gammal skåpmat

Eftersom jag inte skriver dagbok, händer det sig kanske en dag att jag vill läsa min gamla blogg och då blir besviken för att jag hade nästintill bloggpaus i augusti-september.

Det var inte bara en massa stress och knappa sovtimmar. Det var också fina saker som festivalen Stockholms Music & Arts. Dit åkte jag ensam. Det var hur bra som helst.

Jag åkte båt.

Jag åkte till skulturpark en riktigt tidig morgon.

Jag tog tunnelbanan till Sundbyberg.

Jag åkte till Liljeholmen.

Jag handlade på Beyond Retro som vanligt.

Jag bodde på nyöppnade Omena hotelli.



När jag kom dit började det störtregna när Frida Hyvönen spelade Terrible Dark. Det här fotot är taget efteråt. När hon spelade sprang alla för att försöka ta skydd från regnet. Mina skor var våta flera dagar efteråt.



Antony and the Johnsons var magisk.

Jag tittade på Pride paraden. Den var fin.

Här är ett band jag inte minns namnet på.

Här gjorde de i ordning scenen för Laleh. Hon var bäst.

Där i det vita står hon.

Till festivalpasset hörde också inträde till Moderna museet. Här tittade jag genom ett museifönster. på bakgården var festivalens scen.

Warhol. Som vanligt.

Tredje dagen var mina fötter så trötta, bortdomnade och frusna att jag ibland gick ut från området för att sitta. På området var det väldigt dåligt med platser att sitta.

Här är Anna von Hauswolff.

Här är hon som tidigare hette Jonna Lee. Nu gör hon musik under ett annat namn som jag glömt.

På området fanns också konstverk och performancer. Här är en föreställning.

Här åker jag rulltrappa.

En gång när jag råkade vara vid Zinkendamm, började det regna. Jag hade inget paraply så jag passade på att äta sushi på första bästa ställe. Det visade sig vara bästa stället.

Flög hem.

på rutin

Mina höststisdagar är så fullproppade med jobb, att det bara finns tid för att luncha på 15 minuter. Det gör ingenting. Nu avrundas tisdagarna med skrivkurs, post-skrivkurs (och igår en oerhört vinglig promenad hem). Bara för att igen en gång vakna mitt i natten av att en katt petade mig i ansikte. Ett mycket envist petande.

också i år kom hösten

I år var jag helt oförberedd på hösten. Ändå kom den.

Plötsligt somnade jag tidigt, vaknade ännu tidigare och däremellan sov jag ytligt eller med mardrömmar.  Jag var så stressad så att jag inte kunde sova. Jag sov inte för att jag var så stressad. Jag glömde saker mer än vanligt. Jag hade svårt att organisera tiden.

Inget ovanligt egentligen. Det ovanliga är att jag inte varit sjuk. De flesta höstar brukar jag få feber och bli tvungen att ligga stilla. I år fick jag en seg huvudvärk som höll i sig över en vecka. Och även en så liten sak som att gå till ett nytt biblioteket efter en bok blev något jag drog mig från att göra, hade mardrömmar om. En liten bok. En enkel text att kopiera och posta, vilket jag glömt bort och borde ha gjort två veckor sedan.

Och äntligen. Jag har sovit ordentligt tre senaste nätter. Huvudvärken har lättat. Jag är en människa.

Idag lyckades jag göra en lista över allt jag måste göra på jobbet de närmaste veckorna och lyckades till och med skriva dem i prioritetsordning. Sova måste man, annars panikplanerar man plötsligt en föreläsning man ska hålla om några veckor, bara för att glömma bort den man ska hålla i morgon. Det om något har jag lärt mig. Jag är tillbaka.

en kort stund sen sist, sedan jag trillade in i träsket av jobbresa, jobbajobba och somna tidigt

Det finns saker som händer som man inte egentligen kan berätta till någon, för den skulle inte tro att det är sant. Det här är en sådan sak.

Katt-Orvar brukar några minuter efter att jag lagt mig hoppa upp i sängen och efter mycket trampande somna på min rygg. När han tycker att det är dags för morgonmål brukar han stiga upp och trampa lite igen och ibland krypa upp mot min axel.

Så långt någorlunda trovärdigt.

Men för någon natt sedan vaknade jag av att han kröp långsamt fram på min rygg, lade huvudet över min axel, där jag låg på mage, tittade mycket noga på mig och kände sedan på mitt ansikte med en tass utan att ha klorna framme. Så där låg han en stund, sedan halkade han lägre ner på min rygg och somnade igen.

Vad jag inte vet

Jag kom nyss på avslutning och sammanfattning till avhandlingen och blev så ivrig att jag måste stanna lite längre på jobbet.

Jag vet inte om det orsakades av:
1. att jag vaknade tidigt idag och redan innan 8 var på jobb. Först av alla. Innan ytterdörren låsts upp och lamporna automatiskt tänts.
2. att jag är trött i hjärnan efter att jag skrivit nonstop sedan i morse.
3. att jag hållit på med den här avhandlingen väldigt många år och att det sannerligen är på tiden.
4. att min lunchlåda fortfarande står i kylskåpet i kafferummet.


Det är kanske inte så konstigt att jag just nu har nästintill total skrivblockad när det gäller skönlitterärt skrivande.

VERSALER

För någon vecka sedan ringde min arbetstelefon. Nu har jag bokat en resa till Stockholm. Och mycket snart har jag gjort klart en 45 minuters föreläsning om bloggar och flickskap. Det är roligt. Det är lite annorlunda. Det är inte ett prat framför den vanliga publiken bestående av studerande eller forskare. Det är till sådana som jag egentligen tänker mig som publik för min forskning. De som jag hoppas att har någon nytta av min forskning.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva.

Det jag tänkt på medan jag skrivit föreläsningen är: jag måste bli klar med avhandlingen snart. JAG MÅSTE BLI KLAR. Det är egentligen helt omöjligt att få med allt jag vet och kan på 45 minuter. Det har gått så smidigt och enkelt att göra föreläsningen att det där som borde stå i avhandlingen, bara borde pillas dit. JAG MÅSTE BLI KLAR!

med ålderns rätt

Ett grått hårstrå hittades på mitt huvud idag av min frisör. Det var efter att vi bestämt att jag skulle få kort asfaltsfärgat hår med silverblågråa slingor.

Efter frissabesöket gick jag till apoteket. Och personen i kassan kommenterade min snygga frisyr. Jag är ganska säker på att det var första gången det hände mig.

både lite och mycket

3 sidor borde inte vara långt.
2 år är ganska kort tid.
12 dagar är länge.

Det är inte mer än 3 sidor jag ska skriva, skicka in till nästa skrivkurshelg. Jag som till och med skriver väldigt luftiga sidor just nu. Jag som har oerhört mycket fler sidor skrivna redan på samma projekt. 3 sidor är ingenting. Men det här går ju inte, tänker jag. Och sedan tänker jag att det visst ska gå. Inget märkvärdigt alls.

Igår sa jag något om hur ofattbart det är att det snart gått två år. Sedan pratade vi lite om det och hur hemskt det kan kännas att man inte åstadkommit något som känns mera konkret under de två åren (men det stämmer ju egentligen inte! Man har åstandkommit en hel massa.). När jag gick hem tänkte jag istället att två år trots allt är väldigt lite. Om man tänker på en hel livslängd, är det inte alls så hemskt att man inte skrivit en roman, blivit antagen av förlag och dessutom utgiven på mindre än två år.

Det är tolv dagar sedan jag senast bloggade. Jag vet inte vad jag gjort. Eller egentligen vet jag. Jag har gjort annat, lite av varje, lite vardag och lite fest, lite resa, lite bokläsning, lite skrivande. Sådant man gör när man inte använder tid till att blogga. ni kan få se bilder snart.

juli i bilder

lördagen den 14 juli satt jag i arbetsrummet och skrev avhandling. Klockan 14.14 råkade jag se på telefonen. Det tyckte jag var så roligt att jag tog ett foto. Bakgrundsbilden är från en roadtrip i västra Australien. 

Jag var inte på Karisnatten, trots att jag var i Karis. Jag läste om den i tidningen.

Knut tyckte om att sova på en bordstablett på köksbordet hos mina föräldrar.

Min vy från sängen i föräldrahem.

Orvar inspekterade stickning. Efter det här började han krafsa på det. Det tog jag inte foto av.

Jag turistade i Åbo två dygn. Besökte Colourscape.

Besökte också Klosterbacken. Insåg att jag glömt en hel massa saker jag borde veta från etnologistudierna.

På klosterbacken hade de pelargoner. Som sig bör på museum.

Det var styckemössans dag. Om styckemössen kom jag ihåg ett och annat från första studieåret.

I ett skåp i Karis hittade jag min gamla magväska. Den var fin (en gång i tiden). I juli använde jag den som väska i svampskogen, efter att folk sa att det såg töntigt ut när jag gick med handväska i skogen.

Här var jag på en promenad vid träsket med O. Hon poserade och jag klättrade upp på ett bord för att fota henne.

Där hade hon stått. Nu står hon inte där längre.

Ganska många morgnar vaknade jag av att Orvar låg över mina ben. Tre morgnar väckte han mig genom att gå på min rygg, lägga sig och titta på mig över min axel. Det finns ett foto på det. Jag ser trött ut. Han ser pigg ut.

Jag plcoakde en massa kantareller. Ett tag blev jag så ivrig att jag gick flera dagar i veckan i skogen. Jag fick en guidad tur i släktskogen då äldre släktingar visade mig några bra ställen. Sedan var jag fast.

Jag skrev. Knut använde min hand som dyna.

Jag åt våffla som lunch i Ekenäs. 

Jag befriade en hel massa bookcrossingböcker.

Jag var lite kattvakt.

Jag var till Borgbacken. Här var jag i pariserhjulet.

jag tror jag har ledigt (och jag har glömt att det finns bloggar)

Jag skulle inte vara ledig i sommar. Nu tror jag att jag är ledig i sommar. Satt i arbetsrummet och arbetade senast lördagen den 14.7. Efter det har jag inte arbetat på andra sätt än att jag tänkt på arbete. Men väldigt ofta har jag tänkt på annat än arbete: svampskogar, bilturer, sol, katter, kompishäng, kaffe, museer, och ibland tror jag inte att jag tänkt överhuvudtaget. Skönt. En dryg vecka till och sedan har jag bestämt att jag kommer att vara utvilad.

regn ute och tovade bollar

Efter att jag såg en matta bestående av tovade bollar i en affär har jag tänkt göra en liknande. För några dagar sedan startade jag projektet.

Jag, såpa, ull, vatten, strumpbyxor och snöre.

Bollarna inne i strumpbyxorna och strumpbyxorna i tvättmaskin. Blev några bollar.

Och två kattern som tyckte att det fungerade bra som leksaker. Kanske så bra, att det aldrig hinner bli tillräckligt många för att bli en matta, eller ens ett pannunderlag.

"Jag är inte sån"

Han talade till mig. Idag talade han till mig. Jag hade precis satt mig i bilen, backade ut från parkeringsrutan vid matbutiken i Karis, när han sa: "Jag är inte sån". Det var inte bara en överraskning för mig, utan också för honom.

För det är så här: jag har inte skrivit sedan slutet av maj. Jag har tänkt. Jag har läst. Jag har hållit uppe skrivandet med att nu och då skriva väldigt korta saker i min lilla anteckningsbok. Men egentligen har jag inte skrivit. Jag har fastnat.

Jag har känt att nu går det inte vidare, nu finns det ett problem med den här karaktären i texten, han som jag från tidigare inte känt så bra som de andra två. Han har mest av allt varit ett namn. Ett namn som har gjort en sak. Sedan har jag försökt skriva om hans tankar efteråt men det har inte blivit varken trovärdigt, levande eller spännande. Så tänkte jag meningen "Jag är inte sån", när jag backade ut bilen och det är så mycket som faller på plats. Plötsligt blir det intressant att han har gjort den där saken, för han är inte sån. Det fick mig att tänka på Mias inlägg om Elaka karaktärer.

Presidenter och ljudbok

Jag gillar Anne Holt. Jag gillade Presidentens val (men inte på det sättet att jag skulle säga att den är det bästa jag läst av henne). Jag gillar att jag igen lyssnat på ljudbok. Jag gillar att jag lyssnat på ljudboken i bilen. Jag gillar att jag just nu letar fler ljudböcker för bilen. Jag gillar att jag några kvällar tog en extra biltur för att få lyssna (eller egentligen känns det onödigt och planlöst gasa omkring, men jag tycker om att köra bil, jag älskar köra bil, jag har sett delar av Åbo jag tidigare inte sett). Jag gillar att hitta ljudböcker för 2 euro på loppis.

de bästa av fredagar

1. Vakna utvilad.
2. Avhandlingsskrivarlust
3. Lunch med vänner på Delhi Darbar
4. Fortsatt avhandlingsskrivarlust (som att läsa, känna att de rätta meningarna kan infogas i glappande skarvar, hur man plötsligt ser hur pusslet ska se ut)
5. Uppdrag som kattskötare för två katter.
6. Kvällshäng med vänner på Osuma.

Revolt och Hungerspelen

Nu har jag äntligen läst Revolt, sista delen i Hungerspelen. En liten besvikelse, direkt efter. Kändes som långsamt tempo, men det kan också ha berott på att jag läste långsammare än de andra två. Och slutet var mest ett jaha, men det kan också bero på att triologin var slut och jag skulle ha velat ha mera Katniss.
Men det som blev en ännu större besvikelse var filmen som jag äntligen sett. Ja, boken är vanligtvis bättre än filmen, men det här kändes som ett bottennapp. Så mycket som jag upplevde som viktigt fattades. Den blev lite platt, som om man inte lärde känna Katniss som jag lärde känna henne i boken.

juni kom och gick



En del av månaden var knut i Karis. Där lekte han med Da Bird.




Orvar var också i Karis. Han gillar fönstervyn.





Knut är inte van med morgontidningen. Jag konstaterade att jag inte behöver prenumerera en om jag vill läsa i fred.





Jag hängde lite på Kastrup.




Jag gick en promenad i Bergen, Norge.




Det var fint i Bergen.




Jag gick förmodligen i de brantaste backarna.




Jag såg fin gatukonst.




Jag såg så fin gatukonst att den var bakom plexiglas.




Jag tittade ut genom ett litet fönster på hotellrummet.




Här sov jag.




Jag satt i en bil i Karis.




Jag var med på lite parkhäng i Åbo. Gick på toaletten i Äventyrsparken.




Jag kattvaktade. De var fina och sociala.




Jag var ut på galej i Åbo. Här kom jag förmodligen hem från en middag + krog.




Ibland åkte jag bara förbi Karis.




Den gången åkte jag till Helsingfors där jag inte tog några foton.




Jag stod på tågperrong.



Knut och Orvar var ibland hemma.





På midsommar stod jag en kort stund på en strand.



hästarna

Jag blir så glad. Sett dem på Tavastia och Annexet. Nu verkar det bli Annexet en gång till.

vädret på min sida

Det här är en konstig vecka. Jag är i Åbo. Jag är kattlös. Jag har knappt något inplanerat i kalendern. Jag avslutade i morse mitt kattvakteri. Jag säljer mina ägodelar på ett loppis från måndag till söndag. Jag jobbar. Jag såg i måndags en person på jobbet som gjorde ett snabbesök. I tisdags såg jag en annan person på jobbet som gjorde ett snabbesök. Idag har jag inte sett någon. Jag finslipar avhandlingstext som jag ska presentera på forskarseminariet i början av september. Jag är ute i god tid. Jag har arbetsro. Jag har lust att blogga igen.

att höra hemma (eller vara en stor nostalgiklump)

Igår skrev jag i en parentes på twitter att "jag har inte riktigt ännu varit här tillräckligt länge trots att det kan te sig så". Här är Karis. Och det är väl så, att jag inte varit tillräckligt länge här, eller att det var allt för nyligen jag gjorde en två nätters tur till Åbo för att klara av lite mer tid här. För egentligen, det måste jag kanske erkänna, tycker jag om stället på något konstigt sätt även om det är så mycket jag inte tycker om med staden.

 Det jag inte gillade förr var det slitna, betongiga, lilla, eller stora och klumpiga och förfallna. Det jag inte gillar nu är det nya, planterade, målade, byggda, färgsprakande, moderna. Det känns inte som Karis när jag kör förbi en färggrann parkpourpark på den lilla plan som jag en gång i tiden skrinnade på, spelade boboll och fotboll på, eller gick över när jag gick på rasten i högstadiet till godisaffären i närheten. Och när jag kör förbi Ängin är det inte Ängin. Det är en gräsplan med handbollsmål, en beachvolleyplan och fler buskar än tidigare. Så kör jag förbi mina föräldrars hus för att visa huset för Jessica som är i stan och det slår mig att husfasaden egentligen behöver målas, hur hög vår häck är och hur det står ett nybyggt hus mittemot vårt hus istället för skogen som jag hade som gård. Huset som var det där fina en gång i tiden, det där som var något extra, det där som visade att mina föräldrar jobbat extra hårt för att ta oss från det lilla höghusområdet, över tre kilometer från centrum, med matos i trappuppgången, slagsmål hos grannarna, och tidningsnotiser om dråp och oroligheter, egentligen är ganska slitet.

Men samtidigt är det väl bra. Att staden putsats upp, nya människor flyttat till staden, att den är attraktiv på något sätt, att det finns växtlighet och bänkar att sitta på både vid Brankis och vid Bussis, ytor som tidigare bara var asfalt. Och när vi satt där vid Bussis och åt glass konstaterade jag tyst att det gick förbi en massa människor som jag kände igen som gamla skolkamrater, gamla kunder i kiosken eller kött- och fiskdisken, men att de såg annorlunda ut, äldre.

julimåndag

Jag har tappat räkningen på gånger jag börjat det här blogginlägget. Någon bra ingång har jag inte hittat. Jag tänkte skriva att jag var försoffad förra veckan men det stämde inte eftersom jag var till Itäkeskus i Helsingfors en dag, körde amerikaresenärer till flygfältet en annan dag, var i Ekenäs en tredje dag, för att sedan vara i Åbo från fredag till söndag. Jag bara kände mig försoffad, osocial och förlamad. Igår gjorde jag inget annat än satt utom hus två timmar och brände mig ordentligt (att jag aldrig lär mig) och prickade in socialt program för hela veckan. Jag ska inte till Helsingfors en gång den här veckan, jag ska två. När jag workshopar på kvällen, lunchar jag på dagen. När jag borgbackar på eftermiddagen, kaffar jag på dagen. Det här kan inte bli annat än en bra vecka. Det är kanske där jag borde ha börjat: det kan inte bli annat än en bra vecka.