smärtgränsen

Under tre dagar klarar jag av att sitta på en läktare och titta på bordtennis i sjutton timmar. Det är nästan sjukt. Efter sjutton timmar var jag tvungen att gå mitt i tävlingen. Mina ögon klarade inte av det längre. Två familjemedlemmar tävlade och jag satt på läktaren. Jag var den enda som kom hem med vinster. Två lotter, två finfina vinster. Jag ångrar att jag inte längre har kvar min gamla rakett.

Dig Ophelia

Rasputina

oh brother

Min veckoslutskämppis (aka brorsa) har börjat utöka sina vistelser till vardagar. Kom på fredag, åkte nyss.

Han köper choklad och råkar glömma den kvar. Han bjuder på makaroner och korv och jag på sushi.

När vi ska gå någonstans tar det väldigtväldigtväldigt länge tills vi kommer iväg. Jag provar skor och jackor. Han provar t-skjortor och hattar. Hans nyaste t-skjorta är rosa med dödsskalle och hela vägen in till stan diskuterade vi om det skulle vara too much om t-skjortan dessutom hade blåa paljetter. Och jag berättade om min analys av modebloggar och today's outfit.

Rock Me Now

Metric

att skymta målet, eller iaf veta åt vilket håll man ska springa

Det har klirrat extra mycket i min kassa för stipendieforskartillvaron. Så mycket att det känns hoppfullt. Riktigt hoppfullt. Men när jag sedan läser om den här fyndiga idén och min nästa tanke är "jamen sån ska jag ha på min karonkka" blir jag själv också lite orolig över min plötsliga optimism. För att inte tala om att jag nyss diskuterat med min kära mor om att på tumanhand åka till Venezuela när jag ser ljuset i doktorstunneln.

med risk för att verka tjatig

Än en gång inser jag att jag bor i fel stad. Fel stad, om och om och om och om och om igen.

Det är vår i Åbo och jag har saknat redan i flera månaders tid något annat så oerhört mycket.

Momma was an Opium Smoker

Rasputina

att göra en höna av en fjäder

Jag har tydligen lättare för att skicka iväg en djupgående och kritisk kulturvetenskaplig analys av fenomenet "gå på dejt" än att skicka iväg meningen "ska vi ta en kaffe".

Jag är inte särskilt stolt över mig själv just nu (även om analysen nästan kunde publiceras i en vetenskaplig tidskrift).

Summer Time - The Roughest Time

Jenny Wilson

att sånt (eller blogginlägg i serien: saker jag kanske ångrar att jag någonsin publicerat)

Ex tempore är bäst. Även om kvällens sista (halvdesperata) försök efter att jag vid trakten av domkyrkan högt använt uttrycket "guld och gröna skogar" i samband med "mycket potential" (och övertygat mig själv att skogar och guld är hur bra saker som helst en tisdagsnatt) kanske kunde skippats. Eller egentligen inte skippats, men det skulle ha varit betydligt trevligare med guld och gröna skogar än en tisdagsöverförfriskad typ med sårigt jack i pannan som ville bjuda på öl.

När jag väl kom hem slog jag slag i saken. Slag i den där saken som jag borde ha gjort för hur längesen som helst. Sov sedan väldigt oroligt på grund av att jag gjort den där saken som jag borde ha gjort för längesen. Vaknade gång på gång under natten eftersom jag inte var säker på om jag alls borde ha gjort den där saken som trots allt kanske borde ha blivit ogjord för alltid. Vaknade sista gången sextiden. Superpigg. Supernervös. Superallting. Insåg att någon annan också suttit uppe mitt i natten vid datorn. Om inte annat har jag nu skrivit en av de konstigaste texter i just det där sammanhanget. Och nu kan man väl bara vänta? Jag är så dålig på att vänta. Om jag inte får svar inom en dag betyder det att svar utarbetas/om jag inte får svar inom en dag betyder det att svar uteblir helt. Två dagar? En vecka? Två veckor?

Jag vet inte om jag tycker om uttrycket "låt det bära eller brista". Och i all ovisshet är jag dessutom lite sur för att jag inte sparade ett eget exemplar av texten, för att om inte annat kunna ta fram den under ett senare skede och skrattat åt att jag verkligen skrev det där och skickade det till en annan människa.

tisdag

Sol ute, mörker inne. En helt vanlig arbetsdag.

A Quitter

Rasputina

fiskarna i havet

Jag vet fortfarande att jag inte vet. Det är ganska skönt. Det betyder att jag inte behöver fundera på det mer. Om jag någonsin kommer att ha kommit till insikt borde jag ha kommit till insikt vid det här laget. Det jobbiga i hela situationen är att någon annan tydligen vet. Eller tror sig veta. Då är det inte så där bara att fråga om folk kommer ut en sväng. Så mycket vet jag.

och idag ska jag inte göra någonting

Min jacka luktar fortfarande rök. Som när man stått bredvid grillen och grillat 65+ grillkorvar och 64 bananer fyllda med choklad. Jag har nu åkt över Finlands längsta bro (och tillbaka över den) och kanske haft de tyngsta och roligaste arbetsdygnen. Det är krångligt att sova i en sovsäck på golvet när man hela tiden vaknar av att man tvinnat in sig så att man inte kan röra armarna. Och ändå var det första jag sa på morgonen "Jag har glömt hur skönt det är att sova i sovsäck", tittade på klockan som visade 7:43 en lördagsmorgon och kokade sedan drygt tio pannor kaffe, plockade fimpar från en skolgård, skar upp tiotals brödskivor, var arbetsledare för köksstädningspatrullen och inledde mitt prat med "vad är utbildningspolitik?". För att nämna något smått.

Jag ångrar fortfarande att jag inte provade rutchkanan. Men det var kallt, det var vått, det hade nyss slutat snöa och jag hade sommarkläder på mig.

Fight Song

The Appleseed Cast

Cheated Hearts

Yeah Yeah Yeahs

packning

Varför får man inte sova i sovsäck på vissa lägergårdar? Jag packar sängkläder och handduk till arbetsresa ett. Jag packar dyna, sovsäck och liggunderlag för arbetsresa två. Jag packar inte alkoholhaltiga drycker. I programmet för arbetsresa två står det att man skall respektera de som ordnar programmet och att man därför inte skall dricka alkohol. Jag är väl i princip en av dem som ordnar. Jag ska sova på ett golv i ett klassrum och följande morgon föreläsa om utbildningspolitik. Undrar om det skulle vara klokt att packa ner två liggunderlag. Jag önskar att jag ägde en uppblåsbar madrass.

Friend of the Night

Mogwai

lyckorus och träningsvärk

Igår hoppade jag säsongens första hopp. Idag har jag träningsvärk.

Ur teknisk synvinkel var det bästa hoppet hittills. Armarna där de skulle vara. Halsen sträckt på rätt vis. Ryggen böjd. Bra avsats. Borde ännu jobba med att få höftet i rätt vinkel. Gjorde en sidokullerbytta vid landning för att minimera risken att skada mig. Hade en hoppmästare som ropade "Mene" uppe i planet. Han hade jag inte haft tidigare. Han var bra. Det var sista gången jag hade en hjälm med inbyggd radio och en typ som stod nere på marken och sa "Lotta - vasen, vasen, suora". Packandet av fallskärmen tog två timmar och då fick jag hjälp. Det var varmt och jag hade bara t-skjorta under den tunna halaren när jag hoppade. Precis som sommar. Jag har ett blåmärke på insidan av högra armen. Precis som efter tidigare hopp. Och jag förstår fortfarande inte i vilket skede eller varför jag får det.

The Kill

The Dresden Dolls