åhå!!!

När jag skrev i min förra rubrik att jag kanske skulle städa och skriva lite, tänkte jag att det egentligen innebar: se tre avsnitt av Big Brother som jag missat, äta morgonmål, se något annat också på teve, kanske koka lite nudlar till middag, (städa kan jag göra imorgon och skriva en annan dag). Det började också så. Sedan hittade jag 750words.com, registrerade mig som användare och nu har jag i misstag skrivit 426 ord (och samtidigt en första version och utkast på en fiktiv, prosatext som handlar om ett uppbrott mellan två personer):

434 steg

I början fanns: du och jag, vi behövde inga andra.

Det var innan vi kom hit.

Det var jag som började gå och du följde efter.

Men hissen, sa du.

Och jag gick fortare.

Vi gick förbi den vitrappade väggen, förbi fönstret mot bakgården, förbi nästa vitrappade vägg, den där någon ristat in ett litet hjärta. Det var inte jag, tyvärr. Förbi Manninen, Skog och Johansson. Förbi dörrskylten som välkomnar, dörrmattan som ingen ännu stulit, förbi trapphuslampan som blinkar ibland.

Jag räknade till 62 steg till första våningen. Multiplicerade det med sju. När vi kommit till andra våningen saktade jag ner stegen så att du gick precis efter mig. Jag tog steg 125 och sa: Det ska bli mysigt med våfflor, jordgubbssylt och vispgrädde. Du sa ingenting. Så jag frågade: Har jag månne vispgrädde? Vad vet jag, svarade du.

Det som fanns just då: du och jag, vi behövde inga andra.

På fjärde våningen gick jag så långsamt att du gick på min häl. Förlåt, sa du. Men jag tror att du sa det mest i misstag. Annat du kunde ha sagt: Älskling. Gullet. Grynet. Gulleplutt. Älskar dig. Vill du gifta dig med mig? Jag vill ha barn med dig. Ska vi flytta ihop? Jag vill ta ut dig på restaurang. Vill du träffa mina föräldrar? Jag sa: Det är okej.

Jag ville att du skulle lägga dina armar runt mig när vi gick upp för trapporna till mig men det skulle naturligtvis ha varit väldigt opraktiskt.

När vi gick från fjärde våningen till sjunde tänkte jag ingenting. Eller egentligen tänkte jag: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag gick så långsamt så att jag kunde tänka alla tre orden för varje steg jag tog. Du tog.

På sjunde våningen, när vi stod utanför min dörr, tog jag fram mina nycklar. Det gick fortare den här gången än första gången, en månad innan, då jag blev distraherad av dina läppar och händer. Nu stod du tyst bredvid mig med dina händer i fickorna. Det är här vi är nu. Jag väntar med att öppna dörren. Väntar på att du ska krama om mig, knuffa in mig, säga: Jag kan göra våffelsmeten. Du säger: Jag tror inte jag kan komma in. Jag säger: Jag vet. Du säger: Det är inte du, det är jag. Jag vet, säger jag och svänger mig fortfarande inte om mot dig.

Nu finns: jag och du, samt alla andra, igen.