idag är en dag då jag fyller alla sociala medier med

JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT! JAG HAR SKICKAT!

Nu ska jag äta lunch. Sedan fira i dagarna fem, ungefär.

egentligen ganska bra

Jag är lugn. Mycket lugn. Mycket mycket lugn. Sen är jag uppjagad över att det är så lite tid kvar. Uppjagad på ett bra sett. Jag är babblig, pratar fort. Är otålig, frustrerad för det händer iiiingeeeentiiiiing. Är rastlöst. Blir trött. Irriterad för att hela tillvaron är så inrutad. Vill göra någonting spännande. Något som jag inte brukar göra. Vill skrinna. Vill inte skrinna. Kan inte ens skrinna. Vill gå på museum. Tänker att museum är tråkigt. Vill gå på kaffe. Gå på öl. Gå. Och gå. Tänker ta bussen. Tar inte bussen. Känner mig oroväckande lugn. Ingen panik alls. Och så tänker jag att rastlösheten i kombination med tröttheten som väcker mig mitt i natten är paniken. Men den känns knappt. Jag vill bara göra något roligt. Blir irriterad för jag vet inte vad det roliga är.

Det måste bort

Efter ett och annat förståndigt ord av smart typ har jag trollats bort en del av undervisningen som riskerade ruttna där nere i stressbottnet jag inte hinner till. En artikel jag i ett svagt och smickrat ögonblick lovade har jag helt på eget initiativ trollat bort. Nästa veckas seminarium borttrollat. Dagens möte i Helsingfors borttrollat. Nästa veckas undervisning är planerad så att jag ska behöva göra minsta möjliga insats. Dit for de och gott gjord de. Både jag och alla andra inblandade kommer att överleva. Jag kommer närmare slutet. Jag har skrivit förord. Idag är det en vecka till deadline.

Förra blogginlägget måste bort. Det är nya tider. 

Något jag egentligen visste från tidigare

Kombinationen som inte är det mest lyckade: somna sent för att man är stressad över att man ska vara trött när man vaknar, vakna halv fem och stiga upp fem för att man är oroad över om man valt rätt lokal för karonkka, äta morgonmål så tidigt att vrålhungern slår till prick kvart över tio när man stiger in i föreläsningssalen, upptäcka att kursdeltagarna blivit betyligt fler än förra veckan, på stående fot planera om och improvisera en ny föreläsning, rusa iväg medan de diskuterar för att försöka hitta ett större utrymme till resten av kursen.

Men allt överlever man.

Och om jag av någon helt sjuk anledning får för mig att skriva en doktorsavhandling till måste jag se till att jag då inte kombinerar slutförandet av avhandlingen med undervisning så att understa ruttnar.

En riktigt bra grej: ska gå iväg från jobbet i klok tid idag eftersom jag ska hänga med kaverin, dricka nån cider, fake-curla och sedan äta på Tintå.

Slutet är nära

I något skede förra veckan tänkte jag blogga om den här galna/kaotiska/yra/hjärtklappande tiden innan man ska lämna in en slutlig version av avhandlingen. En sån där version som åker till tryckeri. Sedan var jag för galen/kaotisk/yr/hjärtklappande att jag inte kunde blogga. Följande dag hade det gått om och jag tänkte att det var bra att jag inte bloggade. Sedan kom en dag då det kändes kaotiskt igen. Sedan blev det bättre, för att bli sämre, för att bli bättre. Idag är 18 dagar kvar.

sjukbloggen, del 8761234

När jag ändå kommit så bra igång med ögoninflammation och luftrörsinflammation i december tyckte tydligen min kropp att jag lika bra kan, efter en liten jul- och nyårspaus, fortsätta med inflammation i halsmandlarna i januari. Hej så det går.

som man börjar ett nytt år

I natt gick jag och sova fyra, vaknade pigg halv tio. Kände mig väldigt väldigt gammal och inte alls så gammal, satte mig vid köksbordet, drack kaffe, åt en smörgås och kom på att jag kanske borde börja skriva dagbok. Så jag började. Och när jag gjort det kom jag på att jag antagligen borde sluta överanalysera allt. Det har jag ännu inte slutat med. Så för att distrahera mig, en form av årsresumé:

I början av året hade jag precis flyttat och installerade mig fortfarande. Stora delar av hösten innan hade jag regelbundet frågats på jobbet om hur jag mådde och om jag kunde sova. Då mådde jag okej och sov. Det tog slut på våren. Jag gick på skrivkurs, gick ut efter skrivkurs, skrev och försökte andas. Ibland föreläste jag och var råddig, ibland stannade jag hemma för att jag var så trött. Jag blev påverkad av och kände hjälplöshet över varje lilla notis jag läste i tidningen. En dag gick jag på lunch på jobbet och erkände att jag knappt sov. Jag fick tips om hur jag kunde göra när det kändes som om jag inte kunde andas. Jag pysslade, målade och satt en hel del hemma framför något form av projekt man gör med händerna mer än huvudet. Efter en tid blev det bättre. Efter en tid var allt som vanligt. En dag åkte jag på mycket spontan ensamresa till Stockholm. Efter en tid var allt bättre än vanligt. Jag orkade vara social också utanför den inrutade, överkomliga, återkommande och enkla arbistisdagen. Jag blogg100:de. I början bloggade jag mest listor, bilder och tipsade om andra bloggar. Jag poetry slammade och vann. Jag poetry slammade och det gick dåligt. Jag poetry slammade och jag vann. Jag uppträdde lite mer med att läsa dikter. Jag höll workshop i poetry slam för två gymnasieklasser och en högstadieklass. Det hade jag inte gjort tidigare. Det var roligt. Annan grej jag aldrig tidigare gjort men gjorde i år, var att prata i radio om bloggar. Jag gick på arbisskrivkurs på våren, skrivkurs i Helsingfors, skrivkurs i Kimito och en ny arbisskrivkurs på hösten, var med i NaNoWriMo i november och klarade det. Jag träffade en massa vänner jag inte orkat träffa tidigare under året. Jag var rysligt social hela tiden och ju mer jag var destu energiskare och gladare blev jag. Jag fick en massa energi och slutspurtade med avhandlingen. Jag skickade in den, fick de två utlåtandena, skickade in den till språkgranskning och jag fortsatte säga till folk att jag inte ska fortsätta forska när folk frågade vad jag skulle göra när jag var klar. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag skulle inte forska. Jag ville fortsätta forska men sa det inte till någon. Kom på ett forskningsprojekt jag ville syssla med, skrev tre ansökningar och blev beviljad finansiering. En grej jag aldrig trodde var möjligt. Jag som var förberedd på att bli arbetslös i april. Jag överanalyserade en hel del, varje lilla detalj analyserade jag. Försökte låta bli men fortsatte. Och det är ungefär här jag är nu. Sitter i vardagsrummet och bloggar. Ska titta på film.

När det drar ihop sig

Gammal skåpmat: 2012, 2011, 2010 och 2009. 

Årets film: Vi är bäst!

Årets filmupplevelse: Det enda som på något sätt var speciellt var att jag var på bio första gången i mitt liv ensam med pappa någon dag innan jul. Vi såg Hobbit.

Årets utställning: David La Chapelle i Stockholm.

Årets seriealbum: Tror att det varit ganska klent med sådana. Eller så minns jag fel.

Årets musikupplevelse: Hur jag än försöker minnas kommer jag inte ihåg att jag varit på någon konsert i år. Mycket konstigt. Men ingen panik, kom på att jag två gånger i år läst dikter ackompanjerad av ett band.

Årets bok: Martrådar av Mia Franck.

Årets spel: Candy Crush. Fastnade i maj och kom till slutet för några dagar sedan.

Årets teve: en hel massa seriemaraton har jag avverkat. Senast en säsong av Homeland under julen.

Årets reseupplevelse: En mycket impulsiv resa till Stockholm. Någon timme efter att jag fick idén satt jag på båten.

Årets teaterupplevelse: Håpas du trifs bra i fengelset. Var jobbig att se just den dagen.

Årets dansföreställning: Nötknäpparen.

Årets konferens: har bara varit till Malmö på något som kallades un-conference.

Årets bästa beslut: att skriva en forskningsplan för ett nytt projekt.

Årets orosmoln: de tre klassikerna: sjukdomar, döden, och ekonomin.

Årets äckligaste: en kaskad av Orvar. Kan nu meddela att spår inte längre finns kvar.

Årets "Äntligen!": Lämnade in doktorsavhandlingen för förhandsgranskning och skickade iväg ett skönlitterärt manuskript till förlag.

Årets mat: under de senaste månaderna har jag ätit en massa körsbärstomater och svarta bönor i ugn med grynost.

Årets fest: hade en litenliten fest i början av året. Har främst varit en del förberedelser inför nästa års fest.

Årets heldag: firande av brorsa. Först klättring, sedan mat och slutligen en och annan pub.

Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": våren. Å andra sidan kunde den gott och väl glömmas. Den var bara tung, mörk och trög. Orkade inte alls vara social. Det enda jag klarade var att gå på tisdagar på skrivkurs + öl, och det var för att det var inrutat i kalendern och inte krävde så mycket mer.

min jul

När jag förra söndagen gick till tåget kom jag på att jag glömt att packa andra kläder än underkläder och strumpor. Det blev värre. När jag satt på tåget och öppnade jackan märkte jag att jag glömt att klä på mig nått klokt. Vilket betydde att jag satt i tåget med en åtsittande och ful jumper som var skitig och svettig eftersom jag storstädade i den. Så där så att jag inte städat de senaste två månaderna (eller antagligen längre) och nu gnidit de mesta så rent det gick. Där satt jag alltså på tåget med vinterjackan på för att jag kände mig så äckligt klädd. Men ingen panik. Min jul har varit hur bra som helst. Har en gång varit utomhus under de senaste fem dagarna. Skyller på ihärdigt regn. Mest av allt har jag legat på lilla soffan, stora soffan eller halvsuttit i en fåtölj i vardagsrummet. Inte så mycket mer. För att göra det behövs inte så mycket kläder. Flanellpyjamasen som jag alltid har här i skåpet har fungerat alldeles utmärkt. Bara några enstaka gånger har jag lånat mammas kläder.

Inte så tokigt i alla fall

Igår hälsade jag på mommo.

Hon sa: nu har Lotta och jag samma frisyr.

Jag tänkte samma sak när jag öppnade dörren och såg henne. 

saker man gör när man är ledig

Igår gick jag till frissan, sa: jag vill ha permanent men inte se ut som en mommo. Jag fick en permanent och efter lite styling såg jag ut som en mommo. När jag steg ut på gatan satte jag på mig mössan, tog bussen hem som den värsta av drama queens och väl hemma försökte jag skaka bort sprejhjälmen. Gick okej. Tog första bästa buss tillbaka till stan och satte mig på fredagsöl utan mössa.

Idag vaknade jag med det största av hår och förutom att jag ska försöka göra det lite mindre, ska jag arbeta på att bli väldigt hungrig. Ska på kamerunsk middag och den enda regel jag fått är att jag inte får säga nej till mat. Ska nog gå bra.

halleluja!

Runt ett i natt stod jag vid printern på jobbet, skrev ut avhandlingen till språkgranskningen och hälsade på väktaren som gick sin runda.

hittills idag har jag...

• öppnat en textversion
• fört in ändringar i version
• tagit kurens nästsista antibiotika
• upptäckt att det var fel version
• sökt upp rätt version
• hostat
• fört in ändringar i rätt version
• avbokat en lunch hemma hos kompis på grund av bråttom
• upptäckt att jag redan fört in samma ändringar i rätt version
• snutit mig
• sökt i rätt version hur långt jag fört in ändringar
• ätit skrivbordlunch
• hittat stället (fram till sidan 39)
• fortsatt föra in ändringar
• lagt i ögondroppar för ögoninflammation
• använt tidtagarur för att se hur mycket tid en sida tar
• räknat ut hur länge det tar att göra resten med samma takt (26 timmar)
• velat gråta en skvätt
• inte gråtit en skvätt
• fortsatt med snabbare takt

Status: orkar inte gå hem

Överväger att stänga dörren till korridoren, släcka lampan och kura ihop mig på golvet i arbetsrummet för att ta en tupplur. Vet inte om det är slutspurt på språkkorrigering i avhandling, mörkret eller det här sjukdomstillståndet som inte vill sluta.

åka bort och stanna kvar

Imorse blev jag inte väckt vid sex för att mata katter halvt i sömnen och sedan sova vidare för att några minuter senare igen bli väckt för att katt tycker att jag inte ska sova vidare. Det är först när de är borta som man märker hur lyxigt det är utan katter. Men tomt.

Igår åkte de på julferie med helpensionat. I torsdags såg jag baletten Nötknäpparen, igår såg jag pjäsen Mina vackra ögon och idag gick jag på bio för att se Vi är bäst! Rekommenderar särskilt filmen.

Livet, hur bra grej som helst.

Igår fick jag världens bästa nyhet och lämnade en nästan odrucken cider kvar på krogen på grund av hostattack och brist på röst. Idag vaknade jag med ögoninflammation och upphostning av både det ena och det andra (varsågod för info), suttit hemma på soffan i pyjamas och språkgranskat  avhandlingen, fått mitt första fanmejl av någon som gick min kurs över ett år sedan. Livet, hur bra grej som helst.

ofattbart. OFATTBART.

Jag har fått postdoc-finansiering.
JAG HAR FÅTT POSTDOC-FINANSIERING.

Jag behöver inte oroa mig för den närmsta framtiden. Jag får påbörja ett nytt forskningsprojekt. Jag får göra fältarbete. Jag får göra gruppintervjuer med femtonåriga flickor. Jag får fundera på staden. Jag får fortsätta sitta i mitt arbetsrum. Jag kan äta annat än gröt. Jag får forska. Herregud. Någon tror på mig. Eller, jag har enorm tur i pengalotteriet. Men ändå, nån tror på mitt forskningsprojekt.

ett genusteoretiskt begrepp på väggen

Eftersom jag kände att livet återvände idag mellan hostattackerna gjorde jag en tavla. En 60 x 60 cm gurlesk sak. Har de senaste två åren köpt leksaker, creepiga dockor och plastblommor från loppisar för ändamålet.

rekord i självömkan, och dagarna sedan tisdag har bara försvunnit

Ännu igår när jag vaknade mitt på dagen var jag helt övertygad om att jag aldrig kommer att bli frisk. Det är en dunderflunssa som slagit till. Då blir man aldrig frisk. Sen piggnade jag till. På kvällen gick jag ner till källaren för att fylla på torrfoderlagret i lägenheten, gick upp för trapporna och tog nytt rekord i att vara andfådd. Nu tror jag att jag kan bli frisk i något skede. Men hostan och huvudvärken kommer aldrig att försvinna.

11 saker jag lärde mig av NaNoWriMo

30 dagar (eller mindre) tog det för mig att bli van att skriva varje dag. Så van att det i förrgår, igår och idag känts konstigt att inte vara tvungen att få ihop romanord. Eller, jag har också tidigare skrivit rätt kontinuerligt, men aldrig så mycket varje dag. Inte 1667 ord varje dag. I början trodde jag inte att det skulle vara möjligt. Det gick trögt. Jag var varje dag efter i ordmängden. Det var först mot slutet det började lösa sig. Jag lyckades skriva mer än 1667 ord per dag, vilket betydde att jag klarade det.

Vad jag lärt mig:

1. Om jag klarade det en gång kan jag göra det flera gånger.

2. Jag tycker om att redigera text. Ju fler dagar som gick destu mer ville jag gå tillbaka i texten för att redigera. Det gjorde jag inte. Jag hann inte. Är inte så säker på att jag säger att jag tycker om att redigera när det är dags att verkligen reda ut vad jag skrivit.

3. Jag skriver vanligtvis rätt långsamt, så där så att jag funderar mycket på ordval, repliker och rytm medan jag skriver. Det är inte hållbart om jag ska skriva mycket.

4. Om det är svårt att skriva utan att tänka så mycket eller lockas att redigera blir det lättare för mig om jag skriver med en avstängd skärm. Det gjorde jag ibland. Betydligt färre gånger mot slutet.

5. Ibland blev det också lättare om jag hade tangentbordet i famnen och tittade bara ner på det när jag skrev.

6. Jag måste planera bättre innan jag börjar om jag ska göra det en gång till.

7. Också sånt som jag skrev i början kändes meningslöst, visade det sig mot slutet att det fanns något där och att det kunde knytas ihop med annat så att det blev betydelsefullt.

8. En person som jag överraskade mig själv genom att skriva in i början, och en person som inte hade någon direkt funktion blev viktig för helheten.

9. November är inte den idealiska tiden att tokskriva. Eller i alla fall inte i år.

10. Det är inte alltid roligt att skriva. Men jag gjorde det i alla fall.

11. Det är roligt att skriva att när jag upptäcker att en värld och berättelse växer fram som jag inte visste att jag hade i mig.