Kaffe(?)

Det känns som om jag skulle ha sommarlov. Det har jag inte. Eller, sitter på jobbet och försöker omarbeta en avhandlingssnutt till en artikel. Det är inte som att copy-pasta direkt, om jag säger så. Det känns som om det idag hände något. Inget direkt klick i hjärnan, men som om jag skymtade nått som kunde vara bra att ta fasta på i artikeln. Kan inte riktigt namnge det eller se konturerna framför mig. Vet bara att det är någon form av nyckel. Det där som jag inte lyckades komma fram till när jag skrev avhandlingssnutten. Det som jag inte skulle ha kommit fram till om jag ens försökt. Av olika versioner. Och nu förstår jag varför det är både utmanande och intressant att omarbeta något som var färdigt i en annan variant. Men trögt går det.

Kanske det är det tröga som ger mig sommarlovskänslan. Eller en konstig känsla av frihet. Att flera gånger i veckan boka in skrivträff med cafe + lunch på stan, en helt vanlig vardagsförmiddag. Att fylla kvällarna med så mycket roligt och varierande program att det egentligen känns som om jag klämt in ett helt sommarlov under en och samma vecka. Och ändå kan jag tänka mig att när som helst (när jag inte redan har annat program) boka in kaffe. Bara för att jag kan. Och jag vill.

Eller så tar jag igen barndomssommarloven. Då var det mest spännande jag gjorde att cykla ensam till biblioteket. Annars minns jag inte så mycket annat än att jag gick i skogen på andra sidan återvändsgränden.

natten

Promenerade hem när sista nattbussen redan åkt och blev tvungen att stanna upp när jag kom till min gata, överväldigad över fågelsången och nattvärmen. Det var som att stiga in i en annan värld. Mycket fint att bo en bit utanför centrum, konstaterade jag än en gång.

Annat jag kan konstatera efter natten: har en biljett till Cameroon National Day Celebration i Åbo och en biljett till en fotbollsmatch.

punkter

1. Den här kylan är inte okej. Vädret tidigare, helt okej.

2. Jag har inte läst böcker på en tid. Eller, jag har inte läst romaner från pärm till pärm. Forskningslitteratur, diktsamlingar har jag läst. Romaner har jag läst till sidan tio och slutat. Men nu har jag läst Gone Girl av Gillian Flynn, från pärm till pärm. Gone girl är en berättelse stadd i stadig förruttnelseprocess, skriver SvD och jag håller med. Det var antagligen därför jag gillade den. Och eftersom jag igen upptäckt att det är kiva att läsa har jag fortsatt med Maraminne. Den gillar jag också.


3. Idag ska jag testa göra pesto av kirskål. Förhoppningsvis ska jag äta den också.

4. Dagens andra projekt är att tömma vardagsrumsgolvet på saker. Det mesta ligger där. Att packa upp och att tömma innehållet i en resväska på golvet är inte riktigt samma sak. Där har det legat en dryg vecka.

5. Jag överväger att gå över Halisbron, förbi forsen. Eller så gör jag det en annan dag.

6. Efter kattmatning klockan sju sov jag till halv tolv. Precis som det ska vara.

7. Jag har inte så mycket mer att säga. Så var det sagt.

Bloggmaterial

I något skede i natt sades orden "det här borde man egentligen blogga om". Jag tror inte att det var jag som sa det. Men om det inte var jag så höll jag i alla fall med.

Därför, på riktigt konstiga saker man kan göra en helt vanlig natt mellan tisdag och onsdag: äta grillmat i en bil parkerad mellan ett bibliotek och en kyrka. Eftersom man inte kan koncentrera sig på ätandet för att man skrattar för mycket på grund av immade fönsterrutor, då kan man veva ner ett fönster. Sedan färdigäten, stiga ut och konstatera att det på grund av fönstret antagligen var lika kallt att sitta i bilen som att sitta utomhus och äta. Sedan, gå till jobbet för att hämta en halsduk och förevisa arbetsrum mitt i natten. Sedan, stå vid Tomasbron. Som sagt, konstiga saker. Men ibland gör man sånt, bara för att man kan. Och konstiga saker minns man och ibland upptäcker man att konstiga saker är helt normala. Inget konstigt alls.

Dagen efter, kan man gå efter bilen och köpa annan mat. Det är ungefär det jag ska göra nu.

och någon dag ska man vara återställd

Medicin eller när det är som bäst: fest, övernattning hos kompis inklusive morgonmål utomhus och solandet på terass, följande natt övernattning hos föräldrar, den tredje natten övernattning hos annan kompis inklusive promenad och terasshäng vid vattnet, en bilfärd full med katter i baksätet, snart en tennisträff, i morgon en skrivträff och frissabesök, i övermorgon eventuell skrivträff och skuggfest.

hurra x 2

Idag är ingen vanlig dag för idag är det fest för Mias bok Maraminne. Plus att jag första gången i världshistorien förberett mig och redan vet vad jag ska skriva i Jessicas gästbok.

Ta ingen skit

Man blir ganska trött av att vara arg, ledsen och besviken. Kanske mest arg. Det är lätt hänt att man sätter sig på en soffa och somnar, för att vakna fem timmar senare, sedan vara vaken i fem timmar för att somna fem på morgonnatten.

Och man kan tänka: ska man nu verkligen blogga det där. Och då bloggar man det. Om inte annat så för att man själv ska minnas hur det kan bli, att man ska lita på magkänslan (som skrek vildsint för längesen), att försöka minnas att inte göra misstaget igen, för att minnas att det inte alltid handlar om misstag som man själv kan undvika, för att det så komiskt hände samma dag man hittade en A4 i sitt jobbpostfack där det stod Ta ingen skit, för att man inte senare ska försöka minnas varför man inte gjorde det som var tänkt från början, bara för att.

Och man kan bortförklara tupplur med jetlag. Men det handlar bara om att man just då försökte ignorera. Inget annat.

Oväder som buller och metafor

Jag borde skriva om Leros, skrivandet, vad det gjorde med mig, allt jag vill minnas, hur texten blev jag och jag blev texten, hur jag inte visste om texten gjorde mig till den jag blev eller om texten blev som den blev på grund av mig. Men vissa dagar kan jag inte skriva om det. Idag kan jag inte skriva om det. Idag är jag yr. Sådär på riktigt yr så att det svindlar. Rakt in i ett stormnystan steg jag så snart jag kom av planet. En tråd hade börjat lossna redan innan planpåstigning. Men då hade jag ingen aning om hur många trådar det fanns som egentligen satt löst.

Leros, en annan dag.

sämst

När jag trodde att det inte kunde bli sämre: På-/avstängningsknappen på min telefon har slutat fungera. Alltså, kan inte stänga av den. Alltså kan inte ta med den på ett flyg där man brukar behöva stänga av den. Alltså är både utan dator och telefon.

Murphys lag (eller varför jag nyss kontaktade försäkringsbolaget)

Några stänk från ett saftglas + bärbar dator = hejdå.

Precis när jag börjat blogga och precis när jag ska åka iväg på veckolång skrivkurs.

Å andra sidan: tror inte att det någonsin är rätt läge. Vill gråta men orkar inte. Har grävt fram min gamla dator från våren 2007, den fungerar så länge jag har strömsladden i och väger en himla massa kilon. Antar att den snart får se Leros.

Tillägg: Lättare att gråta men orkar än mindre. Eftersom datorn är knappt tre år gammal är den för gammal för försäkringen.

Tillägg: Ingen dator. Inte ens en gammal. Den gamla slocknar, går på övervarv.

Stadsforskarn

Hur länge det tar att återvända till vardagen efter disputation: en månad.

Först vila och återhämtning, sedan göra allt som blivit ogjort de senaste månaderna: reda upp papper, lämna tillbaka tiotals bibliotektsböcker, läsa studentuppsatser, läsa tentor, ordna med räkningar, svara på mejl, planera undervisning. Plötsligt: sitter på jobbet och inser att allt ogjort blivit gjort. Sedan inser jag att jag inte vet vad jag ska göra. Inser att jag inte har doktorsavhandlingen som jag kan pilla med. Plötsligt ska jag på riktigt börja med ett nytt forskningsprojekt och vet inte riktigt var jag ska börja. Så idag sitter jag på en stadsforskningskonferens.

2014

Senast jag firade vappen var år 2008. Tror jag. Eller det är den senaste jag minns, för samtidigt har jag en aning svårt att tro att jag totalofirat den sedan dess. Sex år är en hel massa år. Men i år firade jag den. Så där så att det blev med besked. Med hela vappaketet, liksom.

Och sedan vaknade jag två dygn senare. Allt var precis som vanligt. Människor gick omkring i staden, i butiker, på torget, längs gatorna som om inget någonsin hänt. Jag gick på stan, gick på kaffe, körde till köpcentrum för att köpa en ny kånken, gick till stan för att dricka en cider på lördagkväll. Jag packar min nya kånken för huvudstadsvistelse, packar resväskan för grekisk vistelse. Och ute växlar det med att snöa, regna och hagla.

Hur jag kommer att minnas vappen om sex år: snön som fortsatte dag ut och dag in.

Vi firar 3 år

Idag har jag haft katterna i exakt tre år.

amen och tack

Påskfirande: sill, grillkorv, chips, pepparkakor, premiär av egenhändigt däckbyte, t-skjortsväder, poesigrej, Ekenäsbesök, biltvätt och utomhusluft.

denna måndagen också ett liv

Så konstigt och ändå inte:
Kursplanering flöt över i lunch, som flöt över i shopping av sommarkläder, som flöt över i terassinvigning.

Att disputera

Vissa blogginlägg går inte att skriva. Och ändå skrivs de.

Så här känns det: som om det aldrig hänt, som om det var en dröm, som om det var tusen år sedan, som om det var en annan värld.

Det blev till slut en bok, en lectio, en fest, en disputation och en hel massa fint och talangfullt folk jag känner på en och samma plats som sa så fina saker. På festen skrattade jag mest åt alla tokigheter folk hittat på, några dagar senare satt jag mest på soffan och skrattgrät för att jag var så rörd. Jobbmänniskor överträffade sig själv i planerat obskyrt karonkaprogram (candy crush med kollegor som karameller, frågesport (som jag som tur var visste svaren på: för att klara doktorantiden har jag ätit kokt ris med pesto, druckit väldigt mycket cider, vunnit fler poetry slam än jag minns, tittat på Breaking Bad och Orange is the New Black) och avslutning där jag fick poetryslamma en sida av avhandlingen, M hade skrivit den bästa tillfällesdikten (om bland annat riktiga vänner och andra som jag känner) och vid uppläsningen hade hon en bakgrundskör, en massa fredagsmänniskor ställde sig upp och höll ett tal, pingisklubben höll tal där jag mest av allt ville ropa att man inte ska bromsa vid backpingis, Y och M läste egna dikter om att ligga vid universitetet där jag också måste vara med, och som avslutning skrattgråtframkallande tal/sång/dans av L och P. Går inte att beskriva, men kan ses här och här (utan människor).

Det är lite som att åka på en veckas solsemester, komma tillbaka som en ny människa och det känns som om allt har blivit annorlunda tills man stiger av flyget hemma och det känns som om man aldrig ens varit borta.

Den här veckan: fullt ös framåt.

14 dagar kvar!

Har hunnit sedan senast:

1. posta/överräcka 256 avhandlingar

2. skaka hand med rektor/överräcka avhandling/berätta om den/skaka hand igen

3. skriva en halvfärdig lectio, ha krissamtal, skriva en ny halvfärdig lectio, ha kristsamtal, radera allt och påbörja ny lectio enligt modellen "enklast möjligast".

på mitt köksbord!

Moment 22

Fjärde natten i rad som jag drömde om disputation men ingen regelrätt mardröm ännu. Verkar mest som jag förbereder mig på det som ska komma och olika versioner. Samtidigt: avslutade nyss ett 1,5 timme(!) långt telefonsamtal med någon som disputerade i fredags. Kontentan: man kan aldrig helt förbereda sig.

saker man hinner med när man inte bloggar

1. slutspurtsjobba en och annan helgdag, också om man trodde att det var slut med sånt.
2. boka catering
3. skicka ut inbjudningar
4. gå på en disputation och en karonka
5. fylla år
6. äta lunch/gå på kaffe/gå på öl/spela squash
7. vara trött och mensvärkig en måndag, gå hem tidigare och sova i tre timmar
8. åka till Alberga för att äta lasagne och spela spel
9. skicka avhandling till tryckeri
10. gå på musikal
11. få en vardagsrumsmatta i födelsedagspresent
12. få en ny frisyr
13. se ungefär tio filmer
14. spontangå på konsert
15. glömma bort en hel massa saker man gjort
16. åka taxi två gånger
17. köpa en disputationsklänning
18. inte köpa en karonkaklänning
19. vakna allt för tidigt fast man kunde sova länge
20. gå allt för sent i sängs när man måste stiga upp tidigt
21. skjuta upp en kaffedejt
22. boka in tidningsintervju om avhandling
23. läst korrektur femtielvahelvetesjävla gånger