30 september 2008
26 september 2008
13 timmar i Riga, 14 timmar kvar
Jag vill bara äta och äta. Glufs, glufs. Smask. Smask. Äta mera. Äta och äta. Äta. Äta. Jag kan inte äta mera. Jag är proppmätt och totalt utmattad. Jag klämmer i mig de sista bitarna av det färska brödet och hummus. Jag gör det med tvång. Det är så gott.
Om jag kan ska säga något om Riga är det att maten är god och extremt billig. Om jag ska tvingas säga något mer är det att det luktar piss i de flesta spårvagnarna och bussarna. På allvar. Men jag envisas med att åka med dem. Jag har även envisats med att gå på offentliga toaletter här idag. Man blir van, kan jag säga. Och helt plötsligt var förra toalettbåset inte värst. Med spåran och bussarna åkte jag runt mer eller mindre på må få, besökte Etnografiska friluftsmuseet med 122 byggnader på ett enormt område utan logisk promenadstråk, men med en massa stigar som gick hit och dit i skogen. Där knallade jag runt, i strålande solsken. När jag tog bussen tillbaka tänkte jag att jag skulle vara lite extra äventyrlig. Steg av bussen på slumpmässig hållplats och trodde att jag visste vart jag gick. Det visste jag inte. Efter en halv timmes promenad, gav jag upp och frågade råd. Jag fanns inte på kartan längre. De facto var jag så långt utanför kartan att jag lika bra kunnat vara i Finland. Resulterade i att jag fick ta en extra spårvagnstur tvärs genom hela staden. Kanske inte så konstigt att jag mest såg bilar och bussar i området jag promenerade omkring i, knappt någon promenerande människa. Varför skulle man promenera där? Det var som att gå bredvid motorvägen.
Tyckte att det var lite konstigt att jag inte såg en enda person som gick omkring med karta. Hörde bara lettiska och ryska. När jag på kvällen kom till gamla stan, förstår jag varför. Turister rör sig tydligen ingen annanstans än där. På pittoreska gamla gator och moderna shoppinggallerior av glas. Hörde plötsligt finska, svenska och norska. Massor av finska, svenska och norska.
Resten av timmarna här ska jag sova.
Om jag kan ska säga något om Riga är det att maten är god och extremt billig. Om jag ska tvingas säga något mer är det att det luktar piss i de flesta spårvagnarna och bussarna. På allvar. Men jag envisas med att åka med dem. Jag har även envisats med att gå på offentliga toaletter här idag. Man blir van, kan jag säga. Och helt plötsligt var förra toalettbåset inte värst. Med spåran och bussarna åkte jag runt mer eller mindre på må få, besökte Etnografiska friluftsmuseet med 122 byggnader på ett enormt område utan logisk promenadstråk, men med en massa stigar som gick hit och dit i skogen. Där knallade jag runt, i strålande solsken. När jag tog bussen tillbaka tänkte jag att jag skulle vara lite extra äventyrlig. Steg av bussen på slumpmässig hållplats och trodde att jag visste vart jag gick. Det visste jag inte. Efter en halv timmes promenad, gav jag upp och frågade råd. Jag fanns inte på kartan längre. De facto var jag så långt utanför kartan att jag lika bra kunnat vara i Finland. Resulterade i att jag fick ta en extra spårvagnstur tvärs genom hela staden. Kanske inte så konstigt att jag mest såg bilar och bussar i området jag promenerade omkring i, knappt någon promenerande människa. Varför skulle man promenera där? Det var som att gå bredvid motorvägen.
Tyckte att det var lite konstigt att jag inte såg en enda person som gick omkring med karta. Hörde bara lettiska och ryska. När jag på kvällen kom till gamla stan, förstår jag varför. Turister rör sig tydligen ingen annanstans än där. På pittoreska gamla gator och moderna shoppinggallerior av glas. Hörde plötsligt finska, svenska och norska. Massor av finska, svenska och norska.
Resten av timmarna här ska jag sova.
25 september 2008
hinner, hann, hunnit
Tre dagar hann jag vara hemma.
Hunnit finslipa en recension, skriva en bidragsansökning, beundra och bli beundrad, dricka rödvin, spela fotboll, träna bailatino, packa upp och packa ner, betala räkningar, sova, besöka nyrenoverat stadsbibliotek, bränna en kastrull gröt, koka en ny kastrull gröt, tvätta tre maskiner kläder.
I natt börjar min resa till Riga och därifrån vidare till Munchen.
Hunnit finslipa en recension, skriva en bidragsansökning, beundra och bli beundrad, dricka rödvin, spela fotboll, träna bailatino, packa upp och packa ner, betala räkningar, sova, besöka nyrenoverat stadsbibliotek, bränna en kastrull gröt, koka en ny kastrull gröt, tvätta tre maskiner kläder.
I natt börjar min resa till Riga och därifrån vidare till Munchen.
24 september 2008
going native - att gå på tur
Upp gick vi i Bergen. Sedan gick vi ner. I fem timmar gick vi.
Det var på lördag, men känns fortfarande i mina fotsulor.
Det var på lördag, men känns fortfarande i mina fotsulor.
18 september 2008
always a first
Aldrig tidigare har jag packat ned tossor och tuulipuku i min kappsäck. Till och med min varma tröja som jag köpte i Estland år 1995 får komma med. Överväger att även packa ner mina gummistövlar och knallgula regnrock + regnbyxor.
Ikväll åker jag mot Bergen.
Ikväll åker jag mot Bergen.
17 september 2008
tantfasoner
Jag är förbannad. Riktigt förbannad.
Det händer sällan att det tar sig till den här nivån. Jag började morgonen med att skrika och härja. Jag brukar behärska mig bättre. Jag behärskade mig ännu igår. Brukar ha överseende. Se det positiva i eländet.
Det går inte längre.
Jag ordnar, fixar och beställer. Efteråt kommer vi med de goda råden. Vi väntar med de goda råden tills det för mig känns som om det är försent och orsakar mycket mera ordnande när jag har annat att tänka på. Sedan drar vi ut på det hela så gott det går. Så meddelar vi för n:te gången att vi sannerligen inte tycker om den och den. När det är dags att åka hem, meddelar vi att vi minsann måste få sitta bredvid mig i bussen. Vi har ju ärenden, viktiga ärenden. Vi ler lite oskyldigt. Jag nickar och stirrar ut genom fönstret. Förklarar att det i stadgarna står si och så, att det inte hänger på mig.
Det är så här långt jag skulle ha klarat mig. Men räckte det? Nej.
Sedan skulle klockan bli sent samma kväll. Då ringer vi. Och ringer. Jag vägrar svara. Resonerar att det är bättre att lugna ner mig än att svara och säga någonting riktigt fult. När jag i morse vaknar, efter en lång natt med mardrömmar om tanter, läser jag mejl. Visst har jag fått ett långt mejl. Med beskyllningar, anklagelser. Om man kan vara elak ansikte mot ansikte med andra personer närvarande, kan jag säga att man tydligen kan vara dubbelt elakare i skriven text riktad till en person. Jag läser halvvägs, sedan ryter jag rakt ut, stänger mejlen halvläst.
Jag måste ryta till, måste sätta människan på plats för att klara av hela perioden. Annars får jag ingen nattsömn, inget konstruktivt gjort.
Det händer sällan att det tar sig till den här nivån. Jag började morgonen med att skrika och härja. Jag brukar behärska mig bättre. Jag behärskade mig ännu igår. Brukar ha överseende. Se det positiva i eländet.
Det går inte längre.
Jag ordnar, fixar och beställer. Efteråt kommer vi med de goda råden. Vi väntar med de goda råden tills det för mig känns som om det är försent och orsakar mycket mera ordnande när jag har annat att tänka på. Sedan drar vi ut på det hela så gott det går. Så meddelar vi för n:te gången att vi sannerligen inte tycker om den och den. När det är dags att åka hem, meddelar vi att vi minsann måste få sitta bredvid mig i bussen. Vi har ju ärenden, viktiga ärenden. Vi ler lite oskyldigt. Jag nickar och stirrar ut genom fönstret. Förklarar att det i stadgarna står si och så, att det inte hänger på mig.
Det är så här långt jag skulle ha klarat mig. Men räckte det? Nej.
Sedan skulle klockan bli sent samma kväll. Då ringer vi. Och ringer. Jag vägrar svara. Resonerar att det är bättre att lugna ner mig än att svara och säga någonting riktigt fult. När jag i morse vaknar, efter en lång natt med mardrömmar om tanter, läser jag mejl. Visst har jag fått ett långt mejl. Med beskyllningar, anklagelser. Om man kan vara elak ansikte mot ansikte med andra personer närvarande, kan jag säga att man tydligen kan vara dubbelt elakare i skriven text riktad till en person. Jag läser halvvägs, sedan ryter jag rakt ut, stänger mejlen halvläst.
Jag måste ryta till, måste sätta människan på plats för att klara av hela perioden. Annars får jag ingen nattsömn, inget konstruktivt gjort.
16 september 2008
behov
Jag vill ha en katt. Jag kan inte ha en katt. Inte just nu. Sällan hemma, liten stadslägenhet. Därför tycker jag att julgubben omedelbums borde komma med en kanin, en väldigt speciell kanin. Låt sedan vara att det ännu är flera månader till jul.
15 september 2008
veckostart
Planerat, ansökt, beställt, redogjort, postat. Insett att det ordnar sig, det fixar sig nog. Sedan läkartelefonsamtal, förmodligen sista i raden. Det är som det är. Och då gör man det bästa av situationen.
Ska plocka, packa. Stryka över på listan: växla pengar i olika valutor, ordföra ett styrelsemöte, skriva och skicka in en recension, bailatino, forskarseminarium, köpa kuvert och frimärken till utskick, tömma kylskåpet innan jag åker västerut. Och allt annat jag glömt bort. Det är en riktig måndag.
Ska plocka, packa. Stryka över på listan: växla pengar i olika valutor, ordföra ett styrelsemöte, skriva och skicka in en recension, bailatino, forskarseminarium, köpa kuvert och frimärken till utskick, tömma kylskåpet innan jag åker västerut. Och allt annat jag glömt bort. Det är en riktig måndag.
helg
Det har varit väldigt mycket veckoslut. Jag har haft roligt, precis som man ska ha ett veckoslut.
Haft besök av olika slag, bland annat sånt besök som kom med en plastkasse med mat och ställde sig genast vid spisen. Erbjöd sig till och med ta fram dammsugaren. Min veckoslutskämpisaktiga bror traskade in utan att ringa på dörrklockan. Han hade den här gången ingen matkasse med sig som han brukar, men tyckte att det var passande att skrämma slag på mig genom att använda reservnyckeln han fått några månader sedan.
Gått på stan har jag gjort. Längs ån. Jag lyckades snubbla på en trottoarkant mitt i centrum. Tyst och långsamt var fallet. Äkta slow-motion-stil, med öppen knäpptyst ropande gap. Föll, lyckades stabilisera fallet, tappade balansen på nytt och dråsade i marken. Blåmärke och skrapsår på knät. Jag faller i marken i tid och otid. Med cykel eller utan. Spiknykter för det mesta. Så är det bara. Och mitt sällskap tyckte att det var otroligt roligt. De fick till och med stanna upp en stund för att de skrattade så mycket. Jag förstår dem. Sedan åkte de hem till sig.
Krogbesök med live musik och mörk tjeckisk öl. Tycker om människorna jag gick med. Trivsamt hopplock som resulterar i gemensam engelska.
Sedan gick det fel. Molntäcket på 760 meter när det borde ha varit på ungefär 1100 meter. Man blir ledsen. Och när jag insåg det, hade bussen ut till skärgården med kompisar redan gått. Vissa straffas genast för att nobba sällskap.
Gjorde också något jag inte gjort tidigare. Tänkt göra en längre tid. Gissar att det blir en rutin. Sex stycken broccoli, fem bananer, två tomater, en persika, ett äpple, sex plommon, fyra paprikor, ett paket bordssalt, en kruka ruccola, tre krukor sallad, en bukett rosor, två semlor, sex kiwin och ett kilo jordgubbar. Betydligt bättre skörd än jag vågade hoppas på.
Samtidigt har veckoslutet varit mycket lite veckoslut. Ingen vila, inget chipsätande framför teven. Inga kläder tvättade. Ingen bastu. Inga sovmorgnar.
Haft besök av olika slag, bland annat sånt besök som kom med en plastkasse med mat och ställde sig genast vid spisen. Erbjöd sig till och med ta fram dammsugaren. Min veckoslutskämpisaktiga bror traskade in utan att ringa på dörrklockan. Han hade den här gången ingen matkasse med sig som han brukar, men tyckte att det var passande att skrämma slag på mig genom att använda reservnyckeln han fått några månader sedan.
Gått på stan har jag gjort. Längs ån. Jag lyckades snubbla på en trottoarkant mitt i centrum. Tyst och långsamt var fallet. Äkta slow-motion-stil, med öppen knäpptyst ropande gap. Föll, lyckades stabilisera fallet, tappade balansen på nytt och dråsade i marken. Blåmärke och skrapsår på knät. Jag faller i marken i tid och otid. Med cykel eller utan. Spiknykter för det mesta. Så är det bara. Och mitt sällskap tyckte att det var otroligt roligt. De fick till och med stanna upp en stund för att de skrattade så mycket. Jag förstår dem. Sedan åkte de hem till sig.
Krogbesök med live musik och mörk tjeckisk öl. Tycker om människorna jag gick med. Trivsamt hopplock som resulterar i gemensam engelska.
Sedan gick det fel. Molntäcket på 760 meter när det borde ha varit på ungefär 1100 meter. Man blir ledsen. Och när jag insåg det, hade bussen ut till skärgården med kompisar redan gått. Vissa straffas genast för att nobba sällskap.
Gjorde också något jag inte gjort tidigare. Tänkt göra en längre tid. Gissar att det blir en rutin. Sex stycken broccoli, fem bananer, två tomater, en persika, ett äpple, sex plommon, fyra paprikor, ett paket bordssalt, en kruka ruccola, tre krukor sallad, en bukett rosor, två semlor, sex kiwin och ett kilo jordgubbar. Betydligt bättre skörd än jag vågade hoppas på.
Samtidigt har veckoslutet varit mycket lite veckoslut. Ingen vila, inget chipsätande framför teven. Inga kläder tvättade. Ingen bastu. Inga sovmorgnar.
13 september 2008
12 september 2008
den där manicken som kallas internet och hur den fungerar
Ja. Man blir både trött och mörkrädd. Riktigt trött och mörkrädd av alla förenklingar och säljande rubriker den senaste tiden i media. Sedan läser man det här från andra sidan och det visar sig vara ännu värre ställt.
11 september 2008
sunt bondförnuft
Om man på onsdagen går på höstens första Bailatino för att dansa chachacha och merengue, är det inte sunt bondförnuft att på torsdag besluta sig för att premiäranvända sina högklackade skor.
10 september 2008
too much
Vaknade i natt av en mardröm. Det var bara en tidsfråga egentligen.
Möbler, möblering, möbelbeställning och färgkombinationer. Dejoureringslistor. Jag grubblade över om jag skulle ta med mig en egen krukväxt i en lila kruka, mitt svarta låga bord. Tapetsera väggar med tyg. Jag har ingen bordduk. Har någon annan en bordduk? Någon snubblade över bordet. Och jag ångrade att jag inte fyllt montern med vass och djurskinn istället.
I drömmen alltså.
Möbler, möblering, möbelbeställning och färgkombinationer. Dejoureringslistor. Jag grubblade över om jag skulle ta med mig en egen krukväxt i en lila kruka, mitt svarta låga bord. Tapetsera väggar med tyg. Jag har ingen bordduk. Har någon annan en bordduk? Någon snubblade över bordet. Och jag ångrade att jag inte fyllt montern med vass och djurskinn istället.
I drömmen alltså.
9 september 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)