refuseringsbrev nummer 2

Idag, pang, bom, refuseringsbrev nummer två damp ner i min mejlbox med ett skräll:

It is with regret that we have to inform you that your proposal has not been accepted for presentation.


Vad är det här för en vecka egentligen? Det är bara tisdag. Gårdagens refusering var mer eller mindre förväntad. Den här en överraskning. Min stödtrupp (handledare) arbetar redan på att klura ut om det finns andra möjligheter för att få med mig. Jag menar, att inte få åka på största/bästa/underbaraste/häftigaste/mest givande konferensen som ordnas vartannat år, när alla andra är välkomna och accepterade, det är ganska skit det. Ganska skit.

så startade mitt liv som refuserad

Mitt teatermanus fick svar (eller jag fick svar angående mitt teatermanus):

"Tyvärr saknar vi för närvarande möjlighet att gå vidare med ditt manus. Vi på XXX har gjort vår bedömning utifrån vad som intresserar och angår just oss."


Pang.
Bom.
Det var det.
Bara att skicka och vänta på nästa svar.

hos oss är det alltid fest

Igår sa jag hej till Orvar som låg i klätterställningen. Han myste.

Så tittade jag ner och fick syn på Knut som sprungit efter mig också om han egentligen legat i soffan sovandes. Han vara trött, men med. Alltid med.

Sedan tittade jag tillbaka upp på Orvar och såg förbi honom. Såg på planschen på väggen. Läste, och konstaterade att det hos oss alltid a party. Eller i alla fall alltid när jag är hemma. När jag inte är hemma är det mest a crowd.

Det hade jag inte tänkt på tidigare.

dagen efter B

Bowling, en mycket konstig grej.

1. Jag har träningsvärk.
2. Jag svettades inte alls.
3. Jag var usel.
4. Det var roligt

en mycket bra helg

Från lördag klockan 02.00 till söndag klockan 17.00 hade jag pyjamas på mig.

Klockan 18.00 var en bowlingbana bokad. Jag var usel, men det gör ingenting. Jag skämdes bara lite över min osmidiga teknik och att över hälften av alla gånger åkte klotet i rännan.

åhå!!!

När jag skrev i min förra rubrik att jag kanske skulle städa och skriva lite, tänkte jag att det egentligen innebar: se tre avsnitt av Big Brother som jag missat, äta morgonmål, se något annat också på teve, kanske koka lite nudlar till middag, (städa kan jag göra imorgon och skriva en annan dag). Det började också så. Sedan hittade jag 750words.com, registrerade mig som användare och nu har jag i misstag skrivit 426 ord (och samtidigt en första version och utkast på en fiktiv, prosatext som handlar om ett uppbrott mellan två personer):

434 steg

I början fanns: du och jag, vi behövde inga andra.

Det var innan vi kom hit.

Det var jag som började gå och du följde efter.

Men hissen, sa du.

Och jag gick fortare.

Vi gick förbi den vitrappade väggen, förbi fönstret mot bakgården, förbi nästa vitrappade vägg, den där någon ristat in ett litet hjärta. Det var inte jag, tyvärr. Förbi Manninen, Skog och Johansson. Förbi dörrskylten som välkomnar, dörrmattan som ingen ännu stulit, förbi trapphuslampan som blinkar ibland.

Jag räknade till 62 steg till första våningen. Multiplicerade det med sju. När vi kommit till andra våningen saktade jag ner stegen så att du gick precis efter mig. Jag tog steg 125 och sa: Det ska bli mysigt med våfflor, jordgubbssylt och vispgrädde. Du sa ingenting. Så jag frågade: Har jag månne vispgrädde? Vad vet jag, svarade du.

Det som fanns just då: du och jag, vi behövde inga andra.

På fjärde våningen gick jag så långsamt att du gick på min häl. Förlåt, sa du. Men jag tror att du sa det mest i misstag. Annat du kunde ha sagt: Älskling. Gullet. Grynet. Gulleplutt. Älskar dig. Vill du gifta dig med mig? Jag vill ha barn med dig. Ska vi flytta ihop? Jag vill ta ut dig på restaurang. Vill du träffa mina föräldrar? Jag sa: Det är okej.

Jag ville att du skulle lägga dina armar runt mig när vi gick upp för trapporna till mig men det skulle naturligtvis ha varit väldigt opraktiskt.

När vi gick från fjärde våningen till sjunde tänkte jag ingenting. Eller egentligen tänkte jag: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag gick så långsamt så att jag kunde tänka alla tre orden för varje steg jag tog. Du tog.

På sjunde våningen, när vi stod utanför min dörr, tog jag fram mina nycklar. Det gick fortare den här gången än första gången, en månad innan, då jag blev distraherad av dina läppar och händer. Nu stod du tyst bredvid mig med dina händer i fickorna. Det är här vi är nu. Jag väntar med att öppna dörren. Väntar på att du ska krama om mig, knuffa in mig, säga: Jag kan göra våffelsmeten. Du säger: Jag tror inte jag kan komma in. Jag säger: Jag vet. Du säger: Det är inte du, det är jag. Jag vet, säger jag och svänger mig fortfarande inte om mot dig.

Nu finns: jag och du, samt alla andra, igen.

och idag gör jag ingenting alls (förutom kanske städa och skriva lite)

Igår var jag tredje gången den här veckan till Bremer.

Så bra.

Samtidigt känns det lite som om jag hängt där lite väl tätt. Det är kanske någon reaktion på kommentarer om att jag jobbar för mycket. Å andra sidan ägnades stor del av gårdagskvällen/natten till att prata jobb. Så jag vet inte riktigt. Men bra, var det i alla fall.

Direkt från twitter

För en bra sak: community.

Biologiska stationen

Klick, så blir fotot mindre suddigt.


Här ligger jag. I en säng, på ett internat, mitt ute i ingenstans. Mörkt, inga gatulampor. Å andra sidan inga gator heller.

Denna gången

Bandet Steget ungefär lika bra som bandet Säkert!

Det betyder att de är helt super.

betyg: 10+

Det här med att gå på kurs och öl på kvällen: så bra!

Man känner att man gör något, och man blir så trött så att man måste gå och sova redan strax efter tolv, när man normalt går för att sova runt två (motvilligt men förnuftig)t för att somna tidigast runt tre.

spänningen stiger

Mitt liv: sova, äta, jobba, katter

Några plock: min mage kurrar och jag svarar till den som om det nyss varit en katt som jamat. jag läste ankas rubrik på blogginlägget skatter i flyttlådorna till katter i flyttlådorna. min mamma ringde för att jag inte ringt på länge, du bara jobbar, sa hon. jag tycker att jag inte jobbar tillräckligt. efter en normallång dag går jag hem, är nöjd, se jag jobbar inte, tills jag kommer på mig själv med att de senaste två timmarna surfat efter referenser och material till en föreläsning.

Jämnvikten: skrivkurs i kväll OCH postskrivkursöl.

Men å andra sidan: slutet av veckan igen en jobbresa med övernattning i delat rum = man är aldrig riktigt ledig.

Och tyngst: det tar en jäklig tid att läsa tentamenssvar och tyda handstilar. och jag har jäkligt få timmar att göra det på.

Sleep

Anja Garbarek

lotta pysslar (typ)

Hittade två usla badmintonracketar av plast och såg potential. Spikade upp dem på väggen, hängde gem i dem och vips hade jag plats att hänga nycklar/smycken/liknande, samt en tidigare tom väggsnutt som inte längre var tom.

tgi(sunday)

Alltså, denna vecka. Beskrivs kanske rätt bra av att flera blogginlägg bestått av musikklipp, ett av bilder på Knut och Orvar samt ett blogginlägg som var en form av redogörelse över baksmälletillstånd.

Annat det kunde ha innehållit: mardrömmar, sömnlösa nätter, tågresor upp och ner till Vasa, jobbmöte på jobbmöte, hotellnatt, disputation, doktorsmiddag, inställd öl på grund av trötthet, inställd festbesök på grund av trötthet. Det kan inte bli annat än bättre nu.

I dag hade jag tänkt göra ett överraskningsbesök till pappa. Istället vaknade jag halv två. Då gör man inte precis överraskningsbesök.

inget kattblogg utan femtielva kattbilder

När bloggandet är som bäst.
Typ.

(Och när man inte orkat skriva)

fest, I like it!

Om talesätt Man mår som man förtjänar stämmer, då:

är jag en fantastisk, ljuvlig, underbar person.

De senaste festerna har blivit blötare och senare (eller tidigare, hur man nu tar det) och därmed har jag mirakulöst blivit mindre illamående/huvudvärkig/trött följande dag.

Imorse trillade jag i säng lite efter fem på morgonen. Efter fem timmar vaknade jag och kände mig som en ny människa. Nu, lite senare, börjar jag bli lite trött men det beror kanske delvis på att jag städat/knappt sovit.

I Was Wrong

Ingrid Olava

Her Kommer Vinteren

Kanske inte riktigt ännu. Men en av de finare sånger jag lyssnar på just nu.

Ingrid Olava

Där vi en gång gått

Igår gick jag där jag gått så många gånger. Längs Biskopsgatan, förbi domkyrkan, över ån, längs torget. Såg filmen "Där vi en gång gått" (som får godkänt betyg av mig, mera en biofilm än hemmafilm) på bio. Vid domkyrkan väntade jag på mitt sällskap.