Att curlas genom livet

Om vi säger som såhär: Det är inte jag som är med i videon. Redan nu, samma kväll har jag blåmärke på höger knä och träningsvärk på de mest mystiska ställen.

att begrava en bloggkategori

Veckans bästa: jag har en opponent och ett disputationsdatum under våren.

Så mycket annat behövs egentligen inte just nu. När jag igår bandade in en podcast med Mia för en kurs som hålls nästa höst, presenterade jag mig som doktorand för att sedan flika in att jag (om inget oförutsett händer) inte är det längre när kursdeltagarna lyssnar på podcasten. Snart kan jag begrava bloggkategorin doktorandliv.

Bloggbart

Vad jag kunde blogga om: hur det var att hålla workshop i estradpoesi för en klass sjuor, hur min helg var, hur det går i NaNoWriMo, jobbfrustrationer, vädret, vilka trick jag använder för att inte sluta skriva, att det är Runoviikko i Åbo den här veckan, att det tar så länge att redigera språk, att Martina börjat blogga (hurra!), att jag planerar göra egen fil, hur bra en del saker känns, hur dåligt en del andra saker känns, hur katterna mår.

Istället: försöker jag hänga med i NaNoWriMo på kvällarna och redigera språk i avhandlingsmanus på dagarna så gott det går.

Mitt huvud i 3D

Redan i måndags fick jag (högst troligen) veckans bästa meddelande:

Alltså, hur fint som helst. Den inte helt anonyma* drömmaren har aldrig sett mig poetryslamma (ännu). På fredag skall jag åka till en högstadieklass i Kyrkslätt för att hålla en workshop i att skriva och uppträda med dikter. Tyvärr tror jag inte att de kan projicera i 3D. De har dessutom inte högtalare så kan inte heller visa exempel genom att ha Für Elise i bakgrunden. Genast jag fick meddelandet testade jag läsa en dikt med bakgrundsmusiken. Fungerade förvånande bra. Spelar kanske in någongång och bloggar en fortsättning.

* Förlåt, du får helt enkelt räkna det här som att jag ger cred till dig.

Curling, det låter för tokigt för att missas

Flickforskningskonferens, bokmässa, födelsedagsfest och releasefest är hur bra som helst. Men att jag det här veckoslutet inte varit utomhus mellan fredagkväll klockan 18 och måndagmorgon klockan 9, eller att jag  haft samma nattlinne på mig dygnet runt, eller att jag skrivit, eller att jag städat, eller att jag tittat på Walking dead, eller att jag gjort 93 små maränger, eller att jag gjort en hel massa majonäs, eller att jag gjort zucciniplättar, eller att jag ätit plättar med jordgubbssylt som lunch, eller att jag tvättat tre maskiner tvätt, eller att jag gjort lunchlåda för de närmaste dagarna, eller att jag gjort äppelmarmelad som nu står i glasburkar i kylskåpet gör allt annat så mycket bättre. Jag tror att hemligheten ligger i att dagtid gå omkring i nattsärk. Dessutom har jag anmält mig till att testa curling.

dag tre av trettio

Igår var jag helt säker på att jag ska hoppa av NaNoWriMo. Jag tänkte att jag raderar mitt konto och låtsas att jag aldrig haft ett konto, att jag aldrig började skriva.

Det fungerar inte för mig, tänkte jag. Jag är sådan som skriver avskalat och för varje omarbetning bygger jag snarare ut, än skalar av. Jag är sådan som tänker en hel del innan jag skriver. Jag är sådan som bara lyckats skriva dagligen på samma längre text om jag först promenerat och under hela promenaden försökt komma på exakt vad jag ska skriva när jag sätter mig vid datorn. Och sedan skrivit det. Det är sant. Att då plötsligt skriva 1600 ord per dag under en månads tid är evinnerligt svårt. Och svårare är det när jag började skriva och insåg att jag inte planerat tillräckligt innan. Har en början och ett slut. Har karaktärer. Har miljö. Har en utveckling. Har inte konkreta scener.

Idag klarade jag av 1600 ord. Men det enda som fungerade var att jag ställde klockan på 10 minuter och försökte skriva ett visst antal ord. Om jag lyckades fick jag se ett avsnitt av Walking dead, om jag misslyckades fick jag tömma diskmaskinen och tvättmaskinen. Så där höll jag på tills jag lyckades komma upp till mitt tiominutersmål, hade storstädat, fick se ett avsnitt och samtidigt kommit upp i 1600 ord.

Men fortfarande, under de tre dagarna är jag sådan som planerar, skriver lite, läser högt, bearbetar, skriver lite, bearbetar. Och det enda sättet jag lyckas få ihop 1600 ord per dag är att inte bearbeta, bara skriva.

Det är rutinerna som gör det

Att det blir text. Att det blir blogginlägg. Att det blir inlämnade skrivuppgifter. Att det blir städat. Att kläder blir rena. Att ytor torkas. Att podcasts blir lyssnade. Att teveserier sedda. Att filmer sedda. Att det håller ihop.

Och jag håller ihop. Jag är tillbaka till att vakna på morgonen, slamra i köket, koka kaffe, äta morgonmål framför morgonteve eller sitta vid vardagsrumsbordet och lyssna på musik eller radio. Knut är tillbaka till att vara tyst på natten, för inte längre ett horribelt oljud på nätterna som han gjort de senaste veckorna. Han är också tillbaka till rutinerna. Orvar ligger i min famn på kvällarna igen. Han är tillbaka till rutinerna. Idag städar jag. Och skriver. Men mest städar.

som ett brev på bloggen

Tokigheter

Det andra, av två utlåtande har anlänt. Jag har nu ett preliminärt disputationsdatum. Och jag har glömt telefonen hemma.

Bokmässan

Min stora upptäckt för två minuter sedan: här kan man följa med programmet på Södergransscenen som livestream.

plötsligt händer det

Igår anmälde jag mig till skrivkurs på Leros med Monika Fagerholm som lärare, igår bestämde jag mig för att i år delta i NaNoWriMO, igår började det regna. Jag är glad. Ingen av sakerna känns särskilt överraskande egentligen.

en vecka ut, en vecka in

Veckan ut: sex dagar huvudvärk som började i ett forskarseminarium om min forskningsplan, fem dagar mycket intensivt arbete med samma forskningsplan (och åh! vad jag vill få finansiering för projektet, åh! vad jag vill forska, åh! vad projektet känns viktigt, åh! vad jag känner att finansiering inte kommer att beviljas), tre dagar turné som började med releasefest för Kopparbergsvägen 20, fortsatte med fest i Alberga och avslutades med släktbesök, nödsamtal och jag som insåg att jag inte är bra på att hantera nöd. Och det var det slutet på veckan som stannade. Och allt gick bra till slut. Alla lever. Men hjälp så jag ännu tänker på det, känner yrsel och hjärtslag av minnet. Men alla lever, det är huvudsaken.

Veckan in: allt möjligt och bokmässan i Helsingfors.

Att prata om Bruno Latour en söndagkväll

Det är besök i stan. Det är som om det skulle vara klassträff, långt forskarseminarium och gästmadrassgäst i ett. Jag blir etnolog igen. Jag blir skvallertant. Jag blir forskare. Jag blir första årets studerande. Jag blir studerande i gradugrupp. Jag blir nostalgisk. Vi löser världsproblem. Vi löser frågor om etnologins framtid. Vi analyserar min heminredning genom teoretiska resonemang. Jag kommer ihåg något som någon sa för över tio år sedan och gästmadrassgästen minns något annat samma person sa över tio år sedan. Det är ganska häftigt.

man kan hoppas att det inte är övergående*

När jag trodde att det inte kunde bli värre, bakade jag första gången i mitt liv kex. Men inte bara det utan nu planerar jag att modifiera receptet, eftersom jag tyckte att smeten var lite för tjock, kexen inte tillräckligt saftiga och någon krydda/smak saknades. Den där gåbben, ladugården och halva dussinet ungar som Minna varnade om, är närmare än jag trodde.

Balanserade upp det nyhusmoderliga genom att enbart äta kex som morgonmål i morse.

* snart äter jag kanske hembakade kex stup i kvarten.

Här sitter man

Idag skriver jag hemma. Eller så sitter jag med katt i famnen. Det är lite oklart.

Hur man kunde uttrycka det

Idag har jag begärt offert från tryckerier och festlokal. Och idag blev jag uppringd av en svensk journalist, som blivit tipsad om att jag snart ska disputera. Så pass positivt var utlåtandet. Och rykten sprids fort.

DETTA HAR HÄNT

1. Jag skrev ett mejl
2. Kom in på villovägar och läste bloggar i två timmar.
3. Upptäckte att ett utlåtande från förhandsgranskare för doktorsavhandlingen kommit för en timme sedan.
4. Tänkte svimma sittande.
5. Steg upp.
6. Tänkte gå ut i korridoren.
7. Visste inte var jag skulle gå.
8. Försökte andas.
9. Satte mig ner.
10. Klickade upp mejlet.
11. Snurrade stolen. Försökte få luft.
12. Klickade upp utlåtandet.
13. Steg upp.
14. Skakade armar och ben.
15. Satte mig ner.
16. Läste första meningen.
17. Steg upp.
18. Satte mig ner.
19. Läste slutet med de mera kritiska synpunkterna.
20. Överlevde.
21. Bloggade.
22. Har ännu inte läst hela utlåtandet.

tröttheten, adrenalinet och härligheten

Jag behöver veckoslut. För det här veckoslutet var ett av de bästa veckosluten.

På fredag plockade jag upp Mia med bilen och vi begav oss mot Karis. Gjorde en grundlig runda som började med att åka förbi höghus jag bott i , flerfamiljshus jag bott i, egnahemshuset jag bott i och en hel massa andra hus och ett kaffe i Serendi. Innan kvällens poetry slam fick jag en runda i Ekenäs. Gick dels i martrådarnas spår.

Och poetry slammet, vilket poetry slam. Tog rekord i att vara nervös och rekord i att vara på ett slam med bästa publikfiilis. Och jag vann. Efter en superjämn kamp.

Jag hade enorm tur. Hade bara tänkt ta med mig tre dikter, men i sista minuten tog jag en fjärde utifall jag inte skulle känna att jag kan läsa en dikt om ett inte så smickrande Karis. Men jag läste den. På lördag mera Bokkalas. Lyssnade på intervju med Philip Teir och sedan intervju med Mia. På kvällens supé fick jag höra Philip, Mia och andra läsa ur eller prata om sina böcker. Och jag fick läsa dikten om Karis igen. På söndagmorgon åkte jag till Åbo bokmässa. Såg Philip och Mia på scenen samtidigt och jag uppträdde med två dikter under Runoviikkos programdel. En av dikterna en finsk variant av Karisdikten. Och absurdaste känslan, efter att jag uppträtt på Åbo bokmässa kom en person från ett finskspråkigt förlag fram för att prata. Jag visste inte att det händer sånt.

Och nästbäst med veckoslutet: jag lever fortfarande på adrenalinkickarna. Skrev nyss klart en ny forskningsplan.

Olivia Bergendahl, MC för kvällen.

när det mystigaste av saker händer

Jag vet inte vad det var för fel på mig igår. Eller: jag var post-konferens-trött och åka-hem-mitt-i-natten-trött. Men det var helt normalt. Att jag fick ryck någon timme på seneftermiddagen och bakade två stora bröd var konstigt. Att jag halv nio på kvällen oplanerat bytte dagens pyjamaskläder till vanliga kläder för att gå pub, det var nog också helt normalt.

Ett av bröden. Ja, det är jag som smakat lite. Det var gott.

Utanför konferenstimmar, husfasader (och ja, i konferensnödfall får man blogga från movilen så att bilderna blir suddiga)