Det var tisdagmorgon. Det var förmiddag och jag gick till jobbet. Jag lyssnade på Hanna Hellqvists vinterprat och tänkte bara några minuter in i programmet att jag inte kan fortsätta lyssna på det. Jag ville inte komma fram till jobbet med rödgråtna ögon. Jag ville inte bli påmind om barndomsminnen. Jag fortsatte lyssna. Jag gick över vägen, gick nerför, mot järnvägsspåret och infartsvägen. I nerförsbacken hade Hanna Hellqvist kommit till stället där hon gick till sin pappas granne för att låna en stege, och jag hade kommit till stället där jag kvällen innan tänkt att det är halt. Efter att jag fallit tre gånger den här vintern har jag börjat använda broddar så snart det är lite is. I tisdags fanns ingen is, i tisdags fanns hårdpackad skinande vit snö. Grannen till Hanna Hellqvists pappa sa i programmet att han inte skulle vara förvånad. Och då föll jag. Jag tänkte att jag inte kommer att kunna falla värdigt. Jag kommer inte att kunna ta emot med händerna. Jag kommer att landa på ryggen. Jag kommer inte att vara tyst.
Aj, ropade jag så högt att jag hörde att det var högt även om jag hade öronsnäckor.
"Kävikö pahasti?", frågade en man som gått bakom mig.*
"Olen vielä elossa", sa jag.**
Jag steg upp. Stängde av podcasten. Gick långsamt med ond rygg och svanskota till jobbet. Jag var lite imponerad av mig själv, över att jag utan att tänka svarade på finska, att jag hade lite torr humor i mig också på finska. Och hela tisdagen försökte jag undvika att luta mig bakåt på en stol för att det gjorde så ont. Och varje gång, när jag tar på mig jackan och av mig jackan, eller vänder mig i sängen, känner jag att mina högra axel fått sig en ordentlig törn. Jag känner att jag lever.
* Gick det illa?
** Jag är fortfarande vid liv.
2 kommentarer:
Fint skrivet!
Tack!
Skicka en kommentar