alltid en första gång

Otaliga gånger har jag hört:
- Har du varit till frissan?
- Nä, jag har tvättat det.

Idag fick jag höra:
- Har du varit till frissan?
- Nä, det är extremt smutsigt.

Varpå en lång diskussion uppstod då vi pratade om hur mitt hår (tydligen, öh) blir fint, glansigt och Hollywoodaktigt när det egentligen ligger fastklistrad mot min skalp. (Öh? igen)

filmer jag sett under hösten

Filmer jag tycker att man ska se på bio:
Twilight. Breaking Dawn, part two
The Hobbit

Filmer man nödvändigtvis inte ska se på bio, även om jag gjorde det:
Le Chef
Albert Nobbs
Argo
Untouchables

Filmer jag såg på flyg när jag åkte långt:
Another Earth
We bought a Zoo
Ice Age: Continental Drift
Extremely Loud and Incredible Close

Film jag sett på tv:
The Clown

Film jag tycker att alla ska se (oberoende var man ser den):
Call Girls

och medan jag sov har någon av katterna rivit tapeter

Innan jag flyttade funderade jag om jag skulle prova att leva utan internet i hemmet. Sedan bestämde jag mig för att inte göra det och sedan blev jag utan internet. Jag vill ha internet. Om allt går bra har jag internet i början av januari igen.

När man är utan internet läser man inte bloggar. När man inte har internet fantiserar man att man ska läsa, städa, se filmer. Inget av detta har jag gjort. Jag har haft besök. Jag har haft program. Jag har sovit. Jag har sovit på natten, vaknat, sovit två till tre timmar på eftermiddagen, varit vaken på kvällen och sedan har jag somnat igen. Om jag inte gjort annat. Jag hoppas att jag snart sovit igen alla osovda timmar. Det börjar kännas att det är dags.

bara att ta nästa steg

De senaste två veckorna har jag blivit medveten om att jag en längre tid inte kommit ihåg mina drömmar, vilket jag oftast gör. Det blev jag medveten om eftersom jag drömde en hel massa, mindes en hel massa. Drömmarna har varit mest mardrömmar av olika slag. Sådana att jag vaknat av på natten. Sedan drömde jag en del bra saker också, som att jag konret gick i medvind, och följande morgon vaknade jag och köpte lägenhet.

Och i natt. Då drömde jag att jag gifte mig. Att jag gifte mig med någon med hund. Att det inte var ett problem. Vem jag gifte mig vet jag inte, men tydligen var hund och katter inget problem. Att jag köpt lägenhet och vi beslutade oss för att flytta till Asien i en liten bil var heller inget problem. Lägenheten kunde hyras ut. I drömmen räknade jag till och med ut hyran. Sedan vaknade jag och kände att allt ordnar sig. För det ordnar sig alltid.

och så har jag matat katter och själv ätit stekta nudlar med sötsursås

Idag har jag gjort: ingenting.

Eller: sovit länge. Sett på det mesta som kommit i teven. Halvsuttit på soffan. Fått för mig att jag ska börja packa. Tömt en byrålåda. Kastat tvåtredjedelar av innehållet, resten ligger fortfarande mitt på köksbordet. Kommit fram att jag kan packa en annan dag. Återvänt till soffan.

Det är tungt att göra ingenting. Igår var det lillajulfest med fredagsgäng. Det var bra.

snabba ryck

I söndags tog jag en söndagspromenad. Gick på en lägenhetsvisning.

Idag gick jag samma promenad. Det var inte bara vädret som var annorlunda. Idag gick jag till lägenheten jag köpt någon timme tidigare. Min första egna lägenhet. Galet.

När jag för en vecka sedan kom fram till att det kanske skulle vara smart att köpa lägenhet istället för att hyra en, uppmuntrade mina föräldrar mig. Samtidigt sa de att det antagligen skulle ta tid. Att jag inte skulle bli besviken om jag inte hittar och köper en inom en månad. Nu gick det så fort att jag har svårt att förstå att det är på riktigt. Det har inte ännu sjunkit in att det är dags att börja packa. Men det är bra. Bara bra. Helt fantastiskt faktiskt. Jag har inte trott att det är något som jag kan göra, men helt plötsligt sitter jag vid en bank och pratar banksaker, vid en bostadsmäklare och pratar bostadssaker, helt på egen hand. Mycket bra för självförtroende.

och det var inte sant, för däremellan kommer fasta

Jag ljög. Eller jag var inte riktigt vid mina sinnesfulla bruk.

Hur som helst var det inte i fredags jag på allvar började skriva avhandling igen. Det var i måndags. I fredags låg jag hemma och mådde dåligt. På kvällen, i fredags, klarade jag äntligen av att äta lite ris efter några dagars spysjuka.

Under senaste månaden, vid olika tillfällen har olika personer sagt att jag tar det så lugnt. Att det är bra att jag tar det så lugnt. Det här, till exempel efter att jag ensam satt kvar på ett lunchställe, där jag skulle betala lunch för 50 personer, men varit förberedd på annan slutsumma och saknade 1/8 del av pengarna. Alla andra hade redan satt sig i en buss och jag väntade att någon skulle komma springande med pengar att låna mig. Ingen kom springande. Någon kom gående efter att någon gjort både en och annan sak på vägen. Där satt jag ensam med lunchställets ägare, försökte småprata medan jag försökte hålla koll på bussen som snart skulle åka den 40 kilometer långa resan hem. Tydligen såg jag väldigt avslappnad ut när jag kom raskt promenerande till bussen efter att jag betalat. Jag var mest av allt lättad.

Måste ta det ännu lugnare.
Så blir jag inte sjuk genast jag blir orolig eller stressad.
Riktigt lugnt ska jag ta det.

ifall jag senare tvivlar, eller nått.

Idag har jag på allvar börjat skriva på den där doktorsavhandlingen igen. Största sjoket av undervisningen undan, tenter lästa och arbetsresor gjorda.

Skrev för hand en liten guide till mig själv för ett kapitel, en argumentation och vad jag vill med texten. Efter en stund fick jag en snilleblixt, en form av slutsats. Blev så ivrig att jag ritade en stor glad smiley på pappret. Och inte nog med det sedan skrev jag "BRA TÄNKT!".

Jag hade glömt hur roligt det kan vara.
Jag hade också glömt hur man kan förlora förståndet.

tretton dagar i elva bilder

Addis Ababa var obeskrivligt bra. När jag var där ville jag redan tillbaka dit. När jag kom hem ville jag fortfarande tillbaka dit. När jag kom hem såg jag en nyhet att Lonely Planet hade Addis Ababa på plats 9 av städer i världen som är värda ett besök år 2013. Jag tackar inte nej.

Det här åt jag. Det är injera med olika wat. Gladeligen, självmant och nöjd åt jag det som lunch och middag de flesta dagarna. Någon gång också som morgonmål. Det var obeskrivbart gott. Jag som får ont i magen av de mesta jag äter i Finland, var rädd att det skulle vara värre i Etiopien. Det var bättre. Inte en gång behövde jag ta medicin.

Det fortsatte i flera dagar, tills jag tröttnade, tog en taxi till flygplatsen och hittade min väska. Det stod Rush på den. Det här var fjärde gången det hände mig. Tyvärr hade jag glömt att packa extra kläder och nödvändigheter i mitt handbagage den här gången. Inte så smart.

Vy från hotellrum.

Också vy från hotellrum.

Hotellrum. Eller mitt kontor.

Gruppresentation på kursen. Det här var föreläsningssalen där kursen hölls.

Ibland drack jag lokalt öl.

Drack kaffe. Mycket kaffe. Starkt, gott, lent kaffe.

Kursen packade in sig i en buss och så åkte vi på utfärd.

Här hade vi stigit ut från bussen och nyligen sett guldmedaljer från olympiska spelen.

Här hade vi åkt till ett av universitetens kampus för att hålla kursen där en dag.

det är inte alltid så lätt att komma hem av flera orsaker

I måndags hade jag min sommarjacka, ingen halsduk, mössa eller vantar. Det var iskallt.

I tisdags hade jag min höstjacka och tunn halsduk, ingen mössa eller vantar. Det var kallt.

Idag har jag vinterjacka på mig. Det är varmt och regnar.

tillbaka och sånt som hände medan jag var borta

Medan jag försöker mentalt återvända till Finland och en tillvaro här, tycker jag att ni ska skriva under här. Det är viktigt. Här kan man läsa en tidningsartikel om det.

saker man glömmer så lätt

Ibland behövs inte annat än att en vän kommer till en och dricker te och inspekterar katter. Allt blir bra. Det känns som om jag har all tid i världen. Det känns till och med som om jag nu ska gå på en promenad.

tack, annars är det utmärkt onsdag.

Stod nyss vid printern. Var tvungen att öppna två luckor efter varannat papper. Paper jam. En kollega öppnade dörren till sitt arbetsrum, tittar ut. Stannar i rörelsen. Skrattar. Just då såg det tydligen ut som om jag haft en skylt i pannan där det stod kypsä. Förvånade mig inte det minsta.

Gav upp printandet efter en stund. Inte värt det. Satt mig vid datorn för att söka forskningsfinansiering. Numera elektroniskt. Om man börjar fylla i måste man slutföra alla steg genast. Efter en del klippa, klistra och det stora misstaget att redigera min forskningplan i blanketten, låser sig datorn. Totallåser sig. Som den aldrig låst sig tidigare. Skärmen blir blå och den tynar bort. Om mina ändringar eller något jag skrivit i ansökningen fanns kvar när jag startat datorn?

Rätt gissat.

det värsta

Dagens värsta (förutom att jag inte har någon godis alltså): Idag är en sådan dag då saker jag sagt kommer tillbaka. Jag minns plötsligt något och inser att jag aldrig avslutade meningen. Att jag aldrig kom till poängen. Att det knappast blev klarare, fast det var exakt vad som var tänkt. Sådana dagar är inte så roliga dagar. Det är som att man vill mejla till varenda människa, närvarande i rummet, och säga "hej hördu, du vet den där grejen jag sa, det var det här jag menade, men så råkade jag tänka på något annat och sa något helt annat eller blev tyst för att jag tänkte". Å andra sidan kanske människorna inte ens minns att man sa nått från början. Nä, på allvar, jag behöver godis. (Eller så inte, för egentligen är jag lite väl överenergisk redan, behöver knappast socker)

om jag ens hade karkki i magen

Dagens insikt, eller vad jag borde ha fattat för längesen, eller något som jag borde ha haft förstånd att åtgärda redan idag:

När man på en dag har så mycket undervisning att man kunde dela ut både till fan och hans moster, köp godis!

Nä, jag har inget godis.
Nä, jag tänkte först att det var försent påkommet.
Nä, för en stund glömde jag att jag ska vara lärare på intensivkurs i Etiopien.
Nä, godis fanns inte på min packningslista tidigare.
Nu finns det med.
Men nä, har fortfarande inget godis.
Ja, det känns som om jag skulle vilja dricka en cider just nu.
Nä, jag måste vänta. Ska klämma in några timmars kursdeltagande.
Ja, jag hade (nästan) glömt att vi hade hemläxa.
Nä, fortfarande ingen godis.

24/7

Jag har varken blivit av med hals eller öra. Alla kroppsdelar intakta och på onsdag sista dagen med antibiotika.

Jag är tillbaka. Jag är alltså tillbaka till att en lördag läsa inlämnade kurstexter. Jag är tillbaka till att en måndagkväll söka sångtexter som jag tänkt att vi ska analysera i en kurs. Jag är tillbaka till att äta. Jag är tillbaka till att säga stopp, nu måste jag prioritera några saker och bli befriad från andra. Jag är tillbaka till att en kväll i veckan hänga på pub i eminent sällskap. Jag är tillbaka till att dricka kaffe. Jag är tillbaka, och gick igår en så rask, dryga sex kilometers promenad att jag idag har lite träningsvärk, även om jag har motionsförbud ännu denna vecka. Och jag är tillbaka till Big Brother 24/7, efter att jag höll ut och inte beställde det de första 40 dagarna. Mycket passligt råkade jag beställa det när jag var sjuk, någon dag innan de i programmet började med sin sjukhusvecka. Jag är alltså tillbaka, men ändå inte. Måste vänta några veckor ännu. Måste få hela mitt liv tillbaka.

äta bör man, annars dör man

Eftersom jag vill blogga, eftersom jag inte vill skriva äckliga saker som folk inte ska behöva läsa och eftersom Skrifva hävdar, i en kommentar i förra inlägget, att jag kan behöva halsen:

Kan någon ta bort mitt vänstra öra?
Jag tror att trumhinnan ska spricka när jag sväljer.

det stadiet

1. Trillade snarare än kravlade ur sängen.
2. Spottar ut mitt saliv istället för att svälja.
3. Sväljer endast varannan timme då jag suger på en strepsil/bafusin och då jag äter glass.
4. Missar bokmässa men det berör mig inte överhuvudtaget.
5. Tröskverket har tagit några extra svängar över mig.
6. Bara stegring och klar i huvudet.
7. Öronvärk.
8. Fan, kan någon bara komma och skära bort halsmandlarna. Fan. Äh, ta bort hela halsen.

gå, så går det nog

Thisemptyflow bloggade nyligen om att gå. Om det är något jag saknar är att jag inte har en nämnvärd promenadväg till jobbet. Jag hinner knappt vara utomhus. Samtidigt är det något jag älskar. Men något jag tänkt på är att det på något konstigt sätt känns som om jag tänker mindre. Jag hinner inte tänka så mycket annat än nu går jag hem/nu går jag till jobbet. Och sedan är jag där. Jag har märkt att jag också blivit väldigt dålig på att promenera överhuvudtaget. Jag tänker att jag ska göra det, men så gör jag inte det. Det är synd. Det är många idéer jag fått när jag promenerat. Jag minns vilken bro jag gick över när jag tänkte en speciell sak. Jag minns vilken korsning jag gick i när jag kom på hur jag skulle avgränsa min forskning. Nu sitter jag främst vid ett skrivbord och tänker att det här inte kommer att bli klart om jag inte börjar promenera mera,

Sjukdom är inget hinder. Tvärtom gör det människan till tänkare. (Platon)

Jag har blivit överkörd av ett tröskverk. Eller så har jag blivit sjuk.

Min första tanke: Inte nu! Inte idag! Inte när det skulle vara forskningsnätverksträff och jag har använt två dagar till att göra en presentation för tillfället.

Min andra tanke: Vad konstigt. Jag har inte varit sjuk på hela hösten. Senast jag minns att jag var sjuk var i maj. Då fick jag spysjuka precis när jag blev klar med en poster som jag skulle presentera. Nu hänger den dyster i mitt rum, opresenterad.

Min tredje tanke: Första gången jag verkar ha fått biverkningar av vaccin. Gula febern. Redan dagen efter var min arm sjuk. Nu, efter några dagar, jag kan lyfta upp den också om det gör ont. Och så feber. Och tröskverket. Och så svullna halsmandlar att jag i natt drömde att jag inte kunde andas.

Min fjärde tanke: Måste ligga ner på soffan.