inga trubadurer, ingen taxfree, inget dansgolv, inget bollhav. På natten drömde jag att jag låg på mage på en flygande madrass som var svårstyrd.

en tidsfråga

13 av de senaste 19 dagarna har varit resedagar. 7 olika hotellrum/gästmadrasser/sovvagn på tåget. Jag är utmattad. Jag har ont i ryggen, nacken, huvudet. Jag har stegring. Två månader tills nästa långa och logistiskt krångliga reseputki med diverse färdmedel, länder, städer och sovplatser inblandade. Två ytterst välbehövliga månader.

Music Is My Hot, Hot Sex

Cansei De Ser Sexy

rond två

Nu kan man igen anmäla sig till kursen Bloggskrift. 

Det tycker jag att man ska göra.

ja, ja, ja!

som mitt på dagen, men tvärtom

Klockan är halv fyra på natten. Och jag är inte trött. Klockan är halv fyra på natten. Och jag är inte det minsta trött. Klockan är halv fyra på natten. Och jag borde vara trött. Klockan är halv fyra på natten. Och jag tänker på saker jag borde göra imorgon. Jag borde packa. Jag borde tvätta min sjal till festklänningen. Den sjal som blev helt stel efter att den dränkts med utspillda drycker på årsfesten. Det är en vinröd sjal. Eller kanske inte helt vinröd. Den skiftar lite i svart och lite i lila. Ibland. Rödvin borde det inte finnas på den. Jag minns helt enkelt inte att det skulle finnas rödvin på den. Kanske öl och cider. Alldeles säkert finns det skumpa på den eftersom en servitör tappade en bricka med tomma och halvfulla glas över min axel. Det är sånt som händer. Och jag tänker på alla mejl jag ska svara på. Det kommer många mejl på två veckor. Det är två veckor sedan jag skrev svar på ett mejl. Det oroar mig lite. Räcker en hel arbetsdag till att svara på mejl? Och vad ska jag annat göra? Köpa biljett. Boka frisör tills fredag. Eller låta bli att boka frisör tills fredag och köpa små papiljotter i stället. Det blir kanske lättare så. Då behöver jag inte ringa till frisör efter frisör för att ständigt bli påminnd om att jag inte kommer att få någon tid och att jag är allt för sent ute. Allt för sent ute. Jag känner mig inte stressad. Inte så att det skulle störa min nattsömn. Inte så att jag skulle få stresseksem på fingrarna. Eller jag tror att det är eksem på grund av stress. Jag ser ett litet mönster. Tidigare trodde jag att de uppkom på grund av nagellack. Sedan trodde jag att de uppkom på grund av att jag kom i kontakt med tidigare obekanta föremål vid resor. Sedan trodde jag att de uppkom på grund av resandet i sig. Nu dyker de oftare upp. På samma ställen. Samma fingrar. Fingrarna blir så tjocka att jag har svårt att böja dem. Klockan är kvart före fyra på natten. Och jag har inte blivit trött. Jag har legat stilla. Jag har släckt lamporna. Jag har läst. Jag har öppnat balkongdörren. Jag har stängt balkongdörren. Jag har tänt lampan. Jag har druckit kakao. Halv tre kokade jag två stycken weisswurst. De åt jag upp. Och så lade jag mig igen. Klockan är kvart före fyra. Och jag undrar om jag någonsin kommer att somna. Klockan är kvart före fyra. Och mina fingrar är tjocka av eksem.

Tears in Your Cup

Cats on Fire

Idag i Dynamo.

prylar och damm

Det ska komma människor hem till mig ikväll. Det ska faktiskt bli riktigt roligt. Riktigt riktigt roligt. Jag är inte bara glad för att jag fått lägenheten städad. Det ser nästan inte ut som om det är jag som bor här. Eller det gör det väl egentligen. Jag har inte gömt bort mina lottiga föremål. Jag är allt för stolt över min Transformersamling för att lägga den i lådor.

bokad

Minst 8 dagar under Toscanas sol och 7 dagar under Piemontes sol.
Man måste ha något att se framemot för att orka med allt vardagligt.


















Bilden från traveldk.com

I wrote This Song

Jonna Lee

saker som gör mig arg

-sitta fyra timmar på Arlanda flygplats
-samtliga kök i Arlandas restauranger stänger klockan 19:00
-mitt flyg var framme 19:15
-mina ben värker
-jag glömde min dator i väskan som checkades in
-jag kunnat se en hel massa filmer om jag kommit ihåg datorn.
-jag är hemma runt 01:00
-mitt tåg till nästa jobbresa med hotell avgår klockan 9:00
-jag är trött
-jag inte kommer att hinna sova tillräckligt många timmar
-mina ben värker
-jag är trött
-mina ben värker

saker jag inte förstår

Varför är tyska dynor så extremt stora och tunna?
Jag vek den fyrdubbel och ändå är den platt.

Varför toalettpappret viks så där snofsigt på vissa hotell?
Jag bor på ett sådant. Den avrivna ändan viks till en trekant. Dessutom finns det en teveguide i rummet. Varje dag bläddrar städpersonalen så att rätt dag är framme. Jag behöver inte ens bläddra själv, om jag skulle se på teve, det vill säga.

Varför alla knackade i bordet istället för att applådera genom att slå handflatorna ihop efter föredraget?
Vi var några som började applådera som vanligt, men fick snart ge oss. Är det tyskt?

andra sidan av myntet

Jag är rätt bra på att uttala mig på engelska.
Jag har kommit över skedet då jag läste upp föredraget från papper. Alla andra har inte gjort det.
Det är alltid roligt att se gamla bekanta.
Det är intressant att se hur andra strukturerat sina föredrag.
Man ska inte ha för mycket text på en slide.
Man ska inte använda tyska ord i ett annars engelskt föredrag och anta att alla förstår.

needless to say

Få konferensdeltagare.
Jag ointresserad av ICT ur ett teknologiperspektiv.
Tre föredrag samtidigt.

Extremt få kommer att lyssna på mitt föredrag imorgon.

fel plats

Ack. Första keynoten avklarad. Technology. Machines. Engineering. Technocratic Thinking. Inte min grej.

Efter att jag varit på helt bedårande härliga konferenser och att den senaste var en total succé på alla plan är det väl förutbestämt att jag råkar fel någon gång. Knappt 30 föredrag. Inte många fler deltagare än föredrag. 5th European Symposium. Knappt några andra än tyskar här. På 4th European Symposium som jag också deltog i var det annrolunda. Besviken redan innan den börjar på riktigt. Med tanke på hur hög konferensavgiften är förvånar det dessutom att ingen lunch är inberäknad. Man brukar bli bortskämd med frukter/smörgåsar/ kex i kaffepauserna. Här har de delat bananerna i sex delar (jag räknade). Nej, jag vet. Maten är inte allt. Men om maten är bra och konferensen annars är dålig brukar det inte kännas så hemskt. Den här har ännu potential att räddas med mingel och människor. Någon gammal bekant borde i alla fall finnas här som jag kan återse.

putki på

Hamburg&Bremen/Bremen/Bremen/Bremen&Munchen/Munchen/Munchen/Helsingfors/Helsingfors/Helsingfors/

Auf Wiedersehen ja sen sellaista.

fotarbete! fotarbete!

Under veckoslutet satt jag över 13 timmar på en läktare och tittade på bordtennis. Egentligen var det meningen att jag skulle jobba men på lördagsmorgon steg jag in i hallen och hörde ljudet. Det är omöjligt att beskriva ljudet. Det är omöjligt att slita sig. Barndomsljud. Så på söndag morgon steg jag in i hallen igen. På lördagskvällen hade jag så ont i musklerna att man kunde tro att jag tävlat själv. Spännande samtidigt som det är avslappning. Bara sitta där timme efter timme och känna att man gör något. Prata strategi med den tävlande. Diskutera andras spelstilar som den tävlande snart skall möta. Slippa dåligt samvete över allt annat ogjort.

Dry Off Your Cheeks

Jamie T

åtta kroppar

Jag läste den första novellen i Susanne Ringells bok Åtta kroppar och tänkte "ja!". Jag läste den andra novellen i boken och tänkte "ja!". Det var det så det fortsatte. Det fanns någon enstaka novell i slutet av boken som jag inte tänkte "ja!" vid. Överlag var den extremt mycket "ja!". Det är inte konstigt att Susanne Ringell vunnit pris för den. Men det är konstigt att jag inte läst den förrän nu.

So Lonely Was The Ballad

Jamie T

dagens visdomsord alternativt dagens suck

Plagiera icke. Det är varken roligt för dig själv eller din lärare.

kan inget annat än rekommendera

The Station Agent. Höst. 2003. Guildford i England. Några vänners lägenhet. Hemkörd pizza. Dagen spenderad i Windsor. Trötta. Flunssiga.

The Visitor. Snöslask. 2009. Hektisk vecka. En mötesfri lucka i kalendern. Gå hem tidigare. Äta franskisar och den sista biten prinsesstårta. Koppla av. Gå tillbaka till jobbet efteråt. Senare. Innan jag drar på mig mina fotbollsskor.

Jag tycker att Thomas McCarthy borde skriva och regissera fler filmer. Jag vill inte vänta till 2015.

The Vanishing

Ännu har jag inte läst en bok av Jodi Picoult som jag blivit besviken på. The Vanishing är inte hennes bästa men läsvärd.

”Försvinnanden är en mångfacetterad bok som handlar om identitet, relationer, etik, moral och vanliga familjeband. … Picoult kan verkligen konsten att blanda god skönlitteratur med viktiga samhällsverkliga frågor.”
Nerikes Allehanda

gårdagens morgonmål, dagens middag och morgondagens lunch

Det är den tiden på året.

In The Sign Of The Octopus

The Hellacopters

söndag 18.47

Vet inte hur många gånger jag tappade bort mina skor. Efter femton timmar fest i ett streck kröp jag i aftonklänning under ett bord för att få med skorna hem. Jag vaknade nyss och har ännu inte vågat se efter om klänningen borde till kemtvätt innan nästa fest om en månad.

inför fest

Tar det lugnt. Laddar upp för lördagen och dagen som kommer efter det. Egentligen borde jag väl också ladda upp inför måndagen, när jag riktigt tänker efter. Ser framemot helgen.

ny aftonklänning - check
nya svarta höga spetsiga pumps - check
skorna inpromenerade - check
ny kuvertväska - check
kameran laddad - check
makeup inköpt - check
frisörstid inbokad - check

Det enda som återstår är att sy fast kårbandsrosetten i klänningen. Och skönhetssömn. Sömn för hela helgen.

Nightmares

Billy The Vision And The Dancers

idag

Jag är på allvar förvånad över att det inte finns någon tågsång/tågvisa/tåglåt. Är det verkligen så?

Dagens tågresa resulterade i att det kommer att bli ännu mer tågresor för mig. Borde kanske börja boka in kaffedejter i Helsingfors. Ta vara på tillfället liksom. Känns halvt tokigt att åka dit endast för ett stycke möte. Dagens varade i 30 minuter. Sedan åkte jag tillbaka hem.

årets första (men inte sista) utlandsresa

I vanliga fall skulle jag redan ha plockat åt sidan kläder och eventuellt lagt dem tillbaka i klädskåpet för att det trots allt är lite för tidigt att packa, alternativt skrivit en lista på saker jag behöver med mig och förargat mig över att jag aldrig kommer ihåg att spara listan jag använde förra gången (eftersom den här sortens resor är återkommande), alternativt fått panik över att jag inte finslipat mitt prat klart, alternativt räknat dagar för att ha koll på hur många sidor prat jag behöver skriva resterande dagar. Den här gången har jag inte gjort något av ovan.

Jag har jobbat, varit på restaurangmiddag, planerat dejter, avbokat dejter, shoppat, festat, trott att jag blivit efter-lördagskväll-sjuk, tyckt att det inte vara möjligt för mig att vara efter-lördagskväll-sjuk, insett att det var någon annan basilusk, vilat, sovit, jobbat, sovit, jobbat och totalt glömt bort att jag ska resa om någon vecka. Blir en Tysklandsturnering. Lite Hamburg, mycket Bremen, och en del Munchen. Prata om bloggar, fotovinklar, självporträtt och dagens outfit.

Förstår inte hur jag kunde glömma en sådan sak. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt. De här resorna och praten börjar kännas så odramatiska.

Sheila

Jamie T

"håll i hatten"

Att (försöka) skriva doktorsavhandling är egentligen som att åka berg- och dalbana. Utan pauser. Ibland är det uppförsbacke och ibland nedförsbacke. Ibland känns det som om man behöver spy över vagnkanten, medan man ilar vidare. Så kommer en loop, man åker upp och ner och återvänder till utgångsläge. Man sitter där i vagnen och undrar vad som hände, men hinner inte komma till några slutsatser innan vagnen knycker iväg vidare. Nedförsbacken kan vara angenämt kittlande. Det kan väl kallas flyt. Samtidigt kan nedförsbacken vara obehaglig, okontrollerbar. Jag minns att jag som liten på Borgbacken alltid slöt ögonen när vi närmade oss tunneln i slutet av banan. Det kändes tryggare att blunda, men samtidigt gjorde det att jag länge trodde att tunneln också betydde att jag var upp och ner. Så stannar vagnen med ett ryck. Man kan pusta ut/ha dåligt samvete för att man står stilla/pilla bort stoppet med nerbitna naglar/ta semester.

De två senaste veckorna har jag ryckigt och halvförberedd åkt till höger. Kände att jag ville experimentera lite. Tog tag i vänstra vagnkanten och vippade lite försiktigt. Skrev något som kunde bli en fristående artikel samtidigt som jag lekte med tanken att släppa taget och se vart det bär. Presenterade första versionen i början av veckan för mina kolleger. Från att jag satt med orden jag är allt för personlig/det här är egentligen bara flum/blir jag anklagad för att vara narcistisk nu/jag vet inte vad jag gör/jag bara experimenterar lite/vågar jag ta steget över kanten/sträcker jag ut vänster hand för mycket/skriver jag för ovetenskapligt/skriver jag för skönlitterärt/skall jag köra eller radera i halsgropen, fick jag höra att jag skall släppa taget/det fungerar/kör/använd/konstruktiv kritik/det är som om du håller fast dig panikartat med högra handen samtidigt som du sträcker fram vänstra till en ny dimension/och den gamla klassikern vad är din huvudfråga (som jag kanske kom lite närmare ett svar den här gången).

Från att jag ensam åkt i den röda vagnen och mitt material (bloggtexter om kroppen och ätstörningar) åkt i blåa vagnen sitter vi plötsligt i samma vagn. Tidigare har jag jagat dem, men främst har de jagat mig (nattetid med sömnlöshet och dagtid med illamående). De skrämmer mig fortfarande. Men de skrämmer mig inte lika mycket som jag själv skrämmer mig. Jag utnyttjar mina egna erfarenheter. Jag går tillbaka till min egen tonårstid. Jag läste min första blogg från början av 1998. Jag läser min gamla blogg, jag analyserar mig själv. Situated knowledge. Autoethnography. Namnen är tydligen många. Jag går tillbaka till minnen från 1992, när jag som tolvåring skrev in till ungdomstidningen Okej, redogörde för min längd och vikt och frågade om det var normalt. Jag går tillbaka till högstadietiden då jag regelbundet fick väga mig på grund av undervikt hos skolskötaren. Jag går tillbaka till mat, hunger, våg, måttband, oro, obehag, kontroll, kontrollöshet, kalorier, köld. Jag går tillbaka till egna blogginlägg skrivna över tio år sedan som beskriver ett problematiskt förhållande till min kropp. Det är obehaglig läsning. Det är kanske inte så konstigt att jag haft problem med att förhålla mig till och obehag inför mitt forskningsmaterial. Avhandlingen fick nu en överraskad (men antagligen nödvändig) vändning. Jag vet inte ännu om det går uppåt eller neråt. Men upp och ner går det inte. Jag har slutat blunda och åker in i tunneln.

me like

Shi gan en sydkoreansk film som är obskyr på rätt sätt.

Single Wife

Jag är lite allergisk mot chic lit just nu. Jag var rädd för att det skulle vara hömppälitteratur. Visade sig vara helt okej bok. En sån där vanlig bok. Vanlig fiktion. Till och med en bok som jag kan rekommendera till folk.

Most men who leave their wives have the courtesy to (at least) leave a note, but not journalist Laz Brookman. At the start of this charming first novel, he casually leaves his New York apartment one morning and never returns: "He left as if he were going... to buy the Sunday Times (although they had it delivered) or to walk the dog (but they had none)." Anxious to save face and preserve the precarious normality of her life, and certain that he will soon return-mysterious several-day-long disappearing acts not being uncommon with her husband-Grace Brookman secretly begins living two lives, Laz's and her own.

Lyckans Undulat

Detektivbyrån

ordfattigdomen.

Och i väntan på att jag ska få en energikick till att själv blogga så vill jag puffa för Bloggskrift. Där finns texter man gärna får läsa och kommentera. Här är det just nu ordfattigt.

dagens upptäckt i litteraturväg

Bok-SM. Lockande.

Merry Happy

Kate Nash

jyvät akanoista

"Kom inte meddelandet fram?"
"Jovisst. Jag har bara inte hunnit svara"
"Så du undviker inte mig?"
"Nej"
"Jag ville bara kolla"
"Okej"
"Så meddelandet kom alltså fram?"
"Ja. Jag har bara bråttom just nu"
"Så du hör av dig när du hinner?"
"Ja. Jag lovar."
"Imorgon?"
"Nja. Har jobbmöten och annat jag lovat till kvällen"
"Jaha. Men i övermorgon?"
"Ja. Eller nja. Beror på när jag blir klar med en deadlinsgrej."

Just nu undrar jag mest hur jag trodde att jag skulle kunna klämma in en ny grej i mitt liv. Eller grej och grej. Ett tillägg helt enkelt. Istället för att vara roligt får det mig att känna mig som en snorkig och dålig människa. Och om jag ska vara riktigt ärligt så stör osäker efterhängsamhet (eller vad man ska kalla det) mig väldigt mycket. Jag kanske gallrar mellan fröna. Hoppas bara något frö blir kvar. Men om inget blir kvar är väl också det bättre än att spara ett frö som orsakar (...irriterad klåda höll jag på att skriva, men det låter lite tokigt i sammanhanget) eksem.

shaktimatta

Och nu har jag också en.

Första dagen gjorde det ont och blev varmt, jag klarade inte av mer än några minuter. Andra dagen gjorde det ont, blev varmt och jag klarade inte av att ligga mer än 15 minuter. Och tredje dagen somnade jag på den och vaknade en timme senare, trots att det också nu gjort ont. Det trodde jag aldrig skulle hända.

efter allt prat om internets risker

S: Ska vi spela Betapet?
L: Orkar inte just nu. Du kan ju spela med någon annan.
S: Nää (helt förskräckt)
L: Varför inte?
S: Det kan ju vara någon...
L: Vadå? Om den skriver hej skriver du hej eller så låter du bli. Spela för spelandets skull. Om du vill.
S: Men... men tänk om den är en blottare.

Jag tror att S missförstått något väsentligt angående onlinespel.

7,9 på imdb

Office Space hade sina stunder (eller scener, eller one liners). Löjlig på ett bra sätt tills den blev löjlig på ett dåligt sätt och sedan slutade den abrupt. Jaha. Liksom.

E8

Detektivbyrån

inget nytt under solen

Jag testade min blogg på BloggPartiTestet och kom fram till att jag skriver främst som en socialdemokrat samt miljöpartist, allra minst som en kristdemokrat och centerpartist. Jag trodde inte att mina blogg skulle vara så uppenbar.

Prescilla

Bat For Lashes

tästä se lähtee

Syftet var inte att få en chans att öva på att skriva på finska. Syftet var något helt annat. Men när jag för en gångs skull vet alla ord på finska, samtidigt som jag inte vet om den andra personen förstår orden på svenska kan jag lika bra skriva på finska.

Det gick trögt i början. Men efter någon dag har det börjat flyta riktigt fint. Min grammatik är inte alltid enligt skolböckerna.
Mest handlar det om att våga.

Orgelbyggaren

Med tanke på det här blogginlägget kan jag å det varmaste rekommendera Orgelbyggaren av Robert Åsbacka. Precis så bra som alla sagt, kanske till och med bättre.

Dessutom var mitt exemplar ett fynd. Hittade ett hårdpärmsexemplar i en fyndlåda i Stockholm i slutet av november. 10 kronor kostade boken. De visste knappast vad de sålde.

mitt roskis är relativt tomt

Igår somnade jag fem på eftermiddagen och sov en tre timmars lång tupplur efter jobbet. Idag sitter jag fortfarande på jobbet och känner att jag fått extra mycket energi av att skriva på avhandlingen (på riktigt skriva, skriva sida upp och sida ner, istället för det vanliga stirrande på gammal text alternativt blanka sidor). Så olika är det ibland.

januariskörden i filmväg

JaHurra - guldkornen i januari
Wendy and Lucy
Gran Torino
Three and Out
White Oleander
Slumdog Millionaire
Boy A

Ok - underhållande, snyggt, intressant, men något som fattades.
Arn - Tempelriddaren
Arn - Riket vid vägens slut
A Complete History of my Sexual Failures
The Wackness
Zack and Miri Make a Porno
Choke (förstördes av att den var baserad på en bok av min favoritförfattare/jag hade för höga förväntningar/borde ha sett filmen innan jag läst boken)
Das Leben der Anderen
Wall-e
Ghost Town
Milk
Smart People
Adulthood

Nja - inte bortkastad tid. Men: för ointressant/ojämn
Ping-pongkingen
Untraceable
Step Brothers
Jumper
Henry Poole is Here
W Delta Z

Blä - Kunde gått och väl spenderat tiden på annat
The Scorpion King 2: Rise of a Warrior
My Moms New Boyfriend
Vicky Christina Barcelona
Elegy
Frost-Nixon

Homecoming

The Teenagers

Oh my.

Man får alla möjliga idéer när man sitter på en båt i 11 timmar.

Som att man borde ordna ett evenemang. Ett evenemang där paintball och litteratur kombineras. Hur, är fortfarande lite luddigt, men vi är iaf redan två deltagare.

Som att det är dags att ta itu med den där mindre kiva aspekten i ens liv. Så jag trycker på knappen. Och helt ny är väl inte försöket. Förra gången avslutades det med att jag satt i en främmande bil som körde in på en väldigt främmande egnahemshusgård, med en rätt främmande typ bredvid mig som sa "Ja, det var här jag växte upp", följt av en tystnad och "Ja, huset har väl fem eller sex rum", medan jag själv inte fick fram annat än "Jaha" och egentligen inte kunde tänka annat än "Säg inte att jag ska träffa din mamma nu. Säg inte att jag ska träffa din mamma nu".

det meningsfulla

Nej, det är inte så farligt. Mina verkligheter är febrig och mindre febrig. Jag har en seg flunssa som vägrar släppa taget helt enkelt. Ibland försvinner den helt, men mest vacklar den där strax ovanför 37,5 och ibland är jag tvungen att ligga ner någon dag för att ta igen mig när den tillfälligt stigit ytterligare.

Tillbaka till föreläsningsplanering. Vad annars.

vilka fritidsintressen var det du sa att jag en gång i tiden hade?

Jag gillar mitt jobb. Jag gillar alla mina jobb.

Och kanske är jag morgonmänniska trots allt. Satt på jobbet redan innan sju i morse. Kvar sitter jag efter ett par timmar i föreläsningssalen. Och jag som brukar vakna idealiskt runt nio. Krångla mig upp och känna mig degig vid skrivbordet. Nu har jag fått massor gjort och fortfarande känns det som om jag kunde sitta här några timmar.

Don't Save Us From The Flames

M83

Någonstans där högt uppe ser jag vattenytan

Dilemma efter en intensiv arbetsdag:
Skall jag nu sova några timmar för att sent ikväll orka gå till skrivbord nr 1 för x antal timmar sistaminuten jobb och sedan gå tillbaka hem för några timmars nattsömn eller ska jag ta en nattsömn från och med nu och stiga upp hiskeligt tidigt för att förbereda det sistaminuten jobb som finns inför morgonens föreläsning?

När jag tackade ja till att undervisa i tre kurser samtidigt, trodde jag att jag "endast" skulle ha forskning och undervisning. Sedan dök skrivbord nr. 2 upp.

Det är snart mars, det är snart mars, det är snart mars.

en sådan där måndag

Jag har ignorerat febertermometern och knapprat coldrex.
Jag har blivit Spotified.
Jag har skickat ett mejl.
Jag har föreläst två timmar och blivit väldigt trött.
Jag har rusat iväg till skrivbord nr 1 och blivit andfådd.
Jag har promenerat raskt till skrivbord nr 2 och blivit än mer andfådd.
Jag har skickat fem mejl.
Jag har ätit jobblunch och känt mig zombietrött.
Jag har gått tillbaka till skrivbord nr 1 för att göra restjobb.
Jag har skrivit några mejl till.
Jag har insett att klockan är sex på kvällen och att jag fortfarande sitter vid skrivbord nr 1.
Jag har gått till Stockmann för att köpa champangetryffel.
Jag har gått förbi en klädaffär och sett ett snyggt klädesplagg.
Jag har gått in i affären och kommit ut två minuter senare med klädesplagget oprovat.
Jag har tagit bussen hem.
Jag har konstaterat att klädesplagget passade utmärkt.
Jag har gått hem för att duscha och byta kläder.
Jag har tagit en coldrex till.
Jag har gått hem till J. Han hade fixat middag. Han hade också blivit spotified.
Jag har blivit ännu tröttare i en allt för bekväm svart lädersoffa.
Jag har blivit avundsjuk på personer med soffutrymme i sin lägenhet.
Jag har känt mig omåttligt trött.
Jag har fått skjuts hem i en BMW som sladdade yrkisstyle längs min gata.
Jag har sagt "Hur kommer man ut från den här bilen".
Jag har fått som svar "Man använder dörrhandtaget".
Jag har packat inför Helsingforsjobbgrejsresa.
Jag har ställt alarm på mobiltelefon 1
Jag har ställt alarm på mobiltelefon 2.
Jag har bokat in en träff på msn.
Jag har förundrats över att det gått så långt att jag verkligen är tvungen att boka in tid för msn.

Make It Happen

The Teenagers

smällar man får ta (eller sjukdomsinlägg femhundraelva)

Igår ny frisyr och hårfärg, restaurangmat och krogbesök med goda vänner, snorlös och feberlös.
Idag inte lika feberlös.

Graveyard Girl

M83

lägesrapport

Jag vaknade och kände mig relativt pigg. Bäddade sängen och blev andfådd. Lade mig ner för att vila lite innan jag skulle orka klä på mig för att sedan gå till jobbet.

Jag ligger fortfarande i sängen.
Och näsduksberget bara växer.

Hey, Whats The Matter

Jenny Wilson

Dag 8

Dag 1: ont i halsen.
Dag 2: ont i halsen.
Dag 3: hes.
Dag 4: hes.
Dag 5: hosta.
Dag 6: hosta och ett telefonsamtal som avslutas "Nå, iaf har jag inte blivit snorig eller fått feber den här gången."
Dag 7: snor och trötthet.
Dag 8: feber, trötthet och snor

Sidoeffekt 1: sömn, vakna, film, sömn, vakna, somna mitt i film, vakna, somna efter tjugo minuter film, vakna, film, sömn, film
Sidoreffekt 2: Rekordantal filmer sedda under en månad
Sidoeffekt 3: Släpa efter i jobb och socialt liv.
Sidoeffekt 4: Jobba som en galning och stanna lite försent på fester när man har en friskhetsperiod.

Tidsplan: två gånger i månaden, företrädesvis både december och januari.

Dirty Dancing

Frida Hyvönen

saker man kan göra en lördagsnatt

Man skall aldrig yppa att man tycker om att åka tåg. Jag vet.

Jag är uppväxt vid tågrälsen. Uppväxt i en stad där järnvägen är livsviktig. Med en farfar som jobbat med rälsunderhåll. Jag uppväxte rätt långt en bilfri barndom. Min barndom var tåg. När jag en varm sommardag går genom staden älskar jag doften av järnvägsrälsen. Det är som att vara hemma. Det är trygghet.

Det sagt, kan jag nu säga att jag varit med om the tågresa från hell. Eller kanske det är det att tågresan innehöll väldigt lite tåg. Mellan Vasa och Laihia (en resa som borde ta femton minuter) stannar vi. Den som brukar åka tåg vet att det inte är något konstigt. Man stannar ibland och utanför fönstret ser man träd bredvid träd (om man inte råkar stanna i en tunnel eller bredvid en åker). Så står man stilla och efter några minuter meddelar konduktören att vi väntar på mötande tåg (förutsatt att det meddelas något överhuvudtaget).

Igår dröjde det fem minuter, inget meddelande. Några minuter till, fortfarande tyst. Slutligen prasslar det till "Lokföraren undersöker loket". Jaha. Några minuter till. "Lokföraren har meddelat att loket är obrukbart" och någonstans efter ordet aerohydro tappar konduktören mig. Några minuter senare får vi veta att vi väntar på hjälplok. De vet inte hur vi kan ta oss från Laihia till Seinäjoki. Eventuellt buss, eventuellt snigelfart med hjälplok. Det är i det här skedet jag tänker att jag borde vara kursdeltagare istället för föreläsare i kursen som ordnas just nu. Jag kunde fylla sida upp och sida ner av iakttagelser av människors andvändning av mobiltelefonen i loggboken . Jag var inte den enda som tog fram telefonen om man säger så. Hjälploket kom och vi åkte till Laihia (bara en och en halv timme försenad), och vidare till Seinäjoki.

I Seinäjoki fick vi byta till en buss. Ingen av passagerarna visar ilska, vilket jag är tacksam över. Hellre sjuk humor än någon som står och skriker av ilska. Busschauffören hade också humor. Välkomna oss så hjärtligt och meddelade att han inte visste när vi är framme i Tammerfors. "Kanske om två timmar, kanske om tre", jag skrattade tills jag insåg att han var allvarlig. Samma resa med tåg skulle ha tagit en timme. Så vad tänker man då under en sådan tågresa (förutom "hemsk musik" eftersom chauffören envisas med att spela en radiokanal med "greatest hits". MC Hammer följt av Michael Jackson osv)? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Och ja, det tar närmare tre timmar att köra från Seinäjoki till Tammerfors. Tro mig.

Från Tammerfors hade tåget till Åbo gått för längesen. Jag lovades en taxi. Men blev lite problematiskt när personalen redan gått hem från kontoret som jag blev hänvisad till att ringa på. Hittade slutligen en snäll konduktör som kunde släppa in mig i kontoret för att värma mig medan han ringde några samtal. Han hittade en taxichaufför som ville köra hem mig mitt i natten. Och vad tänker man då när man sitter i taxin? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Hem kom jag. Klockan var två på natten och jag var tre timmar försenad. Trött efter jobbdag, trött efter resa.

Jag tycker om att åka tåg när det fungerar.

Republic Disgrace

Thunder Express

What's That Sound

Firefox AK

I'm on a roll!

Jag jobbar vissa dagar på ena jobbet och andra dagar på andra jobbet. Och däremellan föreläser jag. Det är så jag vill ha det. Sånt jag tycker om. Byta skrivbord (och jobb) mitt på dagen gör ingen glad (det har jag också provat).

Igår satt jag vid skrivbord I och kände att nu måste jag ge järnet, nu ska jag prestera, inte förlora tid. Det är nu det gäller (ja, förutom den korta eftermiddagssvackan jag hade runt klockan tre). Nu jag ska göra det ena och det andra om jag skall ha någon chans att få det gjort den här veckan.

Idag sitter jag vid skrivbord II (det föreläsandet egentligen inte ingår) och inser att jag realiserar de egenskaper jag pratade om under arbetsintervjun. Spontanitet, impulsivitet, flexibilitet, orädsla. Plötslig jobbresa till Vasa för att vara där från lördagmorgon och lyssna på föredrag. Ok! Telefonsamtal: "Sjukdomsfall, kan du hoppa in, prata 30 minuter om blablabla". Ok! Några timmar senare, research och föredraget färdigskrivet. Ok!

Det är tur att jag gillar att åka tåg.

inlägg i serien: just nu kunde jag skriva färdigt föreläsningsmanus I

Därtill: en vatten flaska, en flaska balanserande, vitaminiserande fiberdryck, en penna här, en penna där, lip conditioner I, lip conditioner II, två hålstansar, två nitstansar, en mobiltelefon, en fungerande bordstelefon, en ickekopplad bordstelefon, en banan, en nyckelknippe, post, kuvert, frimärken, en bokhög för kurs I, en bokhög för kurs II, en kalender, ett paraply, en samling udda miniatyrfigurer (ett stycke Spongebob i plast, en mörkhyad ängel i keramik, en katt av trä, ett och annat viktigt tappa-inte-bort kvitto.

Jag flyttade in i mitten av december. Efter det hade jag ett långt jullov. Nu är jag tillbaka.

Walk For Gold

The Plan

jobbstart

A presenterar mig för B: Det här är Lotta. Vår blivande bästis.
Vid tillfället tyckte jag att det lät lite konstigt, något dygn senare blev jag inbjuden till pojkarnas pokerkväll och ytterligare något dygn senare dansade vi bugg mitt i natten.

Det har varit några riktigt galna dagar. Galet intensiva. Galet roliga. Galet sömnlösa. Galet långa. Galet uttröttande. Galet speedade. Galet tokiga. Galna och intressanta. Galet motiverad till också de seriösa arbetsuppgifterna. Jag tror inte längre att jag kommer att trivas på nya jobbet. Jag vet att jag kommer att trivas.

Catching Up

They Live By Night

Allt jag hinner säga

Om man ligger vaken fyra timmar en natt med slutna ögon. Varför är de då svullna och trötta följande dag?

Igår var en bra första dag. Jag satt i mittsätet av en paketbil med nyinköpt skrivbordsstol, skrivbord, mapphylla, hurts och lyssnade på AC/DC. Sedan använde jag en borrmaskin. Jag tror att jag kommer att trivas.

My Life Is Shit But I Am Funky

Konie

"det är inte värt det"

Imorgon är första dagen på mitt nya jobb. Jag har knappt tänkt på det. Jag har tänkt på andra saker.

Jag har tänkt på hur jag måste bestämma mig. Hur jag måste framföra mitt beslut. Efter att jag bestämt mig alltså. Och jag tror att jag vet vad jag vill. Eller jag vet inte om jag vill, men det blir lättare så. Att jag säger till. Det jag säkert vet är att jag inte vill eller orkar gå omkring och fundera på det. För det där funderande har blivit återkommande. Efter varje gång faktiskt. Och om jag tänker efter började det väl redan för en god tid sedan. Det är rätt länge. Speciellt eftersom jag bestämt mig otaliga gånger under den här tiden.

Skillnaden nu är väl att jag skall säga till. Vilket jag visserligen skulle göra innan förra gången. Eller efter gången innan det. Eller gången innan det. Men sedan är det ju så lätt att inte säga något. Låtsas att det regnar. För det är ju egentligen rätt trevligt. För det gör ju egentligen inte mig ledsen eller nedstämd. För det är ju på de villkor jag vill. Trodde jag, eller egentligen trodde jag aldrig. Jag intalade mig själv. Tills nästa gång, och nästa. Och sedan går det inte att blunda längre för det. Jag ser inte bara mönster i hur jag själv känner. Jag ser andra mönster. Samma sak, samma ord.

Vissa saker borde man sätta ord på innan de blir så stora att man går omkring som en zombie. Och i bakhuvudet ekar Mollalenas ord "Var snäll mot dig själv".

And Your Love

Jonna Lee & Ed Harcourt

kanske ett nyårslöfte för år 2009

Det är något som inte stämmer. Det står i bloggen att jag ibland bloggar om litteratur. Ytterst sällan skulle jag väl snarare säga. Och visst är det konstigt. Speciellt om man sett min bokhylla (eller egentligen bokhyllor + innehåll i byrålådor och klädgarderob). Speciellt om man vet att jag är aktiv bookcrossare sedan dryga fem år. Och speciellt om man råkar veta att jag faktiskt tycker om att läsa böcker. Jag skulle till och med gå så långt att jag skulle säga att det är ett av mina intressen.

Varit ett ganska bokfattigt år. Inte öken. Men halvtorrt. Och om man kollar vad det finns under etiketten litteratur är det främst fråga om gnäll om bokrean och några böcker jag läst som jag inte gillade. Kanske det kunde bli en ändring. Så långt att jag skulle skriva bokrecensioner kommer jag inte att gå. Det är helt enkelt inte min grej. Kommer inte att bli det någonsin. Men om jag ens rabblade upp lite listor på böcker jag läst med ett par månaders intervall. Det kanske jag skulle klara av? Man kan ju alltid prova.

Och även om ingen annan är intresserad, blir det en påminnelse för mig själv. Listan över det bästa under år 2008 saknade de bästa böckerna eftersom jag helt enkelt glömt vad jag läst. Då är det illa.

Och så gillar jag listor.

25 Days

Hello Saferide

favorit i repris

Ack ja. Filmen är verkligen bra. Jag glömmer bort att andas. Såg den en gång till idag. Här ett litet smakprov:

No Country For Old Men

ingen brådska i världen

Idag är det fjorton dagar sedan jag åkte hemifrån. Fjorton dagar som jag befunnit mig på samma plats.

Inga turistattraktioner, inga hotellrum, inga hotellfrukostar, inga flygplatser. Bara brädspel, Nintendo wii så att jag har ont i handlederna, bara film, efter film, före kvällspromenad, vedeldad bastu eller infraröd bastu, god mat, sömn, bowling, loppisrundor, skriva föreläsningsmanus, läsa, skriva konferensabstrakt, finslipa texter, släktbesök, chocklad, choklad, choklad, choklad, choklad.

Och jag har ingen brådska. Jag har ingen brådska att åka iväg. Någonstans. Vart som helst. Det känns nästan lite ovant att vara så här harmonisk (visserligen efter några ryck av andnöd och frustration några dagar runt jul och nyårsafton).

dagen innan Raseborg

X Telling Me About The Loss Of Something Dear, At Age 16

Hello Saferide

när det drar ihop sig

Årets film: No Country for Old Men, som visserligen hade premiär under 2007, men premiär i Finland 2008. Och så såg jag den under 2008. Om man nu ska vara petig om sådana saker.

Årets filmupplevelse: Ryska filmfestivalen Kino Rurik i Uppsala. Räddade min påskledighet.

Årets utställning: David LaChapelles utställning på Fotografiska museet på Nacka Strand i Stockholm.

Årets seriealbum: Överlägsen vinnare är Liv Strömqvists album Einsteins fru.

Årets musikupplevelse: Britta Persson i Uppsala under våren och the Hellacopters i Åbo under hösten.

Årets skiva: Måste ändras till årets skivor eftersom det är omöjligt att välja mellan Frida Hyvönens Silence is Wild, Hello Saferides More Modern Short Stories, Britta Perssons Kill Hollywood Me och Lykke Lis Youth Novels,

Årets låt: Cliffhanger med Britta Persson. Perfekt att lyssna på när jag går till jobbet. Perfekt att lyssna på för att bli glad. Perfekt att lyssna på för att bli peppad.

Årets spel: Guitar Hero 3 tätt följt av Wii Fit. Om jag skulle bortse från tillverkningsår skulle Rayman Raving Rabbids (2006) vara med och tävla.

Årets teve: Dexter. Följt av Prison Break, Hero, Desperate Housewives och Californication. Det har varit mycket teve i år, precis som det har varit mycket film. Samtidigt betyder det att det inte blivit årets bok. Jag har för få böcker att välja mellan.

Årets resupplevelse: Svårt att välja en favorit i år. Riga var annorlunda, Munchen lika roligt som alltid, Bergen en rolig impulsresa, Köpenhamn var speciellt (kanske för att jag var ensam, kanske för att jag var där en hel vecka, kanske för att jag kände mig som hemma), till Stockholm har jag varit flera gånger än jag minns, Tallinn var Tallinn. Vinnare blir förmodligen Bergen. Och speciellt för resesällskapets skull och fjällvandringen som var breath taking i dubbel bemärkelse.

Årets teaterupplevelse: Hangö teaterträff och särskilt pjäsen I våra tunnlar. I mina mått mätt har det varit ett tätt teaterår. Började med finska Ruksaaks mua, otätt följt av Tjuven i Uppsala och sedan intensivare med Vattenfärgat, I våra tunnlar, Bodies in Construction, Das Fliegande Spektakel, Kvinna på halvtid, Pimpinellans strof och Godhet.

Årets dansföreställning: Private Dancer av Niklas Laustiola, som egentligen är den enda jag sett. Den var så bra att jag fick mersmak. Varje gång jag var i Stockholm råkade såklart Danshuset inte ha någon föreställning och jag kunde också konstatera att utbudet inte precis är stort i Åbo.

Årets konferens: IR9.0 i Köpenhamn.

Årets bästa beslut: Att bo i Uppsala några månader.

Årets orosmoln: Inkomster och betalning av hyran. Ack, detta liv som stipendieforskare.

Årets äckligaste: Det var väldigt nära att skriva syltfläckarna på kollektivets köksgolv i Uppsala, men sedan kom jag att tänka på mina matproblem.

Årets "Äntligen!": Fallskärmhoppande. Konstigt nog känns det också som en sak jag så lätt glömmer bort. Jag ville göra det så länge att när jag sedan började kändes det som om jag hållit på med det hela livet.

Årets mat: Sushi. Jag trodde att jag började min sushibegeistring under min tid i Uppsala men när jag bläddrade bakåt i bloggen insåg att den startade någon vecka innan jag åkte. Den stora skillnaden var väl egentligen prisskillnaden som gjorde att jag åt betydligt mer sushi i Uppsala än i Åbo.

Årets fest: Sommarfest i södra Österbotten eller årets Oktoberfest i Munchen. Samma sällskap, olika länder.

Årets heldag: Borgbacken, Southern Fried Chicken och Högholmen med utmärkt sällskap en sommardag.

Årets besvikelse: Utebliven grillfest i snörik pulkkabacke och en sjuk Lykke Li som måste inhibera sin konsert.

Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": Tröttheten i början av tiden i Uppsala, längtan tillbaka till Uppsala i maj.