Det är mest tröst i det praktiska. Att de sålde lägenheten de bodde i någon dag innan. Att de hyrde lägenhet. Att hon nu ensam flyttar ut. Att hon nu ensam flyttar in. Att nya lägenheten behöver städas. Att hon behöver sällskap för att se på nya möbler. Ny säng. Allt det där hon vill ha. Sängar är viktiga. Det är viktiga beslut man behöver ta när man väljer bokhylla. Det är viktigt att städa lägenheter. Det är viktigt att fundera varifrån man får flyttlådor. Det är viktigt att pumpa luft i cykelringar som behöver luft. Det är viktigt att köra henne till mataffären. Det är viktigt att jag köper ett par svarta pressvecksbyxor. Det är viktigt att köpa en nya säng som håller i tjugo år framåt för henne. Minst tjugo år framåt.
Han finns inte mera. Han finns inte mera. Mitt julkort hann inte fram. Jag kommer dit en dag för sent. Han finns inte mera. Han finns inte mera. Han finns inte mera. Han finns inte mera. Jag måste packa med mig svarta kläder. Han finns inte mera. Han finns inte mera. Han finns inte mera.
För tre år och elva dagar sedan flyttade jag till den här lägenheten. Jag hade kommit med ett morgonflyg från Jönköping där jag pratat för lärare och ungdomsarbetare om internetkultur. Genast hemkommen packade jag bilen och släpvagnen och flyttat hit. När det blev kväll insåg jag att alla lampor blivit kvar.
För tre år och tio dagar sedan köpte jag ett paket kikärter för att för första gången i mitt liv göra egen hummus. Idag gjorde jag egen hummus första gången i mitt liv. Den blev extremt god.
För tre år och tio dagar sedan köpte jag också 750g salt. Idag har jag ungefär en tredje del kvar.
Om ungefär en månad flyttar jag från den här lägenheten som var tänkt som en tillfällig nödlösning. Jag kan inte ens beskriva hur skönt det kommer att bli att inte påminnas om att den är tillfällig och att tiden bara rusar iväg.
Jag vill skriva. Det är inte det att jag inte vill skriva. Det hjälper inte att vilja skriva när man inte skriver. Det blir inte så mycket skrivet då.
Det är ungefär som böcker. Det finns så många böcker. Det finns så många bra böcker. Det finns så många bra böcker man borde läsa. Men läser man inte då läser man inte. Och inte blir några böcker lästa. De ligger mest hullerombuller i bokhyllorna som aldrig blev färgkoordinerade. De blev bara nästan färgkoordinerade. Men det finns hopp. Snart ska mina bokhyllor stå på ett annat golv. På en golv i en annan lägenhet. Då kanske böckerna blir färgkoordinerade. Men knappast fler böcker lästa.
Det går inte att läsa. Inte att skriva heller när jag är fullt upptagen med att tänka på allt det där jag är rädd för. Sedan kommer uppmaning att lista det man är rädd för. Uppmaningen kommer så där bara. Utan förvarning. Utan att uppmaningen hänger ihop med att jag går omkring och är rädd hela tiden. Eller hela hösten ungefär. Och inte hjälper det att vara rädd. Inte blir det någon lista med rädslor. Inte blir det lättare att skriva upp rädslor när man är rädd. Det blir en lista med de allra minsta rädslorna. Knappt de mindre rädslorna. Och ett dygn senare släpper allt. Det släpper så där olägligt när jag får ett helt vanligt telefonsamtal av min mamma. Och jag försöker snyfta fram att det egentligen inte är så farligt. Att det är värre för att jag är trött. Att det är värre för att jag varit så trött så länge. Att de inte behöver köra hit för att hämta mig. Att jag ringer nog om de behöver köra hit efter mig. Så blir det lite lättare. Precis som vanligt lite lättare och bättre.
Men inte kan jag sova den natten heller. Bara några få timmar. Vaknar och känner mig precis lika trött som innan. Det är inte det att jag inte kan skriva. Jag vågar inte skriva när det är rädslor mest hela tiden.
Jag gick inte ut för restaurangmiddag och festande vänner idag. Jag ska gå ut för att gå och försöka trötta ut mig ännu mer. Trött på ett bra sätt.
There are those boys with earthly eyes Their eyes are like the ground You walk and walk, kickin' up dirt But they don't make a sound
And when they kiss you, they sometimes leave 'em open To make sure you don't drown Yeah, the sweetest eyes, the truest eyes are probably dark brown
There are those boys with golden hazel eyes The colour of weak tea They spend their nights howlin' at the moon To let go of the sea
The scope of their depth is terrifying, thrilling You think you're finally free When you capture you 'Cause golden eyes are as sticky as honey from a bee I'm drownin'...
But those with blue I shouldn't trust 'Cause I myself have blue You fall for them so easy You think you see right through
You take a leap, thinking the water is deep When suddenly it's just grey rain Then puddles at your feet, they turn to dirty ice But somehow they'll melt back to clean blue water once again Confusing...
Blue eyes, they change like the weather Blue sea, blue sky, blue pain I wouldn't trust my own blue-eyed reflection As far as I could throw that mirror Bum ba bum bum...
But these are just silly eye-colour generalizations You shouldn't believe a word I've said 'Cause when you're lying in your bed Darkness 'round your head Your eyes might as well be polka-dotted or plaid Polka-dotted or plaid
- Står jag just nu långt fram, nära scenen i Cirkus, Stockholm. - Framför mig sjunger Regina Spektor. Live. - Jenny Owen Youngs har varit förband. - Jag känner att varje peng jag betalt var värt upplevelsen. Att jag är fattig men lycklig. - Att följande låtar spelats:
Voice on Tape
Fidelity all my friends say that of course it's gonna get better...
Eet
Calculation So we made the hard decision And we each made an incision Past our muscles and our bones Our hearts were little stones
Pulled 'em out they weren't beating And we weren't even bleeding As we lay them on our granite counter top
We beat 'em up against each other We beat 'em up against each other We struck 'em hard against each other We struck 'em so hard, so hard til they sparked
Folding Chair Just, come and open up your folding chair next to me My feet are buried in the sand and there's a breeze There's a shadow you can't see my eyes And the sea is just a wetter version of the skies
Guldkornen bland "you know that you are addicted to World of Warcraft when":
You walk into doorframes trying to compensate for lag In large crowds you jump around waiting for the raid to start You refer to money in terms of gold You say "lol" instead of laughing Say FTW while not playing WoW You look out the window and think "Those graphics are good!" When you say gratz when ever somebody does somthing or finishes a job You're on MSN and you try to reply to your friends by typing "r" or pressing enter when you're in their MSN window Washing the dishes and see a wierd looking bird out the window and tries to reach for your mouse to hover over it to see what it was When you enter a crowded room, and prepare for lag
Jag grät en skvätt när jag på lördag tittade på Survivor och de fick besök av sina nära och kära. Sedan grät jag en skvätt på söndag när jag tittade på finalen av Big Brother och vinnaren fick komma ut från huset.
Riktigt fjantiga tårar och en orsak till att jag alltid haft svårt att titta på Robinson i sällskap av någon annan. Tänk om det är det här avsnittet de får besök av vänner och familj, får brev hemifrån eller en video inspelad av deras närmaste? Och jag tittar aldrig pjavascript:void(0)å Extreme Home Makeover.
Avhandlingsord: en del bokkapitelord som i ett senare skede kan omarbetas till avhandlingsord.
Andra ord: massa mejlord, ungefär 700 ord till ett bokkapitel, ett referat på en vetenskaplig text för en nätkurs jag går.
Läst idag: mejl, statusuppdateringar på facebook, bloggar, text som jag refererade.
Mötestid: 1 timmes lärarmöte direkt på morgonen.
Framgång: skickade nyss iväg mitt färdiga bokkapitel för granskning nummer två. Är för trött för att det ska kallas en höjdpunkt. Bubblande framgång är när jag lyckades ta mig samman och ringa till Tammerfors för att jaga ett övernattningsställe till torsdag, något jag vetat i flera månader att jag borde göra.
Höjdpunkt: flera höjdpunkter under dagens lopp då jag träffat vänner, nuvarande arbetskamrater, gamla arbetskamrater och bekanta här och var. Konstaterade att det lönar sig att röra sig en del utanför mitt arbetsrum. Det ger mer skrivinspiration än det tar skrivtid.
Besvikelse: noll
Distraktion: postkonferensgöromål som någon (läs jag) måste göra.
feber - vara vaken närmare ett dygn - lite feber - somna klockan sex på morgonen, vakna fyra timmar senare - rastlöshet - inte feber - sömnlöshet - lite feber - inte feber - trött - sömnlös - lite feber - somna klockan fyra på morgonen, vakna runt åtta - inte feber - motivationslös - lite feber - sömnlöshet - vara vaken i ett dygn
Inte så att jag skulle säga att jag är sjuk. Lite hängig. Kanske fortfarande trött efter intensivt jobbande. Gnagar inom mig eftersom jag överskridit en deadline (de säger att det är okej, att den reviderade artikeln helt enkelt får komma till nästa nummer, att de vet att det kan bli så ibland) och en annan deadline närmar sig med oerhörda kliv. Får inget gjort trots deadline. Och diskhögen bara växer. Får inget gjort. Jag vill få allt gjort. Genast. Så har jag sedan ro att helhjärtat hålla mig till en sak. Hoppas jag. Det är så lite att göra på de där texterna. Men det blir bara inte gjort. Jag bara tänker att snart måste få det gjort. Att jag egentligen måste just nu och inte snart. Eller att jag egentligen mest måste sova just nu. Men jag somnar inte. Så försöker jag tänka att jag inte ska tänka på sovandet. Men det går inte så bra att låta bli. Och det hjälper inte med ett glas mjölk. Inte att försöka somna till någon film heller. Jag vill sova. Sova länge. Sedan vakna och känna att jag är tillbaka, att jag kan ta itu med saker. Så där helhjärtat och friktionsfritt.
Det har inte varit särskilt aktuellt att skriva ett sådant här inlägg, om man säger så.
Mitt matbord av trä har flyttat på sig med nästan en meter. Står ihop med byrån helt plötsligt.
Av allt att dömma var min huvudvärkiga, yrande natt väldigt orolig. Tydligen var inte bara drömmarna kaotiska. Jag har antagligen också gått omkring i sömnen och gjort en ommöblering i min lägenhet.
Jag är rätt skeptisk till att ordna en konferens flera gånger. Helt plötsligt känns det extremt lockande att hålla sig till att skriva en simpel doktorsavhandling.
När jag kom hem på lördagkväll satt jag mig på sängen. Vaknade halv elva, efter två och en halvtimmes spontan sömn. Av allt att dömma hade jag somnat sittande, bara trillat ner så att jag i princip satt, fötterna på golvet och huvudet i fotändan. Sedan kom post-konferensordnarhuvudvärken. Ihållande, genomborrande, en såndär som kommer när man äntligen slappnar av. Det var söndag. Idag är det måndag. Jag ligger fortfarande i sängen. Har översatt och skickat iväg ett pressmeddelande. Känner att jag snart är beredd på att stiga upp och äta morgonmål. Finns ännu en del konferensordnarsaker att sköta. I morgon. Jag behöver bara ta igen sömnbristen först.
