12 november 2008
11 november 2008
10 november 2008
Tacksamheten
Jag avskyr den här ovissheten, osäkerheten, fattigdomen. När jag inte kan annat än tacka och ta emot tågpengar. Eller tacka för att min väska är fylld av godsaker, mat och till och med fyra donerade ölburkar när jag åker hem till mig. När levnadskostnaderna är nerskruvade så att de till och med mindre än när jag var studerande. När jag plötsligt inte kan tänka på annat än möjligheter till extraknäck. Jag fick min senaste nämndvärda kontoinsättning på försommaren. Men jag vill göra det jag gör. Jag vill skriva klart min avhandling. Och jag är tacksam över att jag har tak över huvudet. Men som det är nu skulle jag nog aldrig rekommendera någon att bli stipendieforskare. Undrar om jag borde söka ett kvälljobb. Undrar om jag skulle orka med det andra. Men tacksam är jag i alla fall.
8 november 2008
Hometown Glory
Adele
I’ve been walking in the same way as I did
Missing out the cracks in the pavement
Vi besökte rötter, människor, lyssnade på samma berättelser de alltid berättat, alltid berättar. Som om gråstarren i ögonen var en nyhet. Lika entusiastiskt varje gång. Sjukdomarna. Åt smörgåstårta, havtornskräm med vaniljglass. Jag bad om en extra portion. Sedan steg vi upp. Satte oss i bilen. Vinkade till personerna som stod vid fönstret, alltid står vid fönstret. Får inte försvinna från fönstret. Vi kommer hem. Jag klär på mig min mjuka mörkblåa byxor, som egentligen är ganska fula, lånar mammas tossor och rock. Vi klär på oss vantarna. Han stolt över sin kondition. Jag mindre stolt. Ont i mina vader och smalben. Det är mörkt. Reflexväst, ser inte konstigt ut i denna småstad, längs de stora vägarna utan trottoar. Gatulampor som knappt lyser upp och hål i vägen som lappats. Svarta asfaltsfläckar. Flås. Förbi kyrkan. Jag joggar bredvid för att hinna med. Förbi nya hus. Torget. Under järnvägen, nerför, nerför tills vi är hemma. Irish coffee, varsin soffa, framför teven. Jag lånar mammas gröna filt. Jag och pappa är ensamma hemma.
Det är det här som är semester och vila när det är som bäst.
6 november 2008
dagens jobblogg
Jag känner någon som känner någon, som någon gång någonstans träffat någon som i sin tur känner någon. Det är så det känns. Som slump och kontakter.
Senast igår kväll sa jag något om att jag haft tur. Att jag kommit in i rullorna. Att jag träffat någon någonstans som dragit med mig i maskineriet. Ut ploppade det en vetenskaplig antologi. Vips en publikation. Vips inbjudan som föreläsare i Jönköping andra året i rad. Vips ett mejl om att den någon som jag tidigare träffade någonstans pusslar ihop en bok till. Vill jag vara med? Ja tack, naturligtvis.
Ikväll plingade det i mejlboxen igen. Någon har en vetenskaplig tidskrift. Någon hade hört mitt föredrag i Köpenhamn. Någon vill att jag skickar någon min presenterade artikel för eventuell publicering. Om jag vill. Jag vill.
Jag känner mig bortskämd. Och helt plötsligt känns det inte alls så hemskt att jag inte hade någon semester i somras eftersom jag stressade med mitt Köpenhamn-föredrag.
Senast igår kväll sa jag något om att jag haft tur. Att jag kommit in i rullorna. Att jag träffat någon någonstans som dragit med mig i maskineriet. Ut ploppade det en vetenskaplig antologi. Vips en publikation. Vips inbjudan som föreläsare i Jönköping andra året i rad. Vips ett mejl om att den någon som jag tidigare träffade någonstans pusslar ihop en bok till. Vill jag vara med? Ja tack, naturligtvis.
Ikväll plingade det i mejlboxen igen. Någon har en vetenskaplig tidskrift. Någon hade hört mitt föredrag i Köpenhamn. Någon vill att jag skickar någon min presenterade artikel för eventuell publicering. Om jag vill. Jag vill.
Jag känner mig bortskämd. Och helt plötsligt känns det inte alls så hemskt att jag inte hade någon semester i somras eftersom jag stressade med mitt Köpenhamn-föredrag.
5 november 2008
4 november 2008
ett och annat
Det finns både ett och annat test på internet. Idag råkade jag hitta det här testet och fick veta att jag är satanist. Eller ja, jag är tydligen bortom satanist eftersom jag fick -270 poäng.
Respektlöshet
20 personer deltar i en workshop. Alla har fått till uppgift att skriva 2-3 sidor om sin forskning. Alla läser och kommenterar varandras texter. En person har skickat en 6-sidor lång text med liten fontstorlek och enkelt radavstånd. Vad gör att den här personen tycker att det är okej?
Jag sitter ännu på jobbet och försöker läsa och kommentera alla texter. Det är lite farligt. Genast det blir mörkt ute och jag har en ledig kväll blir det så svårt att ta på sig ytterkläderna, släcka belysningen och gå hem. Jag misstänker att det är kallt ute.
Jag sitter ännu på jobbet och försöker läsa och kommentera alla texter. Det är lite farligt. Genast det blir mörkt ute och jag har en ledig kväll blir det så svårt att ta på sig ytterkläderna, släcka belysningen och gå hem. Jag misstänker att det är kallt ute.
2 november 2008
dagen efter
Det är fullt möjligt att jag gjorde bort mig igår. Nej. Jag menar naturligtvis att det är fullt möjligt att Snövit gjorde bort sig igår. Samtidigt är det inget mot fjolåret. Jag skäms fortfarande ögonen ur mig på grund av fjolåret. I år var det bara konstigt.
Iakttagelse 1: Det är lättare att vara Snövit i nattklubb i Jakobstad än det är i en nattklubb i Åbo. Speciellt obekvämt kan det kännas i Hamburger Börs.
Iakttagelse 2: Det är fullständigt accepterat att krama Snövit. Oberoende om man ser henne spatsera mellan dansgolv eller om hon står i toalettkö och oberoende av eget kön.
Iakttagelse 3: Det räcker med att vara Snövit i Åbo en gång. Redan en gång är en gång för mycket.
Iakttagelse 4: Om man använder peruk behöver man ingen mössa.
Iakttagelse 5: Ibland glömmer man hur man ser ut. Tills man råkar se sig i en spegel. Usch.
Iakttagelse 6: Man känner sig inte särskilt attraktiv i svart, lockigt perukhår.
Iakttagelse 1: Det är lättare att vara Snövit i nattklubb i Jakobstad än det är i en nattklubb i Åbo. Speciellt obekvämt kan det kännas i Hamburger Börs.
Iakttagelse 2: Det är fullständigt accepterat att krama Snövit. Oberoende om man ser henne spatsera mellan dansgolv eller om hon står i toalettkö och oberoende av eget kön.
Iakttagelse 3: Det räcker med att vara Snövit i Åbo en gång. Redan en gång är en gång för mycket.
Iakttagelse 4: Om man använder peruk behöver man ingen mössa.
Iakttagelse 5: Ibland glömmer man hur man ser ut. Tills man råkar se sig i en spegel. Usch.
Iakttagelse 6: Man känner sig inte särskilt attraktiv i svart, lockigt perukhår.
31 oktober 2008
först gjorde jag det, och sen gjorde jag det, nu kommer jag kanske att göra det här.
Idag inser jag att det är egentligen rätt trevligt att vakna tidigt. Äta morgonmål och ändå vara beredd på kaffe vid nio. Vara vrålande lunchhungrig vid elva. Äta lunch när andra äter lunch. Dricka eftermiddagskaffe när andra dricker eftermiddagskaffe. Promenera hem när andra promenerar hem. Känna för ett varmt mål mat vid fem.
Nästan så att jag funderar på att göra det till en vana.
Vaknade halv sex av veckans huvudvärk. Tog traditionella värkmedicinen och tittade på Wanted medan den verkade. Det är sådana huvudvärksmorgnar jag brukar somna om. Huvudvärkslösa morgnarna sover jag oavbrutet tills klockan är mycket. Idag steg jag upp halv sju och resten av dagen har jag varit lugn och harmonisk.
Såja. En dagsresumé, men ändå inget om allt det viktiga, det som egentligen betyder något. Som att jag faktiskt skrev några sidor avhandlingstext. Ny avhandlingstext, inget bearbetande tjafs. Och faktiskt finns det annat viktigt också, men det tänker jag inte skriva om, istället skall jag prova Snövits klänning och tänka på betydelsefulla saker.
Såja. Som om någon skulle bry sig.
Nästan så att jag funderar på att göra det till en vana.
Vaknade halv sex av veckans huvudvärk. Tog traditionella värkmedicinen och tittade på Wanted medan den verkade. Det är sådana huvudvärksmorgnar jag brukar somna om. Huvudvärkslösa morgnarna sover jag oavbrutet tills klockan är mycket. Idag steg jag upp halv sju och resten av dagen har jag varit lugn och harmonisk.
Såja. En dagsresumé, men ändå inget om allt det viktiga, det som egentligen betyder något. Som att jag faktiskt skrev några sidor avhandlingstext. Ny avhandlingstext, inget bearbetande tjafs. Och faktiskt finns det annat viktigt också, men det tänker jag inte skriva om, istället skall jag prova Snövits klänning och tänka på betydelsefulla saker.
Såja. Som om någon skulle bry sig.
30 oktober 2008
pling, pling, plong
Idag håller jag på att bli tokig. Till och med tokigare än igår. Plingplongandet på dörrklockan. Varför, o, varför kan folk inte skaffa sig nycklar till huset? Hör steg när någon går för att öppna dörren. "Hello, hello, I can show you where the copy machine is".
Jag har öppnat avhandlingdokumentet idag. Ändrat font och konstaterat att jag nu har 72 sidor text. Det är vad jag åstadkommit. Eventuellt ändrar jag fonten tillbaka. Jag vill ju så gärna skriva. Jag har till och med något att skriva. Istället sitter jag och väntar på att det skall gå fem minuter och dörrklockan pling, pling, plongar igen så att jag kan få fortsättning på mitt raseri.
Jag har öppnat avhandlingdokumentet idag. Ändrat font och konstaterat att jag nu har 72 sidor text. Det är vad jag åstadkommit. Eventuellt ändrar jag fonten tillbaka. Jag vill ju så gärna skriva. Jag har till och med något att skriva. Istället sitter jag och väntar på att det skall gå fem minuter och dörrklockan pling, pling, plongar igen så att jag kan få fortsättning på mitt raseri.
29 oktober 2008
28 oktober 2008
på väg till jobbet
Jag ledde cykeln uppför backen.
Jag tänkte: Hur var det nu igen? Var det så att man skulle svara att det finns lika många uppförsbackar som nerförsbackar i Finland om någon frågade "Hur många uppförsbackar och nerförsbackar finns det i Finland?". För frågan är väl menad som en komppakysymys där man automatiskt börjar fundera på antal? Men hur ofta händer det egentligen att frågan ställs? Och vad är egentligen komppakysymys på svenska? Guppfråga? Gropfråga? Nä, komppa är ju varken grop eller gupp. Vad tänker jag egentligen? Trick question. Trickfråga? Nä. Men hur är det egentligen? Finns det verkligen lika många uppförsbackar som nerförsbackar? Tänk om landet lutar på något sätt så att det måste finnas en uppförsbacke mer. Äsch. Vad håller jag på med? Nu glömde jag att jag redan kommit uppför backen och kan igen sätta mig på cykelsitsen och rulla neråt.
Jag cyklar nerför backen.
Jag tänker: Kuggfråga. Det är såklart en kuggfråga. Men komppa, trick och kugg? Hur går det egentligen ihop? Och ja, nu minns jag ju nog. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig. Det var ju därför de alltid är lika många.
Det här kommer att bli en lång arbetsdag.
Jag tänkte: Hur var det nu igen? Var det så att man skulle svara att det finns lika många uppförsbackar som nerförsbackar i Finland om någon frågade "Hur många uppförsbackar och nerförsbackar finns det i Finland?". För frågan är väl menad som en komppakysymys där man automatiskt börjar fundera på antal? Men hur ofta händer det egentligen att frågan ställs? Och vad är egentligen komppakysymys på svenska? Guppfråga? Gropfråga? Nä, komppa är ju varken grop eller gupp. Vad tänker jag egentligen? Trick question. Trickfråga? Nä. Men hur är det egentligen? Finns det verkligen lika många uppförsbackar som nerförsbackar? Tänk om landet lutar på något sätt så att det måste finnas en uppförsbacke mer. Äsch. Vad håller jag på med? Nu glömde jag att jag redan kommit uppför backen och kan igen sätta mig på cykelsitsen och rulla neråt.
Jag cyklar nerför backen.
Jag tänker: Kuggfråga. Det är såklart en kuggfråga. Men komppa, trick och kugg? Hur går det egentligen ihop? Och ja, nu minns jag ju nog. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig. Det var ju därför de alltid är lika många.
Det här kommer att bli en lång arbetsdag.
27 oktober 2008
samtal
Dotter: Jag hade tänkt fira att jag är hemma med att äta morgonmål i sängen men blev tvungen att stiga upp. Det är så obehagligt med brödsmulor i sängen.
Mor: Jag visste väl att du skulle bli vuxen förr eller senare.
Mor: Jag visste väl att du skulle bli vuxen förr eller senare.
26 oktober 2008
23 oktober 2008
dagsstart
Min toalettstol gör konstiga ljud. Jag kan inte bestämma mig om den låter som om den skulle kippa efter andan eller som om någon krattar löv inne i den. Jag borde väl spola. Jag borde väl sluta planera dagens föreläsning och gå till jobbet.
I natt räddade jag en långhårig katt från att bli uppäten av en enorm gädda. Sedan smög jag tillbaka rädd för att gäddan ätit upp en annan katt. Så var inte fallet. Gäddan låg död bredvid en trappa. Vi hurrade och jag höll hårt om den långhåriga katten.
Jag har huvudvärk.
I natt räddade jag en långhårig katt från att bli uppäten av en enorm gädda. Sedan smög jag tillbaka rädd för att gäddan ätit upp en annan katt. Så var inte fallet. Gäddan låg död bredvid en trappa. Vi hurrade och jag höll hårt om den långhåriga katten.
Jag har huvudvärk.
22 oktober 2008
konferensdöden
Den är här nu. Konferensdöden. Vill inte, orkar inte, kan inte. Måste. Den slår till när man varit hemma en dag och tror att man undvikit den.
Jag är hemma igen. Mer eller mindre. Betonade mindre på veckans jobbmöte på förmiddagen. Om en halv timme skall jag föreläsa, imorgon skall jag föreläsa. Helst av allt skulle jag blunda och vila mina trötta ögon. Omåttligt glad att det idag är planerat att kursdeltagarna skall presentera sin projekt och jag kommentera dem. Omåttligt glad att det är först imorgon jag ska få till stånd någon form av slutknorr på kursen, avslutande, avrundande föreläsning.
Jag har redan bokat min nästa jobbresa. Om 33 dagar sitter jag i flygplanet igen.
Jag är hemma igen. Mer eller mindre. Betonade mindre på veckans jobbmöte på förmiddagen. Om en halv timme skall jag föreläsa, imorgon skall jag föreläsa. Helst av allt skulle jag blunda och vila mina trötta ögon. Omåttligt glad att det idag är planerat att kursdeltagarna skall presentera sin projekt och jag kommentera dem. Omåttligt glad att det är först imorgon jag ska få till stånd någon form av slutknorr på kursen, avslutande, avrundande föreläsning.
Jag har redan bokat min nästa jobbresa. Om 33 dagar sitter jag i flygplanet igen.
21 oktober 2008
att turista i Köpenhamn
Tog en sväng via kyrkogården.
Cykel bredvid cykel på cykel på cykel bakom cykel vid en station.
En gubbe i Kungen Haven - The King's Garden.
Nyhavn som påminde en del om Bryggen i Bergen.
Först såg jag turistgrupperna, sedan såg jag den Lilla Sjöjungfrun.
Amalienborg och andra turister.
Besökte Fristaden Christiania. Visste inte vad jag skulle vänta mig. Diskuterade turistmål med en dansk på konferensen, berättade att jag tänkt besöka fristaden och hon förstod inte varför jag ville göra det, eller varför konferensarrangörerna tipsat oss extra om det tillsammans med Vikingamuseet. Annoslunda kan man definitivt säga att det var.
Konstmuseet Arken en bit utanför Köpenhamn. Hade två helt otroliga utställningar; surrealism samt Picasso och kvinnorna.
Jag tog en promenad vid Kastellet två gånger, eftersom jag första gången inte visste att den lilla sjöjungfrun fanns där.
En av många kanaler (och kanalbåtar).
Utställningshall efter utställningshall, våning efter våning i Nationalmuseet.
En och annan skulptur med och utan huvud i Ny Carlsberg Glyptotek.
Bygga slott av Lego på Rådhusplatsen.
I något skede kommer det en vägg emot när det gäller hur många stilleben jag orkar titta på och jag helst vill springa blundande genom hela museet. Här besöker jag Statens Museum for Kunst.Därtill såg jag Jesper Just-utställningen i Nikolaj Kunsthall. Jag promenerade, såg en kyrka, tänkte se en kyrka, nog måste man väl gå in i en kyrka vid varje stadsresa? Gick in i kyrkan och konstaterade att de gjort om hela kyrkans bottenvåning, torn och hela faderullan till en konsthall och att de just nu råkade ha en videoutställning som jag jättejättejättegärna ville besöka.
The pleasure is to play, it makes no difference what you say
Blev den absolut bästa arbetsresan hittills. Rätt mängd arbete och arbetstid som kändes som fritid (nästan), rätt människor, rätt mängd förnuft när det vara dags att säga nej, jag orkar inte just nu och förnuft att stanna länge på de rätta festerna.
Har aldrig varit på en så rolig bankett. Började redan när jag med svensk och engelsman testade our dancing shoes vid busshållplatsen innan. Jagade upp oss över att nästa års konferens ordnas i Millwaukee. Sedan mingel och öl. Sedan mingel och champange. Sedan tre rätters middag. Sedan dansk dj och discoljus. Sedan Singstar med storskärm. Debuterade sångvråligt med Motorheads Ace of Spades. Diskuterade Singstarforskning med en australiensare (alltid dessa australiensare). Tydligen är det ovanligt att inleda med en svår hardrocksång. Slutade med att konstatera att det kanske var något finländskt eftersom de enda som uppträdde med sången var jag och en annan finländare. Och om man inte hinner få med alla ord kan man alltid kompensera med luftgitarr. Har jag hört...
Idag sover jag och har lite dåligt samvete över alla mejl jag varken läst eller svarat på den senaste dryga veckan. De är många.
Har aldrig varit på en så rolig bankett. Började redan när jag med svensk och engelsman testade our dancing shoes vid busshållplatsen innan. Jagade upp oss över att nästa års konferens ordnas i Millwaukee. Sedan mingel och öl. Sedan mingel och champange. Sedan tre rätters middag. Sedan dansk dj och discoljus. Sedan Singstar med storskärm. Debuterade sångvråligt med Motorheads Ace of Spades. Diskuterade Singstarforskning med en australiensare (alltid dessa australiensare). Tydligen är det ovanligt att inleda med en svår hardrocksång. Slutade med att konstatera att det kanske var något finländskt eftersom de enda som uppträdde med sången var jag och en annan finländare. Och om man inte hinner få med alla ord kan man alltid kompensera med luftgitarr. Har jag hört...
Idag sover jag och har lite dåligt samvete över alla mejl jag varken läst eller svarat på den senaste dryga veckan. De är många.
17 oktober 2008
detour eller getting stalked by Australians
A1: So what's happening tonight?
F1: Reception and red wine, I assume
A1: Yeah I know, but afterwards?
F1: Huh?
(long silence)
A1: Ey, let's get drunk!
F1: Sounds like a plan!
A2: This is only my first glass.
F1: I'm on my second.
A1: Me too.
A2: I'm getting drunk already.
F1: Me too.
A1: Cheers to that!
F1: I feel weird.
A1: I'm starting to feel drunk in a bad way.
A2: If we don't go out clubbing after this, what could we do?
(silence)
F1: Let's go to the Tivoli!
A1: Hurray!
A1: But what is the Tivoli?
F1: Amusement park in the middle of the city. Closes in a couple of hours.
A1: Let me get my jacket.
A1, A2, F1 sitter på metron mot centrum.
NZ1: Is this seat free? You're from the same conference as me, right?.
(jada, jada, jada)
F1: Hey, why do I always end up with a bunch of Australians and New Zealanders?
NZ1: Do you know each other from before.
A1: Nah, I stalked her after listening to her presentation earlier today.
A2: Me to.! I love research about Sweden.
(jada, jada, jada)
F1: I feel sick. Have to get off at the next station.
A1: Maybe not a good idea to go to the roller coaster tonight.
A2: Maybe tomorrow.
F1: Maybe.
A2: See you tomorrow.
F1 stiger av metron. Inser att F1 glömt kartan på hotellrummet. Får i sig lite frisk luft. Hittar en buss som går mot centrum. Stiger av vid fel håll plats. Trasslar runt en stund tills F1 hör rop från tivolit. Följer ljuden, stiger in i hotellet som är granne med tivolit.
F1: Reception and red wine, I assume
A1: Yeah I know, but afterwards?
F1: Huh?
(long silence)
A1: Ey, let's get drunk!
F1: Sounds like a plan!
A2: This is only my first glass.
F1: I'm on my second.
A1: Me too.
A2: I'm getting drunk already.
F1: Me too.
A1: Cheers to that!
F1: I feel weird.
A1: I'm starting to feel drunk in a bad way.
A2: If we don't go out clubbing after this, what could we do?
(silence)
F1: Let's go to the Tivoli!
A1: Hurray!
A1: But what is the Tivoli?
F1: Amusement park in the middle of the city. Closes in a couple of hours.
A1: Let me get my jacket.
A1, A2, F1 sitter på metron mot centrum.
NZ1: Is this seat free? You're from the same conference as me, right?.
(jada, jada, jada)
F1: Hey, why do I always end up with a bunch of Australians and New Zealanders?
NZ1: Do you know each other from before.
A1: Nah, I stalked her after listening to her presentation earlier today.
A2: Me to.! I love research about Sweden.
(jada, jada, jada)
F1: I feel sick. Have to get off at the next station.
A1: Maybe not a good idea to go to the roller coaster tonight.
A2: Maybe tomorrow.
F1: Maybe.
A2: See you tomorrow.
F1 stiger av metron. Inser att F1 glömt kartan på hotellrummet. Får i sig lite frisk luft. Hittar en buss som går mot centrum. Stiger av vid fel håll plats. Trasslar runt en stund tills F1 hör rop från tivolit. Följer ljuden, stiger in i hotellet som är granne med tivolit.
16 oktober 2008
sex sells & in i konferensdimman
Känner att allt är under kontroll. Går in i auditoriet. Hjälp. Plats för 130 personer. Vad hade de tänkt sig? Var det bara slump? Hade de kastat tärningen när de beslutat sig om vem som skulle presentera var? Jag hade nyss lämnat ett rum för 25 personer där jag lyssnade på en presentation. Vi satt ihopklämda i ett klassrum. Det här auditoriet har sluttande golv, fasta bänkrader, en spotlight som lyser på presentatören.
Just så. Sex sells, konstaterar vi fyra som skall presentera våra enskilda forskningsprojekt. Paraplyrubriken som organisatörerna gett oss är "Online Sexual Relationships" Någon pratar om virtual sextalk, en annan om cuteness på lolcat.com, en om online dating services, jag diskuterar hur unga människor poserar när de tar Today's Outfit som de sedan publiserar på sina bloggar. Men, fortfarande är jag inte helt säker på hur jag passade in. Eller är allt som har gender i rubriken något sexuellt?
Efter att min mun slutat torka av nervositet, mina ben slutat darra kan jag konstatera att det var rätt roligt att stå framför människor och prata. Den här gången också. Gjorde så där passligt bort mig när jag skulle svara på en fråga. Svamlade och förstod inte att avsluta mitt svar tidigare. Longer isn't better. Longer can be more complicated. Yes.
In i konferensdimman. Utmattande. Diffust. Blurry edges. Lyssna på presentation efter presentation. Diskutera forskning med engelsman vid lunchbordet. Hälsa ett glatt hejhej i farten när min väg korsas med en tysk jag lärde känna igår. Höra någon uttala mitt dopnamn med australiensisk accent (vilket jag knappast kommer att bli van med någonsin) när jag tar kaffe. How are you doing today? Did you go to the bar last night? I vimlet råka på en svensk som jag träffade första gången i Stockholm för fyra år sedan. Hur är det med dig nu för tiden? Konstatera att hans barn blivit äldre. Att vi blivit äldre och förhoppningsvis klokare. Och skratta åt att jag fortfarande (och just idag) använder en ryggväska som både han och jag fick för fyra år sedan. Det var faktisk en bra väska, det är en bra väska.
Och samtidigt som allt det här händer måste jag ta en paus, gå några våningar upp i byggnaden, sätta mig vid datorn, andas, inte dras med i hetsen att hinna med så mycket mingel som möjligt, inte lyssna på så många presentationer som möjligt, inte jämföra hur många publikationer jag har jämfört med andra. It's a crazy world.
Just så. Sex sells, konstaterar vi fyra som skall presentera våra enskilda forskningsprojekt. Paraplyrubriken som organisatörerna gett oss är "Online Sexual Relationships" Någon pratar om virtual sextalk, en annan om cuteness på lolcat.com, en om online dating services, jag diskuterar hur unga människor poserar när de tar Today's Outfit som de sedan publiserar på sina bloggar. Men, fortfarande är jag inte helt säker på hur jag passade in. Eller är allt som har gender i rubriken något sexuellt?
Efter att min mun slutat torka av nervositet, mina ben slutat darra kan jag konstatera att det var rätt roligt att stå framför människor och prata. Den här gången också. Gjorde så där passligt bort mig när jag skulle svara på en fråga. Svamlade och förstod inte att avsluta mitt svar tidigare. Longer isn't better. Longer can be more complicated. Yes.
In i konferensdimman. Utmattande. Diffust. Blurry edges. Lyssna på presentation efter presentation. Diskutera forskning med engelsman vid lunchbordet. Hälsa ett glatt hejhej i farten när min väg korsas med en tysk jag lärde känna igår. Höra någon uttala mitt dopnamn med australiensisk accent (vilket jag knappast kommer att bli van med någonsin) när jag tar kaffe. How are you doing today? Did you go to the bar last night? I vimlet råka på en svensk som jag träffade första gången i Stockholm för fyra år sedan. Hur är det med dig nu för tiden? Konstatera att hans barn blivit äldre. Att vi blivit äldre och förhoppningsvis klokare. Och skratta åt att jag fortfarande (och just idag) använder en ryggväska som både han och jag fick för fyra år sedan. Det var faktisk en bra väska, det är en bra väska.
Och samtidigt som allt det här händer måste jag ta en paus, gå några våningar upp i byggnaden, sätta mig vid datorn, andas, inte dras med i hetsen att hinna med så mycket mingel som möjligt, inte lyssna på så många presentationer som möjligt, inte jämföra hur många publikationer jag har jämfört med andra. It's a crazy world.
15 oktober 2008
konferansdrogad
Är det jag som har ändrats? Har jag blivit mera mingelmingel? Eller är det helt enkelt så att internetforskare är för mig bättre konferensmänniskor överlag än andra forskare? I alla fall kan jag konstatera att de är yngre. De är i min ålder. Jag vet inte och egentligen bryr jag mig inte heller om att fundera mera över orsakerna. En orsak till mitt humör kunde också vara att jag inte känner mig stressad, inte pressad och inte trött. En annan orsak är att jag befinner mig i Köpenhamn. Jag tycker om Köpenhamn. Jag tycker om att bo på samma hotell jag bott på tidigare. Jag tycker om att bo mitt i centrum. Jag tycker om att kunna kommunicera på svensk/danska med busschauffören.
Det känns helt enkelt som "Honey, I'm home". We speak the same language, so to speak. Vi har inte kostymdress, skjorta, högklackade klackskor just because vi skall stå framför en massa människor och prata. Vi kommer i converse, men blåa jeans och en t-skjorta med musikbandstryck.
Jag hade en out-of-body-upplevelse. Om det var till för- eller nackdel vet jag inte riktigt, men den infall sig precis när jag stod upp och presenterade min forskning. Inte snegla på mitt manus, inte sacka ner på en stol och idka högläsning. Det börjar äntligen kännas som om jag vet vad jag håller på med. Det var på tiden. Och förhoppningsvis får jag hålla kvar den känslan. Lite till, bara lite till.
Imorgon skall jag presentera en annan studie, min sommarforskning. Jag har blivit ihopbuntad med online sexual relations gänget och jag ska prata om hur både manliga och kvinnliga modebloggare använder "the male gaze" när de tar today's outfit-bilder.
För några dagar sedan var jag tveksam till att ha båda mina presentationer under de två första konferensdagarna. Jag var väl egentligen tveksam till att presentera något överhuvudtaget. Just nu känns det bra. Ha mitt jobb undan och sedan njuta resterande fyra dagar. Bara lyssna, kommentera andra, mingla, äta gott och framför allt gå på en öl eller två på kvällarna med människor som jag ivrigt och gärna diskuterar forskning med.
Tänk att föra diskussion efter diskussion där jag inte behöver inleda med att förklara vem Sherry Turkle är, the definition of a web log, community, virtual performativity, att SNS står för Social Network Site och FPS står för First Person Shooter in games such as CS som står för Counter-Strike. I'm in heaven och nu gäller det att också sova och vila mellan varven. En Granada-konferens-upplevelse-aldrig-mer.
Det känns helt enkelt som "Honey, I'm home". We speak the same language, so to speak. Vi har inte kostymdress, skjorta, högklackade klackskor just because vi skall stå framför en massa människor och prata. Vi kommer i converse, men blåa jeans och en t-skjorta med musikbandstryck.
Jag hade en out-of-body-upplevelse. Om det var till för- eller nackdel vet jag inte riktigt, men den infall sig precis när jag stod upp och presenterade min forskning. Inte snegla på mitt manus, inte sacka ner på en stol och idka högläsning. Det börjar äntligen kännas som om jag vet vad jag håller på med. Det var på tiden. Och förhoppningsvis får jag hålla kvar den känslan. Lite till, bara lite till.
Imorgon skall jag presentera en annan studie, min sommarforskning. Jag har blivit ihopbuntad med online sexual relations gänget och jag ska prata om hur både manliga och kvinnliga modebloggare använder "the male gaze" när de tar today's outfit-bilder.
För några dagar sedan var jag tveksam till att ha båda mina presentationer under de två första konferensdagarna. Jag var väl egentligen tveksam till att presentera något överhuvudtaget. Just nu känns det bra. Ha mitt jobb undan och sedan njuta resterande fyra dagar. Bara lyssna, kommentera andra, mingla, äta gott och framför allt gå på en öl eller två på kvällarna med människor som jag ivrigt och gärna diskuterar forskning med.
Tänk att föra diskussion efter diskussion där jag inte behöver inleda med att förklara vem Sherry Turkle är, the definition of a web log, community, virtual performativity, att SNS står för Social Network Site och FPS står för First Person Shooter in games such as CS som står för Counter-Strike. I'm in heaven och nu gäller det att också sova och vila mellan varven. En Granada-konferens-upplevelse-aldrig-mer.
12 oktober 2008
får inte klia mig i ögonen, får inte klia mig i ögonen, får inte...
Jag hackade chili habanero utan handskar igår kväll. Sedan tvättade jag händerna med tvål, duschtvål och fairy, smörjde in dem med handkräm och kräm för kliande eksem, stod med händerna under iskallt vatten, försökte tejpa bort eldkänslan från händerna med tejp, somnade med händerna inlindade i en våt kall handduk och en plastpåse, vaknade varje 30-45 minuter för att det inte längre fungerade, kylde dem under rinnande kallt vatten, somnade och vaknade igen för att upprepa proceduren varje 30-45 minuter.
Mina fingrar brinner fortfarande. Jag hittar inga fler tips genom att googla. Fan.
Mina fingrar brinner fortfarande. Jag hittar inga fler tips genom att googla. Fan.
11 oktober 2008
the Hellacopters
Jag är stundvis förnuftig men ingen tant. Jag gick på the Hellacopters igår med stödstrumpor.
Utan att egentligen planera det råkade jag nära scenen. Där människor crowdsurfade och dansknuffade till höger och vänster. Skapades dominoeffekt och jag taktikerade en del med att stå nära sådana som såg ut att ha någorlunda balanssinne och stadga i benen så att jag inte skulle trilla omkull allt för mycket när personen närmast mig blev knuffad. Jag gav upp mot slutet av konserten när jag fått en knytnäve mot kindbenet. Började arbeta mig bakåt. Publiken längre bak var väldigt glest utspridd och stod stilla och lyssnade. Som om man varit på en annan konsert helt enkelt.
Utan att egentligen planera det råkade jag nära scenen. Där människor crowdsurfade och dansknuffade till höger och vänster. Skapades dominoeffekt och jag taktikerade en del med att stå nära sådana som såg ut att ha någorlunda balanssinne och stadga i benen så att jag inte skulle trilla omkull allt för mycket när personen närmast mig blev knuffad. Jag gav upp mot slutet av konserten när jag fått en knytnäve mot kindbenet. Började arbeta mig bakåt. Publiken längre bak var väldigt glest utspridd och stod stilla och lyssnade. Som om man varit på en annan konsert helt enkelt.
9 oktober 2008
personligt rekord
Jag höll min första föreläsning hösten 2003 eller våren 2004. Jag var inte utexaminerad ännu och jag inledde med att säga precis det man inte skall säga. "Jag vet inte knappt själv vad jag skall prata om idag, höhö, haha" Det har aldrig hänt igen efter det.
Igår slog jag däremot förmodligen personligt rekord. Jag höll en så tråkig föreläsning att jag själv kunnat somna alternativt mer än gärna stigit upp och gått ut mitt i föreläsningen.
Först fick jag inte videoprojektorn att fungera. Jag gick efter hjälp. Videoprojektorn vägrade fortfarande fungera. Då började jag föreläsningen, när vaktmästaren plötsligt sprang in och ut i rummet och sa "bry dig inte om mig, bry dig inte om mig, jag kollar bara projektorn". Jaha. Jag svamlade vidare utan huvud och fötter, berättar om kursuppgiften deltagarna skall utför, avbryts av en deltagare som meddelar att personen ifråga tyvärr måste avsluta för att personen i fråga inte kmmer att hinna göra uppgiften (medan jag står där och tänker: gaaaaah, jag är så usel föreläsare att folk avbryter sitt deltagande i kursen), sedan blir jag trött, sätter mig ner på en stol och gör ärkefelet att i princip läsa rakt av från manuset. Big no no. Efter att det gått 45 minuter tröttnar jag själv totalt och känner att jag har absolut inget mer att säga. Nada. Noll. Orkar inte. Vill hem. Omedelbums. Låt mig slippa. Resterande 45 minuter försöker jag kasta fram frågor tills studenterna, samt själv inflika några kommentarer som jag genast jag sagt det högt tänker "shit, varifrån kom den där smörjan? Vad var det där bra för?". Sneglar på klockan. Håll ut 30 minuter till. Håll ut 20 minuter till. Håll ut 15 minuter till. Håll ut 5 minuter till. Bra, nu slutar vi för idag. Jisses. När jag kommer hem minns jag plötsligt övningarna jag planerat för föreläsningen, meningarna och begreppen jag skulle skriva upp på tavlan för att undvika att sacka ihop på en stol.
Et voilà! En dålig och tråkig föreläsning.
Igår slog jag däremot förmodligen personligt rekord. Jag höll en så tråkig föreläsning att jag själv kunnat somna alternativt mer än gärna stigit upp och gått ut mitt i föreläsningen.
Först fick jag inte videoprojektorn att fungera. Jag gick efter hjälp. Videoprojektorn vägrade fortfarande fungera. Då började jag föreläsningen, när vaktmästaren plötsligt sprang in och ut i rummet och sa "bry dig inte om mig, bry dig inte om mig, jag kollar bara projektorn". Jaha. Jag svamlade vidare utan huvud och fötter, berättar om kursuppgiften deltagarna skall utför, avbryts av en deltagare som meddelar att personen ifråga tyvärr måste avsluta för att personen i fråga inte kmmer att hinna göra uppgiften (medan jag står där och tänker: gaaaaah, jag är så usel föreläsare att folk avbryter sitt deltagande i kursen), sedan blir jag trött, sätter mig ner på en stol och gör ärkefelet att i princip läsa rakt av från manuset. Big no no. Efter att det gått 45 minuter tröttnar jag själv totalt och känner att jag har absolut inget mer att säga. Nada. Noll. Orkar inte. Vill hem. Omedelbums. Låt mig slippa. Resterande 45 minuter försöker jag kasta fram frågor tills studenterna, samt själv inflika några kommentarer som jag genast jag sagt det högt tänker "shit, varifrån kom den där smörjan? Vad var det där bra för?". Sneglar på klockan. Håll ut 30 minuter till. Håll ut 20 minuter till. Håll ut 15 minuter till. Håll ut 5 minuter till. Bra, nu slutar vi för idag. Jisses. När jag kommer hem minns jag plötsligt övningarna jag planerat för föreläsningen, meningarna och begreppen jag skulle skriva upp på tavlan för att undvika att sacka ihop på en stol.
Et voilà! En dålig och tråkig föreläsning.
7 oktober 2008
kvällsprogram i Åbo
Ikväll kan man i Åbo lyssna på författare Torbjörn Flygt (vars bok Underdog jag inte kan annat än rekommendera) och författare/professor Torsten Pettersson.
Klockan 18:30, Gamla Rådhuset, fritt inträde.
Klockan 18:30, Gamla Rådhuset, fritt inträde.
jobbigt ojobbig
Det är så svårt, så svårt. Att bara vila. Att inte nonchalera feberhuvudet. Att låta bli febernedsättande för att orka gå på möte. Om jag vilar hela långa dagen, kan jag väl undvika att avboka eftermiddagsmötet och kvällsprogrammet, tänker jag. Om jag går och sova nu och ställer klockan på väckning en timme före mötet, har jag väl sovit tillräckligt och kan köra på halvfart (om inte helfart) resten av kvällen, tänker jag.
Sedan minns jag hur det var en vecka sedan. När jag proppade mig själv med coldrex, satt på mötet och inte minns så mycket mer av mötet än att jag satt där. Där på stolen satt jag. Det var allt. Vad gjorde jag för nytta på det mötet? Inte blev jag friskare i alla fall. Inte var jag konstruktiv, engagerad. Jag bjöd på lettisk choklad som jag själv inte ens hade lust att smaka på.
Jag har dåligt samvete, men ibland måste man också göra de svåra sakerna.
Sedan minns jag hur det var en vecka sedan. När jag proppade mig själv med coldrex, satt på mötet och inte minns så mycket mer av mötet än att jag satt där. Där på stolen satt jag. Det var allt. Vad gjorde jag för nytta på det mötet? Inte blev jag friskare i alla fall. Inte var jag konstruktiv, engagerad. Jag bjöd på lettisk choklad som jag själv inte ens hade lust att smaka på.
Jag har dåligt samvete, men ibland måste man också göra de svåra sakerna.
6 oktober 2008
miniatyrversion av gång-i-väggen
Det var för mycket för två veckor sedan. Det var för mycket för en vecka sen. Förra veckan var mycket. Det har varit en proppad höst, efter en semesterfri sommar. Sedan satte jag mig vid föräldrarnas köksbord. Det skulle bara vara tillfälligt. Jag blev sittande där. Kunde inte stiga upp. Eller jag kunde ha stigit upp, men föräldrarna tvingade mig att sitta kvar. Om så bara för en så kort stund att jag hann se att något var riktigt galet med mig.
Den här veckan avbokar jag (nästan). Tar mig tid att snyta mig. Säger nej. Tyvärr inte just nu. Hostar. Bojkottar mediciner som håller mig på benen. Håller de planerade föreläsningarna. Det är så långt jag sträcker mig. Nästa vecka håller jag två föredrag i Köpenhamn. Veckan efter det de sista föreläsningarna. Jag längtar till november.
Den här veckan avbokar jag (nästan). Tar mig tid att snyta mig. Säger nej. Tyvärr inte just nu. Hostar. Bojkottar mediciner som håller mig på benen. Håller de planerade föreläsningarna. Det är så långt jag sträcker mig. Nästa vecka håller jag två föredrag i Köpenhamn. Veckan efter det de sista föreläsningarna. Jag längtar till november.
5 oktober 2008
2 oktober 2008
som om någon tänkt på mig
Jag läste nyss färdigt Liv Strömquists seriealbum Hundra procent fett. Jag läste första sidan och tänkte "Jamen, den här måste jag definitivt ta en kopia på och tejpa upp på passande vägg", sedan läste jag andra sidan och tänkte "Jamen, den här måste jag definitivt ta en kopia på och tejpa upp på passande vägg", sedan läste jag tredje sidan och tänkte "Jamen, den här måste jag definitivt ta en kopia på och tejpa upp på passande vägg", sedan läste jag fjärde sidan och tänkte "Helt otroligt, det här vinner ju nästan över Nina Hemmingssons enrutingar eller Joanna Rubin Dranger".
Naturligtvis googlade jag seriealbumen (för man googlar ju allt nuförtiden och då kom jag på att det var ju något jag funderade på i Tyskland som jag skulle googla vid passande tillfälle. Vad det var jag skulle googla har jag glömt, för det gör man ju trots allt rätt ofta, glömmer alltså) och när jag googlade hittade jag detta.
Naturligtvis googlade jag seriealbumen (för man googlar ju allt nuförtiden och då kom jag på att det var ju något jag funderade på i Tyskland som jag skulle googla vid passande tillfälle. Vad det var jag skulle googla har jag glömt, för det gör man ju trots allt rätt ofta, glömmer alltså) och när jag googlade hittade jag detta.
1 oktober 2008
tillbaka, mer eller mindre
Jag är hemma nu. Jag är i Finland. Om jag skulle ha tid att känna efter skulle jag antagligen kunna konstatera att det är skönt att vara hemma, att resan var hur bra som helst, att det är dags att packa upp för att snart igen packa ner för min vecka i Köpenhamn.
Tid att känna efter har jag inte. Däremot kan jag inte undvika att känna att jag är fullproppad med coldrex och näsan fullsprejad med nässpray. Jag kan göra vad som helst tackvare coldrex. Igår kunde jag göra de sista justeringarna på föreläsningarna jag skall hålla nästa vecka. Idag kunde jag inreda och fixa ihop en hel monter till veckoslutets bokmässa med en hel del hjälp.
Och det var faktiskt en bra resa. Den var hur bra som helst. Bra i Riga och ännu bättre i Munchen. Det var som att komma hem när jag steg av flygplanet i Tyskland. Inte så konstigt egentligen, var tredje året i rad som jag i slutet av september befann mig i Munchen. Dessutom var kontrasten enorm mellan Lettlands och Tysklands arkitektur.
Fortsatte i Tyskland på matprojektet "Äta god mat". Startade med makaronilåda ala värden, lyxig hamburgarmåltid på värdinnans stamkrog, traditionell Bayersk morgonmål i ölkällare och drömlik tapasafton med Sangria. Däremellan cocktails på krog, öl, tjo och tjim på Oktoberfest, besök på utställningen Female Trouble på Pinakothek der Moderne och allmänt turistandet i kyrkotorn.
Det var ungefär det. På flygresan hem slog flunssan till. Precis som det ska vara när man reser.
Tid att känna efter har jag inte. Däremot kan jag inte undvika att känna att jag är fullproppad med coldrex och näsan fullsprejad med nässpray. Jag kan göra vad som helst tackvare coldrex. Igår kunde jag göra de sista justeringarna på föreläsningarna jag skall hålla nästa vecka. Idag kunde jag inreda och fixa ihop en hel monter till veckoslutets bokmässa med en hel del hjälp.
Och det var faktiskt en bra resa. Den var hur bra som helst. Bra i Riga och ännu bättre i Munchen. Det var som att komma hem när jag steg av flygplanet i Tyskland. Inte så konstigt egentligen, var tredje året i rad som jag i slutet av september befann mig i Munchen. Dessutom var kontrasten enorm mellan Lettlands och Tysklands arkitektur.
Fortsatte i Tyskland på matprojektet "Äta god mat". Startade med makaronilåda ala värden, lyxig hamburgarmåltid på värdinnans stamkrog, traditionell Bayersk morgonmål i ölkällare och drömlik tapasafton med Sangria. Däremellan cocktails på krog, öl, tjo och tjim på Oktoberfest, besök på utställningen Female Trouble på Pinakothek der Moderne och allmänt turistandet i kyrkotorn.
Det var ungefär det. På flygresan hem slog flunssan till. Precis som det ska vara när man reser.
30 september 2008
26 september 2008
13 timmar i Riga, 14 timmar kvar
Jag vill bara äta och äta. Glufs, glufs. Smask. Smask. Äta mera. Äta och äta. Äta. Äta. Jag kan inte äta mera. Jag är proppmätt och totalt utmattad. Jag klämmer i mig de sista bitarna av det färska brödet och hummus. Jag gör det med tvång. Det är så gott.
Om jag kan ska säga något om Riga är det att maten är god och extremt billig. Om jag ska tvingas säga något mer är det att det luktar piss i de flesta spårvagnarna och bussarna. På allvar. Men jag envisas med att åka med dem. Jag har även envisats med att gå på offentliga toaletter här idag. Man blir van, kan jag säga. Och helt plötsligt var förra toalettbåset inte värst. Med spåran och bussarna åkte jag runt mer eller mindre på må få, besökte Etnografiska friluftsmuseet med 122 byggnader på ett enormt område utan logisk promenadstråk, men med en massa stigar som gick hit och dit i skogen. Där knallade jag runt, i strålande solsken. När jag tog bussen tillbaka tänkte jag att jag skulle vara lite extra äventyrlig. Steg av bussen på slumpmässig hållplats och trodde att jag visste vart jag gick. Det visste jag inte. Efter en halv timmes promenad, gav jag upp och frågade råd. Jag fanns inte på kartan längre. De facto var jag så långt utanför kartan att jag lika bra kunnat vara i Finland. Resulterade i att jag fick ta en extra spårvagnstur tvärs genom hela staden. Kanske inte så konstigt att jag mest såg bilar och bussar i området jag promenerade omkring i, knappt någon promenerande människa. Varför skulle man promenera där? Det var som att gå bredvid motorvägen.
Tyckte att det var lite konstigt att jag inte såg en enda person som gick omkring med karta. Hörde bara lettiska och ryska. När jag på kvällen kom till gamla stan, förstår jag varför. Turister rör sig tydligen ingen annanstans än där. På pittoreska gamla gator och moderna shoppinggallerior av glas. Hörde plötsligt finska, svenska och norska. Massor av finska, svenska och norska.
Resten av timmarna här ska jag sova.
Om jag kan ska säga något om Riga är det att maten är god och extremt billig. Om jag ska tvingas säga något mer är det att det luktar piss i de flesta spårvagnarna och bussarna. På allvar. Men jag envisas med att åka med dem. Jag har även envisats med att gå på offentliga toaletter här idag. Man blir van, kan jag säga. Och helt plötsligt var förra toalettbåset inte värst. Med spåran och bussarna åkte jag runt mer eller mindre på må få, besökte Etnografiska friluftsmuseet med 122 byggnader på ett enormt område utan logisk promenadstråk, men med en massa stigar som gick hit och dit i skogen. Där knallade jag runt, i strålande solsken. När jag tog bussen tillbaka tänkte jag att jag skulle vara lite extra äventyrlig. Steg av bussen på slumpmässig hållplats och trodde att jag visste vart jag gick. Det visste jag inte. Efter en halv timmes promenad, gav jag upp och frågade råd. Jag fanns inte på kartan längre. De facto var jag så långt utanför kartan att jag lika bra kunnat vara i Finland. Resulterade i att jag fick ta en extra spårvagnstur tvärs genom hela staden. Kanske inte så konstigt att jag mest såg bilar och bussar i området jag promenerade omkring i, knappt någon promenerande människa. Varför skulle man promenera där? Det var som att gå bredvid motorvägen.
Tyckte att det var lite konstigt att jag inte såg en enda person som gick omkring med karta. Hörde bara lettiska och ryska. När jag på kvällen kom till gamla stan, förstår jag varför. Turister rör sig tydligen ingen annanstans än där. På pittoreska gamla gator och moderna shoppinggallerior av glas. Hörde plötsligt finska, svenska och norska. Massor av finska, svenska och norska.
Resten av timmarna här ska jag sova.
25 september 2008
hinner, hann, hunnit
Tre dagar hann jag vara hemma.
Hunnit finslipa en recension, skriva en bidragsansökning, beundra och bli beundrad, dricka rödvin, spela fotboll, träna bailatino, packa upp och packa ner, betala räkningar, sova, besöka nyrenoverat stadsbibliotek, bränna en kastrull gröt, koka en ny kastrull gröt, tvätta tre maskiner kläder.
I natt börjar min resa till Riga och därifrån vidare till Munchen.
Hunnit finslipa en recension, skriva en bidragsansökning, beundra och bli beundrad, dricka rödvin, spela fotboll, träna bailatino, packa upp och packa ner, betala räkningar, sova, besöka nyrenoverat stadsbibliotek, bränna en kastrull gröt, koka en ny kastrull gröt, tvätta tre maskiner kläder.
I natt börjar min resa till Riga och därifrån vidare till Munchen.
24 september 2008
going native - att gå på tur
Upp gick vi i Bergen. Sedan gick vi ner. I fem timmar gick vi.
Det var på lördag, men känns fortfarande i mina fotsulor.
Det var på lördag, men känns fortfarande i mina fotsulor.
18 september 2008
always a first
Aldrig tidigare har jag packat ned tossor och tuulipuku i min kappsäck. Till och med min varma tröja som jag köpte i Estland år 1995 får komma med. Överväger att även packa ner mina gummistövlar och knallgula regnrock + regnbyxor.
Ikväll åker jag mot Bergen.
Ikväll åker jag mot Bergen.
17 september 2008
tantfasoner
Jag är förbannad. Riktigt förbannad.
Det händer sällan att det tar sig till den här nivån. Jag började morgonen med att skrika och härja. Jag brukar behärska mig bättre. Jag behärskade mig ännu igår. Brukar ha överseende. Se det positiva i eländet.
Det går inte längre.
Jag ordnar, fixar och beställer. Efteråt kommer vi med de goda råden. Vi väntar med de goda råden tills det för mig känns som om det är försent och orsakar mycket mera ordnande när jag har annat att tänka på. Sedan drar vi ut på det hela så gott det går. Så meddelar vi för n:te gången att vi sannerligen inte tycker om den och den. När det är dags att åka hem, meddelar vi att vi minsann måste få sitta bredvid mig i bussen. Vi har ju ärenden, viktiga ärenden. Vi ler lite oskyldigt. Jag nickar och stirrar ut genom fönstret. Förklarar att det i stadgarna står si och så, att det inte hänger på mig.
Det är så här långt jag skulle ha klarat mig. Men räckte det? Nej.
Sedan skulle klockan bli sent samma kväll. Då ringer vi. Och ringer. Jag vägrar svara. Resonerar att det är bättre att lugna ner mig än att svara och säga någonting riktigt fult. När jag i morse vaknar, efter en lång natt med mardrömmar om tanter, läser jag mejl. Visst har jag fått ett långt mejl. Med beskyllningar, anklagelser. Om man kan vara elak ansikte mot ansikte med andra personer närvarande, kan jag säga att man tydligen kan vara dubbelt elakare i skriven text riktad till en person. Jag läser halvvägs, sedan ryter jag rakt ut, stänger mejlen halvläst.
Jag måste ryta till, måste sätta människan på plats för att klara av hela perioden. Annars får jag ingen nattsömn, inget konstruktivt gjort.
Det händer sällan att det tar sig till den här nivån. Jag började morgonen med att skrika och härja. Jag brukar behärska mig bättre. Jag behärskade mig ännu igår. Brukar ha överseende. Se det positiva i eländet.
Det går inte längre.
Jag ordnar, fixar och beställer. Efteråt kommer vi med de goda råden. Vi väntar med de goda råden tills det för mig känns som om det är försent och orsakar mycket mera ordnande när jag har annat att tänka på. Sedan drar vi ut på det hela så gott det går. Så meddelar vi för n:te gången att vi sannerligen inte tycker om den och den. När det är dags att åka hem, meddelar vi att vi minsann måste få sitta bredvid mig i bussen. Vi har ju ärenden, viktiga ärenden. Vi ler lite oskyldigt. Jag nickar och stirrar ut genom fönstret. Förklarar att det i stadgarna står si och så, att det inte hänger på mig.
Det är så här långt jag skulle ha klarat mig. Men räckte det? Nej.
Sedan skulle klockan bli sent samma kväll. Då ringer vi. Och ringer. Jag vägrar svara. Resonerar att det är bättre att lugna ner mig än att svara och säga någonting riktigt fult. När jag i morse vaknar, efter en lång natt med mardrömmar om tanter, läser jag mejl. Visst har jag fått ett långt mejl. Med beskyllningar, anklagelser. Om man kan vara elak ansikte mot ansikte med andra personer närvarande, kan jag säga att man tydligen kan vara dubbelt elakare i skriven text riktad till en person. Jag läser halvvägs, sedan ryter jag rakt ut, stänger mejlen halvläst.
Jag måste ryta till, måste sätta människan på plats för att klara av hela perioden. Annars får jag ingen nattsömn, inget konstruktivt gjort.
16 september 2008
behov
Jag vill ha en katt. Jag kan inte ha en katt. Inte just nu. Sällan hemma, liten stadslägenhet. Därför tycker jag att julgubben omedelbums borde komma med en kanin, en väldigt speciell kanin. Låt sedan vara att det ännu är flera månader till jul.
15 september 2008
veckostart
Planerat, ansökt, beställt, redogjort, postat. Insett att det ordnar sig, det fixar sig nog. Sedan läkartelefonsamtal, förmodligen sista i raden. Det är som det är. Och då gör man det bästa av situationen.
Ska plocka, packa. Stryka över på listan: växla pengar i olika valutor, ordföra ett styrelsemöte, skriva och skicka in en recension, bailatino, forskarseminarium, köpa kuvert och frimärken till utskick, tömma kylskåpet innan jag åker västerut. Och allt annat jag glömt bort. Det är en riktig måndag.
Ska plocka, packa. Stryka över på listan: växla pengar i olika valutor, ordföra ett styrelsemöte, skriva och skicka in en recension, bailatino, forskarseminarium, köpa kuvert och frimärken till utskick, tömma kylskåpet innan jag åker västerut. Och allt annat jag glömt bort. Det är en riktig måndag.
helg
Det har varit väldigt mycket veckoslut. Jag har haft roligt, precis som man ska ha ett veckoslut.
Haft besök av olika slag, bland annat sånt besök som kom med en plastkasse med mat och ställde sig genast vid spisen. Erbjöd sig till och med ta fram dammsugaren. Min veckoslutskämpisaktiga bror traskade in utan att ringa på dörrklockan. Han hade den här gången ingen matkasse med sig som han brukar, men tyckte att det var passande att skrämma slag på mig genom att använda reservnyckeln han fått några månader sedan.
Gått på stan har jag gjort. Längs ån. Jag lyckades snubbla på en trottoarkant mitt i centrum. Tyst och långsamt var fallet. Äkta slow-motion-stil, med öppen knäpptyst ropande gap. Föll, lyckades stabilisera fallet, tappade balansen på nytt och dråsade i marken. Blåmärke och skrapsår på knät. Jag faller i marken i tid och otid. Med cykel eller utan. Spiknykter för det mesta. Så är det bara. Och mitt sällskap tyckte att det var otroligt roligt. De fick till och med stanna upp en stund för att de skrattade så mycket. Jag förstår dem. Sedan åkte de hem till sig.
Krogbesök med live musik och mörk tjeckisk öl. Tycker om människorna jag gick med. Trivsamt hopplock som resulterar i gemensam engelska.
Sedan gick det fel. Molntäcket på 760 meter när det borde ha varit på ungefär 1100 meter. Man blir ledsen. Och när jag insåg det, hade bussen ut till skärgården med kompisar redan gått. Vissa straffas genast för att nobba sällskap.
Gjorde också något jag inte gjort tidigare. Tänkt göra en längre tid. Gissar att det blir en rutin. Sex stycken broccoli, fem bananer, två tomater, en persika, ett äpple, sex plommon, fyra paprikor, ett paket bordssalt, en kruka ruccola, tre krukor sallad, en bukett rosor, två semlor, sex kiwin och ett kilo jordgubbar. Betydligt bättre skörd än jag vågade hoppas på.
Samtidigt har veckoslutet varit mycket lite veckoslut. Ingen vila, inget chipsätande framför teven. Inga kläder tvättade. Ingen bastu. Inga sovmorgnar.
Haft besök av olika slag, bland annat sånt besök som kom med en plastkasse med mat och ställde sig genast vid spisen. Erbjöd sig till och med ta fram dammsugaren. Min veckoslutskämpisaktiga bror traskade in utan att ringa på dörrklockan. Han hade den här gången ingen matkasse med sig som han brukar, men tyckte att det var passande att skrämma slag på mig genom att använda reservnyckeln han fått några månader sedan.
Gått på stan har jag gjort. Längs ån. Jag lyckades snubbla på en trottoarkant mitt i centrum. Tyst och långsamt var fallet. Äkta slow-motion-stil, med öppen knäpptyst ropande gap. Föll, lyckades stabilisera fallet, tappade balansen på nytt och dråsade i marken. Blåmärke och skrapsår på knät. Jag faller i marken i tid och otid. Med cykel eller utan. Spiknykter för det mesta. Så är det bara. Och mitt sällskap tyckte att det var otroligt roligt. De fick till och med stanna upp en stund för att de skrattade så mycket. Jag förstår dem. Sedan åkte de hem till sig.
Krogbesök med live musik och mörk tjeckisk öl. Tycker om människorna jag gick med. Trivsamt hopplock som resulterar i gemensam engelska.
Sedan gick det fel. Molntäcket på 760 meter när det borde ha varit på ungefär 1100 meter. Man blir ledsen. Och när jag insåg det, hade bussen ut till skärgården med kompisar redan gått. Vissa straffas genast för att nobba sällskap.
Gjorde också något jag inte gjort tidigare. Tänkt göra en längre tid. Gissar att det blir en rutin. Sex stycken broccoli, fem bananer, två tomater, en persika, ett äpple, sex plommon, fyra paprikor, ett paket bordssalt, en kruka ruccola, tre krukor sallad, en bukett rosor, två semlor, sex kiwin och ett kilo jordgubbar. Betydligt bättre skörd än jag vågade hoppas på.
Samtidigt har veckoslutet varit mycket lite veckoslut. Ingen vila, inget chipsätande framför teven. Inga kläder tvättade. Ingen bastu. Inga sovmorgnar.
13 september 2008
12 september 2008
den där manicken som kallas internet och hur den fungerar
Ja. Man blir både trött och mörkrädd. Riktigt trött och mörkrädd av alla förenklingar och säljande rubriker den senaste tiden i media. Sedan läser man det här från andra sidan och det visar sig vara ännu värre ställt.
11 september 2008
sunt bondförnuft
Om man på onsdagen går på höstens första Bailatino för att dansa chachacha och merengue, är det inte sunt bondförnuft att på torsdag besluta sig för att premiäranvända sina högklackade skor.
10 september 2008
too much
Vaknade i natt av en mardröm. Det var bara en tidsfråga egentligen.
Möbler, möblering, möbelbeställning och färgkombinationer. Dejoureringslistor. Jag grubblade över om jag skulle ta med mig en egen krukväxt i en lila kruka, mitt svarta låga bord. Tapetsera väggar med tyg. Jag har ingen bordduk. Har någon annan en bordduk? Någon snubblade över bordet. Och jag ångrade att jag inte fyllt montern med vass och djurskinn istället.
I drömmen alltså.
Möbler, möblering, möbelbeställning och färgkombinationer. Dejoureringslistor. Jag grubblade över om jag skulle ta med mig en egen krukväxt i en lila kruka, mitt svarta låga bord. Tapetsera väggar med tyg. Jag har ingen bordduk. Har någon annan en bordduk? Någon snubblade över bordet. Och jag ångrade att jag inte fyllt montern med vass och djurskinn istället.
I drömmen alltså.
9 september 2008
att vara modig
Vad är mod? När är man modig?
Jag har under de senaste veckorna fått höra att jag är modig. Jag känner mig inte modig. Jag känner inte att jag är modig för att jag hoppat ut från ett flygplan med fallskärm. Varför? Kanske för att jag aldrig egentligen var rädd. Betyder det att jag behöver känna rädsla eller osäkerhet inför något för att sedan vara förmögen att känna mig modig efter utförandet? Jag är inte höjdrädd helt enkelt. Samtidigt funderar jag var gränsen mellan mod och dumdristighet går? Går gränsen som ett sträck i statistiken över olyckor?
Att vara modig är att övervinna hinder. Det har krävts en del mod att åka ut till klubbhuset när jag ännu inte kände någon, när jag inte visste vad som väntade mig, när jag inte visste hur jag skulle bli bemött. Jag vågade. Det kändes bra. Är det mod? Kräver modhet riskfylldhet och fara?
Jag har under de senaste veckorna fått höra att jag är modig. Jag känner mig inte modig. Jag känner inte att jag är modig för att jag hoppat ut från ett flygplan med fallskärm. Varför? Kanske för att jag aldrig egentligen var rädd. Betyder det att jag behöver känna rädsla eller osäkerhet inför något för att sedan vara förmögen att känna mig modig efter utförandet? Jag är inte höjdrädd helt enkelt. Samtidigt funderar jag var gränsen mellan mod och dumdristighet går? Går gränsen som ett sträck i statistiken över olyckor?
Att vara modig är att övervinna hinder. Det har krävts en del mod att åka ut till klubbhuset när jag ännu inte kände någon, när jag inte visste vad som väntade mig, när jag inte visste hur jag skulle bli bemött. Jag vågade. Det kändes bra. Är det mod? Kräver modhet riskfylldhet och fara?
8 september 2008
det som inte finns som event på Facebook är inte en viktig händelse, typ
Om två veckor dricker jag kaffe i Stockholm. Det står så på Facebook. Efter att jag stämt träff med några kompisar fixade en av dem en event på facebook och jag fick en inbjudan. Jag fnissade och tänkte på teorier om iscensättandet av jaget på nätet.
7 september 2008
bara bättre och bättre
Annika Norlin sångare och låtskrivare i Säkert! och Hello Saferide blir bara bättre och bättre. Anna är Hello Saferides nya singel.
Anna - Hello Saferide
Anna - Hello Saferide
efterföreningsfestivalskoman
Jag ska sitta i pyjamas hela dagen. Jag ska sitta inomhus. Jag ska sova. Jag ska äta smörgåsar som morgonmål, lunch och middag. Jag ska lyssna på musik. Jag ska titta på filmer. Jag ska kanske läsa en bok. Jag ska vila benet som överansträngts av promenerande, cyklande och stillastående.
Idag ska jag inte göra någonting.
Igårkväll kom jag hem. Sedan sov jag i tretton timmar.
Idag ska jag inte göra någonting.
Igårkväll kom jag hem. Sedan sov jag i tretton timmar.
5 september 2008
om och om och om och om igen
6.9.2007 skrev jag
I dag skall jag igen workshoppa, prata, lyssna, socialisera och gå på cocktailparty. Imorgon skall jag stå på Hansatorget i Åbo och le från tidig morgon, gå på styrelsemöte, avslutningsfest med middag.
Fjärde året i rad alltså. Börjar kännas som om jag kan det här.
"För ett år sedan stod jag i snålblåst på Vasa torg i kjol och nyhandlade lila strumpbyxor. Workshoppade och lyssnade. Pratade och socialiserade. Åt mat och drack vin. Satt i hotellrum och tittade på allsång utanför. På tredje dagen åkte jag hem.
För två år sedan stod jag nere i en källare i Åbo och försökte undvika videokameran med tillhörande mikrofon. Delade ut broschyrer, pratade lite med en Jakobstadsbo samt en tant som är femtio år äldre än mig.
Imorgon åker jag till Helsingfors. Workshoppar och lyssnar. Pratar, äter och dricker. Sekreterar på styrelsemöte och försöker le på Kampens torg medan jag delar ut broschyrer. Kunde igår konstatera att de placerat oss närmast baja-majorna. Fördelar och nackdelar med allt."
I dag skall jag igen workshoppa, prata, lyssna, socialisera och gå på cocktailparty. Imorgon skall jag stå på Hansatorget i Åbo och le från tidig morgon, gå på styrelsemöte, avslutningsfest med middag.
Fjärde året i rad alltså. Börjar kännas som om jag kan det här.
3 september 2008
människor
Vår bakgård är omgärdad med staket och en port som kräver nyckel eller portkod. Idag träffade jag på en äldre tant som stod villrådig på bakgården. Hon förklarade att hon haft skräp till roskiset och kom inte ut tillbaka till gatan. "Glömt nyckel och kod" frågade jag. "Nejdå", svarade hon. Hon hade fått stå en god stund utanför vår bakgård för att vänta på att någon öppnade porten in och nu hade hon redan börjat fundera om hon skulle vara tvungen att klättra över staketet för att komma ut. "Det är nog tråkigt när allt fler hus är inhägnade, vart är världen på väg", tillade hon efter att hon tackat mig efter att jag släppt ut henne. Ja, vart är världen riktigt påväg? Vårt hus har sluppit de tidigare bänkfesterna på vår bakgård, men istället får man väl se tanter klättra över staketet för att använda vårt roskis, när skräpkorgen utanför R-kiosken i samma hus tydligen är för liten.
2 september 2008
äntligen hemma
Hiss ner, sex trappsteg ner, några fotsteg på plan mark, en backe ner, några få fotsteg på plan mark, en backe upp, en backe ner, några fler fotsteg på plan mark, en brant backe upp, sextiotvå trappsteg upp, en liten backe upp, några fotsteg på plan mark, femtioåtta trappsteg ner, en backe ner, snedda över vägen.
Omvänd procedur när jag går hem från jobbet, om jag inte väljer att göra en omväg och satsa på mera backe, färre trappsteg. Min högra lårmuskel orkar hålla mig upprätt men vill inte samarbeta i trappor och backor. Det är ett aktuellt dilemma. Igår cyklade jag med vänstra benets styrka och ledde cykeln i uppförsbackorna. Tror att det också blir morgondagens lösning. Det är mera tidsbesparande, vet jag efter idag.
Omvänd procedur när jag går hem från jobbet, om jag inte väljer att göra en omväg och satsa på mera backe, färre trappsteg. Min högra lårmuskel orkar hålla mig upprätt men vill inte samarbeta i trappor och backor. Det är ett aktuellt dilemma. Igår cyklade jag med vänstra benets styrka och ledde cykeln i uppförsbackorna. Tror att det också blir morgondagens lösning. Det är mera tidsbesparande, vet jag efter idag.
1 september 2008
så här kan det inte fortsätta
När jag bodde i Uppsala började jag prenumererar på nyhetsbrev från Luger. Det gör jag fortfarande. Det tar kål på mig. Jag är aldrig på rätt plats vid rätt tillfälle. Varför är jag inte rik (med en omåttlig mängd lediga dagar)?
man lär sig så länge man lever
Jag kunde vara lite ynklig idag, men det är jag inte. Min högra lårmuskel dog en aning igår. Ytlig muskelbristning. Gör ont. Aningen uppsväld. Kan belasta benet måttligt.
Spenderade igen en hel söndag på klubben, bokstavligen från morgon till kväll. Fem muggar kaffe, väntan och prat resulterade i att jag hörde till den sista gruppen på sex person som fick hoppa. När man stod på marken syntes ingen sol, men väl uppe såg jag en snygg solnedgång i horisonten. Belönande. Bästa uthopp och skärmhantering hittills även om min landning blev en liten flopp. Intog ställning 50 meter ovanför marken precis som man skall göra, men efter det fick jag hjärnsläpp. Började springa med benen i luften istället för att hålla dem ihop. Kan inte ha sett klokt ut. Kändes inte klokt. Men jag lever och hoppar så snart som möjligt igen. Det är väl huvudsaken.
Lärdom: Man har faktiskt så mycket adrenalin i kroppen att man inte känner någon direkt smärta precis efteråt.
Spenderade igen en hel söndag på klubben, bokstavligen från morgon till kväll. Fem muggar kaffe, väntan och prat resulterade i att jag hörde till den sista gruppen på sex person som fick hoppa. När man stod på marken syntes ingen sol, men väl uppe såg jag en snygg solnedgång i horisonten. Belönande. Bästa uthopp och skärmhantering hittills även om min landning blev en liten flopp. Intog ställning 50 meter ovanför marken precis som man skall göra, men efter det fick jag hjärnsläpp. Började springa med benen i luften istället för att hålla dem ihop. Kan inte ha sett klokt ut. Kändes inte klokt. Men jag lever och hoppar så snart som möjligt igen. Det är väl huvudsaken.
Lärdom: Man har faktiskt så mycket adrenalin i kroppen att man inte känner någon direkt smärta precis efteråt.
30 augusti 2008
Solta O Frango
Vad man idag missar om man inte är på Popaganda, eller: Lotta fortsätter att vara sur och bitter
Bonde Do Role
Bonde Do Role
flyg fula flyg
Idag har jag ledigt. Inget jobb, ingen fysisk träning, varken hopp eller socialt chill vid tlu, bara vara för mig själv, inga lunchdejter inbokade, inga biobesök, inga fester.
Bara sova, bara sitta stilla. Och ändå har jag otaliga gånger kollat ut genom fönstret. Mätt vind och molnens höjd och tjocklek med ögonen, loggat in på pilotkalendern, besökt olika vädersidor. Det är egentligen inte ens någon idé att åka dit. Egentligen inte, i princip inte. Övertalar jag mig.
Så jag har, för att vilseleda mig själv, börjat planera mitt dryga dygn i Riga. Vad jag vill se. Vad jag vill uppleva. Vad jag inte vill missa. Vilken buss jag skall stiga på för att komma till friluftsmuseet 30 kilimeter utanför stan. Sånt. Det här har naturligtvis lett till att jag tänkt på reseminnen. Var jag redan varit. Vad jag redan sett. Vad jag har upplevt. Av olika anledningar är det här mina fyra tydligaste reseminnen:
England
Besökte några vänner i Guildford (ca 50 kilometer från London). Åkte tåg till London en lördag, gjorde det mesta som turister gör i London, avslutade kvällen på indisk restaurang och bio. Sprang som jag aldrig sprungit förut till sista tåget. Allmänt kaos att försöka hinna med någon som visste precis vart de skulle i tjock folkmassa. Vännerna hann precis hoppa upp på tåget, konduktören steg på, men konduktören gick inte med på att jag och mitt resesällskap hoppade på och vännerna vägrades hoppa av. Där stod vi sedan på Londons tågstation mitt i natten och såg våra vänner åka iväg. Inga bussar längre. Svindyra taxinpriser vi inte hade råd med. Efter många om och men lyckades vi få lov att åka med ett godståg som skulle delvis åt samma håll. Följande dag huvudvärk och spysjuka under besök till Windsor Castle.
Bulgarien
Bodde i Primorsko, en liten stad som mest besöktes av bulgarer och tyskar. Några i resesällskapet beslöt oss för att ta lokala bussen till en större stad. Vi hade inte hunnit vara länge där innan vi blev rånade eller vad man skall kalla det. En av de mest skrämmande upplevelser jag varit med om. Blev omringade av ett gäng mer eller mindre slitna män mitt på dagen, i kaos och panik lyckades de ta mina sandaler. Som tur var jag inte ensam. Som tur var mitt resesällskap, starkare, mer bestämda, längre och biffigare än mig. Som tur var "kostade" skorna bara 10€/styck att få tillbaka.
Belgien
Två veckors kurs i Antwerpen. Första gången jag gjorde en längre resa ensam. Kursarrangörerna hade bokat in mig på en Sjömanshostell i Red Light District. Fick allergisk reaktion av myggbett. Låg sjuk flera dagar. Reste hem i feber.
Spanien
Jobbresa till Granada ifjol. Bagaget anlände dagen innan jag åkte hem. Spenderade största delen av dagarna i feberyra i hotellrummet. Jag glömde koden till mitt bankkort. och hade knappt tagit ut några pengar innan resan.
Vad jag lärt mig:
Hem kommer man alltid på ett eller annat sätt. Jag överlever det mesta. Det är nästan mera regel än undantag att jag får feber, extrem huvudvärk eller spysjuka under stress eller missöden vid resor. Det är alltid värt att resa, oberoende vad som händer. Jag måste packa mitt handbagage förnuftigare. Packa med medicinskåpet.
Skall till Bergen, Stockholm, Riga, München, Köpenhamn ännu den här hösten. Månne jag inte ska få min resefeber lite stillad (eller förvärrad).
Bara sova, bara sitta stilla. Och ändå har jag otaliga gånger kollat ut genom fönstret. Mätt vind och molnens höjd och tjocklek med ögonen, loggat in på pilotkalendern, besökt olika vädersidor. Det är egentligen inte ens någon idé att åka dit. Egentligen inte, i princip inte. Övertalar jag mig.
Så jag har, för att vilseleda mig själv, börjat planera mitt dryga dygn i Riga. Vad jag vill se. Vad jag vill uppleva. Vad jag inte vill missa. Vilken buss jag skall stiga på för att komma till friluftsmuseet 30 kilimeter utanför stan. Sånt. Det här har naturligtvis lett till att jag tänkt på reseminnen. Var jag redan varit. Vad jag redan sett. Vad jag har upplevt. Av olika anledningar är det här mina fyra tydligaste reseminnen:
England
Besökte några vänner i Guildford (ca 50 kilometer från London). Åkte tåg till London en lördag, gjorde det mesta som turister gör i London, avslutade kvällen på indisk restaurang och bio. Sprang som jag aldrig sprungit förut till sista tåget. Allmänt kaos att försöka hinna med någon som visste precis vart de skulle i tjock folkmassa. Vännerna hann precis hoppa upp på tåget, konduktören steg på, men konduktören gick inte med på att jag och mitt resesällskap hoppade på och vännerna vägrades hoppa av. Där stod vi sedan på Londons tågstation mitt i natten och såg våra vänner åka iväg. Inga bussar längre. Svindyra taxinpriser vi inte hade råd med. Efter många om och men lyckades vi få lov att åka med ett godståg som skulle delvis åt samma håll. Följande dag huvudvärk och spysjuka under besök till Windsor Castle.
Bulgarien
Bodde i Primorsko, en liten stad som mest besöktes av bulgarer och tyskar. Några i resesällskapet beslöt oss för att ta lokala bussen till en större stad. Vi hade inte hunnit vara länge där innan vi blev rånade eller vad man skall kalla det. En av de mest skrämmande upplevelser jag varit med om. Blev omringade av ett gäng mer eller mindre slitna män mitt på dagen, i kaos och panik lyckades de ta mina sandaler. Som tur var jag inte ensam. Som tur var mitt resesällskap, starkare, mer bestämda, längre och biffigare än mig. Som tur var "kostade" skorna bara 10€/styck att få tillbaka.
Belgien
Två veckors kurs i Antwerpen. Första gången jag gjorde en längre resa ensam. Kursarrangörerna hade bokat in mig på en Sjömanshostell i Red Light District. Fick allergisk reaktion av myggbett. Låg sjuk flera dagar. Reste hem i feber.
Spanien
Jobbresa till Granada ifjol. Bagaget anlände dagen innan jag åkte hem. Spenderade största delen av dagarna i feberyra i hotellrummet. Jag glömde koden till mitt bankkort. och hade knappt tagit ut några pengar innan resan.
Vad jag lärt mig:
Hem kommer man alltid på ett eller annat sätt. Jag överlever det mesta. Det är nästan mera regel än undantag att jag får feber, extrem huvudvärk eller spysjuka under stress eller missöden vid resor. Det är alltid värt att resa, oberoende vad som händer. Jag måste packa mitt handbagage förnuftigare. Packa med medicinskåpet.
Skall till Bergen, Stockholm, Riga, München, Köpenhamn ännu den här hösten. Månne jag inte ska få min resefeber lite stillad (eller förvärrad).
29 augusti 2008
favorit i repris
En vänlig person passade nyss på att påminna mig om att Säkert! spelar på Popaganda om 67 minuter. Tack för det. Salt i såren. Lök på laxen. Sten på bördan. Rubb it in liksom.
Såg dem i december på Cirkus i Stockholm. Idag känns en gång som ingen gång. Buhu.
Såg dem i december på Cirkus i Stockholm. Idag känns en gång som ingen gång. Buhu.
Under de röda fanorna
Idag ska jag inte stanna sent på jobbet.
Idag ska jag inte oroa mig över artikeln.
Idag skall jag inte göra något fysiskt ansträngande.
Idag ska jag gå på sista minuten kultur.
Idag ska jag inte oroa mig över artikeln.
Idag skall jag inte göra något fysiskt ansträngande.
Idag ska jag gå på sista minuten kultur.
28 augusti 2008
störande
Egentligen är det inte alls konstigt.
Piloten till tjänst redan från nio på morgonen. Jag hade tänkt ta en välbehövlig ledig halvdag. Rensa bort jobbstress med några hopp.
Det ösregnar och jag sitter med datorn framför mig.
Piloten till tjänst redan från nio på morgonen. Jag hade tänkt ta en välbehövlig ledig halvdag. Rensa bort jobbstress med några hopp.
Det ösregnar och jag sitter med datorn framför mig.
27 augusti 2008
påväg
"Du e nu alltid såndärn", säger hon och fnyser i telefonluren.
"Vadå?", undrar jag. "Hur menar du?"
"Äh, du vet. Det är inget att prata om. Det ändras nog aldrig", fortsätter hon.
Något svar på hurdan jag är får jag aldrig. Men med tanke på att jag pratar med min mamma och att jag nyligen berättat för henne att jag beställt en ensam resa till Riga har jag mina aningar.
"Jag är försiktig. Jag är alltid försiktig. Jag kom hem levande från Granada också."
"Knappt levande."
"Inte är Riga knappast värre än Köpenhamn eller Granada.", säger jag. "Och till Köpenhamn åker jag ju också ensam."
"Precis."
"Nåmen, hellre stanna en extra natt i Riga och faktiskt se staden, än att bara mellanlanda där påväg till München", försöker jag.
Det hjälper inte. Jag är såndärn. Jag får för mig att resa ensam. Jag reser ensam. Dessutom betalar jag antagligen fortfarande för att jag beslöt mig för att hoppa fallskärm. För att jag hoppade fallskärm. Och fortsatte att åka fallskärm. Varför utmana ödet flera gånger när man redan gjort det en gång och överlevt? Att fallskärmshoppandet förmodligen är säkrare än att cykla i Åbo är irrelevant i detta sammanhang.
"Vadå?", undrar jag. "Hur menar du?"
"Äh, du vet. Det är inget att prata om. Det ändras nog aldrig", fortsätter hon.
Något svar på hurdan jag är får jag aldrig. Men med tanke på att jag pratar med min mamma och att jag nyligen berättat för henne att jag beställt en ensam resa till Riga har jag mina aningar.
"Jag är försiktig. Jag är alltid försiktig. Jag kom hem levande från Granada också."
"Knappt levande."
"Inte är Riga knappast värre än Köpenhamn eller Granada.", säger jag. "Och till Köpenhamn åker jag ju också ensam."
"Precis."
"Nåmen, hellre stanna en extra natt i Riga och faktiskt se staden, än att bara mellanlanda där påväg till München", försöker jag.
Det hjälper inte. Jag är såndärn. Jag får för mig att resa ensam. Jag reser ensam. Dessutom betalar jag antagligen fortfarande för att jag beslöt mig för att hoppa fallskärm. För att jag hoppade fallskärm. Och fortsatte att åka fallskärm. Varför utmana ödet flera gånger när man redan gjort det en gång och överlevt? Att fallskärmshoppandet förmodligen är säkrare än att cykla i Åbo är irrelevant i detta sammanhang.
26 augusti 2008
hela 8 minuters racerfarts cykelväg hem
Tittar ut genom fönstret på en grusbetäckt innergård. Det börjar bli mörkt ute. Känns som höst. Jag sitter fortfarande på jobbet, min mage kurrar. Orkar inte stiga upp, släcka belysningen, låsa dörren till arbetsrummet och gå mot cykeln. Det är lättare att sitta och stötvis skriva några rader på min artikel, åja och våja sig över min vänstra armbåge som gör ont när jag vilar armarna framför tangentbordet.
Imorgon skall jag på riktigt försöka gå hem när de andra går. Det är inte roligt att cykla hem hungrig i mörkret. Jag behöver en cykellampa. Och någon som väntar på mig hemma.
Imorgon skall jag på riktigt försöka gå hem när de andra går. Det är inte roligt att cykla hem hungrig i mörkret. Jag behöver en cykellampa. Och någon som väntar på mig hemma.
25 augusti 2008
fullt ös
Under helgen konstaterade jag att jag underskattat sömn i min egen säng. Trött kropp blir inte piggare av att hållas i rörelse. Hoppade på onsdag. Jag spelade fotboll på torsdag. Cyklade till bussen mot Dalsbruk på fredag. Befann mig i Dalsbruk, hölls vaken i Dalsbruk, kom hem från Dalsbruk tills söndagkväll, sov en liten stund och spenderade den här dagen vid flygfältet. Marktränade, slog min ena armbåge blå och förlorade ytskiktet på densamme.
Och nu känns det som om jag inte orkar skriva. Vill inte skriva. Orkar inte skriva att jag haft ett av de jobbigare veckosluten, men även ett som var rätt roligt. Och maten var god, och hotellet snyggt och ordpåradochordiföljd. Jag skrev ett helt veckoslut. Jag skrev mig sönder och samman.
Nu vill jag bara lägga mig ner. Titta på en film och somna med handen i en chipspåse. Jag ska lägga mig ner.
Och nu känns det som om jag inte orkar skriva. Vill inte skriva. Orkar inte skriva att jag haft ett av de jobbigare veckosluten, men även ett som var rätt roligt. Och maten var god, och hotellet snyggt och ordpåradochordiföljd. Jag skrev ett helt veckoslut. Jag skrev mig sönder och samman.
Nu vill jag bara lägga mig ner. Titta på en film och somna med handen i en chipspåse. Jag ska lägga mig ner.
21 augusti 2008
uppvärmning
10.10.2008 i Åbo. The Tour Before The Fall. Jag började uppvärmingen igår.
Hellacopters - Toys and Flavors
Hellacopters - Toys and Flavors
side effects
Kroppen är så trött, så trött, medan hjärnan fortfarande går på högvarv av adrenalinrus. Jag tror inte att det är så bra att hoppa sent mitt i veckan.
20 augusti 2008
jag såg ut över hela Åbo
Jag har varit förväntansfull, nervös, uppspelt, skamsen, besviken, förbannad och förlåtande. Gissar att rädslan också kommer snart, så jag motarbetade den lite genom att köpa fler hoppbiljetter.
Det här vädret är inte klokt. Först är det blåsigt, molnigt, regnigt, sedan finns klarblåhimmel och endast klarblå himmel. Fick bråttom att packa väskan med hopphandskarna och hoppdagboken, byta kläder och iväg mot flygplatsen.
Blev mitt andra hopp idag. Men det första hoppet jag inte fick godkänt. Uthoppet var inte enligt någon av konstens regel. Skämdes ögonen ur mig när jag senare såg det på band. Kunde ha varit farligt även om jag vet precis vad jag skall göra om jag fastnar med en fot i snören. Blir att öva uthopp och ge ett uthoppsprov till hoppmästaren innan jag får hoppa igen. Samtidigt som jag blev besviken på mig själv, så är det väl bara att konstatera att de hade rätt: det är väldigt få (om ens någon) som får hopp efter hopp godkännt. Jag var inte den första. Det är inte slut här.
Förmodligen kommer rädslan inför nästa hopp snart. Men före det skall jag sova en djup nattsömn. Kommer att ha träningvärk imorgon.
Det här vädret är inte klokt. Först är det blåsigt, molnigt, regnigt, sedan finns klarblåhimmel och endast klarblå himmel. Fick bråttom att packa väskan med hopphandskarna och hoppdagboken, byta kläder och iväg mot flygplatsen.
Blev mitt andra hopp idag. Men det första hoppet jag inte fick godkänt. Uthoppet var inte enligt någon av konstens regel. Skämdes ögonen ur mig när jag senare såg det på band. Kunde ha varit farligt även om jag vet precis vad jag skall göra om jag fastnar med en fot i snören. Blir att öva uthopp och ge ett uthoppsprov till hoppmästaren innan jag får hoppa igen. Samtidigt som jag blev besviken på mig själv, så är det väl bara att konstatera att de hade rätt: det är väldigt få (om ens någon) som får hopp efter hopp godkännt. Jag var inte den första. Det är inte slut här.
Förmodligen kommer rädslan inför nästa hopp snart. Men före det skall jag sova en djup nattsömn. Kommer att ha träningvärk imorgon.
18 augusti 2008
tänk om inte internet fanns
Så hemskt det skulle vara om inte internet fanns. Då skulle jag ha promenerat nervös till sjukhuset. Tackvare internet var jag förberedd på att det inte skulle göra ont, knappt kännas alls.
Framme klädde jag på mig roliga byxor med hål på konstigt ställe, en skjorta med massa knappar och strumpor utan hälar och långa skaft, sedan lade jag mig i fosterställning på en brits. Log och svarade glatt på frågor tills internet hade fel och jag gnydde, svettades, fällde både en och två tårar medan en kvinna tryckte på min mage för att mina egna händer domnat av eget tryckande på magen och en annan kvinna tröstade mig med att klappa mig på ryggen, medan en tredje styrde kameran. Internet visste inte att jag hade fnurror på tarmen. Men annars har jag glädjen att berätta att den var riktigt snygg, som den ska se ut helt enkelt.
Jag kände mig som en lågstadieelev när jag log över berömmet jag fick över vältömndhet. Efteråt satt jag i rummet bredvid, blev serverad två smörgåsar och drack fyra glas röd blandsaft. Påminde mig om skolutflykter. Jag tror inte att jag hade ätit påläggskorv sen dess. Den var överraskande god nu. Väl hemma sov jag nästan en hel nattsömn mitt på dagen.
Förhoppningsvis kan samtalen med och mellan föräldrarna återgå till det mera normala. Att de som föräldrar till en 28-åring ringer till varandra under arbetsdagen för att konferensa om det senaste inom dotterns tarmfunktioner känns lite konstigt. Det borde väl ha slutat för många år sen, faktiskt riktigt herransmånga år sen?
Inlägg i serien "kanske lite för privat, men det får gå den här gången för varför är det okej berätta att man gått igenom en rotfyllning men inte att man gått igenom endoskopi?"
Framme klädde jag på mig roliga byxor med hål på konstigt ställe, en skjorta med massa knappar och strumpor utan hälar och långa skaft, sedan lade jag mig i fosterställning på en brits. Log och svarade glatt på frågor tills internet hade fel och jag gnydde, svettades, fällde både en och två tårar medan en kvinna tryckte på min mage för att mina egna händer domnat av eget tryckande på magen och en annan kvinna tröstade mig med att klappa mig på ryggen, medan en tredje styrde kameran. Internet visste inte att jag hade fnurror på tarmen. Men annars har jag glädjen att berätta att den var riktigt snygg, som den ska se ut helt enkelt.
Jag kände mig som en lågstadieelev när jag log över berömmet jag fick över vältömndhet. Efteråt satt jag i rummet bredvid, blev serverad två smörgåsar och drack fyra glas röd blandsaft. Påminde mig om skolutflykter. Jag tror inte att jag hade ätit påläggskorv sen dess. Den var överraskande god nu. Väl hemma sov jag nästan en hel nattsömn mitt på dagen.
Förhoppningsvis kan samtalen med och mellan föräldrarna återgå till det mera normala. Att de som föräldrar till en 28-åring ringer till varandra under arbetsdagen för att konferensa om det senaste inom dotterns tarmfunktioner känns lite konstigt. Det borde väl ha slutat för många år sen, faktiskt riktigt herransmånga år sen?
Inlägg i serien "kanske lite för privat, men det får gå den här gången för varför är det okej berätta att man gått igenom en rotfyllning men inte att man gått igenom endoskopi?"
17 augusti 2008
enligt instruktioner
Klockan 13 fick jag välja mellan att äta soppa eller några smörgåsar. Jag åt två smörgåsar med tonfisk, efter det har jag inte ätit något. Det har nu gått fem timmar och jag är både sugen och hungrig. Om jag ens kunde äta ett kex eller liknande. Får endast dricka klara drycker. Preparerar mig inför morgondagens undersökning. It sucks. Ingen fast föda fram till imorgon klockan halv tre på eftermiddagen. Över ett dygn alltså. Efter klockan åtta imorgonbitti får jag inte ens dricka. Det är sex och en halv timme utan vätska.
Innan jag läste intruktionerna tyckte jag att det var konstigt att man skulle vara sjukledig hela dagen för en högst en timmes lång undersökning. Efter fem timmar utan mat känns det inte så underligt. Jag försöker göra så lite som möjligt för att spara energi och mitt humör.
Innan jag läste intruktionerna tyckte jag att det var konstigt att man skulle vara sjukledig hela dagen för en högst en timmes lång undersökning. Efter fem timmar utan mat känns det inte så underligt. Jag försöker göra så lite som möjligt för att spara energi och mitt humör.
16 augusti 2008
veckoslutsprogram
Sitter i en svart lädersoffa. Bredvid mig till höger finns en motorcykelhjälm. Det doftar pizza. Vi är nio personer här. På teve kommer det damernas spjut. Jag har reserverat en pink fallskärm och jag är den enda som skrivit namnet på hopplistan. Ute regnar det. Man vet aldrig när det slutar regna, då är det bra att finnas här och inte hemma.
15 augusti 2008
saker jag inte förstår
Goda nyheter är att jag inte har salmonella, endast kalk- och d-vitaminbrist. Dåliga nyheter är att jag idag därför fick kallelse till den förbannade undersökningen. Från söndag klockan 13 till måndag klockan 14 får jag endast dricka vatten och klara energidrycker. Efter undersökningen får jag äta och dricka som vanligt. Det förstår jag. Det är helt logiskt. Men varför vill de innan undersökningen veta till vilken församling jag hör, mitt civilstånd och mitt yrke? Vad har det för inverkan på min tjocktarm? Jag undrar.
14 augusti 2008
blogginlägg i serien "Vad jag åt i natt"
Situation: Hemkommen från trevlig utekväll. Lång kö vid grillkiosk, vrålhunger.
Vad: 3 stycken (tyvärr aufblatzt även om jag inte kokade. Jag glömde helt enkelt att de låg i kastrullen för tillagning. Jag skäms.) med Münchner Weißwurste, söt Händlmaier's senap och Franziskaner Weissbier.
Varifrån: direkt från München, Bayern, Tyskland. Tusentack U!
Instruktioner: finns här mycket utförligt
Smakbedömning: 4 av 5 (full femma om jag även haft tillgång till Bretzn och avnjutit målet i München). Senapen var helt gudomlig!
Kuriosa: Morgonmål. Får inte ätas efter klockan 12 på dagen. Jag räknade med att ett på natten är tidig morgon.
Vad: 3 stycken (tyvärr aufblatzt även om jag inte kokade. Jag glömde helt enkelt att de låg i kastrullen för tillagning. Jag skäms.) med Münchner Weißwurste, söt Händlmaier's senap och Franziskaner Weissbier.
Varifrån: direkt från München, Bayern, Tyskland. Tusentack U!
Instruktioner: finns här mycket utförligt
Smakbedömning: 4 av 5 (full femma om jag även haft tillgång till Bretzn och avnjutit målet i München). Senapen var helt gudomlig!
Kuriosa: Morgonmål. Får inte ätas efter klockan 12 på dagen. Jag räknade med att ett på natten är tidig morgon.
12 augusti 2008
Det behövs så lite ibland.
Ett snabbtundanstökat möte, åtföljt av ett par päroncider på terass kvällen innan. En uppiggande diskussion mitt i natten. En lunch med det traditionella lunchsällskapet istället för att sitta vid datorn med smörgåsen och en ångestframkallande tom skärm framför sig. En utsökt pastalunch, en och en halv toblerone, en kaffe och några cachewnötter.
Jag kom precis hem från jobbet. Klockan är 19:51 och jag både inledde, utförde och avslutade arbetet med den åtta sidor långa engelska sammanfattningen av min forskning idag.
Forskandet kan väl liknas vid en konstform. Ångesten, skapandet, proppen, flödet. Det gäller bara att minnas det när det känns som mest oframkomligt och man tror att det aldrig kommer att vända.
Jag kom precis hem från jobbet. Klockan är 19:51 och jag både inledde, utförde och avslutade arbetet med den åtta sidor långa engelska sammanfattningen av min forskning idag.
Forskandet kan väl liknas vid en konstform. Ångesten, skapandet, proppen, flödet. Det gäller bara att minnas det när det känns som mest oframkomligt och man tror att det aldrig kommer att vända.
11 augusti 2008
10 augusti 2008
egentligen obeskrivbart
De säger att man förlorar de flesta av sina tidigare vänner, att man slutar med tidigare intressen, att man vid fint väder inte ligger på stranden, att man vid dåligt väder ligger väntande i klubbsofforna utifallatt och att alla pengar går till det nya intresset. Idag förstår jag. Igår spenderade jag nästan 14 timmar av dygnet vid klubben.
Klockan 14:23 lättade molnen en aning. Plötsligt tömndes soffona och ett stort gäng stod utomhus och tittade med enorma leenden och nickningar mot varandra och skyn. Klockan 21:05 landade jag och kom gående med fallskärmen över axeln. Jag hade gjort mitt första fallskärmshopp. Det var underbart. Det var rofyllt. Lugnande. Hjärnrensande. Och allt för snabbt överstökat. Ville stanna uppe mycket längre. Ville inte komma ner. Allt gick som det skulle. Det enda jag borde bättra på är att våga sitta med ena klinten utanför planet innan jag hoppar.
Innan gårdagens hopp hade jag hårdträning inför hoppet. Finns knappt någon muskel som inte är sjuk, medan jag under hoppet inte kände någonting alls. Kroppslös utan minsta grubbel. Totalt fokuserad. Idag: hellre på marken och önska man var i luften, än att vara i luften och önska att man var på marken. Jag är lite styv.
Det känns inte ens omöjligt att jag blir den första svenskspråkiga instruktören i Åbo. Så hoppfullt känns det. Jag har hittat något som går förbi alla dyra utekvällar, alla kläd- och skoköp. Ja, till och med förbi alla bokköp.
Klockan 14:23 lättade molnen en aning. Plötsligt tömndes soffona och ett stort gäng stod utomhus och tittade med enorma leenden och nickningar mot varandra och skyn. Klockan 21:05 landade jag och kom gående med fallskärmen över axeln. Jag hade gjort mitt första fallskärmshopp. Det var underbart. Det var rofyllt. Lugnande. Hjärnrensande. Och allt för snabbt överstökat. Ville stanna uppe mycket längre. Ville inte komma ner. Allt gick som det skulle. Det enda jag borde bättra på är att våga sitta med ena klinten utanför planet innan jag hoppar.
Innan gårdagens hopp hade jag hårdträning inför hoppet. Finns knappt någon muskel som inte är sjuk, medan jag under hoppet inte kände någonting alls. Kroppslös utan minsta grubbel. Totalt fokuserad. Idag: hellre på marken och önska man var i luften, än att vara i luften och önska att man var på marken. Jag är lite styv.
Det känns inte ens omöjligt att jag blir den första svenskspråkiga instruktören i Åbo. Så hoppfullt känns det. Jag har hittat något som går förbi alla dyra utekvällar, alla kläd- och skoköp. Ja, till och med förbi alla bokköp.
8 augusti 2008
ännu finns det hopp
Imorgon gäller det. Jag har aldrig kännt mig så här förberedd, så här säker, så här lugn men laddad. Allt är rutin. Rabbla upp i sömnen. Det sitter. Aldrig tidigare har jag kollat väderprognosen så här ofta. Gissar att det blir en hel del kaffe drucket, prat pratat och fallskärmsfilmer sedda i klubbens soffor innan det gäller. Klockan nio på morgonen blir det teoretiskt och praktiskt prov. Sedan en lång, lång, lång väntan.
7 augusti 2008
Min nya mantra
Igår kväll kändes allt så avlägset. Idag blev allt mycket mera verkligt.
Hängde från taket i en sele. "Ovelle". Tittar snettbakåt mot vänster, mot piloten, bröstkorgen ut, grepp med händerna i luften samtidigt som benen dinglar. "Mene" och jag spänner ut mig i deltaställning. "Satayks, satakaks, satakolme, sataneljä, sataviis", räknar jag och kollar att fallskärmen väcklar ut sig som den ska. Är beredd på att punokset tvinnar och sliden inte åker ner. Korkeus. Svänger benen åt sidorna, får upp tvinnet, pumpar ner sliden. Korkeus. Ilmatila. Sijainti. Pamppula ja kahva. Jarru koe. Flyga, svänga, flyga, flyga, puolijarru, svänga. Följer instuderad kuvio. Korkeus. Ilmatila. Sijainti, Pamppula ja kahva. 300 meter. Myötätuuliosa. 200 meter. Perusosa. 100 meter. Finaali. Valmistaudu maahantuloon. Kevennä jarru. Jalat yhteen. Täysjarru. Kierähdys.
Undrar hur många gånger jag hinner tänka igenom hela processen innan jag somnar. Dags att hänga från taket imorgon igen. På lördag är det the real deal. Det första av förhoppningsvis otaliga.
Hängde från taket i en sele. "Ovelle". Tittar snettbakåt mot vänster, mot piloten, bröstkorgen ut, grepp med händerna i luften samtidigt som benen dinglar. "Mene" och jag spänner ut mig i deltaställning. "Satayks, satakaks, satakolme, sataneljä, sataviis", räknar jag och kollar att fallskärmen väcklar ut sig som den ska. Är beredd på att punokset tvinnar och sliden inte åker ner. Korkeus. Svänger benen åt sidorna, får upp tvinnet, pumpar ner sliden. Korkeus. Ilmatila. Sijainti. Pamppula ja kahva. Jarru koe. Flyga, svänga, flyga, flyga, puolijarru, svänga. Följer instuderad kuvio. Korkeus. Ilmatila. Sijainti, Pamppula ja kahva. 300 meter. Myötätuuliosa. 200 meter. Perusosa. 100 meter. Finaali. Valmistaudu maahantuloon. Kevennä jarru. Jalat yhteen. Täysjarru. Kierähdys.
Undrar hur många gånger jag hinner tänka igenom hela processen innan jag somnar. Dags att hänga från taket imorgon igen. På lördag är det the real deal. Det första av förhoppningsvis otaliga.
6 augusti 2008
Andas in. Andas ut.
Det är väntan som är värst. Vaknade klarvaken och pigg halv sex, rädd för att försova mig. Om en timme och 45 minuter börjar kursen. Jag sitter redan ändamålsenligt klädd. Väntar. Jag vågar inte ens räkna hur många gånger jag besökt toaletten. Nu anländer kurssällskapet. Gissar att vi kommer att fnittra hysteriskt tills det är dags. Håhå.
5 augusti 2008
släktfel
Jag tycker inte om att bo ensam. Det är trist. Det är ensamt.
I morgon får jag besök. Han stannar i fem dagar. Mot slutet av veckan är jag säkert glad att han åker. Mina 30 kvadratmeter (inklusive balkong) är knappast gjorda för två personer. Han ringde nyss och berättade att han har packat en hel väska enbart för sina skor. Vi är släkt. Och det märks.
Vi kommer att ha jätteroligt. Jag får vara med och välja nya sandaler till honom.
När han åkte utomlands för ett halvår köpte jag en t-skjorta till honom där det stod "Please handle with care". Jag kände att det var min storesysterlige plikt.
I morgon får jag besök. Han stannar i fem dagar. Mot slutet av veckan är jag säkert glad att han åker. Mina 30 kvadratmeter (inklusive balkong) är knappast gjorda för två personer. Han ringde nyss och berättade att han har packat en hel väska enbart för sina skor. Vi är släkt. Och det märks.
Vi kommer att ha jätteroligt. Jag får vara med och välja nya sandaler till honom.
När han åkte utomlands för ett halvår köpte jag en t-skjorta till honom där det stod "Please handle with care". Jag kände att det var min storesysterlige plikt.
4 augusti 2008
3 augusti 2008
släktkalas
Vissa saker är omöjliga att förklara. Som att jag har ett jobb. Som att jag inte svälter. Som att jag är stor. Och mormor sa idag: "Du borde kanske söka jobb i någon butik, så att du får lön och blir rund om kinderna igen. Du blev så mager så fort. Vet du att du alltid kommer att vara mitt lilla gryn?". Jag skrattade, nickade och sa att jag nog trivs med det jag jobbar med. Jag var förvånad över att hon inte nöp mig i kinderna. Kanske hon trodde att jag skulle gå sönder. Runt halsen hade jag mormorsmors halsband. Imorgon skall jag fira farmor.
1 augusti 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)