hur man märker att jag är utvilad

Idag när jag satte mig vid datorn för att läsa bloggar, började jag istället läsa in mig (ännu mer) på kön och datorspel på olika sätt. Om åtta dagar börjar jag igen föreläsa på min egen favoritkurs.

för tio år sedan

För tio år sedan satt jag tidigt en morgon i jobbets kafferum och hade problem med att äta ett jaffakex. Det var några dagar efter tsunamin.

Jag stod i mitt arbetsrum, vid ön med skåp för de fyra ämnena jag jobbade för. Mitt i rummet stod jag med ryggen mot dörren och pratade med min mamma i telefonen när lektorn steg in i rummet och berättade att han kokat kaffe och att det fanns kex. Klockan var halv nio och vi var de enda på jobbet under mellandagarna. Vi drack kaffe, han pratade, jag satt och tänkte att jag borde säga något om telefonsamtalet, att jag måste tillbaka till datorn för att googla listor över hittade, att det är så svårt att svälja kex. Jag sa ingenting, jag tuggade. Senare under dagen hittade jag ett namn på familjebekant. För tio år sedan firade varken jag eller min familj nyår eller sköt raketer. 

Mest av allt är jag glad att alla finns

Jag hör endast väggklockan som tickar, här jag sitter i ett trähuset från femtiotalet. Alla lampor var släckta och bilen stod inte parkerad på gården när jag nyss kom hem. Jag vet inte var de är. Ingen lapp låg på köksbordet.

Jag har varit borta sex timmar från mina föräldrar. Det är det mesta jag varit sedan tisdags då jag kom hit. Eller egentligen har jag varit med dem konstant. Jag har inte ens tagit en ensam promenad, gått till matbutiken ensam eller hälsat på någon släkting utan någon av dem. Och det har gått bra. Det har varit fint. Vi har spelat kort, ätit, tittat på teve, ätit, spelat brädspel, ätit, hälsat på släktingar, ätit, fått besök av släktingar, ätit, tagit en promenad, ätit och jag har läst klart Minkriket (som var så fin, så fin). Vi har bara varit ifrån varandra när jag två gånger badat bastu och när pappa gick in hos fammo, medan jag gick ett varv runt kvarteret, för man vet aldrig, och det är som det är, och det blir aldrig som förr, och dagarna är så olika. Sedan gick jag in, stod i tamburen och ropade hej, såg henne under täcken och så gick jag ut igen, för att några dagar senare sitta med henne i samma matbord och tänka att hon aldrig tidigare varit tyst och aldrig tidigare ätit så mycket som nu.

På julafton upprepade jag "det är så konstigt att han inte är här den här julen" varvat med "det är som om han när som helst stiger in genom dörren". Sedan blev jag van att fira första julen på över trettio år utan brorsa. Det blev jul i alla fall. Och han sover på ett busstak någonstans i Rwanda eller Uganda, och egentligen är jag avundsjuk. Väldigt avundsjuk också om vi på juldagen åkte till mommo och mofa för att hitta ett mörkt och tomt hus, gissade att de var hos en av mostrarna, åka dit, hittade dem där och jag kramade mommo så hårt, så hårt och hon kramade mig ännu hårdare.

Fortfarande tickar väggklockan. Jag hör att det egentligen är flera klockor i flera olika rum. Nästan i takt tickar de.

semestern innan semestern, eller tvärtom

Sedan några dagar har jag kunnat ha vessadörren stängd, lämna mellandörren öppen när jag gått hemifrån, öppna ytterdörren och komma hem utan att placera en väska av valfri modell framför fötterna, ha sängen för mig själv, ligga på soffan utan en katt på bröstkorgen, sitta stilla länge utan att nån tycker att jag är tråkig och krafsat på tevebilden, lämna sallad och knivar framme, tända ljus, lämna heta spisplattor som inte används otäckta, gå omkring utan en katt i fötterna, använda dator och tangentbord.

Samma dagar har en katt oerhört envist väckt min mamma klockan sex, också om min pappa är uppe och vaken med en annan katt, och samma dagar har en katt gnällt och försökt locka med sig min mamma upp till övre våningen för att sova också om pappa redan är där med en annan katt.

trött söndagstrio, håhå

Mirakulöst okrabbis men trött promenad runt ån, äta sig proppmätt, vila på maten, äta lite till och promenera hem med en matlåda för följande dag. När jag gick hem sa jag: jag vill rapa, men kan inte för jag spyr kanske.

Jag har de bästa av grannar.

mat, sång, dans och kopiösa mängder rödvin

En utomordentlig grej med att jag för två minuter sedan steg in i min lägenhet, är att jag nu kan blogga min ena mening under ett nytt dygn. Klockan är nästan fyra, jag har använt backspace för var tredje ord för att korrigera stavning. Jag har dansat traditionell pardans och sjungit till Dingo. Om tolv timmar ska jag tillbaka till kvällens värd för att äta frukost/lunch/middag. Hups, en femte mening.

Det började med en mening, sedan blev det så lätt fler

Det är lördagsförmiddag, jag sitter vid köksbordet och ser skolelever gå från sin julfest till busshållplatsen. Jag går till vardagsrummet, märker hur fort jag går när jag inte har en katt i fötterna, plockar fram datorn som jag inte rört på flera månader. Man måste inte vänta tills nyårsdagen för att börja med ett nyårslöfte. Jag ska blogga varje dag, och en mening räcker.

Om någon timme ska jag se Magenta Skycodes avskedskonsert, sedan promenera till kamerunsk middag, varav det senare är något som blivit en tradition. Ikväll skulle jag ha en avec, men (nästan) som vanligt hörde han inte av sig igår som han sagt att han skulle. Varken till mig eller middagsvärden. På arbetsbordet ligger en julklapp/födelsedagspresent, som jag ännu inte paketerat och jag undrar om jag ens kommer att träffa honom som ska få den innan jul/födelsedagen. 

Hur bra som helst

Bara: hurra!

För idag fick jag ett mejl som meddelade att jag beviljats forskningsfinansiering till slutet av november 2015. Jag får fortsätta forska om tonårsflickor i Åbos offentliga rum.

någon gång ska jag kanske ha en julkalender, men inte i år

Jag vet inte vart den här hösten har försvunnit. Eller, jag vet på sätt och vis. Den har gått till det vanliga och det ovanliga. Jag har gått på teater. Jag har skrivit regelbundet, men inte varje dag. Det är också regelbundet. Jag har kommit tillbaka till böcker och läsning. Från att ha läst en roman, en diktsamling och två grafiska romaner per år. Har jag läst tre romaner under november. Eller egentligen har jag lyssnat mest. Hägring 38, Stopptid och Maresi. Istället för att ta upp nästa bok, väntar jag på att nästa radioföljetong ska finnas att lyssna till när jag går till jobbet, när jag går från jobbet, när jag ligger nerhasad i soffan och spelar Farm Heroes Saga, när jag går till matbutiken, när jag går hem mitt i natten, när jag de få gånger jag dammsuger. Och under tiden lyssnar jag på radionoveller, tio stycken hittills, varav en är Presenten av Jonas Karlsson som jag lyssnade på först för att Karlsson är min favoritnovellist och ingen an de andra ens kommit i närheten. Jag har hängt med vänner, skrattat fler gånger än en så att jag gråtit, haft så himla bra, och hängt efter kan man väl också säga eller det är så det känts och eftersom det känts så har jag släppt det, kanske. Försökt att ha mindre panik. Göra det som jag säger att jag gör. Tar dagen som den kommer, oskyndande. Jag har på allvar börjat med fältarbete och det nya projektet. Skrivit fem enorma stipendieansökningar, varav den första meddelar nästa vecka, de flesta andra i februari och den sista i slutet av april. Jag har varit arg. Jag har gått för långt. Jag har gått på dop. Jag har prickat in program i kalendern. Jag har skrivit en artikel och om några dagar ett bokkapitel. Jag har fått förfrågan om en annan artikel, jag har inte svarat, jag har fått förfrågan igen och jag har tänkt att jag inte hinner. Att jag inte måste hinna med allt. Jag har undervisat, planerat vårens undervisning, jag har skrivit att göra listor, och vetenskapliga ordmålsättningar för varje dag, jag har hållit målen med andan i halsen, jag har haft lediga dagar, långa dagar, veckoslut, jag har ändå haft det rätt bra.

Det konstigaste är att jag omedvetet betat av min höstlista, hållit mig till den till och med, samtidigt som jag trott att inget jag hade där har uppfyllts, eller vad man ska säga.

bara låt bli

Sak jag måste lova mig att aldrig mer göra, hur lockande det än känns:
Skriva en artikel utgående från ett avhandlingskapitel.

För om jag ändå gör det, kommer jag att undra:
Hur avhandlingen någonsin kunde gå igenom granskningen.

Det gör att jag helst:
Gömmer mig och bränner den förbannade boken.

Att jag dessutom, om en knapp månad ska hålla ett föredrag baserat på avhandlingen, under en öppen tillställning, gör att jag skrattar ganska mycket. Så tokig jag är.

staden, gotta love it

Igår höll jag en mellanrapport om min forskning för stadens tjänstemän. Det som jag varit orolig för och känt mig oförberedd för visade sig vara hur bra som helst. Så där så att jag fick massor med positiva kommentarer och hurrarop. Alltså shit, jag fick till och med ett par ivriga hejarop innan jag ens börjat prata. Höll mitt föredrag på svenska, sa att frågor får ställas på finska men så gott som alla valde att prata svenska. Och sedan traskade jag ut genom stadshusets dörrar och kände mig så oerhört delaktig i den här staden. Idag fick jag mejl med kontaktuppgifter till någon som är intresserad av forskningen och som inte var där. Ibland, när man minst anar det, liksom.

och denhär tisdagen

Det var en gång en tisdag. Den här tisdagen, som följt en fredag, lördag, söndag och måndag. Tisdagen då  jag ställde en konkret fråga som gick att svara på eller låta bli att svara på, men oberoende av utgång gav ett form av svar. Så där som man säger att tystnaden är talande. Och så hände det sig den tisdagen att jag satt på ett personalmöte med min  telefon framför mig och svaret kom, med många ord, bra ord, bättre ord än tidigare, också om tidigare ord också varit bra. Och saker föll på plats. Snipp, snapp, slut, så var allt gott i hjärnriket och hjärnan kunde ta en liten paus från hjärnspöken och bara glida med igen.

en sånhär måndag

För på fredag skickades det sms, jag var glad, drack en öl på Koulu och gick sedan på Runoviikkos avajaisklubi på Monk.

För på lördag var jag upptagen med att handla mat, förbereda en söndagsmiddag, stryka alla mina 28 t-skjortor första gången på dryga 34 år, titta på teve, medan jag väntade på något som aldrig hände.

För på söndag fick jag farsdagsbesök av pappa, mamma och brorsa, gjorde auberginerullar med fetaost, oliver, soltorkade tomater, morotspuré med kokosmjölk, lammkotletter och limoncellopannacotta, och alla andra avlägsnade sig från köket för att jag var helt vimmelkantig av oerfarenhet på husmoderlighetsfronten, spelade Ticket to Ride två gånger, gav pappas farsdagspresent som bestod av att han fick sova på maten och vi andra körde till Luolavuori för att lufsa i skog och mark och berg, slinta omkring i branta leriga backar, ta gruppselfien och jag fick ett nervsammanbrott i bilen så att brorsan under tystnad stannade bilen, öppnade min dörr och bad mig själv köra, se dem åka och blir arg och ledsen över det där väntade som aldrig hände.

För idag har jag jobbat, frågat råd, varit arg och ledsen och sammanbiten och dyster och försökt vara som vanligt och sedan skickat ett meddelande som jag ännu inte fått svar på.

För snart ska jag Nia för att svettas och passa på att bli lite harmonisk eller flyförbannad. Vilket har jag ännu inte bestämt mig.

Och så har jag tänkt att jag gör ungefär 8 av 9 fel i bara det här inlägget, enligt Peppe. Jag försöker verkligen att inte särskriva.

35 saker jag gjort eller tänkt

1. iiiiiiiiiiiiiiih.
2. aaaaaaaaargh
3. hjälp
4. suttit i mitt vardagsrum, mittemot min brorsa, skrattat så att jag inte fått luft och sett honom skratta så att han gråtit.
5. aj
6. ska bara
7. kanske jag borde
8. äh, det är bara att göra det
9. iiiiiiiiiiiih
10. gått över järnvägsbron för att sätta mig på en träkista och titta på när drygt 30 pingisspelare tävlar.
11. alla gånger jag som barn under helger åkte för att se på pingis
12. hur otroligt familjärt det är att öppna en ytterdörr och höra elva pingismatcher pågå.
13. så många bekanta det finns på bokmässor
14. hur de blir fler och fler
15. jag måste inte blogga
16. jag får blogga om jag vill
17. så svettig man kan bli av att plötsligt och oväntat stå framför 16-åringar i ett klassrum.
18. så gott indisk mat är
19. så gott tacos är
20. alltså va
21. gjort en mycket vild jämnfotahoppdans i mitt kök när forskningsmaterial började droppa in
22. lyssnat på en ytterst förträfflig radiodokumentär
23. så många bra typer jag känner
24. orka
25. iiiiiiiiik
26. men hur går tiden så fort
27. åhå
28. ett specifikt radhus i esbo är ett bra ställe
29. öh
30. vilken siffra var det
31. det var ju inte så svårt
32. man borde fråga när man undrar
33. herregud vilken träningsvärk man får av att springa
34. så mörkt
35. ja ja

direkt från svarven

Igår skickade jag 25 mejl, idag 10 stycken. Och inte bara det, idag droppade de första svaren på min enkät in. Ett tecken på att de jag mejlat till nu har mejlat vidare. En riktig cirkuscirkel. Jag gillar. Jag kan sova. Jag kan andas. Jag kan sluta mejla och gå på fredagsöl istället.

vänta, jag ska bara skriva det här mejlet klart

På måndag skrev jag 27 mejl, på tisdag 44 mejl, igår 19 mejl. Handlar om sammanlagt 41 personer och allt på finska. Jag undrar när det ska bli lättare, när min finskaångest ska lätta. Inte än i alla fall. Det blir värre. Kanske för att jag i ett mejl ombetts ringa, eller för att jag i några andra mejl ombetts komma till en finsk högstadieklass för att prata. Tre andra skolors kanslier borde jag traska till för att muntligen framföra mitt ärende. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag planerade det nya projektet.

Muskelavslappnande piller/luft/prat/rörelse

En kompis som hälsar på bara för att, eller bara för att det är så längesen sen sist. Jag, ett hispigt och hungrigt nervvrak som har varmt, klädlager på klädlager och förstår inte att skala av mig ett lager innan någon annan säger det. Och jag vill ta bussen. Och jag har lågt blodsocker. Och jag har domnande armar. Och jag vill inte vara gnällig. Och sedan: få mat, få prat, få ginger joe, få tre varv brädspel på raken och allt är bara bra, bra, bra. Och följande konstiga dag, då kroppen igen går i lås, ironiskt nog efter massage och människa efter människa väller in i arbetsrummet på löpande band, ibland fler på en gång och jag känner hur huvudvärken kommer tillbaka, försöker hålla kvar känslan att allt är bra genom att hålla kvar allt innanför läppar. Tar en lugn fredag, åker tåg, klappar katter, äter chips i föräldrasoffa, tar muskelavslappnande piller för att kunna sova, och släktingar väller in. En oanmäld bror väller in, en oanmäld moster med man, en oanmäld farbror med fru. Och det är ett bra vällande, tills jag inte orkar för huvudet dunkar så och folk vädrar så hemska åsikter och jag går till övervåningen, lägger mig på föräldrarnas säng, ska titta på teve men somnar. Och den ena överröstar den andra, och de åker, och de kommer tillbaka, och en kusin kommer, och vi äter ett hopplock av lunch. Trångt är det runt föräldrarnas köksbord, med matingredienser från flera hushåll och jag står ute på gatan och tittar upp i luften, som mest hundra meter upp, på en flygmojäng som fotar, och jag tittar rakt fram på min pappa och farbror som styr mojängen. De tittar upp mot himlen grimaserande, det är inte ett fint grimaserande och jag tänker att jag ser likadan ut när jag kisar uppåt. Och så plockar jag fickorna fulla med äppel.

Dessutom en farmor som inte är farmor längre. Utan någon helt annan som går ut sent på kvällen i pyjamas tills hon blir upphittad av främmande människor. Och jag fortsätter tänka att det där är farmor. För mig är hon alltid farmor. Och så fint det låter, men hur ärrigt det egentligen är.

Idag, femte veckan och femte gången massage. Knutar finns kvar och ett helt nytt problemområde har hittats, som alltid funnits där, som helt enkelt tidigare inte hunnits med, och ny tid bokad och sedan en till och först efter det kan jag tänka på att gå mer sällan än en gång i veckan. Jag tänker på hur dyrt det blir, men hur mycket min kropp behöver det, och hur jag borde ha gått tidigare innan hela jag är låst. Men det är så dags att tänka nu.

Och känslan: lämna in avhandling, känna sig befriad, överleva disputation, känna sig befriad, fortsätta jobba, känna sig befriad, ha semester, känna sig ännu mer befriad, fortsätta jobba, känna mig ännu mer befriad, och nu har jag kommit till ett stadie av jobbet där jag känner mig så befriad att jag inte ens riktigt vet vad jag ska göra om dagarna. Efter att jag gjort en enkät, översatt den till finska, pysslat lite med nätkurs, svarat på alla mejl, tackat ja och tackat nej, skickat iväg enkäten och mest väntar på att jag hoppeligen får svar så att jag kan fortsätta jobba. Vad är det meningen att jag ska göra på dagarna? Så konstig känsla. Kanske njuta och förstå att det gäller att njuta för att det inte kommer att vara så här i all evighet, inte ha dåligt samvete över njutandet.

ett annat kalenderinlägg

En gång i tiden var jag spontan. Den senaste tiden är det mest spontana jag gjort, att städa strumplådan. Det är en himla massa rutor i min kalender som gör att det där spontana inte får plats. Till och med det roliga är inrutat. Helt plötsligt skriver jag in en träff med någon som bor på sjuminuters promenadavstånd två veckor framåt, för att det inte går tidigare, och precis efter att vi sagt "vi kan väl helt enkelt göra så i framtiden att vi hörs och säger: ska vi ses om en halvtimme", men när man försökt några gånger, rutar man in i alla fall. Och hoppas på att det där veckoslutet inte ska försvinna av ännu oklar orsak.

145 ord från en kalender

Svampskogen, lunch på Delhi Darbar, inbandning av kurspodcast, kaffe på Kirjis gård, en extremt ihållande huvudvärk, en Mia som tänkte för mig som inte klarade av tänkandet och tvingade mig att ta tag i saken och huvudvärket och ryggen, Sin Cos Tan på Klubi, Nia på Arbis, skrivtisdagskväll på Arbis, Massage, Bremer, Koulu, Massage igen, Svampskog, Middag hos mig, Bristol, Massage igen, Portti, Fantastik 2014, en lunch till på Delhi Darbar, Nia på Arbis, en skrivtisdagskväll på Arbis, nätkursstart, en monstruös forskarfinansieringsansökan, ett forskningsseminarium, Åbo pride, kattförning till föräldrar, Göteborg i fem dagar, scenintervju, scenintervju i repris på ett ungefär, en intervju med P3, singeringskö, ett föreningsstyrelsemöte, en missad textdeadline, en lite mindre monstruös forskarfinansieringsansökan, en skrivtisdagskväll på Arbis, ett oändligt antal osvarade mejl. Och ett uppträdande på Åbo bokmässa på söndag med mina finska dikter på inkommande, förhoppningsvis med sällskap som inhiberat annat program.

Att bli lite modigare, igen

Det är konstigt egentligen. Jag kan vara nervös över att uppträda med egna texter, men när det dyker upp filmklipp av uppläsningarna på nätet tar jag nervositeten till en helt annan nivå. Det blir mera avklätt på något vis. Går inte att tänka att publiken förmodligen glömt. Tvingar mig själv till att höra min egen röst, känna igen darrningarna, minnas hur det kändes i kroppen, vilja säga åt mig att inte ta så lång tid på mig, skynda, skärpa rösten, variera mer. Men så finns de där på nätet, filmklippen. Och nu när jag har jag blivit lite mer bekväm med tanken att de finns där, att jag till och med själv vågat lyssna och se dem en gång, tänker jag att någon gång måste jag väl bli så modig att jag erkänner att de finns där för andra också. Och det är ungefär där jag är nu. Nervositet, igen till en annan nivå. Och jäklar så jag ska bli snabbare.


Ett uppträdande i Karis. När jag äntligen vågade se den här, hade jag totalt glömt hur jag slutade läsningen. Nu har jag kommit till ett stadie då jag kan fnissa åt det istället för att försöka kamoflera mig på golvytan.



Ett annat uppträdande i Karis, där jag håller på och håller på (och håller på i all evinnerlighet) med någon form av improviserad intro till själva dikten (och min existens egentligen). Jisses, men nu mer tokigt är pinsamt.


Ett tredje på finska i Helsingfors. Här blir jag frågad i början hur mångte gången det är jag läser inför publik innan jag börjar och jag förstår inte först frågan, för att sen säga "många". Ville skrattgråta första gången jag hörde det. Dessutom häftig grej när uppläsningarna ackompanjerades med improviserad visuell konst, vilket beskrevs av arrangörerna som "Esitysten yhteydessä nähdään valkokankaalla ammattivisualisoijien taidonnäytteitä, jotka rytmittävät lausuttuja esityksiä ja luovat taiteiden välistä vuoropuhelua". Hade själv ingen aning om vad som hände på skärmen när jag läste.