Jag är lite allergisk mot chic lit just nu. Jag var rädd för att det skulle vara hömppälitteratur. Visade sig vara helt okej bok. En sån där vanlig bok. Vanlig fiktion. Till och med en bok som jag kan rekommendera till folk.
Most men who leave their wives have the courtesy to (at least) leave a note, but not journalist Laz Brookman. At the start of this charming first novel, he casually leaves his New York apartment one morning and never returns: "He left as if he were going... to buy the Sunday Times (although they had it delivered) or to walk the dog (but they had none)." Anxious to save face and preserve the precarious normality of her life, and certain that he will soon return-mysterious several-day-long disappearing acts not being uncommon with her husband-Grace Brookman secretly begins living two lives, Laz's and her own.
Och i väntan på att jag ska få en energikick till att själv blogga så vill jag puffa för Bloggskrift. Där finns texter man gärna får läsa och kommentera. Här är det just nu ordfattigt.
"Kom inte meddelandet fram?" "Jovisst. Jag har bara inte hunnit svara" "Så du undviker inte mig?" "Nej" "Jag ville bara kolla" "Okej" "Så meddelandet kom alltså fram?" "Ja. Jag har bara bråttom just nu" "Så du hör av dig när du hinner?" "Ja. Jag lovar." "Imorgon?" "Nja. Har jobbmöten och annat jag lovat till kvällen" "Jaha. Men i övermorgon?" "Ja. Eller nja. Beror på när jag blir klar med en deadlinsgrej."
Just nu undrar jag mest hur jag trodde att jag skulle kunna klämma in en ny grej i mitt liv. Eller grej och grej. Ett tillägg helt enkelt. Istället för att vara roligt får det mig att känna mig som en snorkig och dålig människa. Och om jag ska vara riktigt ärligt så stör osäker efterhängsamhet (eller vad man ska kalla det) mig väldigt mycket. Jag kanske gallrar mellan fröna. Hoppas bara något frö blir kvar. Men om inget blir kvar är väl också det bättre än att spara ett frö som orsakar (...irriterad klåda höll jag på att skriva, men det låter lite tokigt i sammanhanget) eksem.
Första dagen gjorde det ont och blev varmt, jag klarade inte av mer än några minuter. Andra dagen gjorde det ont, blev varmt och jag klarade inte av att ligga mer än 15 minuter. Och tredje dagen somnade jag på den och vaknade en timme senare, trots att det också nu gjort ont. Det trodde jag aldrig skulle hända.
S: Ska vi spela Betapet? L: Orkar inte just nu. Du kan ju spela med någon annan. S: Nää (helt förskräckt) L: Varför inte? S: Det kan ju vara någon... L: Vadå? Om den skriver hej skriver du hej eller så låter du bli. Spela för spelandets skull. Om du vill. S: Men... men tänk om den är en blottare.
Jag tror att S missförstått något väsentligt angående onlinespel.
Office Space hade sina stunder (eller scener, eller one liners). Löjlig på ett bra sätt tills den blev löjlig på ett dåligt sätt och sedan slutade den abrupt. Jaha. Liksom.
Jag testade min blogg på BloggPartiTestet och kom fram till att jag skriver främst som en socialdemokrat samt miljöpartist, allra minst som en kristdemokrat och centerpartist. Jag trodde inte att mina blogg skulle vara så uppenbar.
Syftet var inte att få en chans att öva på att skriva på finska. Syftet var något helt annat. Men när jag för en gångs skull vet alla ord på finska, samtidigt som jag inte vet om den andra personen förstår orden på svenska kan jag lika bra skriva på finska.
Det gick trögt i början. Men efter någon dag har det börjat flyta riktigt fint. Min grammatik är inte alltid enligt skolböckerna. Mest handlar det om att våga.
Med tanke på det här blogginlägget kan jag å det varmaste rekommendera Orgelbyggaren av Robert Åsbacka. Precis så bra som alla sagt, kanske till och med bättre.
Dessutom var mitt exemplar ett fynd. Hittade ett hårdpärmsexemplar i en fyndlåda i Stockholm i slutet av november. 10 kronor kostade boken. De visste knappast vad de sålde.
Igår somnade jag fem på eftermiddagen och sov en tre timmars lång tupplur efter jobbet. Idag sitter jag fortfarande på jobbet och känner att jag fått extra mycket energi av att skriva på avhandlingen (på riktigt skriva, skriva sida upp och sida ner, istället för det vanliga stirrande på gammal text alternativt blanka sidor). Så olika är det ibland.
Man får alla möjliga idéer när man sitter på en båt i 11 timmar.
Som att man borde ordna ett evenemang. Ett evenemang där paintball och litteratur kombineras. Hur, är fortfarande lite luddigt, men vi är iaf redan två deltagare.
Som att det är dags att ta itu med den där mindre kiva aspekten i ens liv. Så jag trycker på knappen. Och helt ny är väl inte försöket. Förra gången avslutades det med att jag satt i en främmande bil som körde in på en väldigt främmande egnahemshusgård, med en rätt främmande typ bredvid mig som sa "Ja, det var här jag växte upp", följt av en tystnad och "Ja, huset har väl fem eller sex rum", medan jag själv inte fick fram annat än "Jaha" och egentligen inte kunde tänka annat än "Säg inte att jag ska träffa din mamma nu. Säg inte att jag ska träffa din mamma nu".
Nej, det är inte så farligt. Mina verkligheter är febrig och mindre febrig. Jag har en seg flunssa som vägrar släppa taget helt enkelt. Ibland försvinner den helt, men mest vacklar den där strax ovanför 37,5 och ibland är jag tvungen att ligga ner någon dag för att ta igen mig när den tillfälligt stigit ytterligare.
Och kanske är jag morgonmänniska trots allt. Satt på jobbet redan innan sju i morse. Kvar sitter jag efter ett par timmar i föreläsningssalen. Och jag som brukar vakna idealiskt runt nio. Krångla mig upp och känna mig degig vid skrivbordet. Nu har jag fått massor gjort och fortfarande känns det som om jag kunde sitta här några timmar.
Dilemma efter en intensiv arbetsdag: Skall jag nu sova några timmar för att sent ikväll orka gå till skrivbord nr 1 för x antal timmar sistaminuten jobb och sedan gå tillbaka hem för några timmars nattsömn eller ska jag ta en nattsömn från och med nu och stiga upp hiskeligt tidigt för att förbereda det sistaminuten jobb som finns inför morgonens föreläsning?
När jag tackade ja till att undervisa i tre kurser samtidigt, trodde jag att jag "endast" skulle ha forskning och undervisning. Sedan dök skrivbord nr. 2 upp.
Det är snart mars, det är snart mars, det är snart mars.
Jag har ignorerat febertermometern och knapprat coldrex. Jag har blivit Spotified. Jag har skickat ett mejl. Jag har föreläst två timmar och blivit väldigt trött. Jag har rusat iväg till skrivbord nr 1 och blivit andfådd. Jag har promenerat raskt till skrivbord nr 2 och blivit än mer andfådd. Jag har skickat fem mejl. Jag har ätit jobblunch och känt mig zombietrött. Jag har gått tillbaka till skrivbord nr 1 för att göra restjobb. Jag har skrivit några mejl till. Jag har insett att klockan är sex på kvällen och att jag fortfarande sitter vid skrivbord nr 1. Jag har gått till Stockmann för att köpa champangetryffel. Jag har gått förbi en klädaffär och sett ett snyggt klädesplagg. Jag har gått in i affären och kommit ut två minuter senare med klädesplagget oprovat. Jag har tagit bussen hem. Jag har konstaterat att klädesplagget passade utmärkt. Jag har gått hem för att duscha och byta kläder. Jag har tagit en coldrex till. Jag har gått hem till J. Han hade fixat middag. Han hade också blivit spotified. Jag har blivit ännu tröttare i en allt för bekväm svart lädersoffa. Jag har blivit avundsjuk på personer med soffutrymme i sin lägenhet. Jag har känt mig omåttligt trött. Jag har fått skjuts hem i en BMW som sladdade yrkisstyle längs min gata. Jag har sagt "Hur kommer man ut från den här bilen". Jag har fått som svar "Man använder dörrhandtaget". Jag har packat inför Helsingforsjobbgrejsresa. Jag har ställt alarm på mobiltelefon 1 Jag har ställt alarm på mobiltelefon 2. Jag har bokat in en träff på msn. Jag har förundrats över att det gått så långt att jag verkligen är tvungen att boka in tid för msn.
Jag vaknade och kände mig relativt pigg. Bäddade sängen och blev andfådd. Lade mig ner för att vila lite innan jag skulle orka klä på mig för att sedan gå till jobbet.
Jag ligger fortfarande i sängen. Och näsduksberget bara växer.
Dag 1: ont i halsen. Dag 2: ont i halsen. Dag 3: hes. Dag 4: hes. Dag 5: hosta. Dag 6: hosta och ett telefonsamtal som avslutas "Nå, iaf har jag inte blivit snorig eller fått feber den här gången." Dag 7: snor och trötthet. Dag 8: feber, trötthet och snor
Sidoeffekt 1: sömn, vakna, film, sömn, vakna, somna mitt i film, vakna, somna efter tjugo minuter film, vakna, film, sömn, film Sidoreffekt 2: Rekordantal filmer sedda under en månad Sidoeffekt 3: Släpa efter i jobb och socialt liv. Sidoeffekt 4: Jobba som en galning och stanna lite försent på fester när man har en friskhetsperiod.
Tidsplan: två gånger i månaden, företrädesvis både december och januari.
Man skall aldrig yppa att man tycker om att åka tåg. Jag vet.
Jag är uppväxt vid tågrälsen. Uppväxt i en stad där järnvägen är livsviktig. Med en farfar som jobbat med rälsunderhåll. Jag uppväxte rätt långt en bilfri barndom. Min barndom var tåg. När jag en varm sommardag går genom staden älskar jag doften av järnvägsrälsen. Det är som att vara hemma. Det är trygghet.
Det sagt, kan jag nu säga att jag varit med om the tågresa från hell. Eller kanske det är det att tågresan innehöll väldigt lite tåg. Mellan Vasa och Laihia (en resa som borde ta femton minuter) stannar vi. Den som brukar åka tåg vet att det inte är något konstigt. Man stannar ibland och utanför fönstret ser man träd bredvid träd (om man inte råkar stanna i en tunnel eller bredvid en åker). Så står man stilla och efter några minuter meddelar konduktören att vi väntar på mötande tåg (förutsatt att det meddelas något överhuvudtaget).
Igår dröjde det fem minuter, inget meddelande. Några minuter till, fortfarande tyst. Slutligen prasslar det till "Lokföraren undersöker loket". Jaha. Några minuter till. "Lokföraren har meddelat att loket är obrukbart" och någonstans efter ordet aerohydro tappar konduktören mig. Några minuter senare får vi veta att vi väntar på hjälplok. De vet inte hur vi kan ta oss från Laihia till Seinäjoki. Eventuellt buss, eventuellt snigelfart med hjälplok. Det är i det här skedet jag tänker att jag borde vara kursdeltagare istället för föreläsare i kursen som ordnas just nu. Jag kunde fylla sida upp och sida ner av iakttagelser av människors andvändning av mobiltelefonen i loggboken . Jag var inte den enda som tog fram telefonen om man säger så. Hjälploket kom och vi åkte till Laihia (bara en och en halv timme försenad), och vidare till Seinäjoki.
I Seinäjoki fick vi byta till en buss. Ingen av passagerarna visar ilska, vilket jag är tacksam över. Hellre sjuk humor än någon som står och skriker av ilska. Busschauffören hade också humor. Välkomna oss så hjärtligt och meddelade att han inte visste när vi är framme i Tammerfors. "Kanske om två timmar, kanske om tre", jag skrattade tills jag insåg att han var allvarlig. Samma resa med tåg skulle ha tagit en timme. Så vad tänker man då under en sådan tågresa (förutom "hemsk musik" eftersom chauffören envisas med att spela en radiokanal med "greatest hits". MC Hammer följt av Michael Jackson osv)? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Och ja, det tar närmare tre timmar att köra från Seinäjoki till Tammerfors. Tro mig.
Från Tammerfors hade tåget till Åbo gått för längesen. Jag lovades en taxi. Men blev lite problematiskt när personalen redan gått hem från kontoret som jag blev hänvisad till att ringa på. Hittade slutligen en snäll konduktör som kunde släppa in mig i kontoret för att värma mig medan han ringde några samtal. Han hittade en taxichaufför som ville köra hem mig mitt i natten. Och vad tänker man då när man sitter i taxin? Fattas bara att vi krockar eller kör i diket nu. Hem kom jag. Klockan var två på natten och jag var tre timmar försenad. Trött efter jobbdag, trött efter resa.
Jag jobbar vissa dagar på ena jobbet och andra dagar på andra jobbet. Och däremellan föreläser jag. Det är så jag vill ha det. Sånt jag tycker om. Byta skrivbord (och jobb) mitt på dagen gör ingen glad (det har jag också provat).
Igår satt jag vid skrivbord I och kände att nu måste jag ge järnet, nu ska jag prestera, inte förlora tid. Det är nu det gäller (ja, förutom den korta eftermiddagssvackan jag hade runt klockan tre). Nu jag ska göra det ena och det andra om jag skall ha någon chans att få det gjort den här veckan.
Idag sitter jag vid skrivbord II (det föreläsandet egentligen inte ingår) och inser att jag realiserar de egenskaper jag pratade om under arbetsintervjun. Spontanitet, impulsivitet, flexibilitet, orädsla. Plötslig jobbresa till Vasa för att vara där från lördagmorgon och lyssna på föredrag. Ok! Telefonsamtal: "Sjukdomsfall, kan du hoppa in, prata 30 minuter om blablabla". Ok! Några timmar senare, research och föredraget färdigskrivet. Ok!
Därtill: en vatten flaska, en flaska balanserande, vitaminiserande fiberdryck, en penna här, en penna där, lip conditioner I, lip conditioner II, två hålstansar, två nitstansar, en mobiltelefon, en fungerande bordstelefon, en ickekopplad bordstelefon, en banan, en nyckelknippe, post, kuvert, frimärken, en bokhög för kurs I, en bokhög för kurs II, en kalender, ett paraply, en samling udda miniatyrfigurer (ett stycke Spongebob i plast, en mörkhyad ängel i keramik, en katt av trä, ett och annat viktigt tappa-inte-bort kvitto.
Jag flyttade in i mitten av december. Efter det hade jag ett långt jullov. Nu är jag tillbaka.
A presenterar mig för B: Det här är Lotta. Vår blivande bästis. Vid tillfället tyckte jag att det lät lite konstigt, något dygn senare blev jag inbjuden till pojkarnas pokerkväll och ytterligare något dygn senare dansade vi bugg mitt i natten.
Det har varit några riktigt galna dagar. Galet intensiva. Galet roliga. Galet sömnlösa. Galet långa. Galet uttröttande. Galet speedade. Galet tokiga. Galna och intressanta. Galet motiverad till också de seriösa arbetsuppgifterna. Jag tror inte längre att jag kommer att trivas på nya jobbet. Jag vet att jag kommer att trivas.
Om man ligger vaken fyra timmar en natt med slutna ögon. Varför är de då svullna och trötta följande dag?
Igår var en bra första dag. Jag satt i mittsätet av en paketbil med nyinköpt skrivbordsstol, skrivbord, mapphylla, hurts och lyssnade på AC/DC. Sedan använde jag en borrmaskin. Jag tror att jag kommer att trivas.
Imorgon är första dagen på mitt nya jobb. Jag har knappt tänkt på det. Jag har tänkt på andra saker.
Jag har tänkt på hur jag måste bestämma mig. Hur jag måste framföra mitt beslut. Efter att jag bestämt mig alltså. Och jag tror att jag vet vad jag vill. Eller jag vet inte om jag vill, men det blir lättare så. Att jag säger till. Det jag säkert vet är att jag inte vill eller orkar gå omkring och fundera på det. För det där funderande har blivit återkommande. Efter varje gång faktiskt. Och om jag tänker efter började det väl redan för en god tid sedan. Det är rätt länge. Speciellt eftersom jag bestämt mig otaliga gånger under den här tiden.
Skillnaden nu är väl att jag skall säga till. Vilket jag visserligen skulle göra innan förra gången. Eller efter gången innan det. Eller gången innan det. Men sedan är det ju så lätt att inte säga något. Låtsas att det regnar. För det är ju egentligen rätt trevligt. För det gör ju egentligen inte mig ledsen eller nedstämd. För det är ju på de villkor jag vill. Trodde jag, eller egentligen trodde jag aldrig. Jag intalade mig själv. Tills nästa gång, och nästa. Och sedan går det inte att blunda längre för det. Jag ser inte bara mönster i hur jag själv känner. Jag ser andra mönster. Samma sak, samma ord.
Vissa saker borde man sätta ord på innan de blir så stora att man går omkring som en zombie. Och i bakhuvudet ekar Mollalenas ord "Var snäll mot dig själv".
Det är något som inte stämmer. Det står i bloggen att jag ibland bloggar om litteratur. Ytterst sällan skulle jag väl snarare säga. Och visst är det konstigt. Speciellt om man sett min bokhylla (eller egentligen bokhyllor + innehåll i byrålådor och klädgarderob). Speciellt om man vet att jag är aktiv bookcrossare sedan dryga fem år. Och speciellt om man råkar veta att jag faktiskt tycker om att läsa böcker. Jag skulle till och med gå så långt att jag skulle säga att det är ett av mina intressen.
Varit ett ganska bokfattigt år. Inte öken. Men halvtorrt. Och om man kollar vad det finns under etiketten litteratur är det främst fråga om gnäll om bokrean och några böcker jag läst som jag inte gillade. Kanske det kunde bli en ändring. Så långt att jag skulle skriva bokrecensioner kommer jag inte att gå. Det är helt enkelt inte min grej. Kommer inte att bli det någonsin. Men om jag ens rabblade upp lite listor på böcker jag läst med ett par månaders intervall. Det kanske jag skulle klara av? Man kan ju alltid prova.
Och även om ingen annan är intresserad, blir det en påminnelse för mig själv. Listan över det bästa under år 2008 saknade de bästa böckerna eftersom jag helt enkelt glömt vad jag läst. Då är det illa.
Idag är det fjorton dagar sedan jag åkte hemifrån. Fjorton dagar som jag befunnit mig på samma plats.
Inga turistattraktioner, inga hotellrum, inga hotellfrukostar, inga flygplatser. Bara brädspel, Nintendo wii så att jag har ont i handlederna, bara film, efter film, före kvällspromenad, vedeldad bastu eller infraröd bastu, god mat, sömn, bowling, loppisrundor, skriva föreläsningsmanus, läsa, skriva konferensabstrakt, finslipa texter, släktbesök, chocklad, choklad, choklad, choklad, choklad.
Och jag har ingen brådska. Jag har ingen brådska att åka iväg. Någonstans. Vart som helst. Det känns nästan lite ovant att vara så här harmonisk (visserligen efter några ryck av andnöd och frustration några dagar runt jul och nyårsafton).
Årets film: No Country for Old Men, som visserligen hade premiär under 2007, men premiär i Finland 2008. Och så såg jag den under 2008. Om man nu ska vara petig om sådana saker.
Årets filmupplevelse: Ryska filmfestivalen Kino Rurik i Uppsala. Räddade min påskledighet.
Årets utställning: David LaChapelles utställning på Fotografiska museet på Nacka Strand i Stockholm.
Årets seriealbum: Överlägsen vinnare är Liv Strömqvists album Einsteins fru.
Årets musikupplevelse: Britta Persson i Uppsala under våren och the Hellacopters i Åbo under hösten.
Årets låt: Cliffhanger med Britta Persson. Perfekt att lyssna på när jag går till jobbet. Perfekt att lyssna på för att bli glad. Perfekt att lyssna på för att bli peppad.
Årets spel: Guitar Hero 3 tätt följt av Wii Fit. Om jag skulle bortse från tillverkningsår skulle Rayman Raving Rabbids (2006) vara med och tävla.
Årets teve: Dexter. Följt av Prison Break, Hero, Desperate Housewives och Californication. Det har varit mycket teve i år, precis som det har varit mycket film. Samtidigt betyder det att det inte blivit årets bok. Jag har för få böcker att välja mellan.
Årets resupplevelse: Svårt att välja en favorit i år. Riga var annorlunda, Munchen lika roligt som alltid, Bergen en rolig impulsresa, Köpenhamn var speciellt (kanske för att jag var ensam, kanske för att jag var där en hel vecka, kanske för att jag kände mig som hemma), till Stockholm har jag varit flera gånger än jag minns, Tallinn var Tallinn. Vinnare blir förmodligen Bergen. Och speciellt för resesällskapets skull och fjällvandringen som var breath taking i dubbel bemärkelse. Årets teaterupplevelse: Hangö teaterträff och särskilt pjäsen I våra tunnlar. I mina mått mätt har det varit ett tätt teaterår. Började med finska Ruksaaks mua, otätt följt av Tjuven i Uppsala och sedan intensivare med Vattenfärgat, I våra tunnlar, Bodies in Construction, Das Fliegande Spektakel, Kvinna på halvtid, Pimpinellans strof och Godhet.
Årets dansföreställning: Private Dancer av Niklas Laustiola, som egentligen är den enda jag sett. Den var så bra att jag fick mersmak. Varje gång jag var i Stockholm råkade såklart Danshuset inte ha någon föreställning och jag kunde också konstatera att utbudet inte precis är stort i Åbo.
Årets bästa beslut: Att bo i Uppsala några månader.
Årets orosmoln: Inkomster och betalning av hyran. Ack, detta liv som stipendieforskare.
Årets äckligaste: Det var väldigt nära att skriva syltfläckarna på kollektivets köksgolv i Uppsala, men sedan kom jag att tänka på mina matproblem.
Årets "Äntligen!": Fallskärmhoppande. Konstigt nog känns det också som en sak jag så lätt glömmer bort. Jag ville göra det så länge att när jag sedan började kändes det som om jag hållit på med det hela livet.
Årets mat: Sushi. Jag trodde att jag började min sushibegeistring under min tid i Uppsala men när jag bläddrade bakåt i bloggen insåg att den startade någon vecka innan jag åkte. Den stora skillnaden var väl egentligen prisskillnaden som gjorde att jag åt betydligt mer sushi i Uppsala än i Åbo.
Årets fest: Sommarfest i södra Österbotten eller årets Oktoberfest i Munchen. Samma sällskap, olika länder.
Årets heldag: Borgbacken, Southern Fried Chicken och Högholmen med utmärkt sällskap en sommardag.
Årets besvikelse: Utebliven grillfest i snörik pulkkabacke och en sjuk Lykke Li som måste inhibera sin konsert.
Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": Tröttheten i början av tiden i Uppsala, längtan tillbaka till Uppsala i maj.
Var på en rolig fest hemma hos några kompisar, som är ungefär fem år yngre än mig. Och det slog mig att de är så unga. Och det slog mig att de lever ett väldigt annorlunda liv än mig. De lever i ett parförhållande, i en snyggt inredd lägenhet, med trygga heltidsjobb och katter. Sedan kom jag på att jag levde ett liknande liv när jag var lika ung. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som man blir särskilt påmind om det vid högtider.
Jag är rätt nöjd med decemberskörden. Inget som direkt kan klassificeras som crap har slunkit med. Lite klen är skörden visserligen, men kan förklaras med att jag sträcktittat på Prison Break och Californication.
Grace is Gone hade jag inga som helst förhoppningar om. Jag hade egentligen inte ens någon aning om vad den skulle handla om innan jag såg den. Visade sig att den lätt kom med i månadens top tre. Kanske för att jag tyckte att huvudpersonerna var sympatiska på rätt sätt. Kanske för att jag kände igen mig i syskonens relation. Kanske för att filmen var snygg och hade en måttlig takt. Lars and the Real Girl blev jag rekommenderad och den hade redan tidigare funnits med på min to-see-lista. Gillade den. Vill se den flera gånger, eller i alla fall en gång till. Också den hör till top tre för december. Den tredje filmen som finns på min top tre för december är Surveillance. Jag misstänker till och med att den är månadens vinnare. Den var genialt. Den var snygg. Den var humor. Den var långsam. Filmen klassas på imdb.com som horror, thriller, drama och crime, samtidigt som jag skrattade till perfekta oneliners så att jag hade ont i magmusklerna.
Genast efter att jag sett Burn After Reading tyckte jag att den var usel. Jag var helt enkelt besviken. Tills det gick någon dag och jag fortfarande småskrattade när jag tänkte på en scen från filmen. Tills det gått två dagar och jag kom att tänka på en annan scen. Och tredje dagen gillade jag filmen helt plötsligt. Jag tror helt enkelt att jag måste ge den en andra chans. Det samma gäller egentligen med In the Valley of Elah och Hunger. Halvt besviken först, tills jag insåg att jag flera dagar efter filmen tänkte på dem. Och då tänkte jag inte på dem för att de var dåliga. Nej, de var definitivt värda att se. Och kanske särskilt Hunger.
Felon var en av årets filmer jag inte hört något om, tills jag av en slump såg den. Blev betagen, tappade andan av spänning och faktiskt fällde en liten tår (något som händer kanske en gång på tre år när det gäller filmer). Tropic Thunder hade alla förutsättningar. Den hade storyn. Den hade skådespelarna. Men av någon orsak blev jag lite besviken. Det kändes helt enkelt som om regissören inte utnyttjat allt potential filmen hade. Bottennappet för december var Georgia Rule. Lindsey Lohan, drama, romantik. Say no more.
Och fortfarande finns det några dagar att klämma in några filmer på.
Jag sitter ensam i köket när brorsan kommer gående från vardagsrummet.
"Eiks niin", frågar han. "Jå", svarar jag. "Lalalalaaa...", sjunger han (med melodin av Beethovens femte symfoni).
Han ställer sig vid köksbordet.
"Någå nya byxor sku vara kiva. Int som farmare.", säger han. "Du vet. Nog snyggare, men som jag kan ha till vardags.", fortsätter han. "De får nog vara snygga-snygga", tillägger han efter en liten paus. "Så riktigt snygga", frågar jag. "Jå", svarar han och fortsätter "Men int årsfestsnygga. Ja eller så länge jag kan gå med dom snyggt till vardags så." "Jag vet hurdana du menar", säger jag.
Så var julen slut. Eller i alla fall nästan. På ett ungefär. För nu ska vi ännu åka på mellandagsrean till Helsingfors. Jag och brorsan.
"Nå, har du koll på secondhandbutikerna i Hesa", frågar han senare. "Lite, men jag kan kolla lite till på nätet", svarar jag.
Efter en stund kommer han tillbaka till köket.
"Nå", frågar han. "Äh, jag orkar inte göra det i alla fall", svarar jag. "Du kan väl göra det", fortsätter jag. "Int blir det någå om int du kollar", svarar han. "Int då", svarar jag och han går tillbaka till vardagsrummet.
Efter tre minuter kommer han tillbaka till köket.
"Hur är det med secondhandbutikerna", frågar han igen. "Men inte orka jag ju kolla", svarar jag irriterat. "Jaja, men jag måste ju fråga igen utifallatt", svarar han. "Man vet ju aldrig liksom", fortsätter han.
Det är så det fungerar här. Det är aldrig tyst. Det är det jag gillar. Någon säger alltid något. Oberoende om man har något att säga eller inte. Och om man inte har något att säga kan man i alla fall slänga fram en fråga på måfå. Eller allmänna konstateranden. Eller sjunga en trudelutt. Det sjungs mycket i min familj.
"Eller ska vi fara till Stockholm imorgon", frågar han plötsligt. "Jaaa", säger jag ivrigt. "Ja men ja", säger jag med lite mera eftertryck. "Men jag måste tillbaka tills söndagkväll", säger han. "Då går det ju int", svarar jag besviket. "Flyg", säger han frågande. "Ja, jag har ju i och för sig sparat gratisresor med FrequentFlyerkortet", säger jag fundersamt. "Men kanske jag sku spara dem tills vi kan stanna längre än några timmar", fortsätter jag snabbt. "Hesa då", svarar han och trummar på stolens ryggstöd för att bekräfta beslutet. "Jepp", svarar jag.
Förutom att det sjungs mycket i min familj händer det också att snabba och spontana beslut görs. Det gillar jag också.
Lady of the Lake efterlyste tomtar. Av förståeliga orsaker finns det inte några tomtar hemma hos mig. Så här kan det inte fortsätta, tänkte jag och tog kameran med mig när jag satte mig på tåget mot de västnyländska trakterna för att fira jul. Och visst hade jag rätt. Där kom de emot mig i tomtehjorder.
När jag var barn avskydde jag att gå till mataffären vid jul. Alltid fanns det någon vitskäggig julgubbe med enorm mage som traskade omkring i affären. Jag kunde inte se någon logik i hans promenadrutt och det var svårt att undvika honom. Än stod han vid potatisen när mamma eller pappa skulle plocka potatis. Än stod han vid grönsakerna och jag var tvungen att övertala föräldrarna att vi kan gå till grönsakerna senare. Jag var rädd för julgubben. Jag ville inte att ha hans godis. Jag ville inte få en kram av honom eller skaka hand med honom.
Det är kanske därför vi aldrig haft tradition att ha en julgubbe som delar ut julklapparna. För att jag inte skulle behöva träffa honom hade mina föräldrar och morföräldrar ett kontrakt med julgubben. Han lämnade julklappssäckarna på nedre våningen när vi var på övre. Sedan gick vi ner för att hämta säckarna. Jag vågade sällan gå med ner eftersom jag var rädd att han inte skulle ha hunnit vidare. Någon aning varför jag var rädd för julgubben har jag inte. Men fortfarande har jag obehag för julgubbar i mataffärer.
Här om dagen blev jag överraskad. I affären stod en livslevande enorm Hugo. Kävipä peikkomainen flaksi. Han stod vid musikavdelning. "Nämen sii, Hugo!", utbrast jag till mitt sällskap antagligen lite för högljutt. Mitt sällskap som inte kände någon Hugo traskade bara vidare, när jag fortsatte "Men såg du Hugo då? Såg du honom?" Slutligen visade sig att mitt sällskap trodde att jag pratade om någon bekant till mig och var irriterad för att jag tjatade istället för att gå fram och prata. Herää pahvi, viimeistä viedään! Övervägde nästan att gå och få en kram av Hugo, men blev för blyg. Han såg så ensam ut och jag hade ju timtal tittat på honom på tv och senare spelat Hugospelet på datorn. Dessutom tror jag inte att barnen i affären visste vem han var. Det måste ha varit någongång i början av 90-talet som han var med i tv som ett telefonspel. Tryck 4 och han går till vänster. Älä kaiva nenää samalla sormella kun pelaat. Jag gick inte fram till Hugo, men han gjorde min dag en hel del bättre. När vi nästan handlat färdigt frågade sällskapet mig var äggen finns. "Säkert bredvid Hugo", svarade jag. Freudian slip.
På sätt och vis fick jag en förståelse för vad ickejulgubbsrädda barn kände när de såg julgubben i mataffären. För mig fungerar tydligen endast Hugo. Pitikö olla hoppu, nyt se on leikin loppu!
Gör de sista formändringarna i en vetenskaplig artikel enligt instruktioner. Jag har inte haft problem med att skriva en kort sammanfattning. Inte var det heller besvärligt att ställa in marginalerna, göra sidnumrering, ändra fontstorlek till 10, skriva referenser enligt önskemål eller formatera så en sida består av två kolumner på 8,4 cm. Problemet kom när jag läste följande:
"Be careful with the use of gender-specific pronouns (he, she) and other gendered words (chairman, manpower, man-months). Use inclusive language (e.g., she or he, s/he, they, chair, staff, staff-hours, person-years) that is gender-neutral. If necessary , you may be able to use “he” and “she” in alternating sentences, so that the two genders occur equally often."
Vad artikeln handlar om? Den är en feministisk etnografisk analys av today's outfit i modebloggar. Materialet består visserligen både av bloggar skrivna av unga kvinnor och män, men att gå så långt att jag skulle räkna om jag lyckats nämna han och hon lika många är skrattretande eftersom de manliga modebloggarna i allmänhet är i minoritet och jag har helt enkelt inte hittat lika många män som gett sitt medgivande till att publicera deras fotografier.
Tisdagkväll. Jag tittade på The Millionaire Matchmaker. Ett program som fascinerar samtidigt som det tränar kräkreflexerna. Har du kort hår? Skaffa hårförlängingar. Har du lockigt hår? Använd plattången. Alla vet att män älskar långt hår som de kan dra fingrarna igenom utan att trassla in sig. Inget annat går för sig. Nej, inget annat går väl för sig. Det handlar ju trots allt om så världsliga saker.
Jaha. Den här julen blir tydligen dedikerad till att undersöka om det är skinka, gravad lax, kokt potatis, ägg, rökt forell, ärter, aladåb, sill, musslor, vindruvor, eller pepparkakor som jag ska undvika i fortsättningen. Idag åt jag alltså årets första julmiddag, kände av den kroniska tjocktarmskatarren och antecknade noggrant i min matdagbok.
Tidigare uteslutet är grönsallad, rågbröd, lök, laktos, paprika, och cola-drycker. Och egentligen tyder allt även på päroncider och öl. Jag är måttligt road.
När jag sover låter jag tydligen som en mobiltelefon som vibrerar. Och så till den milda grad att personer känner sig tvungna att stiga upp för att kontrollera om telefonen ringer.
Man brukar väl säga att om det inte annars städas, städar man i alla fall när man får gäster. Jag antar att det här talesättet innebär att man själv städar innan gästerna anländer.
Idag provade jag på en ny version.
Jag hade tidigare försett gästen med egen nyckel hem till mig. Jag visste att gästen skulle anlända medan jag ännu var bortrest. Mitt på golvet lämnade jag dammsugaren med en liten lapp. På lappen stod "Hej du! Man får använda mig om man vill". När jag kom hem var golvet dammfritt och jag gick efter en familjepizza för att fira. Det är sånt här man bara täcks prova på sina kära bror.
I morse hade jag papiljotter i håret. Jag noppade ögonbrynen och lackade naglarna ljuslila. Jag gick med klapprande vuxenskor längs med min gata tills den ändrade namn. Gick in i en byggnad. En halv timme efter att jag gått ut från byggnaden fick jag ett telefonsamtal. Efter telefonsamtalet hade jag ett nytt jobb. Fortfarande kan jag inte riktigt koncentrera mig på dagens jobb.
Jag tror inte att det går att säga det bättre än så här.
För jag kan ju vara lite svår att ha att göra med. Jag tycker om att göra saker på mitt sätt. Jag jobbar mycket, har många intressen och vänner. Läser skräp och teoretiker, sträcktittar på TV-säsonger, tappar lätt bort tre timmar på internet. Jag är cynisk och jag gav nätdejtandet en halvironisk chans. Jag tycker iofs att det finns smarta och roliga killar, men det är ju faktiskt lättare att vara vänner. Man kan väl säga att jag lever lite bredvid mig själv. Jag levde år efter år efter år efter år efter år efter år efter år med någon som var fel på de flesta sätt men jag var ju faktiskt inte singel i alla fall, nejbevars, då kan man ta en hel del skit för sakens skull. Och efter att jag blev av med skitet är det faktiskt rätt skönt att inte ens försöka så där helhjärtat.
Och jag är ju faktiskt ganska nöjd. Egentligen. Ikväll funderar jag på att hoppa över mingel på stadens kulturmottagning och sträcktitta på Californication.
Det finns strider man ska ta och det finns strider man skall undvika. Dessutom finns det andra personers bråk man skall blanda sig i och bråk man helst inte ska engagera sig i. Det här är bråk jag följt som åskådare, haft åsikter om, men undvikit att engagera mig i. Tills jag idag inte kan hålla mig från att skriva ett inlägg.
Vad handlar det om? Det handlar om brevbloggarnas blogg. Det handlar om svar de fått på sina blogginlägg om andra bloggare. Det handlar bland annat om sådana här svar, sådana här svar och sådana här svar. Det handlar om mobbning eller inte mobbning. Det handlar om gränser på olika sätt. Det handlar om rätten att referera. Det handlar om rätten att kommentera. Det handlar om rätten att analysera. Det handlar om definitionen av en blogg.
Jag refererar, kommenterar och analyserar själv bloggar dagarna i enda. Visserligen inte i min egen blogg, men i texter som någon gång skall publiceras eller redan publicerats i tidskrifter eller böcker. Av en del har jag bett om lov eftersom jag upplever att det handlar om ytterst känsliga ämnen, en del har jag inte bett om lov av. Är jag en hemsk människa för att jag analyserar någon annans blogginlägg? Gör det mig per automatik till en mobbare? Var går gränsen? Jag ser det som om att det ofta handlar om nyanser i språket, användandet av ironi eller avsaknad av ironi. Text är svårt överlag tycker jag. Ironi är också svårt. Den här veckan skall jag kommentera och ge positiv kritik till några skönlitterära texter, detta i textform. Det är människorna bakom de skrivna texterna som ska läsa mina kommentarer och förstå dem på samma sätt som jag vill förmedla dem. Å andra sidan förväntar de sig kommentarer. Men samtidigt tar olika människor fasta på olika delar i en text, ord kan få olika innebörder. det är knpeigt helt enkelt.
Mitt syfte är egentligen inte att bedömma om det är fråga om mobbning eller. Det jag främst reagerar på är att det finns personer som inte inser att de har en läsarpublik och att de inte kan styra den. Är det verkligen okej att säga att man inte vill bli refererad eller analyserad? Det handlar ju trots allt om en blogg. En blogg som inte är lösenordsskyddad. Kunde de som jag refererar till meddela mig att de vill att jag ska stryka i min text? Kunde man dra paralleller till författare som meddelar forskare att de inte vill bli forskade om? Blir det annorlunda för att det är en blogg?
Det har varit en sån där dag då man vet att om man ska få just det där mejlet så kommer det just idag, så man sitter fastklistrad vid mejlboxen hela dagen och gör nytt personligt rekord i att refresha sin mejlbox. Man ger inte ens upp efter kontorstid, även om man är fullt medveten om att det är förbi kontorstid. Utifall att.
Mejlet kommer förstås inte. Istället kommer ett telefonsamtal som är nästan lika bra.
På min ytterdörr hänger inte längre min egengjorda dörrdekoration eftersom någon stulit den under de tretton dagar jag varit borta. Men jag orkar inte vara arg just nu. Jag är allt för upptagen med att njuta av min julklapp som fick flytta in hos mig i förtid. Nu har jag tre stycken teven i min 25 kvadratmeter stora lägenheter. En som fungerar som ett konstverk, en pytteliten som väntar på att bäras upp till vinden och en platt 32 tums härlighet. Jag tror att det bor en materialist i mig.
Alltså. Sov bort gårdagen också. Fortfarande har jag inte fått kraft att sätta mig på tåget hem. Och igår blev jag förbjuden att åka hem innan jag orkar vara vaken och någorlunda alert en och en halv timme i sträck. Det här är inte utmattning, det här är en bobba.
Jag skulle vara hemma nu. Men ibland kan den sista resesträckan bli för mycket. Eller så är problemet att nio dagar av reseväskeliv är för mycket. Kroppen orkar inte röra sig. Varken kroppen eller hjärnan går på övervarv längre. Så jag har sovit på någon annans soffa genom nästan hela dagen. Jag har sovit genom teveljud i samma rum. Personer har kommit och gått, suttit på soffan bredvid och pratat. Jag har sovit.
L: Jag tänkte se Hotel Rwanda nu. Har du redan sett den? P: Den såg vi väl på teve när vi var barn? L: Men den är ju från 2004 eller liknande? Inte var vi väl barn då?
Det är mycket usch just nu. Det är hej förvirring, hej trötthet, hej stresssymptom som gör nätter sömnlösa, hej sömnlöshet helt enkelt. Hej kroppen som bara vill ligga på soffan samtidigt som det nervöst spritter i den så att jag inte kan koppla av.
Efter program på program efter resa på resa hade jag tänkt ta ett par dagar ledigt då jag skulle packa upp, låta alla nya intryck sjunka in. Istället ser det ut som om ett par dagar borde förlängas till många fler. Vänta ut kombinationen obehag, obeslutsamhet och eld och lågor.
För jag är eld och lågor. Jag rider liksom vidare på den hyperaktivitet resorna genererat. Så jag skriver jobbansökning till drömjobbet jag i misstag hittade efter att jag läst en veckas gammal tidning samtidigt som jag försökte koppla av i bastun (en avkoppling som bara höll i sig en kort stund). Jag leker med tanken att flytta till en stad i ett land jag egentligen vill bo i. Det är inte där det här drömjobbet är, men möjlighet till annat drömjobb finns ju där också. Jag skriver vidare på pjäsen som tidigare kändes färdigskriven. Jag gör anteckningar över hur jag skall skriva min avhandling. Jag försöker motarbeta impulsiviteten. Funderar om det är farligt att imorgon säga upp mitt hyreskontrakt. Funderar om det är fel mot mig själv att taktikera med att träna flera timmar om dagen för att återfå någon form av balans. Övertalar mig själv att det är bättre att trötta ut mig fullkomligt än att ligga irriterad stilla i de närmsta dygnen.
Och samtidigt vet jag. Eller jag tror. Det är alltid så här när jag flugit tio gånger inom tre månader. I takt med att jag börjar svära mer, i takt med att jag blir elakare i pikar och kommentarer, i takt med att jag slukar mat och efteråt sitter som en zombie är jag kanske inte helt logisk i framtidsplanerna.
Äsch. Usch. Jag vet inte. Känsloväxlingarna har varit så stora senaste vecka. Mest har jag varit upprymd. Att jag sedan inte orkar vara upprymd i all evighet ger mig dåligt samvete. Dåligt samvete får mig att fundera var jag gör fel. Felsökningar får mig att hitta fel. Fel finns både just nu och flera år tillbaka. Fel innebär bortkastade år på olika sätt. Bortkastade år ger ångerskänsla. Ångerskänsla är inte bra blandning till upprymdhet.
Jag borde kanske helt enkelt lära mig att inte boka in tusen resor inom en korttidsperiod. Men det är ju så roligt.
Det finns en annan skillnad mellan årets och förra årets turnering. Ifjol började inte resan med att jag satt fast på en flygplats och väntade på försenade flyg. Första gången jag ser sår här mycket människor på Åbos flygplats.
Tillägg klockan 10:55: Och väntan fortsätter och fortsätter. Jag är förvånad hur bra jag är på att vänta. Kanske det är för att jag har datorn med mig, kanske för att det finns trådlöst nät, kanske för att vi nyss blev serverade smörgås och kaffe. Vågar inte ens tänka på hur hysterisk jag skulle ha varit om jag haft en connection flight. Nu sitter jag bara och hoppas att jag kommer fram så att jag kan använda min biobiljett klockan 18.
Jag gör nästan en repris av november-december 2007 turneringen. Då gjorde jag rutten Jönköpingshotell, Stockholmsk våldsgästning x 2, ett stopp i Helsingfors och sedan hoppade jag av tåget halvvägs hem och våldsgästade på obestämd tid i trädgårdsstaden. Den gången tog de rena strumpor slut.
Imorgon tar jag morgonflyget till Sverige. Bor på hotell, tills jag avrundar med våldgästning för att senare ta mig vidare till Helsingfors och därifrån någon dag senare till trädgårdsstaden på nästan obestämd tid.
Det känns bekant, men annorlunda. Det är snöstorm ute och jag har kanske överdrivit med packningen.
Det är en sådan där lördag då man vaknar sent och konstaterar att man kanske inte känner sig helt fräsch efter gårdagskvällen, då man kokar en enorm tallrik havregrynsgröt som brunch för att sedan gå ut på en kaffe med kompisar, tacka för sig och traska vidare till följande café och följande kompis.
Det är som sådana där lördagar då man säger att man inte orkar komma med ut på kvällen. Man orkar inte ens komma med på förfesten. För om man orkar kravla sig till förfesten vet man att man efter ett par timmar kommer att vara den mest bittra och inåtvända personen på platsen, alternativt den person som sitter och tjatar på de andra att vi måste vidare, att vi måste snapsa, att vi måste stanna uppe i all evighet. Inget av de två alternativet är särskilt trevliga. Alternativt två särskilt otrevligt följande dag.
Så då blir det en sådan där lördag då man sitter hemma och tittar på film. Och konstaterar att det måste vara längesen man bloggade något om vilka filmer man sett, även om sådana listor kanske inte är särdeles intressanta för andra att läsa, men vad vet man. Och man kan ju alltid göra en lista för sin egen glädje. Sen konstaterar man att det verkligen var längesen.
Med inte längre introduktion än detta (kunde väl knappast vara längre heller). Varsågod, jag har de senaste månaderna sett följande filmer:
Någon skickade en förfrågan till mig i tisdags per mejl. Idag kommer mejl nummer två. Idag undrar personen var det falerat* när svar ännu inte kommit.
Jag har stora goda nyheter. Mejlet försvann inte ut i cyberspace. Det åts inte upp av vassa giriga rymdtänder. Dina ord ligger tryggt i mina lilla brevlåda. Efter att det är sagt vill jag å vänligaste meddela att jag tyvärr inte har möjlighet att vid detta tillfälle svara snabbare än så här. Jag jobbar nämligen. Dessutom sitter jag inte vid datorn hela tiden (även om det kunde antas att så är fallet). Det råkar sig dessutom så att jag även får andra mejl och bland dessa mejl finns det hör och häpna även andra jag är tvungen att besvara. Jag prioriterar vissa mejl, det ska erkännas. Jag strävar till att svara på alla förfrågningar jag får inom en rimling tidsram. Jag anser att det är rimligt att vänta två dagar på svar. Förutsatt att det inte är fråga om liv och död (eller om du frågar om jag vill dricka kaffe med dig, eller om du vill att vi träffas på en pub, eller om du undrar om vi ska äta lunch tillsammans, eller om du står ute i kylan med ditt trådlösa internetabonemang och undrar om jag kan komma med reservnyckeln eftersom du är utlåst, eller om du vill meddela mig att jag blivit antagen till en kurs eller att min artikel blivit antagen till en tidskrift förutsatt att jag svarar inom en timme. Då svarar jag inom en timme, om jag nu råkade sitta vid datorn det vill säga). Tyvärr måste jag erkänna att jag inte blir gladare av att få mejl nummer två, två dagar efter att mejl nummer ett kom. Jag upplevde inte mejl nummer ett som akut. Det brann liksom inte i husknuten om du förstår hur jag menar. Tilläggas kan att du skulle ha fått svar på din förfrågan idag, eftersom det endast ett äldre obesvarat mejl i min mejlbox. Den personen har fått vänta enda sedan måndags. Stackaren. Tre dagar är länge, kan tyckas.
*falerat är inte mitt uttryck. Gubevars** **Gubevars är mitt uttryck, oturligt nog.
Det är besvärligt när människor som bor en bit bort ringer och berättar att de gör något roligt. Någonting som de vet att jag skulle älska. Eller egentligen är det inte besvärligt. Besvärligt är fel ord. Det är snarare ledsamt och irriterande. Irriterande att inte kunna åka iväg genast. Inte ens möjlighet att åka iväg imorgon. Inte på helgen heller. Och inte efter helgen. Kanske sen. Kanske sen när helg nummer två är halvbortstökad. Kanske då får jag göra något som jag kommer att älska. Lite som när jag spelade Guitar Hero i x-antal timmar i streck. Lite som när jag två gånger fick sendrag i handflatorna, blåsor på tummen, men spelade vidare på gitarren i alla fall. Bara för att det var så otroligt roligt.
Och här sitter jag medan de har roligt. De hade roligt igår. De har roligt idag. De kommer att hinna ha roligt många gånger innan jag kommer att hinna med. De var noga med att påpeka det. Dessutom var de noga med att påpeka att de kommer att ha väldigt mycket tid på att bli bra på det där roliga, vilket betyder att jag kommer att stå i extra mycket för att bli minst lika bra på några få timmar, som de blivit på några dagar.
Men det är ju faktiskt så att jag hade en bra måndagkväll på krogen som fungerar som mitt vardagsrum. Jag hade faktiskt trevligt igår. Jag kommer att njuta av att dansa Bailatino ikväll. Det är riktigt kiva att dricka kaffe och äta kaka medan vi planerar skrivkurs imorgon. Det är helt huippu att spela Futsal på torsdagkvällar. Fredagkväll är faktiskt bokad med bra umgänge och bra program. Jag ska äta lunch ute på lördag med vänner jag träffat allt för sällan den här tokhösten. En annan kaveri råkar vara i stan på lördag. På måndag flyger jag faktiskt till Stockholm. På fredag flyger jag faktiskt till Helsingfors. På fredag har jag faktiskt (förhoppningsvis) en någorlunda färdig teaterpjäs i bagaget. Vad kan vara bättre än det?
Ja, om jag ändå kunde spela lite Wii Fit redan ikväll. Genast. Omedelbums. Helst igår redan. Eller om de ens bodde lite närmare.
Medan flygplanet går igenom en grundlig uppiffning ligger jag nattetid och drömmer att jag klättrar upp i en mast, bedömmer höjden, klättrar upp en bit till och hoppar sedan ner med fallskärmen.
Lördag: Motion. Mötesförberedelser inför måndag. Tvättmaskin som går bärsärkargång i mitt badrum. Jag sitter på maskinen och läser The Tenth Circle av Jodi Picoult så att maskinen inte skall hoppa omkring. Städar.
Söndag: Någon knackar på ytterdörren. In stiger människor med varm lasagne. Tvättmaskinen lyfts tillbaka på plats. Jag fyndar tossor för Futsal.
Det låg ett stort kuvert på tamburmattan när jag kom hem idag. Mitt namn och min adress handskrivet, ingen avsändare. Innehöll tidningen för årets filmfestival i Stockholm. Konstigt. Jag har inte beställt hem tidningen. Eller inte så konstigt. Jag har mina misstankar.
Jag ska jobba i Stockholm från nio på morgonen till åtta på kvällen i några dagar. Delvis de rätta dagarna. Tänkte att jag kanske kan klämma in en film eller två, kanske tre, fyra, sex, åtta. Vem behöver sömn? Det räknas väl som tillräcklig sömn att sitta i biosalongen mellan jobb och jobb? Men deras hemsida vägrade fungera tidigare när jag provade så jag tänkte att det var meningen. Jag ska inte få veta vad jag missar på grund av jobb eller sömn. Det är inte meningen att jag skall gå. Inte i år heller, även om jag i princip är på rätt plats i rätt tid. Ödet och allt det där.
Så vad händer när jag öppnat kuvertet? Jag lusläser tidningen. Jag tar fram en penna och kruxar för filmer jag vill se. Jag tar fram tidsschemat och försöker pricka in filmerna. Jag läser tidningen en gång till för att försäkra mig om att jag inte missat att kruxa för en intressant film. 49 filmer. Och då har jag trots allt varit väldigt kräsen. Börjar stryka filmer som går fel dag eller fel tidpunkt. Så tar jag fram en blå och en grön överstrykningspennor. Jag stryker blått över de jag absolut vill se och grönt över de jag eventuellt kan hoppa över. Blir glad för att väldigt många filmer börjar runt nio på kvällen. Blir ledsen för att det är omöjligt att se fem filmer samtidigt. Överväger att hoppa över kvällarnas middagar med kollegorna, men besluter mig för att jag väl måste äta nångång. Lyckas ta mig till hemsidan. Skapar konto. Loggar in. Använder deras smarta tidschema på nätet, efter att min pappersversion är nerklottad till oläslighet. Granskar igen igenom informationen om alla filmer. Nästa steg skulle väl vara att rangordna filmerna som går samtidigt, noggrannt med penna och papper, naturligtvis. Kanske senare, just nu fick jag lust att krypa ner i sängen och se en film.
I denna studie. Stopp.I denna studie. Stopp. I denna studie. Paus. Vill jag. Stopp. Vad vill jag? Paus. Jag vill skriva något om att jag hör till andra gruppen internetforskare. Stopp. Läser meningen igen. Och vilken grupp är det? Det är liksom den där gruppen som ser på virtuell etnografi på det senare sättet. Liksom. Det är där jag ska placera mig. Ja. Det ska jag. Liksom. Du vet. Det där ordet. Vad är det där ordet som kommer efter I denna studie vill jag. Eller vill jag? Det där är banalt. Det är där som felet ligger. Och antagligen ligger det också i orden I denna studie. Strunt. Banalt. Ovetenskapligt. Radera. Raderat. Medan det finns forskare som anser att online etnografi innebär distinkta tillvägagångssätt finns även forskare som anser att internetforskning etnografiskt tvingar oss att reflektera över fundamentala antaganden och begrepp allmänt inom etnografi. Vart har jag satt referenserna? De fanns nog här nyss. Så där kan man inte säga så där bara. Skriva så där bara. Påstå. Och blev det nu inte en lite väl lång mening. Finns låter inte alls bra. finns finns. Stopp. Sidu, det är ganska mörkt ute. Undrar vad klockan är. Får jag gå hem nu? Kanske jag borde få den där sista meningen formulerad i alla fall. Den där jag placerar min forskning i ett större sammanhang. Scrollar uppåt. Det var väl det jag tänkte. Jag glömde skriva online etnografi. Skrev istället etnografi. Metodologiskt kan studien kategoriseras som en kvalitativ etnografisk studie med fokuseringen på enskilda fall. Och hur ska jag nu egentligen göra med det där förbannade ordet online? När jag kollat med det där rådet föreslog de att jag skulle använda ordet uppkopplad. Att det är korrekt svenska. Hej, jag sysslar med uppkopplad etnografi. det låter ju inte riktigt klokt. Förstod de månne min fråga? Virtuell etnografi skulle jag egentligen kunna använda. Undrar hur andra gjort när de skrivit? Kanske jag skulle ge upp med den där sista meningen för idag. Om jag har tur kommer den där meningen till mig i sömnen.
Tillägg: Blogginlägget är ett exempel på åtgärd efter att jag suttit med samma mening i tio minuter. Och nej, önskad effekt infann sig inte. Jag hoppas fortfarande på sömnen.
Jag avskyr den här ovissheten, osäkerheten, fattigdomen. När jag inte kan annat än tacka och ta emot tågpengar. Eller tacka för att min väska är fylld av godsaker, mat och till och med fyra donerade ölburkar när jag åker hem till mig. När levnadskostnaderna är nerskruvade så att de till och med mindre än när jag var studerande. När jag plötsligt inte kan tänka på annat än möjligheter till extraknäck. Jag fick min senaste nämndvärda kontoinsättning på försommaren. Men jag vill göra det jag gör. Jag vill skriva klart min avhandling. Och jag är tacksam över att jag har tak över huvudet. Men som det är nu skulle jag nog aldrig rekommendera någon att bli stipendieforskare. Undrar om jag borde söka ett kvälljobb. Undrar om jag skulle orka med det andra. Men tacksam är jag i alla fall.
I’ve been walking in the same way as I did Missing out the cracks in the pavement
Vi besökte rötter, människor, lyssnade på samma berättelser de alltid berättat, alltid berättar. Som om gråstarren i ögonen var en nyhet. Lika entusiastiskt varje gång. Sjukdomarna. Åt smörgåstårta, havtornskräm med vaniljglass. Jag bad om en extra portion. Sedan steg vi upp. Satte oss i bilen. Vinkade till personerna som stod vid fönstret, alltid står vid fönstret. Får inte försvinna från fönstret. Vi kommer hem. Jag klär på mig min mjuka mörkblåa byxor, som egentligen är ganska fula, lånar mammas tossor och rock. Vi klär på oss vantarna. Han stolt över sin kondition. Jag mindre stolt. Ont i mina vader och smalben. Det är mörkt. Reflexväst, ser inte konstigt ut i denna småstad, längs de stora vägarna utan trottoar. Gatulampor som knappt lyser upp och hål i vägen som lappats. Svarta asfaltsfläckar. Flås. Förbi kyrkan. Jag joggar bredvid för att hinna med. Förbi nya hus. Torget. Under järnvägen, nerför, nerför tills vi är hemma. Irish coffee, varsin soffa, framför teven. Jag lånar mammas gröna filt. Jag och pappa är ensamma hemma.
Det är det här som är semester och vila när det är som bäst.
Jag känner någon som känner någon, som någon gång någonstans träffat någon som i sin tur känner någon. Det är så det känns. Som slump och kontakter.
Senast igår kväll sa jag något om att jag haft tur. Att jag kommit in i rullorna. Att jag träffat någon någonstans som dragit med mig i maskineriet. Ut ploppade det en vetenskaplig antologi. Vips en publikation. Vips inbjudan som föreläsare i Jönköping andra året i rad. Vips ett mejl om att den någon som jag tidigare träffade någonstans pusslar ihop en bok till. Vill jag vara med? Ja tack, naturligtvis.
Ikväll plingade det i mejlboxen igen. Någon har en vetenskaplig tidskrift. Någon hade hört mitt föredrag i Köpenhamn. Någon vill att jag skickar någon min presenterade artikel för eventuell publicering. Om jag vill. Jag vill.
Jag känner mig bortskämd. Och helt plötsligt känns det inte alls så hemskt att jag inte hade någon semester i somras eftersom jag stressade med mitt Köpenhamn-föredrag.
Det finns både ett och annat test på internet. Idag råkade jag hitta det här testet och fick veta att jag är satanist. Eller ja, jag är tydligen bortom satanist eftersom jag fick -270 poäng.
20 personer deltar i en workshop. Alla har fått till uppgift att skriva 2-3 sidor om sin forskning. Alla läser och kommenterar varandras texter. En person har skickat en 6-sidor lång text med liten fontstorlek och enkelt radavstånd. Vad gör att den här personen tycker att det är okej?
Jag sitter ännu på jobbet och försöker läsa och kommentera alla texter. Det är lite farligt. Genast det blir mörkt ute och jag har en ledig kväll blir det så svårt att ta på sig ytterkläderna, släcka belysningen och gå hem. Jag misstänker att det är kallt ute.
Det är fullt möjligt att jag gjorde bort mig igår. Nej. Jag menar naturligtvis att det är fullt möjligt att Snövit gjorde bort sig igår. Samtidigt är det inget mot fjolåret. Jag skäms fortfarande ögonen ur mig på grund av fjolåret. I år var det bara konstigt.
Iakttagelse 1: Det är lättare att vara Snövit i nattklubb i Jakobstad än det är i en nattklubb i Åbo. Speciellt obekvämt kan det kännas i Hamburger Börs. Iakttagelse 2: Det är fullständigt accepterat att krama Snövit. Oberoende om man ser henne spatsera mellan dansgolv eller om hon står i toalettkö och oberoende av eget kön. Iakttagelse 3: Det räcker med att vara Snövit i Åbo en gång. Redan en gång är en gång för mycket. Iakttagelse 4: Om man använder peruk behöver man ingen mössa. Iakttagelse 5: Ibland glömmer man hur man ser ut. Tills man råkar se sig i en spegel. Usch. Iakttagelse 6: Man känner sig inte särskilt attraktiv i svart, lockigt perukhår.
Jag är lite allergisk mot chic lit just nu. Jag var rädd för att det skulle vara hömppälitteratur. Visade sig vara helt okej bok. En sån där vanlig bok. Vanlig fiktion. Till och med en bok som jag kan rekommendera till folk.
