Att disputera

Vissa blogginlägg går inte att skriva. Och ändå skrivs de.

Så här känns det: som om det aldrig hänt, som om det var en dröm, som om det var tusen år sedan, som om det var en annan värld.

Det blev till slut en bok, en lectio, en fest, en disputation och en hel massa fint och talangfullt folk jag känner på en och samma plats som sa så fina saker. På festen skrattade jag mest åt alla tokigheter folk hittat på, några dagar senare satt jag mest på soffan och skrattgrät för att jag var så rörd. Jobbmänniskor överträffade sig själv i planerat obskyrt karonkaprogram (candy crush med kollegor som karameller, frågesport (som jag som tur var visste svaren på: för att klara doktorantiden har jag ätit kokt ris med pesto, druckit väldigt mycket cider, vunnit fler poetry slam än jag minns, tittat på Breaking Bad och Orange is the New Black) och avslutning där jag fick poetryslamma en sida av avhandlingen, M hade skrivit den bästa tillfällesdikten (om bland annat riktiga vänner och andra som jag känner) och vid uppläsningen hade hon en bakgrundskör, en massa fredagsmänniskor ställde sig upp och höll ett tal, pingisklubben höll tal där jag mest av allt ville ropa att man inte ska bromsa vid backpingis, Y och M läste egna dikter om att ligga vid universitetet där jag också måste vara med, och som avslutning skrattgråtframkallande tal/sång/dans av L och P. Går inte att beskriva, men kan ses här och här (utan människor).

Det är lite som att åka på en veckas solsemester, komma tillbaka som en ny människa och det känns som om allt har blivit annorlunda tills man stiger av flyget hemma och det känns som om man aldrig ens varit borta.

Den här veckan: fullt ös framåt.