16 september 2008
behov
Jag vill ha en katt. Jag kan inte ha en katt. Inte just nu. Sällan hemma, liten stadslägenhet. Därför tycker jag att julgubben omedelbums borde komma med en kanin, en väldigt speciell kanin. Låt sedan vara att det ännu är flera månader till jul.
15 september 2008
veckostart
Planerat, ansökt, beställt, redogjort, postat. Insett att det ordnar sig, det fixar sig nog. Sedan läkartelefonsamtal, förmodligen sista i raden. Det är som det är. Och då gör man det bästa av situationen.
Ska plocka, packa. Stryka över på listan: växla pengar i olika valutor, ordföra ett styrelsemöte, skriva och skicka in en recension, bailatino, forskarseminarium, köpa kuvert och frimärken till utskick, tömma kylskåpet innan jag åker västerut. Och allt annat jag glömt bort. Det är en riktig måndag.
Ska plocka, packa. Stryka över på listan: växla pengar i olika valutor, ordföra ett styrelsemöte, skriva och skicka in en recension, bailatino, forskarseminarium, köpa kuvert och frimärken till utskick, tömma kylskåpet innan jag åker västerut. Och allt annat jag glömt bort. Det är en riktig måndag.
helg
Det har varit väldigt mycket veckoslut. Jag har haft roligt, precis som man ska ha ett veckoslut.
Haft besök av olika slag, bland annat sånt besök som kom med en plastkasse med mat och ställde sig genast vid spisen. Erbjöd sig till och med ta fram dammsugaren. Min veckoslutskämpisaktiga bror traskade in utan att ringa på dörrklockan. Han hade den här gången ingen matkasse med sig som han brukar, men tyckte att det var passande att skrämma slag på mig genom att använda reservnyckeln han fått några månader sedan.
Gått på stan har jag gjort. Längs ån. Jag lyckades snubbla på en trottoarkant mitt i centrum. Tyst och långsamt var fallet. Äkta slow-motion-stil, med öppen knäpptyst ropande gap. Föll, lyckades stabilisera fallet, tappade balansen på nytt och dråsade i marken. Blåmärke och skrapsår på knät. Jag faller i marken i tid och otid. Med cykel eller utan. Spiknykter för det mesta. Så är det bara. Och mitt sällskap tyckte att det var otroligt roligt. De fick till och med stanna upp en stund för att de skrattade så mycket. Jag förstår dem. Sedan åkte de hem till sig.
Krogbesök med live musik och mörk tjeckisk öl. Tycker om människorna jag gick med. Trivsamt hopplock som resulterar i gemensam engelska.
Sedan gick det fel. Molntäcket på 760 meter när det borde ha varit på ungefär 1100 meter. Man blir ledsen. Och när jag insåg det, hade bussen ut till skärgården med kompisar redan gått. Vissa straffas genast för att nobba sällskap.
Gjorde också något jag inte gjort tidigare. Tänkt göra en längre tid. Gissar att det blir en rutin. Sex stycken broccoli, fem bananer, två tomater, en persika, ett äpple, sex plommon, fyra paprikor, ett paket bordssalt, en kruka ruccola, tre krukor sallad, en bukett rosor, två semlor, sex kiwin och ett kilo jordgubbar. Betydligt bättre skörd än jag vågade hoppas på.
Samtidigt har veckoslutet varit mycket lite veckoslut. Ingen vila, inget chipsätande framför teven. Inga kläder tvättade. Ingen bastu. Inga sovmorgnar.
Haft besök av olika slag, bland annat sånt besök som kom med en plastkasse med mat och ställde sig genast vid spisen. Erbjöd sig till och med ta fram dammsugaren. Min veckoslutskämpisaktiga bror traskade in utan att ringa på dörrklockan. Han hade den här gången ingen matkasse med sig som han brukar, men tyckte att det var passande att skrämma slag på mig genom att använda reservnyckeln han fått några månader sedan.
Gått på stan har jag gjort. Längs ån. Jag lyckades snubbla på en trottoarkant mitt i centrum. Tyst och långsamt var fallet. Äkta slow-motion-stil, med öppen knäpptyst ropande gap. Föll, lyckades stabilisera fallet, tappade balansen på nytt och dråsade i marken. Blåmärke och skrapsår på knät. Jag faller i marken i tid och otid. Med cykel eller utan. Spiknykter för det mesta. Så är det bara. Och mitt sällskap tyckte att det var otroligt roligt. De fick till och med stanna upp en stund för att de skrattade så mycket. Jag förstår dem. Sedan åkte de hem till sig.
Krogbesök med live musik och mörk tjeckisk öl. Tycker om människorna jag gick med. Trivsamt hopplock som resulterar i gemensam engelska.
Sedan gick det fel. Molntäcket på 760 meter när det borde ha varit på ungefär 1100 meter. Man blir ledsen. Och när jag insåg det, hade bussen ut till skärgården med kompisar redan gått. Vissa straffas genast för att nobba sällskap.
Gjorde också något jag inte gjort tidigare. Tänkt göra en längre tid. Gissar att det blir en rutin. Sex stycken broccoli, fem bananer, två tomater, en persika, ett äpple, sex plommon, fyra paprikor, ett paket bordssalt, en kruka ruccola, tre krukor sallad, en bukett rosor, två semlor, sex kiwin och ett kilo jordgubbar. Betydligt bättre skörd än jag vågade hoppas på.
Samtidigt har veckoslutet varit mycket lite veckoslut. Ingen vila, inget chipsätande framför teven. Inga kläder tvättade. Ingen bastu. Inga sovmorgnar.
13 september 2008
12 september 2008
den där manicken som kallas internet och hur den fungerar
Ja. Man blir både trött och mörkrädd. Riktigt trött och mörkrädd av alla förenklingar och säljande rubriker den senaste tiden i media. Sedan läser man det här från andra sidan och det visar sig vara ännu värre ställt.
11 september 2008
sunt bondförnuft
Om man på onsdagen går på höstens första Bailatino för att dansa chachacha och merengue, är det inte sunt bondförnuft att på torsdag besluta sig för att premiäranvända sina högklackade skor.
10 september 2008
too much
Vaknade i natt av en mardröm. Det var bara en tidsfråga egentligen.
Möbler, möblering, möbelbeställning och färgkombinationer. Dejoureringslistor. Jag grubblade över om jag skulle ta med mig en egen krukväxt i en lila kruka, mitt svarta låga bord. Tapetsera väggar med tyg. Jag har ingen bordduk. Har någon annan en bordduk? Någon snubblade över bordet. Och jag ångrade att jag inte fyllt montern med vass och djurskinn istället.
I drömmen alltså.
Möbler, möblering, möbelbeställning och färgkombinationer. Dejoureringslistor. Jag grubblade över om jag skulle ta med mig en egen krukväxt i en lila kruka, mitt svarta låga bord. Tapetsera väggar med tyg. Jag har ingen bordduk. Har någon annan en bordduk? Någon snubblade över bordet. Och jag ångrade att jag inte fyllt montern med vass och djurskinn istället.
I drömmen alltså.
9 september 2008
att vara modig
Vad är mod? När är man modig?
Jag har under de senaste veckorna fått höra att jag är modig. Jag känner mig inte modig. Jag känner inte att jag är modig för att jag hoppat ut från ett flygplan med fallskärm. Varför? Kanske för att jag aldrig egentligen var rädd. Betyder det att jag behöver känna rädsla eller osäkerhet inför något för att sedan vara förmögen att känna mig modig efter utförandet? Jag är inte höjdrädd helt enkelt. Samtidigt funderar jag var gränsen mellan mod och dumdristighet går? Går gränsen som ett sträck i statistiken över olyckor?
Att vara modig är att övervinna hinder. Det har krävts en del mod att åka ut till klubbhuset när jag ännu inte kände någon, när jag inte visste vad som väntade mig, när jag inte visste hur jag skulle bli bemött. Jag vågade. Det kändes bra. Är det mod? Kräver modhet riskfylldhet och fara?
Jag har under de senaste veckorna fått höra att jag är modig. Jag känner mig inte modig. Jag känner inte att jag är modig för att jag hoppat ut från ett flygplan med fallskärm. Varför? Kanske för att jag aldrig egentligen var rädd. Betyder det att jag behöver känna rädsla eller osäkerhet inför något för att sedan vara förmögen att känna mig modig efter utförandet? Jag är inte höjdrädd helt enkelt. Samtidigt funderar jag var gränsen mellan mod och dumdristighet går? Går gränsen som ett sträck i statistiken över olyckor?
Att vara modig är att övervinna hinder. Det har krävts en del mod att åka ut till klubbhuset när jag ännu inte kände någon, när jag inte visste vad som väntade mig, när jag inte visste hur jag skulle bli bemött. Jag vågade. Det kändes bra. Är det mod? Kräver modhet riskfylldhet och fara?
8 september 2008
det som inte finns som event på Facebook är inte en viktig händelse, typ
Om två veckor dricker jag kaffe i Stockholm. Det står så på Facebook. Efter att jag stämt träff med några kompisar fixade en av dem en event på facebook och jag fick en inbjudan. Jag fnissade och tänkte på teorier om iscensättandet av jaget på nätet.
7 september 2008
bara bättre och bättre
Annika Norlin sångare och låtskrivare i Säkert! och Hello Saferide blir bara bättre och bättre. Anna är Hello Saferides nya singel.
Anna - Hello Saferide
Anna - Hello Saferide
efterföreningsfestivalskoman
Jag ska sitta i pyjamas hela dagen. Jag ska sitta inomhus. Jag ska sova. Jag ska äta smörgåsar som morgonmål, lunch och middag. Jag ska lyssna på musik. Jag ska titta på filmer. Jag ska kanske läsa en bok. Jag ska vila benet som överansträngts av promenerande, cyklande och stillastående.
Idag ska jag inte göra någonting.
Igårkväll kom jag hem. Sedan sov jag i tretton timmar.
Idag ska jag inte göra någonting.
Igårkväll kom jag hem. Sedan sov jag i tretton timmar.
5 september 2008
om och om och om och om igen
6.9.2007 skrev jag
I dag skall jag igen workshoppa, prata, lyssna, socialisera och gå på cocktailparty. Imorgon skall jag stå på Hansatorget i Åbo och le från tidig morgon, gå på styrelsemöte, avslutningsfest med middag.
Fjärde året i rad alltså. Börjar kännas som om jag kan det här.
"För ett år sedan stod jag i snålblåst på Vasa torg i kjol och nyhandlade lila strumpbyxor. Workshoppade och lyssnade. Pratade och socialiserade. Åt mat och drack vin. Satt i hotellrum och tittade på allsång utanför. På tredje dagen åkte jag hem.
För två år sedan stod jag nere i en källare i Åbo och försökte undvika videokameran med tillhörande mikrofon. Delade ut broschyrer, pratade lite med en Jakobstadsbo samt en tant som är femtio år äldre än mig.
Imorgon åker jag till Helsingfors. Workshoppar och lyssnar. Pratar, äter och dricker. Sekreterar på styrelsemöte och försöker le på Kampens torg medan jag delar ut broschyrer. Kunde igår konstatera att de placerat oss närmast baja-majorna. Fördelar och nackdelar med allt."
I dag skall jag igen workshoppa, prata, lyssna, socialisera och gå på cocktailparty. Imorgon skall jag stå på Hansatorget i Åbo och le från tidig morgon, gå på styrelsemöte, avslutningsfest med middag.
Fjärde året i rad alltså. Börjar kännas som om jag kan det här.
3 september 2008
människor
Vår bakgård är omgärdad med staket och en port som kräver nyckel eller portkod. Idag träffade jag på en äldre tant som stod villrådig på bakgården. Hon förklarade att hon haft skräp till roskiset och kom inte ut tillbaka till gatan. "Glömt nyckel och kod" frågade jag. "Nejdå", svarade hon. Hon hade fått stå en god stund utanför vår bakgård för att vänta på att någon öppnade porten in och nu hade hon redan börjat fundera om hon skulle vara tvungen att klättra över staketet för att komma ut. "Det är nog tråkigt när allt fler hus är inhägnade, vart är världen på väg", tillade hon efter att hon tackat mig efter att jag släppt ut henne. Ja, vart är världen riktigt påväg? Vårt hus har sluppit de tidigare bänkfesterna på vår bakgård, men istället får man väl se tanter klättra över staketet för att använda vårt roskis, när skräpkorgen utanför R-kiosken i samma hus tydligen är för liten.
2 september 2008
äntligen hemma
Hiss ner, sex trappsteg ner, några fotsteg på plan mark, en backe ner, några få fotsteg på plan mark, en backe upp, en backe ner, några fler fotsteg på plan mark, en brant backe upp, sextiotvå trappsteg upp, en liten backe upp, några fotsteg på plan mark, femtioåtta trappsteg ner, en backe ner, snedda över vägen.
Omvänd procedur när jag går hem från jobbet, om jag inte väljer att göra en omväg och satsa på mera backe, färre trappsteg. Min högra lårmuskel orkar hålla mig upprätt men vill inte samarbeta i trappor och backor. Det är ett aktuellt dilemma. Igår cyklade jag med vänstra benets styrka och ledde cykeln i uppförsbackorna. Tror att det också blir morgondagens lösning. Det är mera tidsbesparande, vet jag efter idag.
Omvänd procedur när jag går hem från jobbet, om jag inte väljer att göra en omväg och satsa på mera backe, färre trappsteg. Min högra lårmuskel orkar hålla mig upprätt men vill inte samarbeta i trappor och backor. Det är ett aktuellt dilemma. Igår cyklade jag med vänstra benets styrka och ledde cykeln i uppförsbackorna. Tror att det också blir morgondagens lösning. Det är mera tidsbesparande, vet jag efter idag.
1 september 2008
så här kan det inte fortsätta
När jag bodde i Uppsala började jag prenumererar på nyhetsbrev från Luger. Det gör jag fortfarande. Det tar kål på mig. Jag är aldrig på rätt plats vid rätt tillfälle. Varför är jag inte rik (med en omåttlig mängd lediga dagar)?
man lär sig så länge man lever
Jag kunde vara lite ynklig idag, men det är jag inte. Min högra lårmuskel dog en aning igår. Ytlig muskelbristning. Gör ont. Aningen uppsväld. Kan belasta benet måttligt.
Spenderade igen en hel söndag på klubben, bokstavligen från morgon till kväll. Fem muggar kaffe, väntan och prat resulterade i att jag hörde till den sista gruppen på sex person som fick hoppa. När man stod på marken syntes ingen sol, men väl uppe såg jag en snygg solnedgång i horisonten. Belönande. Bästa uthopp och skärmhantering hittills även om min landning blev en liten flopp. Intog ställning 50 meter ovanför marken precis som man skall göra, men efter det fick jag hjärnsläpp. Började springa med benen i luften istället för att hålla dem ihop. Kan inte ha sett klokt ut. Kändes inte klokt. Men jag lever och hoppar så snart som möjligt igen. Det är väl huvudsaken.
Lärdom: Man har faktiskt så mycket adrenalin i kroppen att man inte känner någon direkt smärta precis efteråt.
Spenderade igen en hel söndag på klubben, bokstavligen från morgon till kväll. Fem muggar kaffe, väntan och prat resulterade i att jag hörde till den sista gruppen på sex person som fick hoppa. När man stod på marken syntes ingen sol, men väl uppe såg jag en snygg solnedgång i horisonten. Belönande. Bästa uthopp och skärmhantering hittills även om min landning blev en liten flopp. Intog ställning 50 meter ovanför marken precis som man skall göra, men efter det fick jag hjärnsläpp. Började springa med benen i luften istället för att hålla dem ihop. Kan inte ha sett klokt ut. Kändes inte klokt. Men jag lever och hoppar så snart som möjligt igen. Det är väl huvudsaken.
Lärdom: Man har faktiskt så mycket adrenalin i kroppen att man inte känner någon direkt smärta precis efteråt.
30 augusti 2008
Solta O Frango
Vad man idag missar om man inte är på Popaganda, eller: Lotta fortsätter att vara sur och bitter
Bonde Do Role
Bonde Do Role
flyg fula flyg
Idag har jag ledigt. Inget jobb, ingen fysisk träning, varken hopp eller socialt chill vid tlu, bara vara för mig själv, inga lunchdejter inbokade, inga biobesök, inga fester.
Bara sova, bara sitta stilla. Och ändå har jag otaliga gånger kollat ut genom fönstret. Mätt vind och molnens höjd och tjocklek med ögonen, loggat in på pilotkalendern, besökt olika vädersidor. Det är egentligen inte ens någon idé att åka dit. Egentligen inte, i princip inte. Övertalar jag mig.
Så jag har, för att vilseleda mig själv, börjat planera mitt dryga dygn i Riga. Vad jag vill se. Vad jag vill uppleva. Vad jag inte vill missa. Vilken buss jag skall stiga på för att komma till friluftsmuseet 30 kilimeter utanför stan. Sånt. Det här har naturligtvis lett till att jag tänkt på reseminnen. Var jag redan varit. Vad jag redan sett. Vad jag har upplevt. Av olika anledningar är det här mina fyra tydligaste reseminnen:
England
Besökte några vänner i Guildford (ca 50 kilometer från London). Åkte tåg till London en lördag, gjorde det mesta som turister gör i London, avslutade kvällen på indisk restaurang och bio. Sprang som jag aldrig sprungit förut till sista tåget. Allmänt kaos att försöka hinna med någon som visste precis vart de skulle i tjock folkmassa. Vännerna hann precis hoppa upp på tåget, konduktören steg på, men konduktören gick inte med på att jag och mitt resesällskap hoppade på och vännerna vägrades hoppa av. Där stod vi sedan på Londons tågstation mitt i natten och såg våra vänner åka iväg. Inga bussar längre. Svindyra taxinpriser vi inte hade råd med. Efter många om och men lyckades vi få lov att åka med ett godståg som skulle delvis åt samma håll. Följande dag huvudvärk och spysjuka under besök till Windsor Castle.
Bulgarien
Bodde i Primorsko, en liten stad som mest besöktes av bulgarer och tyskar. Några i resesällskapet beslöt oss för att ta lokala bussen till en större stad. Vi hade inte hunnit vara länge där innan vi blev rånade eller vad man skall kalla det. En av de mest skrämmande upplevelser jag varit med om. Blev omringade av ett gäng mer eller mindre slitna män mitt på dagen, i kaos och panik lyckades de ta mina sandaler. Som tur var jag inte ensam. Som tur var mitt resesällskap, starkare, mer bestämda, längre och biffigare än mig. Som tur var "kostade" skorna bara 10€/styck att få tillbaka.
Belgien
Två veckors kurs i Antwerpen. Första gången jag gjorde en längre resa ensam. Kursarrangörerna hade bokat in mig på en Sjömanshostell i Red Light District. Fick allergisk reaktion av myggbett. Låg sjuk flera dagar. Reste hem i feber.
Spanien
Jobbresa till Granada ifjol. Bagaget anlände dagen innan jag åkte hem. Spenderade största delen av dagarna i feberyra i hotellrummet. Jag glömde koden till mitt bankkort. och hade knappt tagit ut några pengar innan resan.
Vad jag lärt mig:
Hem kommer man alltid på ett eller annat sätt. Jag överlever det mesta. Det är nästan mera regel än undantag att jag får feber, extrem huvudvärk eller spysjuka under stress eller missöden vid resor. Det är alltid värt att resa, oberoende vad som händer. Jag måste packa mitt handbagage förnuftigare. Packa med medicinskåpet.
Skall till Bergen, Stockholm, Riga, München, Köpenhamn ännu den här hösten. Månne jag inte ska få min resefeber lite stillad (eller förvärrad).
Bara sova, bara sitta stilla. Och ändå har jag otaliga gånger kollat ut genom fönstret. Mätt vind och molnens höjd och tjocklek med ögonen, loggat in på pilotkalendern, besökt olika vädersidor. Det är egentligen inte ens någon idé att åka dit. Egentligen inte, i princip inte. Övertalar jag mig.
Så jag har, för att vilseleda mig själv, börjat planera mitt dryga dygn i Riga. Vad jag vill se. Vad jag vill uppleva. Vad jag inte vill missa. Vilken buss jag skall stiga på för att komma till friluftsmuseet 30 kilimeter utanför stan. Sånt. Det här har naturligtvis lett till att jag tänkt på reseminnen. Var jag redan varit. Vad jag redan sett. Vad jag har upplevt. Av olika anledningar är det här mina fyra tydligaste reseminnen:
England
Besökte några vänner i Guildford (ca 50 kilometer från London). Åkte tåg till London en lördag, gjorde det mesta som turister gör i London, avslutade kvällen på indisk restaurang och bio. Sprang som jag aldrig sprungit förut till sista tåget. Allmänt kaos att försöka hinna med någon som visste precis vart de skulle i tjock folkmassa. Vännerna hann precis hoppa upp på tåget, konduktören steg på, men konduktören gick inte med på att jag och mitt resesällskap hoppade på och vännerna vägrades hoppa av. Där stod vi sedan på Londons tågstation mitt i natten och såg våra vänner åka iväg. Inga bussar längre. Svindyra taxinpriser vi inte hade råd med. Efter många om och men lyckades vi få lov att åka med ett godståg som skulle delvis åt samma håll. Följande dag huvudvärk och spysjuka under besök till Windsor Castle.
Bulgarien
Bodde i Primorsko, en liten stad som mest besöktes av bulgarer och tyskar. Några i resesällskapet beslöt oss för att ta lokala bussen till en större stad. Vi hade inte hunnit vara länge där innan vi blev rånade eller vad man skall kalla det. En av de mest skrämmande upplevelser jag varit med om. Blev omringade av ett gäng mer eller mindre slitna män mitt på dagen, i kaos och panik lyckades de ta mina sandaler. Som tur var jag inte ensam. Som tur var mitt resesällskap, starkare, mer bestämda, längre och biffigare än mig. Som tur var "kostade" skorna bara 10€/styck att få tillbaka.
Belgien
Två veckors kurs i Antwerpen. Första gången jag gjorde en längre resa ensam. Kursarrangörerna hade bokat in mig på en Sjömanshostell i Red Light District. Fick allergisk reaktion av myggbett. Låg sjuk flera dagar. Reste hem i feber.
Spanien
Jobbresa till Granada ifjol. Bagaget anlände dagen innan jag åkte hem. Spenderade största delen av dagarna i feberyra i hotellrummet. Jag glömde koden till mitt bankkort. och hade knappt tagit ut några pengar innan resan.
Vad jag lärt mig:
Hem kommer man alltid på ett eller annat sätt. Jag överlever det mesta. Det är nästan mera regel än undantag att jag får feber, extrem huvudvärk eller spysjuka under stress eller missöden vid resor. Det är alltid värt att resa, oberoende vad som händer. Jag måste packa mitt handbagage förnuftigare. Packa med medicinskåpet.
Skall till Bergen, Stockholm, Riga, München, Köpenhamn ännu den här hösten. Månne jag inte ska få min resefeber lite stillad (eller förvärrad).
29 augusti 2008
favorit i repris
En vänlig person passade nyss på att påminna mig om att Säkert! spelar på Popaganda om 67 minuter. Tack för det. Salt i såren. Lök på laxen. Sten på bördan. Rubb it in liksom.
Såg dem i december på Cirkus i Stockholm. Idag känns en gång som ingen gång. Buhu.
Såg dem i december på Cirkus i Stockholm. Idag känns en gång som ingen gång. Buhu.
Under de röda fanorna
Idag ska jag inte stanna sent på jobbet.
Idag ska jag inte oroa mig över artikeln.
Idag skall jag inte göra något fysiskt ansträngande.
Idag ska jag gå på sista minuten kultur.
Idag ska jag inte oroa mig över artikeln.
Idag skall jag inte göra något fysiskt ansträngande.
Idag ska jag gå på sista minuten kultur.
28 augusti 2008
störande
Egentligen är det inte alls konstigt.
Piloten till tjänst redan från nio på morgonen. Jag hade tänkt ta en välbehövlig ledig halvdag. Rensa bort jobbstress med några hopp.
Det ösregnar och jag sitter med datorn framför mig.
Piloten till tjänst redan från nio på morgonen. Jag hade tänkt ta en välbehövlig ledig halvdag. Rensa bort jobbstress med några hopp.
Det ösregnar och jag sitter med datorn framför mig.
27 augusti 2008
påväg
"Du e nu alltid såndärn", säger hon och fnyser i telefonluren.
"Vadå?", undrar jag. "Hur menar du?"
"Äh, du vet. Det är inget att prata om. Det ändras nog aldrig", fortsätter hon.
Något svar på hurdan jag är får jag aldrig. Men med tanke på att jag pratar med min mamma och att jag nyligen berättat för henne att jag beställt en ensam resa till Riga har jag mina aningar.
"Jag är försiktig. Jag är alltid försiktig. Jag kom hem levande från Granada också."
"Knappt levande."
"Inte är Riga knappast värre än Köpenhamn eller Granada.", säger jag. "Och till Köpenhamn åker jag ju också ensam."
"Precis."
"Nåmen, hellre stanna en extra natt i Riga och faktiskt se staden, än att bara mellanlanda där påväg till München", försöker jag.
Det hjälper inte. Jag är såndärn. Jag får för mig att resa ensam. Jag reser ensam. Dessutom betalar jag antagligen fortfarande för att jag beslöt mig för att hoppa fallskärm. För att jag hoppade fallskärm. Och fortsatte att åka fallskärm. Varför utmana ödet flera gånger när man redan gjort det en gång och överlevt? Att fallskärmshoppandet förmodligen är säkrare än att cykla i Åbo är irrelevant i detta sammanhang.
"Vadå?", undrar jag. "Hur menar du?"
"Äh, du vet. Det är inget att prata om. Det ändras nog aldrig", fortsätter hon.
Något svar på hurdan jag är får jag aldrig. Men med tanke på att jag pratar med min mamma och att jag nyligen berättat för henne att jag beställt en ensam resa till Riga har jag mina aningar.
"Jag är försiktig. Jag är alltid försiktig. Jag kom hem levande från Granada också."
"Knappt levande."
"Inte är Riga knappast värre än Köpenhamn eller Granada.", säger jag. "Och till Köpenhamn åker jag ju också ensam."
"Precis."
"Nåmen, hellre stanna en extra natt i Riga och faktiskt se staden, än att bara mellanlanda där påväg till München", försöker jag.
Det hjälper inte. Jag är såndärn. Jag får för mig att resa ensam. Jag reser ensam. Dessutom betalar jag antagligen fortfarande för att jag beslöt mig för att hoppa fallskärm. För att jag hoppade fallskärm. Och fortsatte att åka fallskärm. Varför utmana ödet flera gånger när man redan gjort det en gång och överlevt? Att fallskärmshoppandet förmodligen är säkrare än att cykla i Åbo är irrelevant i detta sammanhang.
26 augusti 2008
hela 8 minuters racerfarts cykelväg hem
Tittar ut genom fönstret på en grusbetäckt innergård. Det börjar bli mörkt ute. Känns som höst. Jag sitter fortfarande på jobbet, min mage kurrar. Orkar inte stiga upp, släcka belysningen, låsa dörren till arbetsrummet och gå mot cykeln. Det är lättare att sitta och stötvis skriva några rader på min artikel, åja och våja sig över min vänstra armbåge som gör ont när jag vilar armarna framför tangentbordet.
Imorgon skall jag på riktigt försöka gå hem när de andra går. Det är inte roligt att cykla hem hungrig i mörkret. Jag behöver en cykellampa. Och någon som väntar på mig hemma.
Imorgon skall jag på riktigt försöka gå hem när de andra går. Det är inte roligt att cykla hem hungrig i mörkret. Jag behöver en cykellampa. Och någon som väntar på mig hemma.
25 augusti 2008
fullt ös
Under helgen konstaterade jag att jag underskattat sömn i min egen säng. Trött kropp blir inte piggare av att hållas i rörelse. Hoppade på onsdag. Jag spelade fotboll på torsdag. Cyklade till bussen mot Dalsbruk på fredag. Befann mig i Dalsbruk, hölls vaken i Dalsbruk, kom hem från Dalsbruk tills söndagkväll, sov en liten stund och spenderade den här dagen vid flygfältet. Marktränade, slog min ena armbåge blå och förlorade ytskiktet på densamme.
Och nu känns det som om jag inte orkar skriva. Vill inte skriva. Orkar inte skriva att jag haft ett av de jobbigare veckosluten, men även ett som var rätt roligt. Och maten var god, och hotellet snyggt och ordpåradochordiföljd. Jag skrev ett helt veckoslut. Jag skrev mig sönder och samman.
Nu vill jag bara lägga mig ner. Titta på en film och somna med handen i en chipspåse. Jag ska lägga mig ner.
Och nu känns det som om jag inte orkar skriva. Vill inte skriva. Orkar inte skriva att jag haft ett av de jobbigare veckosluten, men även ett som var rätt roligt. Och maten var god, och hotellet snyggt och ordpåradochordiföljd. Jag skrev ett helt veckoslut. Jag skrev mig sönder och samman.
Nu vill jag bara lägga mig ner. Titta på en film och somna med handen i en chipspåse. Jag ska lägga mig ner.
21 augusti 2008
uppvärmning
10.10.2008 i Åbo. The Tour Before The Fall. Jag började uppvärmingen igår.
Hellacopters - Toys and Flavors
Hellacopters - Toys and Flavors
side effects
Kroppen är så trött, så trött, medan hjärnan fortfarande går på högvarv av adrenalinrus. Jag tror inte att det är så bra att hoppa sent mitt i veckan.
20 augusti 2008
jag såg ut över hela Åbo
Jag har varit förväntansfull, nervös, uppspelt, skamsen, besviken, förbannad och förlåtande. Gissar att rädslan också kommer snart, så jag motarbetade den lite genom att köpa fler hoppbiljetter.
Det här vädret är inte klokt. Först är det blåsigt, molnigt, regnigt, sedan finns klarblåhimmel och endast klarblå himmel. Fick bråttom att packa väskan med hopphandskarna och hoppdagboken, byta kläder och iväg mot flygplatsen.
Blev mitt andra hopp idag. Men det första hoppet jag inte fick godkänt. Uthoppet var inte enligt någon av konstens regel. Skämdes ögonen ur mig när jag senare såg det på band. Kunde ha varit farligt även om jag vet precis vad jag skall göra om jag fastnar med en fot i snören. Blir att öva uthopp och ge ett uthoppsprov till hoppmästaren innan jag får hoppa igen. Samtidigt som jag blev besviken på mig själv, så är det väl bara att konstatera att de hade rätt: det är väldigt få (om ens någon) som får hopp efter hopp godkännt. Jag var inte den första. Det är inte slut här.
Förmodligen kommer rädslan inför nästa hopp snart. Men före det skall jag sova en djup nattsömn. Kommer att ha träningvärk imorgon.
Det här vädret är inte klokt. Först är det blåsigt, molnigt, regnigt, sedan finns klarblåhimmel och endast klarblå himmel. Fick bråttom att packa väskan med hopphandskarna och hoppdagboken, byta kläder och iväg mot flygplatsen.
Blev mitt andra hopp idag. Men det första hoppet jag inte fick godkänt. Uthoppet var inte enligt någon av konstens regel. Skämdes ögonen ur mig när jag senare såg det på band. Kunde ha varit farligt även om jag vet precis vad jag skall göra om jag fastnar med en fot i snören. Blir att öva uthopp och ge ett uthoppsprov till hoppmästaren innan jag får hoppa igen. Samtidigt som jag blev besviken på mig själv, så är det väl bara att konstatera att de hade rätt: det är väldigt få (om ens någon) som får hopp efter hopp godkännt. Jag var inte den första. Det är inte slut här.
Förmodligen kommer rädslan inför nästa hopp snart. Men före det skall jag sova en djup nattsömn. Kommer att ha träningvärk imorgon.
18 augusti 2008
tänk om inte internet fanns
Så hemskt det skulle vara om inte internet fanns. Då skulle jag ha promenerat nervös till sjukhuset. Tackvare internet var jag förberedd på att det inte skulle göra ont, knappt kännas alls.
Framme klädde jag på mig roliga byxor med hål på konstigt ställe, en skjorta med massa knappar och strumpor utan hälar och långa skaft, sedan lade jag mig i fosterställning på en brits. Log och svarade glatt på frågor tills internet hade fel och jag gnydde, svettades, fällde både en och två tårar medan en kvinna tryckte på min mage för att mina egna händer domnat av eget tryckande på magen och en annan kvinna tröstade mig med att klappa mig på ryggen, medan en tredje styrde kameran. Internet visste inte att jag hade fnurror på tarmen. Men annars har jag glädjen att berätta att den var riktigt snygg, som den ska se ut helt enkelt.
Jag kände mig som en lågstadieelev när jag log över berömmet jag fick över vältömndhet. Efteråt satt jag i rummet bredvid, blev serverad två smörgåsar och drack fyra glas röd blandsaft. Påminde mig om skolutflykter. Jag tror inte att jag hade ätit påläggskorv sen dess. Den var överraskande god nu. Väl hemma sov jag nästan en hel nattsömn mitt på dagen.
Förhoppningsvis kan samtalen med och mellan föräldrarna återgå till det mera normala. Att de som föräldrar till en 28-åring ringer till varandra under arbetsdagen för att konferensa om det senaste inom dotterns tarmfunktioner känns lite konstigt. Det borde väl ha slutat för många år sen, faktiskt riktigt herransmånga år sen?
Inlägg i serien "kanske lite för privat, men det får gå den här gången för varför är det okej berätta att man gått igenom en rotfyllning men inte att man gått igenom endoskopi?"
Framme klädde jag på mig roliga byxor med hål på konstigt ställe, en skjorta med massa knappar och strumpor utan hälar och långa skaft, sedan lade jag mig i fosterställning på en brits. Log och svarade glatt på frågor tills internet hade fel och jag gnydde, svettades, fällde både en och två tårar medan en kvinna tryckte på min mage för att mina egna händer domnat av eget tryckande på magen och en annan kvinna tröstade mig med att klappa mig på ryggen, medan en tredje styrde kameran. Internet visste inte att jag hade fnurror på tarmen. Men annars har jag glädjen att berätta att den var riktigt snygg, som den ska se ut helt enkelt.
Jag kände mig som en lågstadieelev när jag log över berömmet jag fick över vältömndhet. Efteråt satt jag i rummet bredvid, blev serverad två smörgåsar och drack fyra glas röd blandsaft. Påminde mig om skolutflykter. Jag tror inte att jag hade ätit påläggskorv sen dess. Den var överraskande god nu. Väl hemma sov jag nästan en hel nattsömn mitt på dagen.
Förhoppningsvis kan samtalen med och mellan föräldrarna återgå till det mera normala. Att de som föräldrar till en 28-åring ringer till varandra under arbetsdagen för att konferensa om det senaste inom dotterns tarmfunktioner känns lite konstigt. Det borde väl ha slutat för många år sen, faktiskt riktigt herransmånga år sen?
Inlägg i serien "kanske lite för privat, men det får gå den här gången för varför är det okej berätta att man gått igenom en rotfyllning men inte att man gått igenom endoskopi?"
17 augusti 2008
enligt instruktioner
Klockan 13 fick jag välja mellan att äta soppa eller några smörgåsar. Jag åt två smörgåsar med tonfisk, efter det har jag inte ätit något. Det har nu gått fem timmar och jag är både sugen och hungrig. Om jag ens kunde äta ett kex eller liknande. Får endast dricka klara drycker. Preparerar mig inför morgondagens undersökning. It sucks. Ingen fast föda fram till imorgon klockan halv tre på eftermiddagen. Över ett dygn alltså. Efter klockan åtta imorgonbitti får jag inte ens dricka. Det är sex och en halv timme utan vätska.
Innan jag läste intruktionerna tyckte jag att det var konstigt att man skulle vara sjukledig hela dagen för en högst en timmes lång undersökning. Efter fem timmar utan mat känns det inte så underligt. Jag försöker göra så lite som möjligt för att spara energi och mitt humör.
Innan jag läste intruktionerna tyckte jag att det var konstigt att man skulle vara sjukledig hela dagen för en högst en timmes lång undersökning. Efter fem timmar utan mat känns det inte så underligt. Jag försöker göra så lite som möjligt för att spara energi och mitt humör.
16 augusti 2008
veckoslutsprogram
Sitter i en svart lädersoffa. Bredvid mig till höger finns en motorcykelhjälm. Det doftar pizza. Vi är nio personer här. På teve kommer det damernas spjut. Jag har reserverat en pink fallskärm och jag är den enda som skrivit namnet på hopplistan. Ute regnar det. Man vet aldrig när det slutar regna, då är det bra att finnas här och inte hemma.
15 augusti 2008
saker jag inte förstår
Goda nyheter är att jag inte har salmonella, endast kalk- och d-vitaminbrist. Dåliga nyheter är att jag idag därför fick kallelse till den förbannade undersökningen. Från söndag klockan 13 till måndag klockan 14 får jag endast dricka vatten och klara energidrycker. Efter undersökningen får jag äta och dricka som vanligt. Det förstår jag. Det är helt logiskt. Men varför vill de innan undersökningen veta till vilken församling jag hör, mitt civilstånd och mitt yrke? Vad har det för inverkan på min tjocktarm? Jag undrar.
14 augusti 2008
blogginlägg i serien "Vad jag åt i natt"
Situation: Hemkommen från trevlig utekväll. Lång kö vid grillkiosk, vrålhunger.
Vad: 3 stycken (tyvärr aufblatzt även om jag inte kokade. Jag glömde helt enkelt att de låg i kastrullen för tillagning. Jag skäms.) med Münchner Weißwurste, söt Händlmaier's senap och Franziskaner Weissbier.
Varifrån: direkt från München, Bayern, Tyskland. Tusentack U!
Instruktioner: finns här mycket utförligt
Smakbedömning: 4 av 5 (full femma om jag även haft tillgång till Bretzn och avnjutit målet i München). Senapen var helt gudomlig!
Kuriosa: Morgonmål. Får inte ätas efter klockan 12 på dagen. Jag räknade med att ett på natten är tidig morgon.
Vad: 3 stycken (tyvärr aufblatzt även om jag inte kokade. Jag glömde helt enkelt att de låg i kastrullen för tillagning. Jag skäms.) med Münchner Weißwurste, söt Händlmaier's senap och Franziskaner Weissbier.
Varifrån: direkt från München, Bayern, Tyskland. Tusentack U!
Instruktioner: finns här mycket utförligt
Smakbedömning: 4 av 5 (full femma om jag även haft tillgång till Bretzn och avnjutit målet i München). Senapen var helt gudomlig!
Kuriosa: Morgonmål. Får inte ätas efter klockan 12 på dagen. Jag räknade med att ett på natten är tidig morgon.
12 augusti 2008
Det behövs så lite ibland.
Ett snabbtundanstökat möte, åtföljt av ett par päroncider på terass kvällen innan. En uppiggande diskussion mitt i natten. En lunch med det traditionella lunchsällskapet istället för att sitta vid datorn med smörgåsen och en ångestframkallande tom skärm framför sig. En utsökt pastalunch, en och en halv toblerone, en kaffe och några cachewnötter.
Jag kom precis hem från jobbet. Klockan är 19:51 och jag både inledde, utförde och avslutade arbetet med den åtta sidor långa engelska sammanfattningen av min forskning idag.
Forskandet kan väl liknas vid en konstform. Ångesten, skapandet, proppen, flödet. Det gäller bara att minnas det när det känns som mest oframkomligt och man tror att det aldrig kommer att vända.
Jag kom precis hem från jobbet. Klockan är 19:51 och jag både inledde, utförde och avslutade arbetet med den åtta sidor långa engelska sammanfattningen av min forskning idag.
Forskandet kan väl liknas vid en konstform. Ångesten, skapandet, proppen, flödet. Det gäller bara att minnas det när det känns som mest oframkomligt och man tror att det aldrig kommer att vända.
11 augusti 2008
10 augusti 2008
egentligen obeskrivbart
De säger att man förlorar de flesta av sina tidigare vänner, att man slutar med tidigare intressen, att man vid fint väder inte ligger på stranden, att man vid dåligt väder ligger väntande i klubbsofforna utifallatt och att alla pengar går till det nya intresset. Idag förstår jag. Igår spenderade jag nästan 14 timmar av dygnet vid klubben.
Klockan 14:23 lättade molnen en aning. Plötsligt tömndes soffona och ett stort gäng stod utomhus och tittade med enorma leenden och nickningar mot varandra och skyn. Klockan 21:05 landade jag och kom gående med fallskärmen över axeln. Jag hade gjort mitt första fallskärmshopp. Det var underbart. Det var rofyllt. Lugnande. Hjärnrensande. Och allt för snabbt överstökat. Ville stanna uppe mycket längre. Ville inte komma ner. Allt gick som det skulle. Det enda jag borde bättra på är att våga sitta med ena klinten utanför planet innan jag hoppar.
Innan gårdagens hopp hade jag hårdträning inför hoppet. Finns knappt någon muskel som inte är sjuk, medan jag under hoppet inte kände någonting alls. Kroppslös utan minsta grubbel. Totalt fokuserad. Idag: hellre på marken och önska man var i luften, än att vara i luften och önska att man var på marken. Jag är lite styv.
Det känns inte ens omöjligt att jag blir den första svenskspråkiga instruktören i Åbo. Så hoppfullt känns det. Jag har hittat något som går förbi alla dyra utekvällar, alla kläd- och skoköp. Ja, till och med förbi alla bokköp.
Klockan 14:23 lättade molnen en aning. Plötsligt tömndes soffona och ett stort gäng stod utomhus och tittade med enorma leenden och nickningar mot varandra och skyn. Klockan 21:05 landade jag och kom gående med fallskärmen över axeln. Jag hade gjort mitt första fallskärmshopp. Det var underbart. Det var rofyllt. Lugnande. Hjärnrensande. Och allt för snabbt överstökat. Ville stanna uppe mycket längre. Ville inte komma ner. Allt gick som det skulle. Det enda jag borde bättra på är att våga sitta med ena klinten utanför planet innan jag hoppar.
Innan gårdagens hopp hade jag hårdträning inför hoppet. Finns knappt någon muskel som inte är sjuk, medan jag under hoppet inte kände någonting alls. Kroppslös utan minsta grubbel. Totalt fokuserad. Idag: hellre på marken och önska man var i luften, än att vara i luften och önska att man var på marken. Jag är lite styv.
Det känns inte ens omöjligt att jag blir den första svenskspråkiga instruktören i Åbo. Så hoppfullt känns det. Jag har hittat något som går förbi alla dyra utekvällar, alla kläd- och skoköp. Ja, till och med förbi alla bokköp.
8 augusti 2008
ännu finns det hopp
Imorgon gäller det. Jag har aldrig kännt mig så här förberedd, så här säker, så här lugn men laddad. Allt är rutin. Rabbla upp i sömnen. Det sitter. Aldrig tidigare har jag kollat väderprognosen så här ofta. Gissar att det blir en hel del kaffe drucket, prat pratat och fallskärmsfilmer sedda i klubbens soffor innan det gäller. Klockan nio på morgonen blir det teoretiskt och praktiskt prov. Sedan en lång, lång, lång väntan.
7 augusti 2008
Min nya mantra
Igår kväll kändes allt så avlägset. Idag blev allt mycket mera verkligt.
Hängde från taket i en sele. "Ovelle". Tittar snettbakåt mot vänster, mot piloten, bröstkorgen ut, grepp med händerna i luften samtidigt som benen dinglar. "Mene" och jag spänner ut mig i deltaställning. "Satayks, satakaks, satakolme, sataneljä, sataviis", räknar jag och kollar att fallskärmen väcklar ut sig som den ska. Är beredd på att punokset tvinnar och sliden inte åker ner. Korkeus. Svänger benen åt sidorna, får upp tvinnet, pumpar ner sliden. Korkeus. Ilmatila. Sijainti. Pamppula ja kahva. Jarru koe. Flyga, svänga, flyga, flyga, puolijarru, svänga. Följer instuderad kuvio. Korkeus. Ilmatila. Sijainti, Pamppula ja kahva. 300 meter. Myötätuuliosa. 200 meter. Perusosa. 100 meter. Finaali. Valmistaudu maahantuloon. Kevennä jarru. Jalat yhteen. Täysjarru. Kierähdys.
Undrar hur många gånger jag hinner tänka igenom hela processen innan jag somnar. Dags att hänga från taket imorgon igen. På lördag är det the real deal. Det första av förhoppningsvis otaliga.
Hängde från taket i en sele. "Ovelle". Tittar snettbakåt mot vänster, mot piloten, bröstkorgen ut, grepp med händerna i luften samtidigt som benen dinglar. "Mene" och jag spänner ut mig i deltaställning. "Satayks, satakaks, satakolme, sataneljä, sataviis", räknar jag och kollar att fallskärmen väcklar ut sig som den ska. Är beredd på att punokset tvinnar och sliden inte åker ner. Korkeus. Svänger benen åt sidorna, får upp tvinnet, pumpar ner sliden. Korkeus. Ilmatila. Sijainti. Pamppula ja kahva. Jarru koe. Flyga, svänga, flyga, flyga, puolijarru, svänga. Följer instuderad kuvio. Korkeus. Ilmatila. Sijainti, Pamppula ja kahva. 300 meter. Myötätuuliosa. 200 meter. Perusosa. 100 meter. Finaali. Valmistaudu maahantuloon. Kevennä jarru. Jalat yhteen. Täysjarru. Kierähdys.
Undrar hur många gånger jag hinner tänka igenom hela processen innan jag somnar. Dags att hänga från taket imorgon igen. På lördag är det the real deal. Det första av förhoppningsvis otaliga.
6 augusti 2008
Andas in. Andas ut.
Det är väntan som är värst. Vaknade klarvaken och pigg halv sex, rädd för att försova mig. Om en timme och 45 minuter börjar kursen. Jag sitter redan ändamålsenligt klädd. Väntar. Jag vågar inte ens räkna hur många gånger jag besökt toaletten. Nu anländer kurssällskapet. Gissar att vi kommer att fnittra hysteriskt tills det är dags. Håhå.
5 augusti 2008
släktfel
Jag tycker inte om att bo ensam. Det är trist. Det är ensamt.
I morgon får jag besök. Han stannar i fem dagar. Mot slutet av veckan är jag säkert glad att han åker. Mina 30 kvadratmeter (inklusive balkong) är knappast gjorda för två personer. Han ringde nyss och berättade att han har packat en hel väska enbart för sina skor. Vi är släkt. Och det märks.
Vi kommer att ha jätteroligt. Jag får vara med och välja nya sandaler till honom.
När han åkte utomlands för ett halvår köpte jag en t-skjorta till honom där det stod "Please handle with care". Jag kände att det var min storesysterlige plikt.
I morgon får jag besök. Han stannar i fem dagar. Mot slutet av veckan är jag säkert glad att han åker. Mina 30 kvadratmeter (inklusive balkong) är knappast gjorda för två personer. Han ringde nyss och berättade att han har packat en hel väska enbart för sina skor. Vi är släkt. Och det märks.
Vi kommer att ha jätteroligt. Jag får vara med och välja nya sandaler till honom.
När han åkte utomlands för ett halvår köpte jag en t-skjorta till honom där det stod "Please handle with care". Jag kände att det var min storesysterlige plikt.
4 augusti 2008
3 augusti 2008
släktkalas
Vissa saker är omöjliga att förklara. Som att jag har ett jobb. Som att jag inte svälter. Som att jag är stor. Och mormor sa idag: "Du borde kanske söka jobb i någon butik, så att du får lön och blir rund om kinderna igen. Du blev så mager så fort. Vet du att du alltid kommer att vara mitt lilla gryn?". Jag skrattade, nickade och sa att jag nog trivs med det jag jobbar med. Jag var förvånad över att hon inte nöp mig i kinderna. Kanske hon trodde att jag skulle gå sönder. Runt halsen hade jag mormorsmors halsband. Imorgon skall jag fira farmor.
1 augusti 2008
31 juli 2008
orsak och verkan
Det finns en orsak till att jag brukar undvika solen. Sedan jag brände mig i söndags har jag varit noga med att vara fullt påklädd och hållt mig till skugga. Idag har jag vätskefyllda blåsor över kroppen. De gör mig tokig. De kliar. Dessutom är det inte alls snyggt.
30 juli 2008
fallskärmskursen
Om en vecka är första dagen. Jag undrar inte om jag verkligen vågar hoppa ur planet. Jag undrar inte om jag kommer att banga ur. Jag undrar inte om jag kommer att störta till marken. Jag undrar inte om jag kommer att fastna i ett träd. Jag undrar inte om min finska är tillräckligt bra för att jag ska förstå alla instruktioner.
Jag undrar vad jag skall ha på mig. Hur tokigt är inte det?
Jeans är väl opraktiskt. Kjol och klänning är helt omöjligt. Vad passar under halaren? Vad blir för varmt? Vad blir för kallt? Ser det töntigt ut om jag kommer med mjukisbyxorna och det visar sig att vi inte får hoppa första dagen? Kanske det ser värre ut om jag kommer i klänning. Varför äger jag inga kloka shorts för såna här ändamål? Känns inte riktigt som läge att ringa till instruktören: "Hördu jag sitter här och funderar på vad jag skall ta på mig för kläder".
Jag undrar vad jag skall ha på mig. Hur tokigt är inte det?
Jeans är väl opraktiskt. Kjol och klänning är helt omöjligt. Vad passar under halaren? Vad blir för varmt? Vad blir för kallt? Ser det töntigt ut om jag kommer med mjukisbyxorna och det visar sig att vi inte får hoppa första dagen? Kanske det ser värre ut om jag kommer i klänning. Varför äger jag inga kloka shorts för såna här ändamål? Känns inte riktigt som läge att ringa till instruktören: "Hördu jag sitter här och funderar på vad jag skall ta på mig för kläder".
med sista tåget hem
Helt uppskruvad och trött på samma gång. Det borde finnas flera sånahär dagar. Bra dagar. Utomordentliga dagar. Från morgon till kväll.
Min tänkta runda blev halv. Det gör ingenting. Man orkar bara med så mycket man orkar med. Hann i alla fall besöka Vapriikki, Ransu Karvakuonos jubileumsutställning på Rupriiki, Skomuseet, Ishockeymuseet och In Flames-utställningen på TR1. Åt härlig restaurangmat, chillade i parken, träffade en hel hög nya trevliga människor, drack hallonsaft.
The absolute highlight of today was meeting my fabulous friend Milan. Maybe we'll meet in Serbia next time. I did already check travel options. They look great :D
Min tänkta runda blev halv. Det gör ingenting. Man orkar bara med så mycket man orkar med. Hann i alla fall besöka Vapriikki, Ransu Karvakuonos jubileumsutställning på Rupriiki, Skomuseet, Ishockeymuseet och In Flames-utställningen på TR1. Åt härlig restaurangmat, chillade i parken, träffade en hel hög nya trevliga människor, drack hallonsaft.
The absolute highlight of today was meeting my fabulous friend Milan. Maybe we'll meet in Serbia next time. I did already check travel options. They look great :D
28 juli 2008
livsdom
En dag gick bra. Två dagar gick bra. Tre dagar trodde jag gick bra. Idag sitter jag inomhus vid bordsfläkten. Ser ut som en kokt kräfta.
27 juli 2008
en lördagstimme
och så ler jag lite grann lyssnar på skrattet och tänker att det inte alls är roligt får ur mig ett litet vai niin hehe hoho och känner hur allt det konstlade tränger på det såg kanske ut som om vi hade roligt där vi satt under parasollet på restaurangens innergård och hela vägen hem leder jag cykeln stör mig på den senaste timmen om man gör si är man konstig om man gör så är man konstig jadajadajada och jag tänkte att det låter ju som om dendär personen du beskriver är riktigt intressant någon jag skulle tycka om men det sa jag ju inte visste att det inte skulle förstås inte ens vara provocerande eller demonstrerande jag hör redan till det där konstiga facket jag bryr mig egentligen inte vi har bara en gemensam hobby gemensamma bekanta behöver inte kalla oss vänner behöver inte träffas på tumis för kaffe för lunch för öl för umgänge det kunde ha varit det att jag kom lite sent att ni redan beställt mat och att jag insåg att de inte hade en mjölkfri maträtt inte en mjölkfri bulla ja förutom sorbet man blir inte mätt av det kan jag säga kunde ha varit det som gjorde mig känslig jag tvivlar så vi fortsätter väl att träffas nu och då och jag koncentrerar mig på att umgås med de andra och så minns jag att jag råkade i misstag äta en osthamburgare på torsdag man glömmer så lätt jag hoppas att jag inte behöver undvika i all evinnerlighet det är lite jobbigt ja kanske jag är lite extra känslig i alla fall att du inte var värre än du brukar det är ju faktiskt jag som har mens som är trött som inte orkar lyssna på sånt där kritiseras av andra jag har varit väldigt mycket ute i solen kanske det är solen som är problemet jag skall sova igen en snutt nu
26 juli 2008
25 juli 2008
semester
Inte trodde jag att jag skulle bli förbannad. Förbannad blev jag.
Några dagar innan deadline fick jag ett meddelande om att deadlinen skjutits upp med en månad. Jo, min text är ju faktiskt så gott som klar redan. Jo, det är ju visserligen skönt att ha den klar redan. Men alla dagar som jag jobbat länge och övertid? Alla helger jag varit ledig med dåligt samvete?
Nu är jag inte förbannad längre.
Igår tog jag semester. Idag tog jag semester. Har några semesterdagar utan dåligt samvete. Semesterväder. Låg halva dagen i eller vid utomhusbassängen. Ibland glömmer jag varför jag gillar att bo i Åbo. Det är somrarna. Det är den fem minuter långa cykelvägen till en avsvalkande bassäng. Och nu kom jag på att det där lät konstigt. Borde jag inte söka mig mot stranden, sanden, havet?
Några dagar innan deadline fick jag ett meddelande om att deadlinen skjutits upp med en månad. Jo, min text är ju faktiskt så gott som klar redan. Jo, det är ju visserligen skönt att ha den klar redan. Men alla dagar som jag jobbat länge och övertid? Alla helger jag varit ledig med dåligt samvete?
Nu är jag inte förbannad längre.
Igår tog jag semester. Idag tog jag semester. Har några semesterdagar utan dåligt samvete. Semesterväder. Låg halva dagen i eller vid utomhusbassängen. Ibland glömmer jag varför jag gillar att bo i Åbo. Det är somrarna. Det är den fem minuter långa cykelvägen till en avsvalkande bassäng. Och nu kom jag på att det där lät konstigt. Borde jag inte söka mig mot stranden, sanden, havet?
23 juli 2008
6 dagar, 10 filmer
Om jag fortsätter se filmer i den här takten blir jag antagligen tvungen att skriva lista oftare. Jag är helt enkelt inne i en filmtittarperiod.
An American Crime var strålande. Hade höga förhoppningar, men ändå var jag tydligen inte beredd på att bli så här gripen av den. För några år sedan läste jag Running with Scissors, gillade boken och naturligtvis betyder det att jag inte var helt nöjd med filmen. Kändes halv. Men om man inte läst boken, se i alla fall filmen. En annan film som var en av de bättre var Little Children. Har ännu inte läst boken, ett måste nu väl. You and Me and Everyone We Know var absurd. Absurd på ett bra sätt. Hann redan tänka att den var dravel, tills jag flöt med och slutligen inte visste vad som knocked me out.
Varken The Guide to Recognize Your Children, The Nanny Diaries (vilken ovanligt nog var bättre än boken. Säger kanske egentligen mer om boken), December Boys, Crank eller PS, I Love You var något extra att hurra för. De var inte urusla. De var tidsfördriv. Kill Your Darlings var däremot usel.
An American Crime var strålande. Hade höga förhoppningar, men ändå var jag tydligen inte beredd på att bli så här gripen av den. För några år sedan läste jag Running with Scissors, gillade boken och naturligtvis betyder det att jag inte var helt nöjd med filmen. Kändes halv. Men om man inte läst boken, se i alla fall filmen. En annan film som var en av de bättre var Little Children. Har ännu inte läst boken, ett måste nu väl. You and Me and Everyone We Know var absurd. Absurd på ett bra sätt. Hann redan tänka att den var dravel, tills jag flöt med och slutligen inte visste vad som knocked me out.
Varken The Guide to Recognize Your Children, The Nanny Diaries (vilken ovanligt nog var bättre än boken. Säger kanske egentligen mer om boken), December Boys, Crank eller PS, I Love You var något extra att hurra för. De var inte urusla. De var tidsfördriv. Kill Your Darlings var däremot usel.
22 juli 2008
när tant doktor och farbror doktor är tillbaka från semestern
Läkar-laboratorie-karusellåkningsdagarna har börjat igen. Vänta, in, undersöka, ut, vänta, in, blodprov, ut. Hoppas slippa äckelslangar och äckelföremål i kroppsdelar där slangar och föremål inte ska finnas. Fram till att provsvaren kommer skall jag undvika allt som innehåller mjölkprodukter. Inget problem, tänkte jag. Tills jag skulle dricka te med mjölk i, breda margarin på brödet, ta en chokladbit. Hur gör man?
21 juli 2008
Private Dancer
På Hangö teaterträff såg jag en dansföreställning av och med Niklas Laustiola. Private Dancer hette den och var en av de riktiga guldkornen jag såg under de dagar jag var där. Private Dancer är gjord med en snegling åt privata filmer på You Tube där människor filmar sig själv när de dansar till sin favoritmusik. En privat dansföreställning inför publik. Scenen var väldigt nära publiken, skapades en intim stämning, samtidigt som Laustiola koncentrerat stirrade in i kameran som står på stativ framför honom.
Nu råkade jag hitta The Foehr Kidz på You Tube. Strålande.
Nu råkade jag hitta The Foehr Kidz på You Tube. Strålande.
20 juli 2008
och sedan tillbaka till vardagen
Idag har jag sovit. Länge, djupt och gott i egen säng. Eller tills jag blev väckt av någon som ringde. Efter det sov jag några timmar till.
Det blir så när man har roligt flera dygn i rad. Helt fantastiska har de senaste dagarna faktiskt varit. Bila upp, bussa ner. Var lite darrig båda vägarna. Perfect line of drunkness, we were in the corridor, corridor thingy, mellan änglavaktsbesök, jaa (tyskuttalat). Det är kanske inte så konstigt att jag har ont i halsen fortfarande. Av allt sjönsjungande vrål mitt i natten. Ju högre destu bättre. Överrösta. Plastigmexikohattflaskkork på huvudet. Prost!
Det blir så när man har roligt flera dygn i rad. Helt fantastiska har de senaste dagarna faktiskt varit. Bila upp, bussa ner. Var lite darrig båda vägarna. Perfect line of drunkness, we were in the corridor, corridor thingy, mellan änglavaktsbesök, jaa (tyskuttalat). Det är kanske inte så konstigt att jag har ont i halsen fortfarande. Av allt sjönsjungande vrål mitt i natten. Ju högre destu bättre. Överrösta. Plastigmexikohattflaskkork på huvudet. Prost!
17 juli 2008
mera som en minneslista för mig själv
Känns som om jag inte riktigt sett så mycket filmer den senaste tiden. Så är kanske inte fallet i alla fall. Jag läser mindre än jag brukar. Jag följer inte med någon annan serie just nu än nyaste säsongen av Hell's Kitchen i amerikansk realtid. Jag somnar till en film de flesta nätterna. Jag har åkt en hel massa tåg med datorn den senaste tiden. Det finns ingen teve på landet. Jaja. Följande har jag nyligen sett:
Senast såg jag The Kite Runner. Boken står i bokhyllan oläst. Fin, hemsk. Bra. Riktigt bra.
Into the Wild var utomordentlig. Hade dragit mig en tid för att se filmen. Varför vet jag inte. Kanske för att jag läst ploten. Trodde inte att jag skulle orka med berättelsen. Visade sig att manuset var i min smak. Räddade filmen tillsammans med det visuellt vackra. När jag väl såg den fastnade den kvar och allt kändes rätt. Måste få tag på boken.
No Country for Old Men hade jag hört både bra och dåligt om. Jag thör till dom som tycker att den var bra. Kom på mig själv med att glömma andas. Påminde mig om att jag vill se Fargo på nytt.
Jag råkade vara på precis rätt humör när jag såg The Darjeeling Limited. Jag tror nämligen att man måste vara på ett speciellt humör. Så där tålmodigt avslappnad. Kan tänka mig att se den flera gånger.
My Blueberry Nights var jag skeptiskt till. Skeptisk tills jag såg den. Jag gillar inte romantiska filmer. Jag menar "Bedragna Elisabeth snubblar in på ett fik en sen natt i New York. Fikets ägare Jeremy tröstar henne innan hon drar iväg till periferin i USA. På sin odyssé möter hon trasiga människor som hjälper henne att omfamna lyckan runt hörnet." Blablabla liksom. Men dialogen, färgerna, tempoväxlingarna och kameravinklingarna gjorde att jag övervans. Kanske romantik inte är så dåligt i alla fall, inte om det görs på rätt sätt.
Sex and the City vet jag inte vad jag skall säga om. Den var bra. Den var okej. Och här ska kanske erkännas att jag knappt sett så många avsnitt av serien. Kunde vara en film jag av tjurskallighet bojkottar (som Titanic), nu blev det inte så. Nu drack jag skumpa, såg filmer på bio och drack lite mer skumpa.
Juno var feelgood. Var vad jag behövde just då. Gjorde mig glad, skrattade, fnissade till dialogen. Samtidigt tror jag knappast att jag ser den fler gånger.
The Royal Tenenbaums har jag länge tänkt se. Jag hade liksom missat den 2001 när den kom. Sen skjöt jag upp, sparade den tills jag behövde se något i den här stilen. När jag väl såg den blev jag besviken. Kanske jag var på fel humör. Kanske jag var för trött.
The Happening. Jaha. Skräckfilm, men ändå inte skräckfilm. Thriller, men ändå inte thriller. Den där krypande stämningen som borde ha infunnit sig, infann sig inte ens.
Margot at the Wedding är också en Jack Black film. En annorlunda Jack Black film. Väldigt annorlunda. Nicole Kidman film är det också. En film som jag trodde att jag skulle älska, medan jag såg den insåg jag att jag avskydde den, för att några dagar senare inse att jag nog älskade den i alla fall. Nu vill jag se den en gång till. Har en känsla av att jag missade något. Måste se den en gång till och då passa på att njuta av den.
När jag äntligen såg Be Kind Rewind kändes det som om jag väntat i evigheter. Jag gillar Jack Black. Jag gillade filmens idé. Jag vet inte vad som hände. Kanske jag helt enkelt inte var på humör. Kanske filmen helt enkelt inte var så bra.
Funny Games US är också en sån där film som ska vara skrämmande thrilleraktig. Jag satt mest och jäspade, väntade på att den skulle ta slut. En recensent har skrivit: "Faktum är att det är en av få filmer kapabel att frammana en fysisk reaktion av illamående hos åskådaren". Jag tor att det är något fel på mig.
Broken English var ingen höjdare. Eller ja, den var en blandning av drama och romantik. Vet inte ens vad som fick mig att se den, men nu är det gjort.
Iron Man. Håhåjaja. Jag hade ingen som helst aningen om vad den handlade om, vilken genre den representerade. Jag visste vem som var skådespelare och jag visste att den skulle vara någon form av blockbuster. Började verkade som ett drama tills den plötsligt blev en Marvel-film. Inte överdrivet bra Marvel-film.
Unaccompanied Minors var total dravel som jag somnade till. Vaknade, somnade igen och insåg att jag aldrig kommer att orka se den. Jag vill inte ens försöka se den.
Hallam Foe råkade jag se av en slump. Det regnade. Jag satt i en husvagn. En helt okej film, men också en film som jag gång på gång liksom glömmer att jag sett.
Senast såg jag The Kite Runner. Boken står i bokhyllan oläst. Fin, hemsk. Bra. Riktigt bra.
Into the Wild var utomordentlig. Hade dragit mig en tid för att se filmen. Varför vet jag inte. Kanske för att jag läst ploten. Trodde inte att jag skulle orka med berättelsen. Visade sig att manuset var i min smak. Räddade filmen tillsammans med det visuellt vackra. När jag väl såg den fastnade den kvar och allt kändes rätt. Måste få tag på boken.
No Country for Old Men hade jag hört både bra och dåligt om. Jag thör till dom som tycker att den var bra. Kom på mig själv med att glömma andas. Påminde mig om att jag vill se Fargo på nytt.
Jag råkade vara på precis rätt humör när jag såg The Darjeeling Limited. Jag tror nämligen att man måste vara på ett speciellt humör. Så där tålmodigt avslappnad. Kan tänka mig att se den flera gånger.
My Blueberry Nights var jag skeptiskt till. Skeptisk tills jag såg den. Jag gillar inte romantiska filmer. Jag menar "Bedragna Elisabeth snubblar in på ett fik en sen natt i New York. Fikets ägare Jeremy tröstar henne innan hon drar iväg till periferin i USA. På sin odyssé möter hon trasiga människor som hjälper henne att omfamna lyckan runt hörnet." Blablabla liksom. Men dialogen, färgerna, tempoväxlingarna och kameravinklingarna gjorde att jag övervans. Kanske romantik inte är så dåligt i alla fall, inte om det görs på rätt sätt.
Sex and the City vet jag inte vad jag skall säga om. Den var bra. Den var okej. Och här ska kanske erkännas att jag knappt sett så många avsnitt av serien. Kunde vara en film jag av tjurskallighet bojkottar (som Titanic), nu blev det inte så. Nu drack jag skumpa, såg filmer på bio och drack lite mer skumpa.
Juno var feelgood. Var vad jag behövde just då. Gjorde mig glad, skrattade, fnissade till dialogen. Samtidigt tror jag knappast att jag ser den fler gånger.
The Royal Tenenbaums har jag länge tänkt se. Jag hade liksom missat den 2001 när den kom. Sen skjöt jag upp, sparade den tills jag behövde se något i den här stilen. När jag väl såg den blev jag besviken. Kanske jag var på fel humör. Kanske jag var för trött.
The Happening. Jaha. Skräckfilm, men ändå inte skräckfilm. Thriller, men ändå inte thriller. Den där krypande stämningen som borde ha infunnit sig, infann sig inte ens.
Margot at the Wedding är också en Jack Black film. En annorlunda Jack Black film. Väldigt annorlunda. Nicole Kidman film är det också. En film som jag trodde att jag skulle älska, medan jag såg den insåg jag att jag avskydde den, för att några dagar senare inse att jag nog älskade den i alla fall. Nu vill jag se den en gång till. Har en känsla av att jag missade något. Måste se den en gång till och då passa på att njuta av den.
När jag äntligen såg Be Kind Rewind kändes det som om jag väntat i evigheter. Jag gillar Jack Black. Jag gillade filmens idé. Jag vet inte vad som hände. Kanske jag helt enkelt inte var på humör. Kanske filmen helt enkelt inte var så bra.
Funny Games US är också en sån där film som ska vara skrämmande thrilleraktig. Jag satt mest och jäspade, väntade på att den skulle ta slut. En recensent har skrivit: "Faktum är att det är en av få filmer kapabel att frammana en fysisk reaktion av illamående hos åskådaren". Jag tor att det är något fel på mig.
Broken English var ingen höjdare. Eller ja, den var en blandning av drama och romantik. Vet inte ens vad som fick mig att se den, men nu är det gjort.
Iron Man. Håhåjaja. Jag hade ingen som helst aningen om vad den handlade om, vilken genre den representerade. Jag visste vem som var skådespelare och jag visste att den skulle vara någon form av blockbuster. Började verkade som ett drama tills den plötsligt blev en Marvel-film. Inte överdrivet bra Marvel-film.
Unaccompanied Minors var total dravel som jag somnade till. Vaknade, somnade igen och insåg att jag aldrig kommer att orka se den. Jag vill inte ens försöka se den.
Hallam Foe råkade jag se av en slump. Det regnade. Jag satt i en husvagn. En helt okej film, men också en film som jag gång på gång liksom glömmer att jag sett.
16 juli 2008
ett ganska stort wohoo
Riktigt skakadarr är jag. Pirr pirr. Jag vågar inte ens gissa hur jag känner mig om exakt tre veckor.
Jag minns när jag gick på femman eller sexan i lågstadiet. Det ordnade en nationell tecknetävling där man skulle rita en sport man är intresserad av. För att vara lite orginell (eller för att jag tyckte om att rita djur helt enkelt) ritade jag en björn som hoppade fallskärm. Nu är jag anmäld till fallskärmskursen. Äntligen, efter alla dessa år!
Jag minns när jag gick på femman eller sexan i lågstadiet. Det ordnade en nationell tecknetävling där man skulle rita en sport man är intresserad av. För att vara lite orginell (eller för att jag tyckte om att rita djur helt enkelt) ritade jag en björn som hoppade fallskärm. Nu är jag anmäld till fallskärmskursen. Äntligen, efter alla dessa år!
15 juli 2008
Börjar nästan se ut som om jag kanske skulle hinna upp till en Jakobs dag eller två.
Det börjar gå överstyr när jag cyklar hem från jobbet sent för att sedan fortsätta jobba hemma, inse att jag måste göra annat också, så jag tar en promenad mot stan, stannar upp, tar fram telefon fort som fan för att skriva ner en snilleblixt, vänder hemåt för att skriva vidare på snilleblixten. Jag kan tydligen inte koppla bort det hur jag än försöker. Är väl bara att ta till vara kreativiteten, smartheten. För inte har jag väl gått och blivit tokig i värmen? Tänk om det alltid var så här lätt att klämma ur sig vetenskapliga textsjok.
14 juli 2008
för varje hjärtslag
Anna Järvinen & Annika Norlin
Alla andra har semester. Jag har deadline, och när deadlinen är avklarad kommer nästa deadline. Sitter ensam på jobbet. Det är egentligen ganska skönt. Inte stressande. Jag är före i min tidtabell. Det känns ovanligt. Jag skriver om modebloggar, om hur kroppen porträtteras i "Today's outfit-blogginlägg". Jag funderar på blicken, poseringen, kameravinkeln, negativ/positiv annorlundahet, iscensättning, performancen, formgivandet, subjekt och objekt. Jag vet vad jag ska skriva, det är bara att skriva. Samtidigt försöker jag minnas att jag borde till posten och att jag borde köpa fotbollstossor innan torsdag och svara på mejlhögen.
12 juli 2008
annat namnlöst (eller kanske samma)
Fick några åhå för några dagar sen. Välmenta åhå i och för sig men obekväma. Spenderade dagen med en välbekant typ och en ny typ. Den välbekanta typen hade tydligen berättat en del om mig för den nya typen. Bara bra saker. Egentligen mycket bra saker, men jag blir så obekväm med sånt. Det kändes som om det gjorts reklam om mig. Och där satt jag och försökte febrilt äta pizza, tugga, svälja, vifta bort allt obekvämt.
Ja, det är väl relativt ovanligt att syssla med det jag sysslar med, i alla fall om man har den bakgrund jag har, den uppväxt jag har. Redan att ta studenten är jag så gott som ensam om, så när jag sen fortsatt, blivit färdig och fortsatt igen är det riktigt konstigt och udda. Kan man göra så om det helt naturligt borde blivit duunare av mig? Jag försökte förklara att det är inte så mycket åhå. Det är mitt liv. Det känns inte som åhå. Så blev det lite mera prat om vad jag specifikt gör. Mera åhå. Att jag gör några andra helt normala men tydligen konstiga saker. Åhå. Och jag försöker vifta bort alla åhå:n. Försökte förklara att jag inte är åhå, jag är helt vanlig. Men det gicks inte riktigt med på. Lugnade ner sig så småningom.
Så när vi ätit färdigt och satte kurs mot en repris av alla de värsta nöjesfältsmaskiner på Borgbacken och välbekanta typen avrundade med att berätta om mitt benjijump ifjol, trodde jag att han, den nya typen skulle kollapsa av för stort åhå i halsen. Och jag ville helst bara försvinna. "Jag är riktigt normal", ville jag ropa. "Jag kunde ha bil, man, barn, egnahemshus, bolån, hund och katt. Jag kunde ha en trädgård, sommarstuga, fast anställning, lön istället för stipendier som inkomstkälla. Jag kunde jobba 9 till 5. Nu har jag inget av det här. Men sluta säga åhå. Och nej, jag vet faktiskt inte när jag får nästa inkomst eller hur stor/liten den är."
Förbaskade jantelag. Förbaskade 30-års kris (innan jag ens fyllt 30). Förbaskade jag, som tycker att jag inte åstadkommit något, att jag trampar på stället. Förbaskade jag som blir påminnd om att jag är singel, med hyrd pyttelägenhet, barnlös, katt- och hundlös, utan ens en egen bil. Jag glömmer så lätt att min cv är skrämmande välfylld med konferensbidrag, publicerade vetenskapliga artiklar, föreläsningar, publicerade noveller, förelästa universitetskurser. Jag glömmer att de räknas. Jag glömmer att jag egentligen är rätt ung med tanke på listan. Och jag är ju faktiskt inte lastgammal, ännu. Och jag har vänner, ett socialt liv, intressen. Det är ju faktiskt den här friheten jag tycker om.
Det här ovan skrev jag för några dagar sen. Lät bli att publicera.
Tills jag åkte tillbaka till ursprunget, tillbaka till de gamla gatorna jag lekt på. Tills jag i den vävan, det nystanet träffade på en av föräldrarnas gamla bekanta. "Man ser dig inte längre i trakterna. Vad sysslar du med", frågades jag. Jag svarade och fick det förbannade åhå:et. Jag förväntades svara att alla mina tre barn går i skolan.
Nu är jag hemma i min pyttelägenhet, med mitt konferenspapper jag stretar med och det känns som om det kommer att ta horja lengi tis ja vill åk tibaks ti traktn. Ja e no liiite färdiger me alla åhå:n.
Ja, det är väl relativt ovanligt att syssla med det jag sysslar med, i alla fall om man har den bakgrund jag har, den uppväxt jag har. Redan att ta studenten är jag så gott som ensam om, så när jag sen fortsatt, blivit färdig och fortsatt igen är det riktigt konstigt och udda. Kan man göra så om det helt naturligt borde blivit duunare av mig? Jag försökte förklara att det är inte så mycket åhå. Det är mitt liv. Det känns inte som åhå. Så blev det lite mera prat om vad jag specifikt gör. Mera åhå. Att jag gör några andra helt normala men tydligen konstiga saker. Åhå. Och jag försöker vifta bort alla åhå:n. Försökte förklara att jag inte är åhå, jag är helt vanlig. Men det gicks inte riktigt med på. Lugnade ner sig så småningom.
Så när vi ätit färdigt och satte kurs mot en repris av alla de värsta nöjesfältsmaskiner på Borgbacken och välbekanta typen avrundade med att berätta om mitt benjijump ifjol, trodde jag att han, den nya typen skulle kollapsa av för stort åhå i halsen. Och jag ville helst bara försvinna. "Jag är riktigt normal", ville jag ropa. "Jag kunde ha bil, man, barn, egnahemshus, bolån, hund och katt. Jag kunde ha en trädgård, sommarstuga, fast anställning, lön istället för stipendier som inkomstkälla. Jag kunde jobba 9 till 5. Nu har jag inget av det här. Men sluta säga åhå. Och nej, jag vet faktiskt inte när jag får nästa inkomst eller hur stor/liten den är."
Förbaskade jantelag. Förbaskade 30-års kris (innan jag ens fyllt 30). Förbaskade jag, som tycker att jag inte åstadkommit något, att jag trampar på stället. Förbaskade jag som blir påminnd om att jag är singel, med hyrd pyttelägenhet, barnlös, katt- och hundlös, utan ens en egen bil. Jag glömmer så lätt att min cv är skrämmande välfylld med konferensbidrag, publicerade vetenskapliga artiklar, föreläsningar, publicerade noveller, förelästa universitetskurser. Jag glömmer att de räknas. Jag glömmer att jag egentligen är rätt ung med tanke på listan. Och jag är ju faktiskt inte lastgammal, ännu. Och jag har vänner, ett socialt liv, intressen. Det är ju faktiskt den här friheten jag tycker om.
Det här ovan skrev jag för några dagar sen. Lät bli att publicera.
Tills jag åkte tillbaka till ursprunget, tillbaka till de gamla gatorna jag lekt på. Tills jag i den vävan, det nystanet träffade på en av föräldrarnas gamla bekanta. "Man ser dig inte längre i trakterna. Vad sysslar du med", frågades jag. Jag svarade och fick det förbannade åhå:et. Jag förväntades svara att alla mina tre barn går i skolan.
Nu är jag hemma i min pyttelägenhet, med mitt konferenspapper jag stretar med och det känns som om det kommer att ta horja lengi tis ja vill åk tibaks ti traktn. Ja e no liiite färdiger me alla åhå:n.
9 juli 2008
8 juli 2008
det materiella jaget
För någon månad sedan doktorerade Uppsala-etnologen Erik Ottoson på avhandlingen "Söka sitt. Om möten mellan människor och föremål." Erik skriver: "En dag i butikerna består till stor del av att söka efter sådant som väcker intresse. Kanske är sökandet efter saker ett särskilt sätt att förhålla sig möjligheterna i det materiella?" Hans studie rör sig genom olika platser där människor letar efter någonting. I Kista Galleri, gatorna i London, loppmarknaderna och containrarna.
Jag läser och nickar igenkännande.
Förutom att jag saknade vänner och bekanta när jag befann mig i Uppsala, saknade jag mina föremål, mina prylar, mina souvernirer från resor. De där små sakerna som betyder något för mig. När jag åkte iväg funderade jag om jag borde ta med mig en liten sak men struntade i det. Vilken liten grej skulle jag sakna under två månader borta, frågade jag mig själv och kom inte på en enda.
Min lägenhet är prylfylld. Massa små figurer, minnen, fynd. Det är de som gör att det känns som hemma. Det är de som gör att det känns som om jag bor här. Jag tycker om att söka. När det gäller loppmarknader skriver Erik bland annat: "Loppmarknaden motsvarar vissa förväntningar på ett bättre sät än andra shoppingmiljöer. Eftersom utbudet är så oordnat och öppet och blandar föremål av olika kategorier och åldrar, finns möjligheten att man hittar en sak som är exakt den rätta."
"Jag har många loppissaker", tänkte jag skriva, hejdade mig, tittade mig runt och insåg att de gegntligen inte är så många. Men de är destu kärare. Kläder har jag, väskor har jag, men egentligen inte så många prylar. Det bästa fyndet är en knallröd BOC soda syphon från 60- eller 70-talet. Varför den är bäst vet jag inte. Jag använder den inte. Den är bara fin. Just nu letar jag efter den perfekta tekoppen, den perfekta brickan, det perfekta kakfatet, de perfekta plåtburkarna för löste från loppmarknad. Att jag redan sökt i långt över ett år, säger kanske en del.
Något annat jag gör sporadiskt är roskisdykning. Man vet aldrig var man hittar det där underbara, speciella, rätta. Min allra bästa fynd kom överaskat och oplanerat i början av sommaren. Den fungerar inte i digitider, men den är fin. Den är jag. På jobbets utfärd stod vi vid kajen för att vänta på förbindelsebåten. Bredvid stod några roskisar och bredvid skräp som skulle hämtas. Slutade med att jag släpade med mig hem en teve. Den ingår i min lilla installation på paradplats i lägenheten. Har ritat in en liten gubbe som jag kan byta ut. Planerar att göra en liten stad i teven. Ibland står teven på och myrornas krig visas.
"Det materiella överflödet som är en förutsättning för sökandet bland det överblivna, är inte bara ett överflöd av saker, utan också av tänkbara positioner i förhållande till tingen. För någon är en sak värdefull, för någon annan är den likgiltig eller ent av till besvär. Spänningen mellan skräp och nyttigheter sätter saker i rörelse. Saker flyter omkring och strandar här och där.", skriver Erik.
Här har någons överblivna och besvärligt digiboxuttagsfattiga teve strandat.
Jag läser och nickar igenkännande.
Förutom att jag saknade vänner och bekanta när jag befann mig i Uppsala, saknade jag mina föremål, mina prylar, mina souvernirer från resor. De där små sakerna som betyder något för mig. När jag åkte iväg funderade jag om jag borde ta med mig en liten sak men struntade i det. Vilken liten grej skulle jag sakna under två månader borta, frågade jag mig själv och kom inte på en enda.
Min lägenhet är prylfylld. Massa små figurer, minnen, fynd. Det är de som gör att det känns som hemma. Det är de som gör att det känns som om jag bor här. Jag tycker om att söka. När det gäller loppmarknader skriver Erik bland annat: "Loppmarknaden motsvarar vissa förväntningar på ett bättre sät än andra shoppingmiljöer. Eftersom utbudet är så oordnat och öppet och blandar föremål av olika kategorier och åldrar, finns möjligheten att man hittar en sak som är exakt den rätta."
"Jag har många loppissaker", tänkte jag skriva, hejdade mig, tittade mig runt och insåg att de gegntligen inte är så många. Men de är destu kärare. Kläder har jag, väskor har jag, men egentligen inte så många prylar. Det bästa fyndet är en knallröd BOC soda syphon från 60- eller 70-talet. Varför den är bäst vet jag inte. Jag använder den inte. Den är bara fin. Just nu letar jag efter den perfekta tekoppen, den perfekta brickan, det perfekta kakfatet, de perfekta plåtburkarna för löste från loppmarknad. Att jag redan sökt i långt över ett år, säger kanske en del.
Något annat jag gör sporadiskt är roskisdykning. Man vet aldrig var man hittar det där underbara, speciella, rätta. Min allra bästa fynd kom överaskat och oplanerat i början av sommaren. Den fungerar inte i digitider, men den är fin. Den är jag. På jobbets utfärd stod vi vid kajen för att vänta på förbindelsebåten. Bredvid stod några roskisar och bredvid skräp som skulle hämtas. Slutade med att jag släpade med mig hem en teve. Den ingår i min lilla installation på paradplats i lägenheten. Har ritat in en liten gubbe som jag kan byta ut. Planerar att göra en liten stad i teven. Ibland står teven på och myrornas krig visas.
"Det materiella överflödet som är en förutsättning för sökandet bland det överblivna, är inte bara ett överflöd av saker, utan också av tänkbara positioner i förhållande till tingen. För någon är en sak värdefull, för någon annan är den likgiltig eller ent av till besvär. Spänningen mellan skräp och nyttigheter sätter saker i rörelse. Saker flyter omkring och strandar här och där.", skriver Erik.
Här har någons överblivna och besvärligt digiboxuttagsfattiga teve strandat.
7 juli 2008
5 juli 2008
som det brukar bli
Det är rätt intressant egentligen. När man som mest tror att de närmsta dagarna blir halvtråkiga och onödiga får man roliga planer. Utan att egentligen anstränger sig. Omväxlande planer. Och genast blir man på gott humör, hoppa jämfota och klappa i händerna humör. Mina käkar har träningsvärk efter gårdagskvällens skratt.
Lite ångrar jag samtidigt. Att jag igår skickade iväg de ord jag skickade. Kunde ha valt andra, ord som verkade mindre sårade, argsinta. Jag är inte argsint, inte sårad. Ibland måste man bara fråga frågor som är svåra av orsaker jag själv inte ens vet. Det blir så konstiga formuleringar, man hör inte röstläge i lästa ord. Svårtolkade. Svåra när man inte ens vet om mottagaren har ett svar. När samtalsundvikande kanske inte var ett undvikande. Det blir så konstigt då. Så krystat i fortsättningen för alla inblandade. Sånt är onödigt. Eller så blir det tyst, knäpptyst och verkligen undvikande. Kanske man kunde låtsas att jag aldrig lade näsan i blöt. Vilket alternativ som är bättre vet jag inte. Men att aldrig mera säga "hej kompis, hur går det" är väl värsta alternativet, med tanke på att det startade med min våta näsa som visade sig.
Lite ångrar jag samtidigt. Att jag igår skickade iväg de ord jag skickade. Kunde ha valt andra, ord som verkade mindre sårade, argsinta. Jag är inte argsint, inte sårad. Ibland måste man bara fråga frågor som är svåra av orsaker jag själv inte ens vet. Det blir så konstiga formuleringar, man hör inte röstläge i lästa ord. Svårtolkade. Svåra när man inte ens vet om mottagaren har ett svar. När samtalsundvikande kanske inte var ett undvikande. Det blir så konstigt då. Så krystat i fortsättningen för alla inblandade. Sånt är onödigt. Eller så blir det tyst, knäpptyst och verkligen undvikande. Kanske man kunde låtsas att jag aldrig lade näsan i blöt. Vilket alternativ som är bättre vet jag inte. Men att aldrig mera säga "hej kompis, hur går det" är väl värsta alternativet, med tanke på att det startade med min våta näsa som visade sig.
4 juli 2008
WAM
Kom nyss hem från ett museibesök. Kunde konstatera en sak: har man sett en grekisk kruka har man sett dem alla. Eller så är felet att jag sett otaliga, i medelhavsmuseet i Stockholm, på museum i Santorini, I Wäinö Aaltonens museum i Åbo och så vidare. De är inte så spännande längre tyvärr.
Bonus var att konstnären råkade vara på plats när vi besökte museet. Han gick också dit med sina vänner när det var gartis inträde på fredagar klockan 16 frammåt.
Bonus var att konstnären råkade vara på plats när vi besökte museet. Han gick också dit med sina vänner när det var gartis inträde på fredagar klockan 16 frammåt.
3 juli 2008
väntan
"What you're getting here is a stupid story about a stupid little boy. A stupid true life story about nobody you'd ever want to meet. Picture this little spaz being about wait high with a handful of blond hair, combed and parted on one side. Picture the little icky shit smiling in old school photos with some of his baby teeth missing and his first adult teeth coming in crooked." Choke, Chuck Palahniuk
Det handlar om Vikctor, en sexberoende bedragare som betalar sin mammas sjukhusräkningar genom att med flit kvävas och räddas av andra restaurangbesökare, dagligen. Det finns alltid någon som räddar honom, någon som tycker synd om honom.
9 år efter att Fight Club hade premiär verkar det som om nästa film som baserar sig på en Chuck Palahniuk-bok har premiär. Och som jag väntat. En av min favoritförfattare. Mörk, satirisk, bisarr, konstig, provocerande, välskriven.
"... some soap opera, you know, real people pretending to be fake people with made-up problems being watched by real people to forget their real problems." Choke, Chuck Palahniuk
Det handlar om Vikctor, en sexberoende bedragare som betalar sin mammas sjukhusräkningar genom att med flit kvävas och räddas av andra restaurangbesökare, dagligen. Det finns alltid någon som räddar honom, någon som tycker synd om honom.
9 år efter att Fight Club hade premiär verkar det som om nästa film som baserar sig på en Chuck Palahniuk-bok har premiär. Och som jag väntat. En av min favoritförfattare. Mörk, satirisk, bisarr, konstig, provocerande, välskriven.
"... some soap opera, you know, real people pretending to be fake people with made-up problems being watched by real people to forget their real problems." Choke, Chuck Palahniuk
2 juli 2008
30 juni 2008
det namnlösa
Den äter upp mig innifrån. Aningen, känslan eller vad den ska kallas. Insikten kanske eller motståndet. Det känns som om insikten kom för sent. Så länge man inte känner något kan man inte bli besviken. Så länge man inte nödvändigtvis vill något eller bara vill något litet och obetydelselöst, gör det inget om man inte får det. Det är lättare så. Det är alltid lättare så.
Men så händer det något och jag ligger sömnlös på nätterna. Jag tror inte att det är de sömnlösa nätterna som satt i gång det, det är snarare det andra som satt igång de sömnlösa nätterna. Och det stör mig. Tappar matlusten. Blir gråtfärdig för varje liten sak. Som att jag inte har mjölk i kylskåpet. Eller att jag stiger av tåget och inser att jag glömt efter mig hela nyckelknippen på avgångsorten. Att jag inte kommer åt min cykel som står på tågstation. Att jag inte kommer in på arbetsrummet. Att disken hopar sig. Att jag fått spänningshuvudvärk och inga värktabletter, heta duscher, värmedynor eller salvor hjälper.
Men det går väl om. Det har tidigare gått om. Endera går den ätande ältande känslan bort först eller så den andra. Vet inte vilket som skulle vara bättre egentligen. Bra är att jag råkar ha en reservnyckel hem.
Men så händer det något och jag ligger sömnlös på nätterna. Jag tror inte att det är de sömnlösa nätterna som satt i gång det, det är snarare det andra som satt igång de sömnlösa nätterna. Och det stör mig. Tappar matlusten. Blir gråtfärdig för varje liten sak. Som att jag inte har mjölk i kylskåpet. Eller att jag stiger av tåget och inser att jag glömt efter mig hela nyckelknippen på avgångsorten. Att jag inte kommer åt min cykel som står på tågstation. Att jag inte kommer in på arbetsrummet. Att disken hopar sig. Att jag fått spänningshuvudvärk och inga värktabletter, heta duscher, värmedynor eller salvor hjälper.
Men det går väl om. Det har tidigare gått om. Endera går den ätande ältande känslan bort först eller så den andra. Vet inte vilket som skulle vara bättre egentligen. Bra är att jag råkar ha en reservnyckel hem.
28 juni 2008
be part
Och när jag precis börjar känna att nu, nu kunde jag faktiskt ta min väska med smutsiga kläder (som inte längre är smutsiga eftersom de blev nytvättade när jag insåg att det nog inte blir någon snar hemresa i alla fall) och ta nästa tåg hem, omedelbums, när jag fått tillräckligt av småstadsluft och landsbygdsluft, åkt till Helsingfors för att inta avgasluft (som inte egentligen var så avgasig), ja då får jag plötsligt jobbkeikkor i trakten över helgen. Då ska jag plötsligt sitta i främmande människors hem för att prata med dem om det de vill prata om mest, efter att jag placerat små mikrofonknappar i skjortkragarna på oss och tryckt på record. Så blir det sen. Ingen fest på ö blir det heller. Jag hinner inte. Ibland är det lite jobbigt att vilja vara med överallt.
Kocky feat. Jens Lekman
Kocky feat. Jens Lekman
26 juni 2008
Hail to the King Baby (eller två spellistor)
All time favourites (i oordning):
Super Mario Bros 1
Super Mario Bros 3
Tetris
Pipemania
Bubble Bobble
Heroes of Might and Magic III
The Sims
Sid Meier's Civilazation II
Duke Nukem Forever
Rayman Raving Rabbids I
Crash BandiCoot
DevilDice
Önskelista:
Lego Indiana Jones
Buzz
Singstar
Guitar Hero
Wii Fit
Mario Kart
The Sims 3
Super Mario Bros 1
Super Mario Bros 3
Tetris
Pipemania
Bubble Bobble
Heroes of Might and Magic III
The Sims
Sid Meier's Civilazation II
Duke Nukem Forever
Rayman Raving Rabbids I
Crash BandiCoot
DevilDice
Önskelista:
Lego Indiana Jones
Buzz
Singstar
Guitar Hero
Wii Fit
Mario Kart
The Sims 3
25 juni 2008
pick a box, it's content will help you oooon yoooour waaaay
I en drömvärld jobbar jag halvtid med forskning samt halvtid som speltestare och recensent. Nu lever vi inte en drömvärld, men jag har inte varit långt ifrån de senaste dagarna.
Dag 1 var planerad till punkt och prick. Jag skulle jobba och ta kreativa pauser genom att spela Super Mario Galaxy. Ett spel jag sparat i månader. Trånat efter i månader. Det gick snett. Gav spelet någon timme men kom inte riktigt in i det. Förhoppningarna var helt enkelt för stora. Att jag inrett min lägenhet med Super Mario-figurer säger kanske en del. Får låta spelet vila en tid. Ge upp kan jag inte.
Resten av de kreativa pauserna tröstade jag mig själv genom att spela Super Mario Bros 1, Super Mario Bros 3 och Bubble Bobble. Spelade så pass helhjärtat att jag dag 3 hade handledsvärk. Idag är dag 3. Fick helt enkelt ta det lite lugnare idag. Började på Sims 2 Pets. I'm hooked. Jag kommer att drömma om min Simsfamilj med sin Simshund. Så hooked är jag.
Dag 1 var planerad till punkt och prick. Jag skulle jobba och ta kreativa pauser genom att spela Super Mario Galaxy. Ett spel jag sparat i månader. Trånat efter i månader. Det gick snett. Gav spelet någon timme men kom inte riktigt in i det. Förhoppningarna var helt enkelt för stora. Att jag inrett min lägenhet med Super Mario-figurer säger kanske en del. Får låta spelet vila en tid. Ge upp kan jag inte.
Resten av de kreativa pauserna tröstade jag mig själv genom att spela Super Mario Bros 1, Super Mario Bros 3 och Bubble Bobble. Spelade så pass helhjärtat att jag dag 3 hade handledsvärk. Idag är dag 3. Fick helt enkelt ta det lite lugnare idag. Började på Sims 2 Pets. I'm hooked. Jag kommer att drömma om min Simsfamilj med sin Simshund. Så hooked är jag.
24 juni 2008
hemma bra, borta bäst
Jag packade för två dagar. Nu har jag varit hemifrån i fem dagar. "Hur länge stannar du?", frågar folk. "Jag vet inte", svarar jag. Jobbet har jag med mig. Tar dagen som den kommer. Sover i husvagn. Sover i gästrum. Det regnar för mycket för att sova i tält. Jag vill utomlands.
19 juni 2008
trevlig midsommar
Här sitter jag på jobbet. Har roligt. Plockar ut kroppsbeskrivningar dagen före midsommar. Jag tror inte att det är allmänt accepterat att ha så här roligt på jobbet dagen före midsommar. Inte när man de facto jobbar. Så jag önskar trevlig midsommar häremellan och fortsätter sedan med mitt.
18 juni 2008
game, alpha-hannen och den heteronormativa matrisen
"Det finns bara ett sätt att få kvinnan du drömmer om - du måste bli mannen hon drömmer om! Genom att tillämpa de attraktiva beteenden vi lär dig kommer du direkt att märka hur din dragningskraft för kvinnor i din närhet ökar." 30 maj 2008
Citatet kommer från bloggen Charismatic Revolution. En blogg jag följt med en längre tid, skriven av ett gäng som kallar sig Sveriges främsta attraktionsexperter. Om jag inte hade en avhandling att skriva (konferanspaper att trolla fram, universitetsföreläsningar att planera, bokkapitel att fundera på) skulle jag skriva en artikel om fenomenet. Nu har jag inte den tiden, så jag bloggar. Bloggar ett ytskrap.
De skriver om alphakonceptet, manlighet, raggning, game, dejter och sex. De har skapat ett företag, de reser runt för seminarier, de ordnar bootcamps för män. Vill du lära dig hur du skall bli en varm alpha-hane? Betala 950 kronor för en endagskurs. Den varma alfahannen ger inte bara värde och bekräftar andra, utan är också beskyddare av närstående, ledare för män och vald av kvinnor.
"I den mänskliga “parningsdansen” är kvinnans roll att ge medgivande till att bli tagen medan mannens roll är att visa upp sig att han är värdig och attrahera henne. Det är därför vi har attraktionskurser för män - männen behöver det mkt mer än kvinnor." 5 februari 2008
Vad jag kommer att tänka på när jag läser bloggen är den heteronormativa matrisen och queerteori. Det är med de teorierna jag skulle vilja göra en analys. Judith Butler talar om den heterosexuella matrisen, en kulturell förståelse av kroppar, kön och sexualitet som gör att könsrollerna uppfattas som "normala". Föreställningen om normaliteten i att dessa två heterosexuella motpoler begär varandra är, enligt queerteorin, en förtryckande struktur.
Det finns många intressanta saker man kunde ta fasta på vid en analys. Vad jag förstått är det strängt förbjudet för kvinnor att delta i seminarierna eller i ett så kallat bootcamp. Hur skulle de reagera om en homosexuell man anmälde sig? Hur ska det tolkas att en av instruktörerna i pressen endast vill kallas The Man (ja, med stort m)? Frågorna är otaliga.
Jaja. Det är det här det handlar om att vara feministisk kulturforskare. Det är de där glasögonen som aldrig riktigt går att ta bort. Som egentligen inte vill tas bort. Man analyserar allt och alla. Man är aldrig ledig. Väldigt roligt är det samtidigt. Och jag känner att jag kanske borde gräva fram min kandidatavhandling som behandlade maskulinitet i manstidningen Slitz. Det sitter i. Bara jag först skulle bli klar med avhandling. Sen. Kanske.
Citatet kommer från bloggen Charismatic Revolution. En blogg jag följt med en längre tid, skriven av ett gäng som kallar sig Sveriges främsta attraktionsexperter. Om jag inte hade en avhandling att skriva (konferanspaper att trolla fram, universitetsföreläsningar att planera, bokkapitel att fundera på) skulle jag skriva en artikel om fenomenet. Nu har jag inte den tiden, så jag bloggar. Bloggar ett ytskrap.
De skriver om alphakonceptet, manlighet, raggning, game, dejter och sex. De har skapat ett företag, de reser runt för seminarier, de ordnar bootcamps för män. Vill du lära dig hur du skall bli en varm alpha-hane? Betala 950 kronor för en endagskurs. Den varma alfahannen ger inte bara värde och bekräftar andra, utan är också beskyddare av närstående, ledare för män och vald av kvinnor.
"I den mänskliga “parningsdansen” är kvinnans roll att ge medgivande till att bli tagen medan mannens roll är att visa upp sig att han är värdig och attrahera henne. Det är därför vi har attraktionskurser för män - männen behöver det mkt mer än kvinnor." 5 februari 2008
Vad jag kommer att tänka på när jag läser bloggen är den heteronormativa matrisen och queerteori. Det är med de teorierna jag skulle vilja göra en analys. Judith Butler talar om den heterosexuella matrisen, en kulturell förståelse av kroppar, kön och sexualitet som gör att könsrollerna uppfattas som "normala". Föreställningen om normaliteten i att dessa två heterosexuella motpoler begär varandra är, enligt queerteorin, en förtryckande struktur.
Det finns många intressanta saker man kunde ta fasta på vid en analys. Vad jag förstått är det strängt förbjudet för kvinnor att delta i seminarierna eller i ett så kallat bootcamp. Hur skulle de reagera om en homosexuell man anmälde sig? Hur ska det tolkas att en av instruktörerna i pressen endast vill kallas The Man (ja, med stort m)? Frågorna är otaliga.
Jaja. Det är det här det handlar om att vara feministisk kulturforskare. Det är de där glasögonen som aldrig riktigt går att ta bort. Som egentligen inte vill tas bort. Man analyserar allt och alla. Man är aldrig ledig. Väldigt roligt är det samtidigt. Och jag känner att jag kanske borde gräva fram min kandidatavhandling som behandlade maskulinitet i manstidningen Slitz. Det sitter i. Bara jag först skulle bli klar med avhandling. Sen. Kanske.
17 juni 2008
473
Några gånger per år får jag för mig att omorganisera mina bokhyllor. Ibland blir det enligt färg på pärmryggen, ibland enligt språk och ibland enligt genre. Det blir aldrig i alfabetisk ordning. Jag tycker inte om alfabetet. Alfabetet är bara jobbigt.
Den här gången sorterade jag böckerna enligt lästa och olästa. Rensade bort några dubbelexemplar.
Jag vet inte om det var en så bra idé.
Fanns två böcker som jag hade till och med trippelexemplar av. Fanns 473 olästa böcker, varav 341 var på engelska. Det är år av läsning. Otaliga år av läsning. Så många olästa böcker att det nästan känns lite ohanterbart.
Den här gången sorterade jag böckerna enligt lästa och olästa. Rensade bort några dubbelexemplar.
Jag vet inte om det var en så bra idé.
Fanns två böcker som jag hade till och med trippelexemplar av. Fanns 473 olästa böcker, varav 341 var på engelska. Det är år av läsning. Otaliga år av läsning. Så många olästa böcker att det nästan känns lite ohanterbart.
16 juni 2008
3 dygns dimma
Lördag, söndag och måndag flyter ihop till ett stort huvudvärksmoln i vänstra delen av huvudet, käken, vänstra ögat, nacken. Och jag som hade planer. Pangbom och så låg jag lamslagen i genomsvettiga sängkläder. Sov någon timme, drack vatten, mådde illa, satt i duschen under brännhett vatten, sov, värmde värmekudden, sov, drack mera vatten, försökte äta. Pangbom så har tre dygn gått och jag är tillbaka. Nästan som om inget hänt. Måste byta sängkläder. Musklerna under vänstra armhålan ömma. Lite sliten.
14 juni 2008
12 juni 2008
11 juni 2008
dagen efter frissabesök
Blondes don't have more fun, blondes have more work. Det är bara så. Och jag tackar och tar emot.
Kan inte tacka nej till att åka till Köpenhamn för att prata 40 minuter om pro-anorexi på nätet. Även om jag några dagar senare ska prata i 20 minuter om modebloggar och kroppslighet. Jag får stanna i Köpenhamn lite längre helt enkelt. Och precis när jag tänker att nu får det räcka, nu är min höst uppbokad, får jag en förfrågan om att medverka i en bok om ungdomskultur. Det kallas flyt. Tror jag.
Kan inte tacka nej till att åka till Köpenhamn för att prata 40 minuter om pro-anorexi på nätet. Även om jag några dagar senare ska prata i 20 minuter om modebloggar och kroppslighet. Jag får stanna i Köpenhamn lite längre helt enkelt. Och precis när jag tänker att nu får det räcka, nu är min höst uppbokad, får jag en förfrågan om att medverka i en bok om ungdomskultur. Det kallas flyt. Tror jag.
10 juni 2008
kaffepaus
Jag sitter hemma. Det luktar gårdagens popcorn och jag äter choklad medan jag jobbläser bloggar. Råare historier än någon skönlitteratur. Unga flickor som svälter sig, skär sina armar och spyr efter att de hetsätit ett äppel. Och man vet inte vart man ska vända sig. Jag vet inte vart jag skall vända mig. Det är alltid lika tungt de första läsdagarna efter några lediga dagar. Oberoende hur mycket jag gosat med hund och matat häst med knäckebröd under sommarsol. Och så tänker jag på sånt jag måste bloggcencurera, sånt som inte egentligen är värt att grubbla över. Sånt som kunde vara något bra och fantastisk men nu bara är ett nystan. Hemgjord räkrisotto står på diskbordet och tinar. Äkta tavara. Och jag är kanske lite hungrig.
Jag har infört nya regler. De dagar jag genomgår obehagliga läkarundersökningar (som inte alls borde oroa eller stressa. För det är ju inget farligt fel på mig, kommer de snart att inse.) får jag på vägen hem köpa all tröstande roskmat jag vill. Och jag får äta upp den inom några få timmar. Sluka rentav. Igår var en sådan kväll. Och jag åt. Och jag låg på sängen, tittade på Project Runway och var så onyttig man vill när man nyligen gått igenom undersökning av ändtarmen. Ja, det där borde kanske också censureras. Men nu blev det inte cencurerat så det får man leva med. Precis som undersökningen. Urk. Det var inte det här jag skulle blogga om. Men låt så vara. Jag behövde en liten paus från läsandet. Det fick jag nu.
Jag har infört nya regler. De dagar jag genomgår obehagliga läkarundersökningar (som inte alls borde oroa eller stressa. För det är ju inget farligt fel på mig, kommer de snart att inse.) får jag på vägen hem köpa all tröstande roskmat jag vill. Och jag får äta upp den inom några få timmar. Sluka rentav. Igår var en sådan kväll. Och jag åt. Och jag låg på sängen, tittade på Project Runway och var så onyttig man vill när man nyligen gått igenom undersökning av ändtarmen. Ja, det där borde kanske också censureras. Men nu blev det inte cencurerat så det får man leva med. Precis som undersökningen. Urk. Det var inte det här jag skulle blogga om. Men låt så vara. Jag behövde en liten paus från läsandet. Det fick jag nu.
9 juni 2008
walking down memory lane
Det är något speciellt med Hangö. Det är där det finns flera viktiga människor. Där jag har många viktiga minnen. Här ett blogginlägg från för ett år sedan. Samma tid, samma plats:"Och jag minns vad vi pratade om. Jag minns vad jag sa och vad hon sa medan vi tog nytt rekord i att dricka drinkar. Vi drog ett streck på dagstidningen varje gång vi tömt glasen. Vi pratade om kärleken. Blandade apelsinjuice med brännvin och Passoa. Jag medgav att allting inte alltid är bra.
Hon sa rakkaus, jag sa kärlek, men egentligen pratade vi om vardagen, osäkerheten, grälen under ytan. Om hur det är att vara många år tillsammans med någon bara för att det blivit så.
Jag minns ungefär när vi inte längre brydde oss om att lägga isbitar i glasen, när vi spillde på vaxduken med blåa blommor och vi fnittrade. Vi dansade den kvällen på nattklubb och pratade med en man som hade en särskild passion för fjärilar. De spelade en Billy-Idol-låt och vi skickade ett gemensamt sms till honom låten påminde oss om.
Jag minns inte varför jag satt gråtande på höghusets bakgård klockan sex på morgonen. Det kan ha varit för att jag tappat bort henne, på grund av kärleken eller alkoholen.
När jag i år steg av tåget skickade jag ett meddelande till henne: "Jag är här igen. Kanske träffas i kväll?"
På kvällen gick vi till stranden. Jag åt en päronglass och hon pratade om raskaus (graviditet), äitiysloma (mammaledighet) och synnytys (förlossning) medan jag pratade om förhållanden som börjar och kärlek som tar slut. Hon berättade att hon fortfarande har dagstidningen kvar från i fjol. Att vi drack tolv Kelkka-drinkar vid köksbordet den kvällen."
6 juni 2008
Hangö, Hangö, Hangö
Idag blir det tre teaterpjäser, imorgon två och på söndag en. Noggrannt utvalda. Enligt vad jag orkar, vad som intresserar och vad som är logistiskt möjligt.
I våra tunnlar, Bodies in Construction, Das Fliegande Spektakel, Kvinna på halvtid, Private dancer och No fear.
Däremellan glass på stranden, pizza på uteservering och bra sällskap. Igår på tåget skrev jag två sidor repliker. Jag tror att det börjar lossna igen.
I våra tunnlar, Bodies in Construction, Das Fliegande Spektakel, Kvinna på halvtid, Private dancer och No fear.
Däremellan glass på stranden, pizza på uteservering och bra sällskap. Igår på tåget skrev jag två sidor repliker. Jag tror att det börjar lossna igen.
4 juni 2008
been there, done that
You live such an interesting life, you know, säger hon och jag kommer att tänka på ord som rastlöshet, oro, otålighet, knyckigt och guppigt. You seem so peaceful. It is something I envy, säger jag och fortsätter or i correct, sometimes I envy that, just sometimes.
Vi sitter ute i skuggan i centrala Åbo, äter lunch. Jag har dagen innan kommit hem från en intensiv och impulsiv resa till Uppsala. Stigit av morgonbåten, för att en timme senare sätta mig en buss påväg mot Själö. Spenderat hela den soliga och varma dagen där med jobbet. Idag kan man inte prata om solbränna, man kan prata om brännskada.
Jag hann aldrig reflektera över hur det kändes att vara tillbaka i Uppsala. Att hälsa på mitt jobb där, att sitta i det välbekanta kafferummet med välbekanta människor. Det var mera vemodigt än förra gången att stiga på bussen mellan Uppsala och Stockholm. Det kände konstigt att få syn på mitt namn skrivet med min handstil på fikalistan som hängde i kafferummet. I have been here, riktigt på riktigt.
Idag börjar stadskonstevenmanget Vardagsrummet 306,4 km². Idag har jag ledigt, på torsdag och fredag skall jag delta. På fredagen åker jag mot Hangö och Hangö teaterträff.
Hon frågar hur jag gör. Hur jag gör för att leva mitt så kallade intressanta liv. Never say never och you never know, svarar jag.
Det har inte alltid varit så här. Ibland saknar jag känslan av lugn och tillfredställelse av att jobba 9-5 och komma hem för att titta på teve resten av kvällen. Att städa och eventuellt göra någon rolig sak på veckosluten. Att spara sig till veckosluten. Att inte kunna ta semesterdag beroende på väder, humör och deadline. Att känna trygghet i att om det står på pappret att jag har semester i augusti har jag semester i augusti. Å andra sidan är det något jag provat. Just den här veckan saknar jag inte den formen av tillfredställelse eller lugn. Den här veckan kör jag utan att tuta först.
Vi sitter ute i skuggan i centrala Åbo, äter lunch. Jag har dagen innan kommit hem från en intensiv och impulsiv resa till Uppsala. Stigit av morgonbåten, för att en timme senare sätta mig en buss påväg mot Själö. Spenderat hela den soliga och varma dagen där med jobbet. Idag kan man inte prata om solbränna, man kan prata om brännskada.
Jag hann aldrig reflektera över hur det kändes att vara tillbaka i Uppsala. Att hälsa på mitt jobb där, att sitta i det välbekanta kafferummet med välbekanta människor. Det var mera vemodigt än förra gången att stiga på bussen mellan Uppsala och Stockholm. Det kände konstigt att få syn på mitt namn skrivet med min handstil på fikalistan som hängde i kafferummet. I have been here, riktigt på riktigt.
Idag börjar stadskonstevenmanget Vardagsrummet 306,4 km². Idag har jag ledigt, på torsdag och fredag skall jag delta. På fredagen åker jag mot Hangö och Hangö teaterträff.
Hon frågar hur jag gör. Hur jag gör för att leva mitt så kallade intressanta liv. Never say never och you never know, svarar jag.
Det har inte alltid varit så här. Ibland saknar jag känslan av lugn och tillfredställelse av att jobba 9-5 och komma hem för att titta på teve resten av kvällen. Att städa och eventuellt göra någon rolig sak på veckosluten. Att spara sig till veckosluten. Att inte kunna ta semesterdag beroende på väder, humör och deadline. Att känna trygghet i att om det står på pappret att jag har semester i augusti har jag semester i augusti. Å andra sidan är det något jag provat. Just den här veckan saknar jag inte den formen av tillfredställelse eller lugn. Den här veckan kör jag utan att tuta först.
1 juni 2008
Helena och semestern
Nu är den där Helena N på semester igen. Den här gången ska hon inte vara i kontoret förrän den 1.7.2008. Tills dess: ha det bra, skriver hon. Och jag ser framför mig hur jag x gånger om dagen kommer att få meddelande av Helena N. Rubb it in liksom. Dessa arma mejlinglistor.
Ikväll åker jag mot Uppsala. Kanske jag borde göra ett automatisk svar i min mejlbox som meddelar alla om min vistelse.
Ikväll åker jag mot Uppsala. Kanske jag borde göra ett automatisk svar i min mejlbox som meddelar alla om min vistelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)