ett år senare

Exakt ett år sedan var jag i full gång med att sitta på min egen karonka. Förmodligen lyssnade jag på någons tal och log stort. Idag skulle jag skriva ett långt och detaljerat inlägg om disputationen, om hur det kändes att stå utanför Armfelt och vänta på att gå in. Tid för ett sådant inlägg finns inte. Inte idag. För idag har jag varit på kurs från nio till tre, skrivit artikel mellan tre och nio (förutom en paus då jag gick till alko) och nu sitter jag i kafferummet på jobbet, firar med en liten skumpaflaska. Råkade sig till och med att kompiskollega (som sitter här och säger att hon vill bli kallad något annat men det tänker jag inte skriva) var på jobbet idag.

mitt minne eller en berättelse om en cykel

I tisdags cyklade jag till jobbet men när jag skulle därifrån hade jag glömt det så jag gick hem. I torsdags mindes jag cykeln och tog hem den. Idag gick jag hem halvvägs, kom på att jag glömt cykeln på jobbet, tänkte att jag kan hämta den en annan dag, men kom sedan ihåg att jag har tidig väckning imorgon på grund av kurs. Kunde vara trevligt att cykla imorgonbitti, så jag började gå tillbaka. Var nästan framme när jag kom ihåg att jag inte alls cyklat den här morgonen, så jag vände om och började igen gå hemåt.

Inom en vecka har två personer kommenterat mitt minne. Eller avsaknad av minne, och det innan cykelincidenterna. Jag har alltid haft rätt uselt minne. Men ja, kanske det faktiskt blivit sämre med tiden. Det är svårt att veta. 

version 32 av 74

Någon dag kommer jag att ha redigerat klart texten och skickat iväg den (och fortsatt i och för sig med nästa text som flåsar i bakhuvudet), men det är nog tyvärr inte idag. Men det händer saker. Jag har kommit på att det är rätt tillfredsställande att synligt track changes. Det blir konkret. Det går framåt. Det händer faktiskt saker med texten. Också om det känns som om jag bara skulle peta i den, märker jag nu att jag faktiskt skriver om det mesta. Den blir faktiskt bättre. Men nä, klar blir den inte idag.

typ som en facebookstatus, men mindre gnälligt

Av allt att dömma går den här veckan ut på att vara hemma varannan dag. Idag på grund av död dator på jobbet. Satt istället hemma och redigerade artikel iklädd pyjamasbyxor. 

från måndag till tisdag

Igår stannade jag hemma hela dagen på grund av ångest. Idag dog datorn på jobbet, men dagen var ändå helt okej.

Så nostalgiskt det kan bli

att turista och bo

Någongång flyttar jag kanske bort från Åbo av en eller annan orsak. När jag gick på Stockholmsk mark tänkte jag, som så många gånger tidigare, att det här är en stad jag kanske kunde bo i. En gång blev jag erbjuden ett rätt förmånligt förstahandskontrakt, som jag inte bett om. Jag kan inte låta bli att tänka hur det kanske blivit om jag faktiskt flyttat den där gången, om jag ens skulle ha bott kvar idag. Jag ångrar inte att jag inte flyttade. Men tanken återkommer, en tanke som jag aldrig fått när jag till exempel promenerat i Helsingfors. Min sista dag i staden, för den här gången, frågades jag om jag funderat på att flytta dit. Jag tror jag sa något om kanske och jobb. Men ja, jag har aldrig funderat på att flytta till Helsingfors.

Gårdagens båtskörd efter två och en halvtimme

1. Ett stort antal tanter som högt och ljudligt gick igenom författarlistan för litteraturdagarna och stolt förkunnade att "nej den vet jag inte heller vem är" vid varje finlandssvenskt namn tills de kom till Mårten Westö och började spekulera om det är Kjells son.

2. Konferensmän som satt vid sina datorer med en kaffe och smörgås och frågade om det blev sent av varje konferensman som anslöt sig till samlingen, tills klockan blev så mycket att det vara dags att konferensa vidare.

3. En gammal klasskamrat som jag inte tror att kände igen mig.

4. En lekrum som var proppfullt innan tio men sedan blev helt tomt.

5. Lars Sund, och personer som vändde på huvudet och sa "ser du där, det är Sund".

6. Personer som pratade om solmörmörkelse och molnen.

7. En rätt kall båt vilket inte är helt förenligt med att jag låste in all min egendom i en förvaringsbox.

8. Personer som varit på kryssning och yrvaket stigit ut från sina hytter tiotiden.

9. Båtmusik.

10. En kaffe, reissumiessmörgås och smoothie för 10 euro.

Stockholm-Mariehamn

Jag skulle blogga i början av veckan om förra helgen, om att äta årets första grillkorv, stå på bryggan, upptäcka att mina gränser inte fanns där jag trodde att de fanns, när jag gick på gågatan i Karis och blev filmad, tog om, upprepade min replik och bilarna långsamt körde förbi, svängde om för att köra förbi ännu långsammare. Eller när jag stod på det före detta stadshusets trappa, tittade in i kameran och sa att det är över nio år sedan stadens handbollslag vunnit FM, om och om igen, eller när jag satt på Masas trappa. Och det var roligt, och vi blev inte klara, och vi ska fortsätta, och hur tre och en halvtimme filmning blir två minuter film om jag har tur.

Men jag bloggade inte, och när jag nu skulle göra det tog det rätt länge tills jag kom ihåg vad som hände förra helgen. Men jag har inte bråttom någonstans. Jag sitter på en båt mellan walking-on-memory-lane-Stockholm och mina-fjärde-litteraturdagar-Mariehamn, som också är fullproppat med minnen jag antagligen glömt tills jag är där. Och hur åren blandas och jag glömmer vilket år som var vilket.

Och Stockholm, hur kallt det kan vara trots att solen lyser, hur fint det kan vara, hur lätt det är att falla in i gamla mönster. Och Stockholm, köpte en paljettjacka med fler paljetter än jag någonsin kommer att kunna räkna. Det första klädplagget jag köpt sedan september, men den var värt det. Och rummet utan fönster så att jag inte vet om det är morgon eller dag när jag vaknar, hur mörkt det är i rummet. Hur jag glömt att jag berättat något för någon för flera år sedan och hur förvånad jag blir när någon minns det. Något som var stort i mitt liv då, men jag nu glömt. Hur jag har ändrats de senaste åren, fast det inte känns så, och hur jag ändå är samma eller blir samma. Och lunch på Kulturhusets översta våning, och klänningköp. Och poetryslamet, och de höga poängen och bottennappet. Och monologen Skuggland i Dramatens Lejonkula. Och sammanlagt 34 kilometer promenad under två dygn.

att blogga 100 dagar i rad

Såhär kan vi inte ha det. Så jag styr upp det, i alla fall hundra dagar framåt.

I-Lo

Mycket ledsen dag idag. Katten som jag kattvaktat och blivit förtjust i. Så pass mycket att jag skaffade egna katter efter att jag kattvaktat honom, finns inte mer.

Att ge röst, ta plats, synliggöra

Att klockan just nu är 00:00 finländsk tid, och internationella kvinnodagen var igår, är egentligen väldigt passande. Dagen efter borde också vara kvinnodagen. Alla dagar borde vara.

Jag kunde skriva om författare som betytt speciellt mycket för mig. Om Birgitta Boucht som år 1975, tillsammans med Carita Nyström publicerade den finlandssvenska feministiska klassikern Denna värld är vår. Handbok i systerskap, och där följande dikt ingår:

När jag plötsligt reste mig upp

slog mitt huvud hårt mot din haka

din tunga klämdes mellan tänderna

och munnen fylldes av blod

så att du inte kunde tala

det skulle inte falla mig in

att be om ursäkt över kollisionen

som var oundviklig

inte därför att jag rätade på ryggen

utan därför att du stod i vägen

Jag kunde skriva hur glad jag blev när jag hittade ett exemplar av boken på ett antikvariat, hur glad försäljaren blev när hen såg att jag ville köpa den, och hur jag brukar läsa några dikter från den när jag undervisar i introduktionskursen till genusvetenskap och vi diskuterar feminism med ett historiskt perspektiv.

Jag kunde skriva om hur det kändes när jag hittade poeten Sonja Åkesson, när jag hittade serietecknaren Nina Hemmingsson, när jag i gymnasiet var livrädd för att stå framför klassen. Hur jag en gång under gymnasietiden valde en bok att läsa från lärarens lista, hur det råkade bli Glaskupan av Sylvia Plath, om känslan när jag lite senare stod framför klassen och höll ett ivrigt och långt föredrag om boken med rosiga kinder. Hur mina rosiga kinder efter en tid inte var nervositet och scenskräck utan iver, hur jag inte tittade på pappret med mina anteckningar, hur jag höll på och höll på, hur jag inte ville sluta, hur jag ville att alla skulle höra, hur jag ville står kvar, hur jag i det fönsterlösa klassrummet nere i källaren visste att jag vill fortsätta stå på en scen framför en publik och vara ivrig över något och hur jag brukar tänka på det innan jag poetry slammar. Jag kunde skriva om Märta Tikkanen, om hennes gripande, hjärtklamrandekramandekrypande böcker, om hur jag en gång uppträdde med en egen text när hon satt i publiken och hur glad och nervös jag var över att se min förebild på första raden.

Jag återkommer till otaliga författare, serietecknare och poeter, också om det här inte är en bokblogg, men eftersom så många fina förebilder tar plats med texter och bilder. Jag kunde skriva om när jag hittade låtskrivaren Annika Norlin och hennes texter, och hur jag rodnade under Göteborgs bokmässa när hon kom ihåg mig från dagen innan.

Jag kunde idag skriva om tretton bloggande flickor som min doktorsavhandling handlade om. De som tog plats och bloggade om det förbjudna. Som gjorde motstånd. Som skapade ett subversivt flickskap. Och hur jag tänker på Birgitta Bouchts ord: Att hålla inne med sin kunskap är liktydigt med att hålla uppe förtrycket, när jag nämnde avhandlingen i blogginlägget. Jag kunde skriva om forskare som Judith Butler och Fanny Ambjörnsson.

Vilka jag än skriver om återkommer jag alltid till att ge röst, ta plats, synas.

Och jag avslutar med att ge synlighet till en kolumn skriven av Pia Heikkilä. En kolumn om varför vi inte ska fira Internationella kvinnodagen med rosor.

Det här är ett långt blogginlägg.
Det får ta plats.

......................................................................................................................

Hela det senaste dygnet har bloggare som deltagit i Kulturkollos bloggstafett skrivit om kvinnor som inspirerat. Ni kan hitta en lista och länkar till de andra bloggarna här.

Fyra böcker och en film

För exakt en månad sedan skrev jag att jag hittat tillbaka till böcker, och det fortsätter. Vid årsskiftet gav jag inga nyårslöften men jag gjorde en lista på några mål. Ett av dem var att jag skulle läsa tolv skönlitterära böcker. Idag, eller egentligen några dagar sedan, avslutade jag den tolfte*. Så lätt det gick när jag började med ljudböcker.

Ett annat mål var att gå oftare på bio, Igår såg jag Birdman, som var fantastiskt bra. Skådespelarprestationerna, kameraarbetet, scenografin, allt. Bästa betyg en film kan få av mig är att jag genast efter vill se den en gång till för att se nya saker, minnas det jag nyss sett. Birdman var en sån film.


* De jag inte nämnt tidigare: Nyckeln som jag gav tre häxor av fem möjliga, Alltings början som får tre feministiska ungdomsår, Undret som får fem ansikten och Expeditionen. Min kärlekshistoria som får fem isberg. Trettonde, som jag är nästan halvvägs med är Ull.

att studera efter studietiden

Knappt ett år efter disputationen tog det tills jag som studerande började en universitetskurs. Jag hade glömt hur det kändes att sitta utanför klassrummet och vänta på att kursen börjar, att inte känna till någon annan som skulle börja kursen, att inte veta hur kursen skulle vara uppbyggd.

Det är inte alls samma som att som lärare börja en ny kurs. Och så började kursen, jag kände mig urgammal, och mitt i allt hade jag blivit en vuxenstuderande som jag under min studietid aldrig trodde att jag skulle bli. Det är svårt att helt och hållet glömma att man till vardags jobbar som lärare. Svårt att inte bli den där typen som alltid har en kommentar till varje diskussionsämne redo, som alltid har något att inflika, som hela tiden vill dela med sig av vetenskapliga litteraturtips. Som nu och då vill föreslå aktiverande undervisningsformer, vill ge förslag på hur presentationsrundor också kan göras. Om jag skulle ha vetat det här för tolv år sedan skulle jag aldrig ha trott det. Jag avskydde diskussioner, seminarier, presentationer.

När jag kom hem idag från den andra kursträffen var jag oerhört ivrig, ville börja med mitt projekt genast, var också extremt trött så jag sov i två timmar. Att en kurs börjar prick nio en lördag (eller vilken annan dag som helst) är inte klokt. Det är i alla fall en sak som inte har ändrats sedan studietiden.

Kuopio, here I come!

Idag är det första gången på väldigt många veckor (eller månader) som jag vaknar och känner mig pigg. Jag gissar på adrenalin. För igår promenerade jag med pirriga steg till Bar Kuka och till uttagningen för FM i poetry slam. Vi var tio tävlanden och jag var nervösare än på länge. Kände till två av de andra och en av dem är min absoluta favorit av alla finska estradpoeter, men vi hade aldrig varit med i samma tävling. Och han var helt sjukt bra, så bra så att jag spontan-woho-ropade när jag applåderade. 

Jag ändrade strategi, och läste nyaste dikten med mycket darrig röst i första rundan och trodde att jag skulle svimma när jag gick tillbaka till min plats, blev en av de fem som gick vidare, tog i med nya tag och tänkte att publiken inte ska tro att jag är så där darrig, knarrig och stapplande, publiken skrattade, reagerade, blev en av de två som gick till final, och medan jag uppträdde i finalen ändrade jag i dikten medan jag läste så att den skulle referera till tidigare dikt, publiken var oerhört närvarande och när jag gick till min plats ropade obekanta mitt namn som om det var en idrottstävling och jag snart skulle hoppa längdhopp (har aldrig tidigare hänt, kändes helt sjukt) och några ropade hejaramsan som jag själv ropat i andra rundan. Och sedan vann jag, i en oerhört spännande final. 

när jag inte vill åka hem

Det är så här ett veckoslut ska vara, eller helst alla dagar. Har burit ner bohaget från en lägenhet i två dagar, in i en annan, sett teater, suttit i gungstol vid en varm kamin, packat upp, gått upp och ner i en gammal trähustrappa i lånade yllesockor, sovit med katter i sängen.

Finns bara en dålig sak och det är att fingertopparna är svullna, fingrarna kliar så oerhört att jag bara kan skriva en kortkort stund. Återkommande dyshidrotiska eksem, som jag hatar dem. 

när katterna är borta dansar Lotta på bordet

Hur snabbt, efter att det blev klart att katterna åker på semester hos mina föräldrar, tills jag bokat tre färjor och lite boende här och var? Under 24 timmar. Och om jag inte skulle vara upptagen de närmaste dagarna skulle jag förmodligen ha åkt redan ikväll.

som alla veckoslut ska vara

... och samma sekund som jag skrev sista punkten i förra blogginlägget ringde det på min dörrklocka och jag fick finbesök av kompis och jag blev rörd, darriga på rösten  och blank i ögonen, fick födispresent, vi åt den improviserade maten och kakan jag bakat, gick till stan, fredagsölade, jag poserade med ölstop i var hand, tog buss hem, pratade länge, skrattade och tror att jag mer eller mindre somnade mitt i en diskussion, vaknade, skrattade åt dröm, improviserade en frukost som aldrig tänkte börja, klottade ner hela köket, och mitt i byte från pyjamas till annat ramlade föräldrar med brorsa in med dunder och brak,och alla pratade i mun på varandra, fick blommor och presenter och jag sprang omkring som en huvudlös höna med pyjamasbyxor, och tänkte säga hejdå till kompis men så kom vi på att vi snart skulle åka bil samma väg och vi väntade lite, jag sprang lite till omkring, vi gick till roskis, åkte iväg i den nya bilen som ser ut som en rymdskepp vid förarsätet, släppte av kompis, åkte till loppis, pappa åkte vidare till annan butik men kom snabbt tillbaka för att han glömt plånboken hemma hos mig, så min brorsa fick åka med med sin plånbok, och de kom tillbaka och vi gick klart i loppiset och jag köpte måttband och knappnålar och vi åkte hem till mig, värmde hemgjord lasagne, åt kaka, ropade och skrattade i mun på varandra, lämnade pappa på en tupplur och närmast månadshandlade mat till mig, kom tillbaka, spelade kort och hade sånt liv så att jag tänkte att grannarna säkert tror att vi har värsta festen och vid halv elva var alla så utmattade att mamma och pappa sov i min säng, jag på soffan och brorsan på gästmadrassen och jag såg sista gången på klockan elva och vaknade nu och då eftersom jag trängdes i soffan med två katter och hela bunten vaknade pigga redan sju, åt morgonmål, åkte på loppis där jag köpte en tavla och åkte hem, åt mera hemgjord lasagne, mera kaka, spelade Ticket to Ride medan pappa tog tupplur, och brorsan visade foton från sin långa resa och flera än en gång den här helgen har jag sagt att jag blivit yr på grund av syrebrist(?) för att jag pratat så mycket och så snabbt och i matbutiken hittade jag  brorsan och mamma genom att höra var några ultrasnabbt och tystpratande personer befann sig och i loppiset hörde min brorsa mig prata mycket lågmält och ultrasnabbt när han stod i andra endan av hallen och sedan packade vi in katterna i burar för det kom vi på att är en bra idé för de flesta av oss och de åkte iväg hem med bilen full och jag konstaterade att jag var oerhört glad och energisk och trött och hes av allt pratande och ropade och skrattande och sedan bakade jag en kaka till för imorgon.

hej sista fredag som 34-åring

Idag har jag, utan väckarklocka, vaknat betydligt tidigare än jag brukar. Steg glatt upp. Sen: frukost, bakade ett sandkaksbotten, gjorde en chokladganech, en jordgubbsmousse, dammsög, storstädade badrummet, tvättade golvet, gick till närbutiken, improviserade ihop lite mat med tomater, zuccini och tofu. Mycket pepp på att födelsedag närmar sig.

En sån dag

Efter att jag varit på jobbet i fem minuter hade jag redan tappat bort hur många som kommenterat hur trött jag såg ut. Det är inget som brukar sägas vanligtvis.

Bloggen anno 2007, och lite 2008

Sent på eftermiddagen upptäckte jag att jag fått ett meddelande senaste natt. Det var överraskande, en vindpust från det förflutna, det var en inbjudan, det var helt trevligt. Och ändå tog jag inte färjan ikväll. För jag har jobbmöte imorgon, jag har katter, jag vet inte, det egentligen är så överraskande.

Vill du se en stjärna, se på mig

Som bilden visar gjorde jag stjärnor med getost, honung och valnötter. Var oerhört noga med att vika dem snyggt.

Annat mystiskt: har sytt sex stycken kuddöverdrag idag, kokat pumpasoppa. Gick inatt hem efter knappa tre timmar på etablissemang med jazzigt liveband och efter att jag druckit en cider och en kaffe, halvvägs hem kom det som blixt från stjärnklar himmel: yrsel, svettning och svimfärdighet, gick rekordlångsamt hem och satt på huk emellan. Idag vaknade jag som en ny människa.

Vändag

Jag har fått ett chokladhjärta av grannen.
Jag gav honom en osthyvel.
Alla är glada.

och hobbylistan är så lång, så lång

Igår insåg jag igen att jag är väldigt mycket släkt med min brorsa, släkt med min pappa, min mamma, min farfar, min moster.

Jag går en gymkurs. Det var andra gången av fyra igår. Och målet är väl egentligen att bli mindre rädd för maskiner, känna sig bekväm att gå till ett gym och att må bra. För det är sånt jag vill göra. Men så igår tänkte jag massor på fortsättningen, som att göra ett program, att pricka av i programmet, att följa ett schema, att se utveckling, att läsa på, att fundera på vad jag äter, att dricka smoothie med rått ägg i (som jag de facto gjorde igår). Såna saker. En bråkdel sa jag högt när jag gick från kursen och då hörde jag hur det lät. Som om jag är släkt med släkten. Vilket inte alls är så konstigt. 

Hur jag snöar in mig på nått, ska göra det ena och det andra seriöst och systematiskt, alltid ha som mål att ta det till en annan nivå. Det är egentligen så jag gjort sedan barn. Det har bara varit olika saker. En tid spelade jag pingis, spelade tre gånger i veckan och åkte på tävlingar veckoslut efter veckoslut (men tävlade inte eftersom jag inte har tävlingsnerver, tills jag plötsligt tjugo år senare hittade tillbaka, men sedan lyckades släppa det). En tid var det folkdans. Det har varit ätande. En tid skulle jag hoppa av gymnasiet för att jag ville gå konstlinje på folkis (vilket avstyrdes för att jag bokade tid och gick några gånger hos en arbetsvalspsykolog). Hur jag på kvällarna i gymnasiet gick på en lång öppna-universitetet-kurs i arkeologi (teori och praktik) och jag minns hur jag kom hem och ropade att jag ska bli arkeolog. Det har varit körsång. Det har varit MMORPG. Det har till och med varit orientering ett sommarlov. Det har varit fallskärmshoppning. Det har varit saker jag säkert glömt. Och det är egentligen inte det att jag blir uttråkad och slutar, snarare det att jag råkar hitta något annat intressant, blir helt betagen och går helt in i det nya.

Igår pratade jag med brorsan. Vi diskuterade sets och reps. Vi diskuterade skillnaden mellan 5x5 och 3x12. Vi diskuterade fria vikter gentemot maskiner. Vi diskuterade muskler gentemot styrka. Vi diskuterade hur vi är släkt med släkten.

Solen, soolen, sooolen

Här sitter jag och kisar, läser uppsatser, kisar, läser, kisar.

Läsro, lyssningsro

Ifjol läste jag antagligen sju skönlitterära böcker sammanlagt. Idag, 39 dagar in på det nya året har jag läst åtta böcker* och är halvvägs in i den nionde**. Ljudböcker är tydligen min grej, kan göra andra saker medan jag lyssnar. Kan sitta stilla, men behöver inte sitta stilla.


* Nätternas gräs får ett gatunamn av fem möjliga, Allt det där jag sa till dig var sant får tre studieår av fem, Stjärnlösa nätter får två giftemål av fem möjliga, När duvorna försvann får tre hemligheter av fem möjliga, Kallocain får fyra kontrollsystem av fem möjliga, Monomani får tre oskrivna romaner av fem möjliga, Egenmäktigt förfarande får fyra sms av fem möjliga, Mörka platser får fem mord av fem möjliga. 

** Som är Nyckeln, den sista delen i Engelforstrilogin.

Från sofflocket

Innerligt glad och tacksam att jag inte fick för mig att blogga i natt när jag vinglat hem, utan whatsappade istället en roman till kompis. Innerligt glad av gårdagen också.  

Runebergaren

Idag!

04:17

Det är för varmt. Jag är för snorig. Klockan ringer om fyra timmar. Om sex timmar ska jag undervisa. Katterna sover sedan länge. Det är så tyst ute. Jag hör klockan i vardagsrummet. Jag tänker på hur många avsnitt av Top of the Lake jag kunde ha sett medan jag legat här. Jag kunde äta en smörgås. Jag vill ha en smörgås. Jag vill inte stiga upp för då vaknar minst en katt och känner sig tvungen att sömnigt följa med till köket. Jag går till köket efter en smörgås, och receptfritt sömnmedel som jag inte tror på. Jag undrar om jag någonsin undervisat efter att jag vakat en hel natt. Jag tror inte det. Jag tänker att jag väl under den senaste, knappa veckan sovit tillräckligt för en tid framåt. Jag hoppas det.

victory!

Idag är ingen vanlig dag, för idag har jag första gången sedan i torsdags duschat (efter en tid är håret så smutstigt att det nästan är rent), varit utomhus (gick hela, långa vägen till roskis) och suttit hemma (på en stol! inte halvliggandes på soffa!) och planerat morgondagens föreläsning. Känns som om jag gått på månen.

Dag 4

Att bo ensam och vara sjuk är inte alls en bra grej. Än mindre när man är magsjuk. Som nu. Och när jag äntligen känner att det faktiskt finns en liten chans att det kommer en dag då jag är frisk, börjar jag känna mig febrig. 

Och samtidigt så glad att jag har kompis i granntrappan som hör av sig varje dag för att kolla att jag lever, finns i huset om det behövs, går iväg och handlar åt mig och förutom att köpa de saker jag yrt säger i telefon också köper andra saker, tänker framåt på dagarna då jag kan äta nått annat än blåbärssoppa och vitt bröd men själv inte orkar gå längre än till köket. Så otroligt glad.

Förra natten sov jag sjutton oroliga timmar. Har nu varit vaken i rekorderliga fyra och en halv, börjar vara dags att sova igen. 

tai sillai

Äntligen har jag börjat lyssna på de inspelade intervjuerna som jag borde transkribera. Från en diffus gulpgulpgulpgulpgulpgulp har jag gått till:

- för det mesta pratar jag ganska exakt så dålig finska som jag trott
- vissa dagar pratar jag en riktigt bra finska
- jag pratar alltid jäkligt snabb finska
- min finska är betydligt mer talspråkig än skriftligt korrekt
- mitt favorit ord är sillai
- när jag märker att jag böjer något ord fel, gör jag en liten paus i pratet, men undviker för det mesta att rätta, istället fortsätter som om inget hänt.

ivrighetsmätaren

Hur jag vet att jag är ivrigare än vanligt inför dagens disputation och karonka:

Drömde flera disputationsdrömmar i natt. En gång hittade jag inte fram till salen. En gång hade min egen kustos fått hoppa in som kustos. En gång fattades disputanden. En gång hade jag extremt högklackade skor jag inte kunde gå i, gick till garderoben för att byta skor och märkte att extraparet var både högklackade och för stora. En gång ordnades disputationen i en jumppasal.

en såndär fredagslista

Vad åt du till frukost? 

Kvarg med smak av pepparkakor, kaffe med mjölk och smörgås.

Vad har fått dig att skratta i dag? 

Oskrattad ännu. Säker på att jag kommer att skratta senast ikväll.

Vad har du på dig just nu? 

Jeans och en loppisjeansskjorta med spetsärmar. Rätt långt det enda som är rent, någorlunda oskrynkligt och respektabelt.

Hur ser resten av dagen ut? 

Åka buss till Helsingfors, gå på styrelsemöte med andra genusvetare vid finska universitet, läsa studentuppsatser, läsa en doktorsavhandling och förhoppningsvis skriva en dikt utgående från den, träffa Jessica, skratta och åka buss tillbaka till Åbo.

Och i helgen? 

Träffa svensk forskarkollega för caféfrukost, gå på finsk kollegas disputation, äta sen lunch hemma, fira nybliven doktor på kvällen. Tillsammans med kompis hälsa på annan kompis på söndag. Tvätta kläder varje stund jag får möjlighet. Ha roligt, men också tänka att det bara är en vecka till en riktigtriktigtriktigt ledigt veckoslut då jag inte kommer att göra annat en se film efter film efter film.

Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan? 

Försöker komma på något riktigt roligt, men veckan har varit en extrem version av minutprogram och stor trötthet. Glömde tröttheten lite på tisdagskvällen på Portti. Där var roligt.

Och det tråkigaste? 

Var extremt uttråkad på tisdag mellan 13 och 15.

Vad dricker du i helgen? 

Gissar på vatten, kaffe, öl, vin, cider, skumpa, äppeljuice, mjölk, te, tomatjuice.

året jag fyller 35

Igår fick jag bekräftat att det inte är nått fel på min toalettbelysning. Jag var till frisören, som under tystnad kammade och kammade, lyfte håret och granskade min utväxt. Under de senaste fem månaderna har jag inte fått enstaka gråa hårstrån utan jag har blivit helt stålgrå. Om jag ska lita på generna kommer det gråa snart att vara helvitt. Känner mig väldigt lugn. Det är nästan lite spännande.

Att forska om staden

Vad jag inte tänkt på när jag ansökte om forskningsfinansiering:

Borde ha ansökt för kostnader för hamburgare och kaffe under fältstudier. Plus gym.

Har suttit nu 22 minuter i Hesburger och skrivit ner observationer. Bara 38 minuter kvar. Trodde det skulle kännas obekvämt att sitta här långt efter att jag ätit klart. Har knappt rört franskisarna och hamburgaren är ännu i förpackningen. För mycket att anteckna.

Bäst

Bästa veckoslutet med bästa människorna och bästa föräldrarna, bästa bowling, bästa skratten, bästa kombinationerna, bästa tacos, bästa knackkorvarna, bästa nattbussen, bästa pepparbiffen på bästa kultainen hirvi, bästa loppiset, bästa brunchen, bästa ölen, bästa segheten, bästa bordet i bästa pubben, bästa praten.

min roskis så gott som vägg i vägg med matbutiken, hurra

Aldrig har jag varit så snabb med att föra ut förpackningsskräp (från min nya säng, min stora, breda säng som inte kan nämnas tillräckligt många gånger), som när jag nyss såg en bild på instagram av ny chokladplatta (FAZERS BLÅ och POPCORN. Måste ha.

Önsketänkande

Igår: Jag har gjort det förut. Det är inte första gången jag frågar om det är okej att banda in. Inte första gången jag sitter mittemot främmande personer. Det är det här jag studerat, övat, skrivit essäer om. Det är det här jag är utbildad att göra. Men förra gången var inte igår, inte ifjol, inte ens för fem år sedan. Jag sätter mig med tre femtonåringar. Istället för att säga missäpäin Turkua liikut yleensä, säger jag sorry men jag har haft en lång och tung dag på jobbet, så jag far hem och sova istället, ja sama suomeksi. Och sedan går jag.

Idag: Jag har gjort det här förut. Det var senast för en vecka sedan. Det är kursens andra föreläsning. Nästan hälften av de som sitter i klassrummet satt inte där förra veckan, nästan hälften har läst texten vi ska diskutera, nästan hälften har gjort uppgiften som hade deadline igår. Istället för att säga lets do this somehow, lets start by  mapping your knowledge on gender (again), säger jag sorry men jag sku int orka och dessutom ska jag intervjua senare på finska, så jag far hem och sova istället, and the same in English. Och sedan går jag.

sitta på två stolar

När jag i mitten av december gick från filosoficafé där jag pratat om min avhandling, sa jag till kompisar som kommit för att lyssna och diskutera att det var sista gången jag pratade om den. Orkar inte längre. Blir uttråkad av att säga titeln högt, till och med av att tänka titeln.

Men så fick jag förra veckan ett mejl. En förfrågan att prata om avhandlingen i maj i Helsingfors. Och jag sa ja. För i något skede måste förfrågningar och inbjudningar ta slut av sig själv. För egentligen är det bra om den intresserar. För egentligen skrev jag på den så länge att det är bra att olika grupper vill höra om den också efter disputation. För i början av maj är det femton månader sedan jag skickade den till opponenten, för att jag jobbade med den otaliga flera månader än femton.

Och samtidigt: den här veckan är de första intervjuerna och gruppdiskussionerna inbokade för postavhandlingsprojektet. Jag är ivrig, lite rädd, osäker eftersom det är så längesen jag gjorde forskningsintervjuer, förväntansfull, och glad att jag får fortsätta prata om det välbekanta, samtidigt som jag får utforska nått jag vet väldigt lite om.

02:52 till 06:02

Ben utanför sängen, drar upp benen och ligger i fosterställning, trött rygg, försöker få plats för benen, får det vänstra benet längs sängkanten, längs två utfläkta katter, vet inte vad jag ska göra med högra benet, sätter mig upp, tittar på katter, instagrammar katter som sömnigt tittar upp mot blixt, lägger mig igen, en spinnande katt lägger sig på dynan, kan inte somna, stiger upp, dricker vatten, går tillbaka till sängen, katter igen samlade i nedre halvan av sängen, fortsätter i fosterställning, stirrar på telefon, den andra katten kommer och lägger sig på dynan, halvt över min hals, kan inte somna, mitt huvud halkar ner från dynan, ser ett avsnitt av Doctor Who, arm över huvud för att katt ska sluta tvätta mitt hår, fotkatten ska brottas med huvudkatten, min gräns, jag skuffar ner dem från sängen, somnar, vaknar halv elva med en katt på magen och en katt på dynan längs huvudet.

innan klockan ens är fem en lördag

Ishockeypucken slå om och om igen mot sargen utanför sovrummet. Jag möblerar om, möblerar ett tomrum för min beställda stora säng mitt i sovrummet, tänker att det är min första helt egna säng på över femton år, att jag först bodde en höst i ett möblerat rum med säng, sedan fick en gammal säng av sambos pappa och när jag flyttade ut fick jag fortsätta låna sängen av pappan, att det verkligen är på tiden att jag köpte en ordentlig säng. Jag skruvar ner kattställningen, tvättar den och skruvar ihop de sextiofyra delarna igen. Det är tredje gången jag gör det, går snabbare än första gången. Lyssnar klart boken Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, och jag tänker att den var bra, att det är ljudböcker som passar mig mycket bättre än andra böcker. Jag öppnar fönstret mot rinken, katterna trängs på fönsterbrädet och ljudet av puck mot sarg blandas med en jämn ström av bilar från Hallisbron, mot Hallisbron och vidare.

ta det onda med det goda

Ibland måste det först göra mer ont för att det senare ska bli bättre. Idag gick jag på massage och jag känner mig mörbultad och träningsvärkig.

Ibland måste man läsa en bok man inte alls tycker om* för att man ska få större lust att läsa vilken som helst annan bok. Idag blev jag klar med Nätternas gräs av nobelprisvinnaren Patrick Modiano.

* Fullproppad med franska gatunamn och namn på historiska personer som inte sa mig något. Vilket inte var ultimat för mig som inte kan franska, aldrig varit i Frankrike, och som egentligen skulle åka med kompisar för att fira nyår och en födelsedag i Paris vid årsskiftet men fick ge återbud eftersom jag inte hade råd.

måndag på onsdag, årets första dag på årets sjunde dag

Tecken på att jag klassundervisat efter paus på tio månader med bara nätundervisning.: plötslig sprängande huvudvärk vid vänster öga, bokat massage till imorgon, går hem för att sova halv två på eftermiddag.

måndag är måndag är måndag

Det var väl inte meningen att jag skulle jobba idag. Eller egentligen, min jobbnyckel fungerade inte igår när jag svängde via jobbet. Det är inte så farligt, tänkte jag. Satte mig vid datorn hemma för att språkgranska någon annans artikel. Men sen: kom på att det är helg imorgon, att dörrarna kanske är öppna idag, att jag ska börja undervisa onsdag klockan 10, att jag innan jul planerade bara en del av första kursträffen, att det inte finns någon chans att jag orkar stå utanför jobbet klockan åtta på morgonen på onsdag och vänta på att dörren öppnas, att jag i så fall kaotiskt inleder kursen på grund av tidspress precis innan, att det nog är bäst att försöka komma in idag, att det är större chans att någon med fungerande nyckel är där idag. Och tur var väl det, lyckades bli insläppt med hjälp av facebook. Satt sedan på golvet och klippte ut textsnuttar, pysslade ihop en inledande övning som både handlar om kursens tema, centrala begrepp och gruppbildning. Så jo, jag jobbade idag i alla fall.

knappt 48 timmar

Igår gick jag på bio med pappa. Jag somnade tjugo minuter in i filmen, vaknade och plötsligt hade ett helt folk förflyttat sig från en brinnande ö till en annan ö med ett berg. Resten av Hobbiten åt jag popcorn för att inte somna. Fick uselt betyg av både mig och pappa.

Idag gick jag till Åbos konstmuseum med mamma. Mamma och jag gick omkring, blev inspirerade och pratade om hur man gör kollage och målar trä. Utställningarna fick mycket bra betyg av både mig och mamma.

Igår gjorde jag en cajungryta med fem ingredienser, varav mamma hatade fyra och pappa älskade fem. Idag gjorde jag chicken mango bati med nio ingredienser. Alla älskade alla nio ingredienser och när de åkte hem igen fick pappa med sig en matlåda till jobbet av gårdagens gryta.

Dessutom besökte vi tre loppisar och jag köpte två fågeltavlor, ett glasfat, två insekter av plast, en gammal sparbössa och en klocka från 1960-talet som tickar

från 2014 till 2015

Igår: Portti, Cantina Azteka, lufta karonkaklänning, neonrosa hår, proppmätt, handskrivet horoskop, många resor, kinden mot vinden för andra, åstrand vid biblioteksbron, solförmörkelsen för andra, Koulu, promenad hem, klänning som inte töjer det minsta, skruvkork på asti, halka, pingvinsteg, hemma samtidigt som nattbussen stannar utanför mitt hus, långa taxiköer, hallonmålade naglar.

Idag: väckarklocka halv ett, morgonmål på soffan, promenadförfrågan som jag tackade nej till, pyjamas, gårdagens svarta ögonsmink, chips, kaffe, äppeljuice, annan promenadförfrågan som jag tackade nej till, kjolmönster, tanke på symaskin i klädgarderoben, Doctor Who efter Doctor Who efter Doctor Who efter Doctor Who efter Doctor Who efter Doctor Who och så vidare, symaskin kvar i klädgarderoben.

ungefär tre 2014 i ett

Jag brukar göra en lista. 

För år 2013 gjorde jag en, för 2012, för 2011, för 2010, för 2009 och för 2008. För år 2013 gjorde jag dessutom en annan årsresumé. Den klassiska nyårslistan som exempelvis Ponks, Kolofont och Maria gjort, har jag aldrig gjort. Oklart varför. 

Sedan såg jag att "Vill att världen stannar" gjort en annorlunda variant och tänkte att det där är min typ av grej. Men så tänkte jag att jag väl kan göra allt, på en och samma gång eller en utvald variation för en del vill jag inte svara på. Och när ni nu, mot förmodan, läst hela min tankekedja (missade i och för sig att jag mitt i det här också tänkte "åhå, ligger katten där", "så kallt det är om fötterna", "men jag behöver väl bara ta på mig ytterkläderna" när pappa sa att han skulle göra sig klar i fall de ringer och vi ska hämta min bil som är på reparation, "vems telefon var det, inte min i alla fall"), kan man fortsätta med att läsa typ tre-fyra listor i en otroligt lång lista.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Jag disputerade. Och det ska jag (högst antagligen) aldrig göra igen. Jag åkte till Göteborgs bokmässa där jag blev intervjuad på scen. Jag spacklade och målade en vägg helt ensam. Jag gick på massage, och när jag gått en gång var jag tvungen att inse att jag behövde gå många till.

Genomdrev du någon stor förändring? Blev klar med den där doktorsavhandingen, det var rätt stort för en kortkort stund, sedan kändes det inte som en stor förändring längre. Överlag har jag blivit mera skarp kan man väl kalla det, vilket jag delvis medvetet genomdrivit. På gott och ont.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jo, Elvis blev.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 28.3.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? Sverige och grekiska ön Leros. Om Mynämäki kunde räknas som ett land skulle jag nämna det också.

Bästa köpet? Har inte riktigt köpt något speciellt. Mat kanske. Äta bör man, annars dör man.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Doktorsfesten och alla otroligt fina vänner och kollegor som höll otroliga tal/program. Och att min önskeopponent ställde upp. Att det finns så hujsigt bra typer som jag kan meddela högt och lågt till i realtid. Fler än en gång blev jag riktigt glad av att träffa någon, men samtidigt gjorde det efter en tid mig riktigt ledsen också.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Jo. Typ två saker.

Vad önskar du att du gjort mer? Gått på bio, konserter, museum, teater, det vanliga. Bloggat. Kan inte förstå att jag bara skrivit 91 blogginlägg under ett helt år. Det här blir året som jag inte kan gå tillbaka till bloggen för att kolla vad jag gjort. Är en kombination av att disputera, i misstag söndra datorn och inte kunna/vilja/orka blogga om en del saker. Samtidigt gör väl de otäta inläggen att jag minns vad som hände där emellan.

Vad önskar du att du gjort mindre? Haft dåligt samvete och funderat på saker som jag ändå inte kunde lösa.

Största misstaget? Att inte ge upp tidigare.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och. Eller känns som om jag varit både gladare men också ledsnare. Större kast liksom. Det har varit genomgående från början av året till slutet.

Vad spenderade du mest pengar på? Lägenhetslån, mat, resan till Leros och karonkan.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Var trött på grund av sömnbrist och hade föräldrar och brorsa på besök. Med mamma jagade vi runt i staden och grannkommunerna efter en vardagsrumsmatta som jag skulle få till födelsedagspresent. Det var lite tungt. Kvällen innan hade jag varit på Koulu, blivit övertalad att gå till Hunters, blivit övertalad att gå till Porttis källare för konsert (för det var ändå på vägen hem för mig), sedan övertalad att gå tillbaka till torget för grillmat, och när jag skulle ta nattbussen hem upptäckte jag att det var så sent att de inte gick, det började regna och jag tog en taxi hem.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Inte direkt. Eller jo, men inget jag kunde påverka. Hoppas jag.

Vad fick dig att må bra? Att umgås med fina vänner.

De bästa nya människorna du träffade? Alla nya människor som fortfarande på sätt eller annat stannat kvar i mitt liv.

Årets film: Her, som jag nu inser att jag aldrig nämnt i bloggen. Egentligen såg jag alla Oscarnominerade filmer, men det bloggade jag aldrig.

Årets filmupplevelse: Tror att jag haft någon direkt filmupplevelse. Det var fint att se Only lovers left alive med en kompis  på bio Orion. Hade aldrig varit till Orion tidigare.

Årets utställning: Inte heller de här har tidigare nämnts i bloggen. Skyller på mitt instagrammade, eller delvis i alla fall. #Snapshot och Jonathan Hobin får dela första platsen. Går ännu att se på Finlands fotografiska museum. Dana Sederowsky på Fotografiska i Stockholm gillade jag också.

Årets seriealbum: Köpte en enorm hög i Göteborg, men har hittills bara läst Det bästa barnet av Sofia Olsson hittills, så den. Eller det är den jag minns.

Årets musikupplevelse: Magenta Skycodes överraskningskonsert på Klubi, som jag hoppades på, och var på. Den kändes. Till och med mer än deras tre timmar långa avskedskonsert. Vinner till och med en hel festival.

Årets bok: Minkriket av Karin Erlandsson.

Årets spel: Farm heroes har jag satt mest tid på. Ticket to Ride annan bra kandidat.

Årets teve: en hel massa seriemaraton har jag avverkat på Netflix.

Årets reseupplevelse: Stockholm med Jessi. Herregud. Leros kommer jag också att alltid komma ihåg.

Årets teaterupplevelse: Tror jag sett tre stycken, men vill inte välja någon av dem. En påminde mig om en biljardbordsstory, också om ett biljardbord inte skymtades eller nämndes, en påminde mig om upplevelser som inte är ultimata på något sätt och en gjorde mig så irriterad att jag skulle ha gått vid pausen om jag inte skulle ha befunnit mig på en ö och var där med endast en  kompis och hennes bil på andra sidan färjfästet.

Årets dansföreställning: Att börja med Nia, också om det inte är direkt en föreställning.

Årets konferens: har bara varit på en, det var en stadsforskningskonferens i Helsingfors där jag inte höll något föredrag.

Årets bästa beslut: att i alla fall tidvis inte oroa mig för att jag uppfattas som burdus utan helt enkelt vara burdus. Hänt flera gånger, egentligen rätt många gånger.

Årets orosmoln: de tre klassikerna: sjukdomar, döden, och ekonomin.

Årets äckligaste: varit ett rätt oäckligt år. Eventuellt mina tvåtredagars följder av vappen. Det var i alla fall inte de ljusaste av mina stunder i livet.

Årets "Äntligen!": Disputerade.

Årets mat: sushi.

Årets fest: karonkan.

Årets heldag: Kan inte välja. Och tur är väl det. Dagen då jag var till Jukupark och Pub Niska, vilket är lite lustigt för jag hade nästan identiskt sällskap på årets heldag 2013, 2011, 2009 och 2008. Kan bero på sällskapet men också att det handla om någon form av nöjesfält. Eller någon av Stockholmsdagarna som är rätt jämnt med en KarisLojo/Raseborgs ruiner/Snappertuna-dag, eller 28.3. 

Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": hur extremt lite jag faktiskt bloggat och hur mycket som hänt som jag valt att inte blogga om.

Förhoppningar om 2015:
Att jag får en bra nyårsafton, att jag har bra feelis på jobbet för jag är där så stor del av den vakna tiden, att jag får fortsätta dricka öl med kiva människor, att jag beviljas forskningsstipendium för december framåt, att alla jag känner ska finnas kvar och må bra, att jag kan resa någonstans och helst till flera ställen, åka på en klassisk solsemester (vilket jag inte gjort på över fyra år), att jag blir så där pirrigt handviftande glad snart igen, att jag ordnar en stor fest med massor av människor, att jag köper en större säng, att det inte ska vara så himla mycket drama.

hur man märker att jag är utvilad

Idag när jag satte mig vid datorn för att läsa bloggar, började jag istället läsa in mig (ännu mer) på kön och datorspel på olika sätt. Om åtta dagar börjar jag igen föreläsa på min egen favoritkurs.

för tio år sedan

För tio år sedan satt jag tidigt en morgon i jobbets kafferum och hade problem med att äta ett jaffakex. Det var några dagar efter tsunamin.

Jag stod i mitt arbetsrum, vid ön med skåp för de fyra ämnena jag jobbade för. Mitt i rummet stod jag med ryggen mot dörren och pratade med min mamma i telefonen när lektorn steg in i rummet och berättade att han kokat kaffe och att det fanns kex. Klockan var halv nio och vi var de enda på jobbet under mellandagarna. Vi drack kaffe, han pratade, jag satt och tänkte att jag borde säga något om telefonsamtalet, att jag måste tillbaka till datorn för att googla listor över hittade, att det är så svårt att svälja kex. Jag sa ingenting, jag tuggade. Senare under dagen hittade jag ett namn på familjebekant. För tio år sedan firade varken jag eller min familj nyår eller sköt raketer. 

Mest av allt är jag glad att alla finns

Jag hör endast väggklockan som tickar, här jag sitter i ett trähuset från femtiotalet. Alla lampor var släckta och bilen stod inte parkerad på gården när jag nyss kom hem. Jag vet inte var de är. Ingen lapp låg på köksbordet.

Jag har varit borta sex timmar från mina föräldrar. Det är det mesta jag varit sedan tisdags då jag kom hit. Eller egentligen har jag varit med dem konstant. Jag har inte ens tagit en ensam promenad, gått till matbutiken ensam eller hälsat på någon släkting utan någon av dem. Och det har gått bra. Det har varit fint. Vi har spelat kort, ätit, tittat på teve, ätit, spelat brädspel, ätit, hälsat på släktingar, ätit, fått besök av släktingar, ätit, tagit en promenad, ätit och jag har läst klart Minkriket (som var så fin, så fin). Vi har bara varit ifrån varandra när jag två gånger badat bastu och när pappa gick in hos fammo, medan jag gick ett varv runt kvarteret, för man vet aldrig, och det är som det är, och det blir aldrig som förr, och dagarna är så olika. Sedan gick jag in, stod i tamburen och ropade hej, såg henne under täcken och så gick jag ut igen, för att några dagar senare sitta med henne i samma matbord och tänka att hon aldrig tidigare varit tyst och aldrig tidigare ätit så mycket som nu.

På julafton upprepade jag "det är så konstigt att han inte är här den här julen" varvat med "det är som om han när som helst stiger in genom dörren". Sedan blev jag van att fira första julen på över trettio år utan brorsa. Det blev jul i alla fall. Och han sover på ett busstak någonstans i Rwanda eller Uganda, och egentligen är jag avundsjuk. Väldigt avundsjuk också om vi på juldagen åkte till mommo och mofa för att hitta ett mörkt och tomt hus, gissade att de var hos en av mostrarna, åka dit, hittade dem där och jag kramade mommo så hårt, så hårt och hon kramade mig ännu hårdare.

Fortfarande tickar väggklockan. Jag hör att det egentligen är flera klockor i flera olika rum. Nästan i takt tickar de.

semestern innan semestern, eller tvärtom

Sedan några dagar har jag kunnat ha vessadörren stängd, lämna mellandörren öppen när jag gått hemifrån, öppna ytterdörren och komma hem utan att placera en väska av valfri modell framför fötterna, ha sängen för mig själv, ligga på soffan utan en katt på bröstkorgen, sitta stilla länge utan att nån tycker att jag är tråkig och krafsat på tevebilden, lämna sallad och knivar framme, tända ljus, lämna heta spisplattor som inte används otäckta, gå omkring utan en katt i fötterna, använda dator och tangentbord.

Samma dagar har en katt oerhört envist väckt min mamma klockan sex, också om min pappa är uppe och vaken med en annan katt, och samma dagar har en katt gnällt och försökt locka med sig min mamma upp till övre våningen för att sova också om pappa redan är där med en annan katt.

trött söndagstrio, håhå

Mirakulöst okrabbis men trött promenad runt ån, äta sig proppmätt, vila på maten, äta lite till och promenera hem med en matlåda för följande dag. När jag gick hem sa jag: jag vill rapa, men kan inte för jag spyr kanske.

Jag har de bästa av grannar.

mat, sång, dans och kopiösa mängder rödvin

En utomordentlig grej med att jag för två minuter sedan steg in i min lägenhet, är att jag nu kan blogga min ena mening under ett nytt dygn. Klockan är nästan fyra, jag har använt backspace för var tredje ord för att korrigera stavning. Jag har dansat traditionell pardans och sjungit till Dingo. Om tolv timmar ska jag tillbaka till kvällens värd för att äta frukost/lunch/middag. Hups, en femte mening.

Det började med en mening, sedan blev det så lätt fler

Det är lördagsförmiddag, jag sitter vid köksbordet och ser skolelever gå från sin julfest till busshållplatsen. Jag går till vardagsrummet, märker hur fort jag går när jag inte har en katt i fötterna, plockar fram datorn som jag inte rört på flera månader. Man måste inte vänta tills nyårsdagen för att börja med ett nyårslöfte. Jag ska blogga varje dag, och en mening räcker.

Om någon timme ska jag se Magenta Skycodes avskedskonsert, sedan promenera till kamerunsk middag, varav det senare är något som blivit en tradition. Ikväll skulle jag ha en avec, men (nästan) som vanligt hörde han inte av sig igår som han sagt att han skulle. Varken till mig eller middagsvärden. På arbetsbordet ligger en julklapp/födelsedagspresent, som jag ännu inte paketerat och jag undrar om jag ens kommer att träffa honom som ska få den innan jul/födelsedagen. 

Hur bra som helst

Bara: hurra!

För idag fick jag ett mejl som meddelade att jag beviljats forskningsfinansiering till slutet av november 2015. Jag får fortsätta forska om tonårsflickor i Åbos offentliga rum.

någon gång ska jag kanske ha en julkalender, men inte i år

Jag vet inte vart den här hösten har försvunnit. Eller, jag vet på sätt och vis. Den har gått till det vanliga och det ovanliga. Jag har gått på teater. Jag har skrivit regelbundet, men inte varje dag. Det är också regelbundet. Jag har kommit tillbaka till böcker och läsning. Från att ha läst en roman, en diktsamling och två grafiska romaner per år. Har jag läst tre romaner under november. Eller egentligen har jag lyssnat mest. Hägring 38, Stopptid och Maresi. Istället för att ta upp nästa bok, väntar jag på att nästa radioföljetong ska finnas att lyssna till när jag går till jobbet, när jag går från jobbet, när jag ligger nerhasad i soffan och spelar Farm Heroes Saga, när jag går till matbutiken, när jag går hem mitt i natten, när jag de få gånger jag dammsuger. Och under tiden lyssnar jag på radionoveller, tio stycken hittills, varav en är Presenten av Jonas Karlsson som jag lyssnade på först för att Karlsson är min favoritnovellist och ingen an de andra ens kommit i närheten. Jag har hängt med vänner, skrattat fler gånger än en så att jag gråtit, haft så himla bra, och hängt efter kan man väl också säga eller det är så det känts och eftersom det känts så har jag släppt det, kanske. Försökt att ha mindre panik. Göra det som jag säger att jag gör. Tar dagen som den kommer, oskyndande. Jag har på allvar börjat med fältarbete och det nya projektet. Skrivit fem enorma stipendieansökningar, varav den första meddelar nästa vecka, de flesta andra i februari och den sista i slutet av april. Jag har varit arg. Jag har gått för långt. Jag har gått på dop. Jag har prickat in program i kalendern. Jag har skrivit en artikel och om några dagar ett bokkapitel. Jag har fått förfrågan om en annan artikel, jag har inte svarat, jag har fått förfrågan igen och jag har tänkt att jag inte hinner. Att jag inte måste hinna med allt. Jag har undervisat, planerat vårens undervisning, jag har skrivit att göra listor, och vetenskapliga ordmålsättningar för varje dag, jag har hållit målen med andan i halsen, jag har haft lediga dagar, långa dagar, veckoslut, jag har ändå haft det rätt bra.

Det konstigaste är att jag omedvetet betat av min höstlista, hållit mig till den till och med, samtidigt som jag trott att inget jag hade där har uppfyllts, eller vad man ska säga.

bara låt bli

Sak jag måste lova mig att aldrig mer göra, hur lockande det än känns:
Skriva en artikel utgående från ett avhandlingskapitel.

För om jag ändå gör det, kommer jag att undra:
Hur avhandlingen någonsin kunde gå igenom granskningen.

Det gör att jag helst:
Gömmer mig och bränner den förbannade boken.

Att jag dessutom, om en knapp månad ska hålla ett föredrag baserat på avhandlingen, under en öppen tillställning, gör att jag skrattar ganska mycket. Så tokig jag är.

staden, gotta love it

Igår höll jag en mellanrapport om min forskning för stadens tjänstemän. Det som jag varit orolig för och känt mig oförberedd för visade sig vara hur bra som helst. Så där så att jag fick massor med positiva kommentarer och hurrarop. Alltså shit, jag fick till och med ett par ivriga hejarop innan jag ens börjat prata. Höll mitt föredrag på svenska, sa att frågor får ställas på finska men så gott som alla valde att prata svenska. Och sedan traskade jag ut genom stadshusets dörrar och kände mig så oerhört delaktig i den här staden. Idag fick jag mejl med kontaktuppgifter till någon som är intresserad av forskningen och som inte var där. Ibland, när man minst anar det, liksom.

och denhär tisdagen

Det var en gång en tisdag. Den här tisdagen, som följt en fredag, lördag, söndag och måndag. Tisdagen då  jag ställde en konkret fråga som gick att svara på eller låta bli att svara på, men oberoende av utgång gav ett form av svar. Så där som man säger att tystnaden är talande. Och så hände det sig den tisdagen att jag satt på ett personalmöte med min  telefon framför mig och svaret kom, med många ord, bra ord, bättre ord än tidigare, också om tidigare ord också varit bra. Och saker föll på plats. Snipp, snapp, slut, så var allt gott i hjärnriket och hjärnan kunde ta en liten paus från hjärnspöken och bara glida med igen.

en sånhär måndag

För på fredag skickades det sms, jag var glad, drack en öl på Koulu och gick sedan på Runoviikkos avajaisklubi på Monk.

För på lördag var jag upptagen med att handla mat, förbereda en söndagsmiddag, stryka alla mina 28 t-skjortor första gången på dryga 34 år, titta på teve, medan jag väntade på något som aldrig hände.

För på söndag fick jag farsdagsbesök av pappa, mamma och brorsa, gjorde auberginerullar med fetaost, oliver, soltorkade tomater, morotspuré med kokosmjölk, lammkotletter och limoncellopannacotta, och alla andra avlägsnade sig från köket för att jag var helt vimmelkantig av oerfarenhet på husmoderlighetsfronten, spelade Ticket to Ride två gånger, gav pappas farsdagspresent som bestod av att han fick sova på maten och vi andra körde till Luolavuori för att lufsa i skog och mark och berg, slinta omkring i branta leriga backar, ta gruppselfien och jag fick ett nervsammanbrott i bilen så att brorsan under tystnad stannade bilen, öppnade min dörr och bad mig själv köra, se dem åka och blir arg och ledsen över det där väntade som aldrig hände.

För idag har jag jobbat, frågat råd, varit arg och ledsen och sammanbiten och dyster och försökt vara som vanligt och sedan skickat ett meddelande som jag ännu inte fått svar på.

För snart ska jag Nia för att svettas och passa på att bli lite harmonisk eller flyförbannad. Vilket har jag ännu inte bestämt mig.

Och så har jag tänkt att jag gör ungefär 8 av 9 fel i bara det här inlägget, enligt Peppe. Jag försöker verkligen att inte särskriva.

35 saker jag gjort eller tänkt

1. iiiiiiiiiiiiiiih.
2. aaaaaaaaargh
3. hjälp
4. suttit i mitt vardagsrum, mittemot min brorsa, skrattat så att jag inte fått luft och sett honom skratta så att han gråtit.
5. aj
6. ska bara
7. kanske jag borde
8. äh, det är bara att göra det
9. iiiiiiiiiiiih
10. gått över järnvägsbron för att sätta mig på en träkista och titta på när drygt 30 pingisspelare tävlar.
11. alla gånger jag som barn under helger åkte för att se på pingis
12. hur otroligt familjärt det är att öppna en ytterdörr och höra elva pingismatcher pågå.
13. så många bekanta det finns på bokmässor
14. hur de blir fler och fler
15. jag måste inte blogga
16. jag får blogga om jag vill
17. så svettig man kan bli av att plötsligt och oväntat stå framför 16-åringar i ett klassrum.
18. så gott indisk mat är
19. så gott tacos är
20. alltså va
21. gjort en mycket vild jämnfotahoppdans i mitt kök när forskningsmaterial började droppa in
22. lyssnat på en ytterst förträfflig radiodokumentär
23. så många bra typer jag känner
24. orka
25. iiiiiiiiik
26. men hur går tiden så fort
27. åhå
28. ett specifikt radhus i esbo är ett bra ställe
29. öh
30. vilken siffra var det
31. det var ju inte så svårt
32. man borde fråga när man undrar
33. herregud vilken träningsvärk man får av att springa
34. så mörkt
35. ja ja

direkt från svarven

Igår skickade jag 25 mejl, idag 10 stycken. Och inte bara det, idag droppade de första svaren på min enkät in. Ett tecken på att de jag mejlat till nu har mejlat vidare. En riktig cirkuscirkel. Jag gillar. Jag kan sova. Jag kan andas. Jag kan sluta mejla och gå på fredagsöl istället.

vänta, jag ska bara skriva det här mejlet klart

På måndag skrev jag 27 mejl, på tisdag 44 mejl, igår 19 mejl. Handlar om sammanlagt 41 personer och allt på finska. Jag undrar när det ska bli lättare, när min finskaångest ska lätta. Inte än i alla fall. Det blir värre. Kanske för att jag i ett mejl ombetts ringa, eller för att jag i några andra mejl ombetts komma till en finsk högstadieklass för att prata. Tre andra skolors kanslier borde jag traska till för att muntligen framföra mitt ärende. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag planerade det nya projektet.

Muskelavslappnande piller/luft/prat/rörelse

En kompis som hälsar på bara för att, eller bara för att det är så längesen sen sist. Jag, ett hispigt och hungrigt nervvrak som har varmt, klädlager på klädlager och förstår inte att skala av mig ett lager innan någon annan säger det. Och jag vill ta bussen. Och jag har lågt blodsocker. Och jag har domnande armar. Och jag vill inte vara gnällig. Och sedan: få mat, få prat, få ginger joe, få tre varv brädspel på raken och allt är bara bra, bra, bra. Och följande konstiga dag, då kroppen igen går i lås, ironiskt nog efter massage och människa efter människa väller in i arbetsrummet på löpande band, ibland fler på en gång och jag känner hur huvudvärken kommer tillbaka, försöker hålla kvar känslan att allt är bra genom att hålla kvar allt innanför läppar. Tar en lugn fredag, åker tåg, klappar katter, äter chips i föräldrasoffa, tar muskelavslappnande piller för att kunna sova, och släktingar väller in. En oanmäld bror väller in, en oanmäld moster med man, en oanmäld farbror med fru. Och det är ett bra vällande, tills jag inte orkar för huvudet dunkar så och folk vädrar så hemska åsikter och jag går till övervåningen, lägger mig på föräldrarnas säng, ska titta på teve men somnar. Och den ena överröstar den andra, och de åker, och de kommer tillbaka, och en kusin kommer, och vi äter ett hopplock av lunch. Trångt är det runt föräldrarnas köksbord, med matingredienser från flera hushåll och jag står ute på gatan och tittar upp i luften, som mest hundra meter upp, på en flygmojäng som fotar, och jag tittar rakt fram på min pappa och farbror som styr mojängen. De tittar upp mot himlen grimaserande, det är inte ett fint grimaserande och jag tänker att jag ser likadan ut när jag kisar uppåt. Och så plockar jag fickorna fulla med äppel.

Dessutom en farmor som inte är farmor längre. Utan någon helt annan som går ut sent på kvällen i pyjamas tills hon blir upphittad av främmande människor. Och jag fortsätter tänka att det där är farmor. För mig är hon alltid farmor. Och så fint det låter, men hur ärrigt det egentligen är.

Idag, femte veckan och femte gången massage. Knutar finns kvar och ett helt nytt problemområde har hittats, som alltid funnits där, som helt enkelt tidigare inte hunnits med, och ny tid bokad och sedan en till och först efter det kan jag tänka på att gå mer sällan än en gång i veckan. Jag tänker på hur dyrt det blir, men hur mycket min kropp behöver det, och hur jag borde ha gått tidigare innan hela jag är låst. Men det är så dags att tänka nu.

Och känslan: lämna in avhandling, känna sig befriad, överleva disputation, känna sig befriad, fortsätta jobba, känna sig befriad, ha semester, känna sig ännu mer befriad, fortsätta jobba, känna mig ännu mer befriad, och nu har jag kommit till ett stadie av jobbet där jag känner mig så befriad att jag inte ens riktigt vet vad jag ska göra om dagarna. Efter att jag gjort en enkät, översatt den till finska, pysslat lite med nätkurs, svarat på alla mejl, tackat ja och tackat nej, skickat iväg enkäten och mest väntar på att jag hoppeligen får svar så att jag kan fortsätta jobba. Vad är det meningen att jag ska göra på dagarna? Så konstig känsla. Kanske njuta och förstå att det gäller att njuta för att det inte kommer att vara så här i all evighet, inte ha dåligt samvete över njutandet.

ett annat kalenderinlägg

En gång i tiden var jag spontan. Den senaste tiden är det mest spontana jag gjort, att städa strumplådan. Det är en himla massa rutor i min kalender som gör att det där spontana inte får plats. Till och med det roliga är inrutat. Helt plötsligt skriver jag in en träff med någon som bor på sjuminuters promenadavstånd två veckor framåt, för att det inte går tidigare, och precis efter att vi sagt "vi kan väl helt enkelt göra så i framtiden att vi hörs och säger: ska vi ses om en halvtimme", men när man försökt några gånger, rutar man in i alla fall. Och hoppas på att det där veckoslutet inte ska försvinna av ännu oklar orsak.

145 ord från en kalender

Svampskogen, lunch på Delhi Darbar, inbandning av kurspodcast, kaffe på Kirjis gård, en extremt ihållande huvudvärk, en Mia som tänkte för mig som inte klarade av tänkandet och tvingade mig att ta tag i saken och huvudvärket och ryggen, Sin Cos Tan på Klubi, Nia på Arbis, skrivtisdagskväll på Arbis, Massage, Bremer, Koulu, Massage igen, Svampskog, Middag hos mig, Bristol, Massage igen, Portti, Fantastik 2014, en lunch till på Delhi Darbar, Nia på Arbis, en skrivtisdagskväll på Arbis, nätkursstart, en monstruös forskarfinansieringsansökan, ett forskningsseminarium, Åbo pride, kattförning till föräldrar, Göteborg i fem dagar, scenintervju, scenintervju i repris på ett ungefär, en intervju med P3, singeringskö, ett föreningsstyrelsemöte, en missad textdeadline, en lite mindre monstruös forskarfinansieringsansökan, en skrivtisdagskväll på Arbis, ett oändligt antal osvarade mejl. Och ett uppträdande på Åbo bokmässa på söndag med mina finska dikter på inkommande, förhoppningsvis med sällskap som inhiberat annat program.

Att bli lite modigare, igen

Det är konstigt egentligen. Jag kan vara nervös över att uppträda med egna texter, men när det dyker upp filmklipp av uppläsningarna på nätet tar jag nervositeten till en helt annan nivå. Det blir mera avklätt på något vis. Går inte att tänka att publiken förmodligen glömt. Tvingar mig själv till att höra min egen röst, känna igen darrningarna, minnas hur det kändes i kroppen, vilja säga åt mig att inte ta så lång tid på mig, skynda, skärpa rösten, variera mer. Men så finns de där på nätet, filmklippen. Och nu när jag har jag blivit lite mer bekväm med tanken att de finns där, att jag till och med själv vågat lyssna och se dem en gång, tänker jag att någon gång måste jag väl bli så modig att jag erkänner att de finns där för andra också. Och det är ungefär där jag är nu. Nervositet, igen till en annan nivå. Och jäklar så jag ska bli snabbare.


Ett uppträdande i Karis. När jag äntligen vågade se den här, hade jag totalt glömt hur jag slutade läsningen. Nu har jag kommit till ett stadie då jag kan fnissa åt det istället för att försöka kamoflera mig på golvytan.



Ett annat uppträdande i Karis, där jag håller på och håller på (och håller på i all evinnerlighet) med någon form av improviserad intro till själva dikten (och min existens egentligen). Jisses, men nu mer tokigt är pinsamt.


Ett tredje på finska i Helsingfors. Här blir jag frågad i början hur mångte gången det är jag läser inför publik innan jag börjar och jag förstår inte först frågan, för att sen säga "många". Ville skrattgråta första gången jag hörde det. Dessutom häftig grej när uppläsningarna ackompanjerades med improviserad visuell konst, vilket beskrevs av arrangörerna som "Esitysten yhteydessä nähdään valkokankaalla ammattivisualisoijien taidonnäytteitä, jotka rytmittävät lausuttuja esityksiä ja luovat taiteiden välistä vuoropuhelua". Hade själv ingen aning om vad som hände på skärmen när jag läste.

Höstlistan!

Om någon säger att jag ska stjäla nått, stjäl jag det. Eller, den här skulle jag stjäla oberoende. Eller, vad som helst stjäl jag inte. Eller, jag har egentligen inte för vana att stjäla. Den här är knyckt av den bästa Nina jag känner.

Mina tre bästa hösttips (till mig själv):

1. ha roligt och inte oroa. Höra av mig till människor av varierande slag, för att jag vill höra av mig och inte generellt tänka att det finns något som är för mycket/ofta.

2. använda gummistövlar när det regnar, inte glömma paraplyet, använda cykellampa. Ha yllesockor så ofta som möjligt.

3. äta varm mat, koka grytor och soppor.

Och en fjärde, använd sjal. På olika sätt.
Den här hittade jag och stal jag via/av Liisa:

Det här ser jag mest fram emot i höst:

Att åka till Göteborg, hänga med vänner, testa nya saker, utmana mig själv, på riktigt börja med nya forskningsprojektet, fortsätta känna att jag lever, skrivtisdagar,  niamåndagar, ölfredagar och allt däremellan. 

Om du skulle förändra en sak i ditt liv under hösten, vad skulle det vara?

Jag skulle göra ungefär samma sak som Nina, gå lite fler långpromenader och samtidigt lyssna ikapp mig på podcastar.

Det här vill jag läsa i höst:

Allt, allt, allt. Eller, jag vill läsa helt enkelt. Det har varit lite skralt på senaste tiden.

Det här bävar jag för i höst:

Att jag inte ska få en ordentlig start på etnografiska fältarbetet.

Vilka inköp behöver du göra inför hösten?

En lång, svart, mjuk tröja. Som inte sticks. Eller jag behöver kanske inte, men jag vill ha. En skruvmejsel så att jag äntligen vet om det går att reparera min söndriga dator.

Det här lyssnar jag på i höst: 

Morgonpasset i P3, Värvet, Sommarprat i P1, bra musik, live musik.

Tycker du också att ordet "höst" börjar förlora sin betydelse nu när du har läst det så många gånger? 

Nä. Inte det minsta. Höst är fortfarande fint.

onsdagsschema

Idag är dagen då jag inte bara satte hudkräm på tandborsten, utan också ska träffas vid en fontän och sedan spela biljard (första gången i mitt liv, typ).

Innan det, storstädning av varje mapp, papper, epost och pryl i arbetsrummet.

Om exakt en månad

Antagligen den häftigaste följden av att jag skrev en doktorsavhandling.

Och jag älskar Göteborg. Och jag som aldrig varit till bokmässan. Och jag som varit på väg men den gången råkade dubbelboka och åka till Tyskland istället. Och så mycket saker att jag inte vet vad jag ska skriva.

oproportionerligt

Jag blev oproportionerligt glad av att ta bilen till jobbet lite över tio och hitta en parkeringsplats. Nu gäller det bara att minnas att inte gå hem.

och veckoslutet, två tummar upp

Den här veckan, en high-five på den.

Alltså den här veckan. Oj.

Av andra lär man sig en hel del om sig själv. På något sätt se hur man flyter ihop med andra människor, skvalpar längre bort från människor, förändras men är precis den samma. Och det handlar väl mest om ett tidsperspektiv. Om femton år. Och femton år sedan jag första gången flyttade till Åbo för att studera. Satt i Humanisticums kafferum i en stol som jag sjönk ner i, väntade på min tur att bli intervjuad för ett inträdesprov. Hur jag träffade henne som var nära mig i efternamnsalfabetet. Och sedan började vi båda studera. Blev vänner. I år hade vi inte setts på två år tills hon hälsade på. Den här veckan. Få veta om missförstånd som jag varit ovetandes om. Hur mitt paket räddade efter fyra månader, som jag inte hade någon aning om. Och jag fick en guldig skumpa och en kylskåpsmagnet som är så rätt, så beskrivande och så fel.

Kylskåpsmagnet av Nina Hemingsson.

Och hur jag nostalgiskt gått i Åbo den här veckan, fast jag aldrig flyttat bort. Inse att platser som för mig är Åbo inte var Åbo för någon annan. Att mitt sommaråbo aldrig upplevts av den andra. Att man är så olika. Att staden kan betyda så olika. Hur självklart det är att jag vill bo kvar här.

För att inte tala om att skriva ironiska dikter om hemmafruar, vara rädd för att någon ska rusa ut från festsalen medan jag läste dem, inte kunna vara annat än ironisk också om jag inte vill såra. Men det gick bra. Satt (förhoppningsvis) diskret framför publiken och skrev ett textmeddelande om att jag blir sen. Få en blomma av arrangörerna, gå till Fontti med en röd blomma i handen och känna att det här är verkligen inte ultimata sättet att stiga in genom dörren. Men ändå skratta, vara avslappnad, prata allvar, bli väldigt chockad och bokstavligen göra fler (kanske fem) high-five över bordet än jag minns. Säga hejdå och gå åt olika håll för att träffa vänner. Virra omkring på konstens natt. Se vänner och bekanta. Vakna på soffan lite över ett när man får ett textmeddelande.

inlärningskurvan

Vad jag mer och mer förstått under de tre senaste dygnen: ju mer jag tror att jag bara ska gå ut en kort sväng på kvällen desto senare kommer jag hem. Igår skulle jag bara hämta hem min cykel som stod utanför Koulu.

att brodera

Man får inget gjort om man inte sätter sig ner och gör det. Jag borde brodera den meningen och spika upp den på väggen. Borde egentligen brodera två stycken, en för hemmet och en för jobbet. Eller egentligen borde jag inte brodera något alls. Brodera är inte min grej. Om jag ska brodera kommer jag inte att få något annat gjort.

Men det är gjort nu. Väggen är klar! Tapeter borta, spacklad, slipad, grundmålad och målad (i K366). Skrivit första versioner av två dikter om hemmafruar. Påbörjat en artikel om medias porträttering av kvinnliga bloggare. Städat skrivbordet på jobbet. Överhuvudtaget tagit mig till jobbet. Det var en stor bedrift. Och här är luftkonditionering.

I övrigt, uppträdde med dikt om Karis i Helsingfors i helgen. Det var roligt. Idag ska jag försöka göra något tredje gången gillt. Första gången inhiberades det av en andra part, andra gången inhiberades det av mig.

Fyra stycken

Plötsligt har jag hittat och börjat lyssna på en massa bra finska band.


Över nio minuter olika lager med variation. Precis som det ska vara.


Alltså sångrösten.


Och när jag tänker att jag det inte kan vara så här långsamt blir det långsammare, tills betydligt snabbare.


Min nyaste promenad- och skrivmusik.

en form av jubileum

Idag firar jag en månad med väggen. Vad jag då inte förstod, när jag i min anletes svett fuktade tapeten för att få bort den, var att tapetborttagningen skulle vara den lätta delen. Och inte kunde jag föreställa mig heller att det kunde bli och skulle bli svettigare. När tapeten var borta förstod jag plötsligt att jag skulle bli tvungen att inhandla både det ena och det andra, och då inte ännu målarfärgen. Efter lite forskning förstod jag att det skulle bli svårt att bredspackla, men inte så svårt att jag slutligen skulle tappa räkningen på gånger jag gjort det. På en och samma jävla vägg. Nu är jag äntligen i stadiet som innebär att jag istället för att bredspacklar, spacklar skavanker här och var också om det känns som om de växer fram när jag är borta. Och mellan varje gång har jag slipat, dammsugit och städat hela lägenheten så gott det går. Slipdamm finns överallt. Och lite planering krävs också, för inte kan jag snabbt slipa lite om jag vet att jag snart ska någonstans och jag helst inte kommer dit slipdammig och svettig. Hittills har jag inte hittat ett ställe där slipdamm känns som en passande utstyrsel. Om jag skulle ha varit smart skulle jag ens ha inhandlat en duschmössa som jag hade medan jag slipade. Idag, en månad efter att jag började är det dags att köpa grundfärg.

Tillåt mig skratta.