någon gång ska jag kanske ha en julkalender, men inte i år

Jag vet inte vart den här hösten har försvunnit. Eller, jag vet på sätt och vis. Den har gått till det vanliga och det ovanliga. Jag har gått på teater. Jag har skrivit regelbundet, men inte varje dag. Det är också regelbundet. Jag har kommit tillbaka till böcker och läsning. Från att ha läst en roman, en diktsamling och två grafiska romaner per år. Har jag läst tre romaner under november. Eller egentligen har jag lyssnat mest. Hägring 38, Stopptid och Maresi. Istället för att ta upp nästa bok, väntar jag på att nästa radioföljetong ska finnas att lyssna till när jag går till jobbet, när jag går från jobbet, när jag ligger nerhasad i soffan och spelar Farm Heroes Saga, när jag går till matbutiken, när jag går hem mitt i natten, när jag de få gånger jag dammsuger. Och under tiden lyssnar jag på radionoveller, tio stycken hittills, varav en är Presenten av Jonas Karlsson som jag lyssnade på först för att Karlsson är min favoritnovellist och ingen an de andra ens kommit i närheten. Jag har hängt med vänner, skrattat fler gånger än en så att jag gråtit, haft så himla bra, och hängt efter kan man väl också säga eller det är så det känts och eftersom det känts så har jag släppt det, kanske. Försökt att ha mindre panik. Göra det som jag säger att jag gör. Tar dagen som den kommer, oskyndande. Jag har på allvar börjat med fältarbete och det nya projektet. Skrivit fem enorma stipendieansökningar, varav den första meddelar nästa vecka, de flesta andra i februari och den sista i slutet av april. Jag har varit arg. Jag har gått för långt. Jag har gått på dop. Jag har prickat in program i kalendern. Jag har skrivit en artikel och om några dagar ett bokkapitel. Jag har fått förfrågan om en annan artikel, jag har inte svarat, jag har fått förfrågan igen och jag har tänkt att jag inte hinner. Att jag inte måste hinna med allt. Jag har undervisat, planerat vårens undervisning, jag har skrivit att göra listor, och vetenskapliga ordmålsättningar för varje dag, jag har hållit målen med andan i halsen, jag har haft lediga dagar, långa dagar, veckoslut, jag har ändå haft det rätt bra.

Det konstigaste är att jag omedvetet betat av min höstlista, hållit mig till den till och med, samtidigt som jag trott att inget jag hade där har uppfyllts, eller vad man ska säga.

bara låt bli

Sak jag måste lova mig att aldrig mer göra, hur lockande det än känns:
Skriva en artikel utgående från ett avhandlingskapitel.

För om jag ändå gör det, kommer jag att undra:
Hur avhandlingen någonsin kunde gå igenom granskningen.

Det gör att jag helst:
Gömmer mig och bränner den förbannade boken.

Att jag dessutom, om en knapp månad ska hålla ett föredrag baserat på avhandlingen, under en öppen tillställning, gör att jag skrattar ganska mycket. Så tokig jag är.

staden, gotta love it

Igår höll jag en mellanrapport om min forskning för stadens tjänstemän. Det som jag varit orolig för och känt mig oförberedd för visade sig vara hur bra som helst. Så där så att jag fick massor med positiva kommentarer och hurrarop. Alltså shit, jag fick till och med ett par ivriga hejarop innan jag ens börjat prata. Höll mitt föredrag på svenska, sa att frågor får ställas på finska men så gott som alla valde att prata svenska. Och sedan traskade jag ut genom stadshusets dörrar och kände mig så oerhört delaktig i den här staden. Idag fick jag mejl med kontaktuppgifter till någon som är intresserad av forskningen och som inte var där. Ibland, när man minst anar det, liksom.

och denhär tisdagen

Det var en gång en tisdag. Den här tisdagen, som följt en fredag, lördag, söndag och måndag. Tisdagen då  jag ställde en konkret fråga som gick att svara på eller låta bli att svara på, men oberoende av utgång gav ett form av svar. Så där som man säger att tystnaden är talande. Och så hände det sig den tisdagen att jag satt på ett personalmöte med min  telefon framför mig och svaret kom, med många ord, bra ord, bättre ord än tidigare, också om tidigare ord också varit bra. Och saker föll på plats. Snipp, snapp, slut, så var allt gott i hjärnriket och hjärnan kunde ta en liten paus från hjärnspöken och bara glida med igen.

en sånhär måndag

För på fredag skickades det sms, jag var glad, drack en öl på Koulu och gick sedan på Runoviikkos avajaisklubi på Monk.

För på lördag var jag upptagen med att handla mat, förbereda en söndagsmiddag, stryka alla mina 28 t-skjortor första gången på dryga 34 år, titta på teve, medan jag väntade på något som aldrig hände.

För på söndag fick jag farsdagsbesök av pappa, mamma och brorsa, gjorde auberginerullar med fetaost, oliver, soltorkade tomater, morotspuré med kokosmjölk, lammkotletter och limoncellopannacotta, och alla andra avlägsnade sig från köket för att jag var helt vimmelkantig av oerfarenhet på husmoderlighetsfronten, spelade Ticket to Ride två gånger, gav pappas farsdagspresent som bestod av att han fick sova på maten och vi andra körde till Luolavuori för att lufsa i skog och mark och berg, slinta omkring i branta leriga backar, ta gruppselfien och jag fick ett nervsammanbrott i bilen så att brorsan under tystnad stannade bilen, öppnade min dörr och bad mig själv köra, se dem åka och blir arg och ledsen över det där väntade som aldrig hände.

För idag har jag jobbat, frågat råd, varit arg och ledsen och sammanbiten och dyster och försökt vara som vanligt och sedan skickat ett meddelande som jag ännu inte fått svar på.

För snart ska jag Nia för att svettas och passa på att bli lite harmonisk eller flyförbannad. Vilket har jag ännu inte bestämt mig.

Och så har jag tänkt att jag gör ungefär 8 av 9 fel i bara det här inlägget, enligt Peppe. Jag försöker verkligen att inte särskriva.

35 saker jag gjort eller tänkt

1. iiiiiiiiiiiiiiih.
2. aaaaaaaaargh
3. hjälp
4. suttit i mitt vardagsrum, mittemot min brorsa, skrattat så att jag inte fått luft och sett honom skratta så att han gråtit.
5. aj
6. ska bara
7. kanske jag borde
8. äh, det är bara att göra det
9. iiiiiiiiiiiih
10. gått över järnvägsbron för att sätta mig på en träkista och titta på när drygt 30 pingisspelare tävlar.
11. alla gånger jag som barn under helger åkte för att se på pingis
12. hur otroligt familjärt det är att öppna en ytterdörr och höra elva pingismatcher pågå.
13. så många bekanta det finns på bokmässor
14. hur de blir fler och fler
15. jag måste inte blogga
16. jag får blogga om jag vill
17. så svettig man kan bli av att plötsligt och oväntat stå framför 16-åringar i ett klassrum.
18. så gott indisk mat är
19. så gott tacos är
20. alltså va
21. gjort en mycket vild jämnfotahoppdans i mitt kök när forskningsmaterial började droppa in
22. lyssnat på en ytterst förträfflig radiodokumentär
23. så många bra typer jag känner
24. orka
25. iiiiiiiiik
26. men hur går tiden så fort
27. åhå
28. ett specifikt radhus i esbo är ett bra ställe
29. öh
30. vilken siffra var det
31. det var ju inte så svårt
32. man borde fråga när man undrar
33. herregud vilken träningsvärk man får av att springa
34. så mörkt
35. ja ja

direkt från svarven

Igår skickade jag 25 mejl, idag 10 stycken. Och inte bara det, idag droppade de första svaren på min enkät in. Ett tecken på att de jag mejlat till nu har mejlat vidare. En riktig cirkuscirkel. Jag gillar. Jag kan sova. Jag kan andas. Jag kan sluta mejla och gå på fredagsöl istället.

vänta, jag ska bara skriva det här mejlet klart

På måndag skrev jag 27 mejl, på tisdag 44 mejl, igår 19 mejl. Handlar om sammanlagt 41 personer och allt på finska. Jag undrar när det ska bli lättare, när min finskaångest ska lätta. Inte än i alla fall. Det blir värre. Kanske för att jag i ett mejl ombetts ringa, eller för att jag i några andra mejl ombetts komma till en finsk högstadieklass för att prata. Tre andra skolors kanslier borde jag traska till för att muntligen framföra mitt ärende. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag planerade det nya projektet.

Muskelavslappnande piller/luft/prat/rörelse

En kompis som hälsar på bara för att, eller bara för att det är så längesen sen sist. Jag, ett hispigt och hungrigt nervvrak som har varmt, klädlager på klädlager och förstår inte att skala av mig ett lager innan någon annan säger det. Och jag vill ta bussen. Och jag har lågt blodsocker. Och jag har domnande armar. Och jag vill inte vara gnällig. Och sedan: få mat, få prat, få ginger joe, få tre varv brädspel på raken och allt är bara bra, bra, bra. Och följande konstiga dag, då kroppen igen går i lås, ironiskt nog efter massage och människa efter människa väller in i arbetsrummet på löpande band, ibland fler på en gång och jag känner hur huvudvärken kommer tillbaka, försöker hålla kvar känslan att allt är bra genom att hålla kvar allt innanför läppar. Tar en lugn fredag, åker tåg, klappar katter, äter chips i föräldrasoffa, tar muskelavslappnande piller för att kunna sova, och släktingar väller in. En oanmäld bror väller in, en oanmäld moster med man, en oanmäld farbror med fru. Och det är ett bra vällande, tills jag inte orkar för huvudet dunkar så och folk vädrar så hemska åsikter och jag går till övervåningen, lägger mig på föräldrarnas säng, ska titta på teve men somnar. Och den ena överröstar den andra, och de åker, och de kommer tillbaka, och en kusin kommer, och vi äter ett hopplock av lunch. Trångt är det runt föräldrarnas köksbord, med matingredienser från flera hushåll och jag står ute på gatan och tittar upp i luften, som mest hundra meter upp, på en flygmojäng som fotar, och jag tittar rakt fram på min pappa och farbror som styr mojängen. De tittar upp mot himlen grimaserande, det är inte ett fint grimaserande och jag tänker att jag ser likadan ut när jag kisar uppåt. Och så plockar jag fickorna fulla med äppel.

Dessutom en farmor som inte är farmor längre. Utan någon helt annan som går ut sent på kvällen i pyjamas tills hon blir upphittad av främmande människor. Och jag fortsätter tänka att det där är farmor. För mig är hon alltid farmor. Och så fint det låter, men hur ärrigt det egentligen är.

Idag, femte veckan och femte gången massage. Knutar finns kvar och ett helt nytt problemområde har hittats, som alltid funnits där, som helt enkelt tidigare inte hunnits med, och ny tid bokad och sedan en till och först efter det kan jag tänka på att gå mer sällan än en gång i veckan. Jag tänker på hur dyrt det blir, men hur mycket min kropp behöver det, och hur jag borde ha gått tidigare innan hela jag är låst. Men det är så dags att tänka nu.

Och känslan: lämna in avhandling, känna sig befriad, överleva disputation, känna sig befriad, fortsätta jobba, känna sig befriad, ha semester, känna sig ännu mer befriad, fortsätta jobba, känna mig ännu mer befriad, och nu har jag kommit till ett stadie av jobbet där jag känner mig så befriad att jag inte ens riktigt vet vad jag ska göra om dagarna. Efter att jag gjort en enkät, översatt den till finska, pysslat lite med nätkurs, svarat på alla mejl, tackat ja och tackat nej, skickat iväg enkäten och mest väntar på att jag hoppeligen får svar så att jag kan fortsätta jobba. Vad är det meningen att jag ska göra på dagarna? Så konstig känsla. Kanske njuta och förstå att det gäller att njuta för att det inte kommer att vara så här i all evighet, inte ha dåligt samvete över njutandet.

ett annat kalenderinlägg

En gång i tiden var jag spontan. Den senaste tiden är det mest spontana jag gjort, att städa strumplådan. Det är en himla massa rutor i min kalender som gör att det där spontana inte får plats. Till och med det roliga är inrutat. Helt plötsligt skriver jag in en träff med någon som bor på sjuminuters promenadavstånd två veckor framåt, för att det inte går tidigare, och precis efter att vi sagt "vi kan väl helt enkelt göra så i framtiden att vi hörs och säger: ska vi ses om en halvtimme", men när man försökt några gånger, rutar man in i alla fall. Och hoppas på att det där veckoslutet inte ska försvinna av ännu oklar orsak.

145 ord från en kalender

Svampskogen, lunch på Delhi Darbar, inbandning av kurspodcast, kaffe på Kirjis gård, en extremt ihållande huvudvärk, en Mia som tänkte för mig som inte klarade av tänkandet och tvingade mig att ta tag i saken och huvudvärket och ryggen, Sin Cos Tan på Klubi, Nia på Arbis, skrivtisdagskväll på Arbis, Massage, Bremer, Koulu, Massage igen, Svampskog, Middag hos mig, Bristol, Massage igen, Portti, Fantastik 2014, en lunch till på Delhi Darbar, Nia på Arbis, en skrivtisdagskväll på Arbis, nätkursstart, en monstruös forskarfinansieringsansökan, ett forskningsseminarium, Åbo pride, kattförning till föräldrar, Göteborg i fem dagar, scenintervju, scenintervju i repris på ett ungefär, en intervju med P3, singeringskö, ett föreningsstyrelsemöte, en missad textdeadline, en lite mindre monstruös forskarfinansieringsansökan, en skrivtisdagskväll på Arbis, ett oändligt antal osvarade mejl. Och ett uppträdande på Åbo bokmässa på söndag med mina finska dikter på inkommande, förhoppningsvis med sällskap som inhiberat annat program.

Att bli lite modigare, igen

Det är konstigt egentligen. Jag kan vara nervös över att uppträda med egna texter, men när det dyker upp filmklipp av uppläsningarna på nätet tar jag nervositeten till en helt annan nivå. Det blir mera avklätt på något vis. Går inte att tänka att publiken förmodligen glömt. Tvingar mig själv till att höra min egen röst, känna igen darrningarna, minnas hur det kändes i kroppen, vilja säga åt mig att inte ta så lång tid på mig, skynda, skärpa rösten, variera mer. Men så finns de där på nätet, filmklippen. Och nu när jag har jag blivit lite mer bekväm med tanken att de finns där, att jag till och med själv vågat lyssna och se dem en gång, tänker jag att någon gång måste jag väl bli så modig att jag erkänner att de finns där för andra också. Och det är ungefär där jag är nu. Nervositet, igen till en annan nivå. Och jäklar så jag ska bli snabbare.


Ett uppträdande i Karis. När jag äntligen vågade se den här, hade jag totalt glömt hur jag slutade läsningen. Nu har jag kommit till ett stadie då jag kan fnissa åt det istället för att försöka kamoflera mig på golvytan.



Ett annat uppträdande i Karis, där jag håller på och håller på (och håller på i all evinnerlighet) med någon form av improviserad intro till själva dikten (och min existens egentligen). Jisses, men nu mer tokigt är pinsamt.


Ett tredje på finska i Helsingfors. Här blir jag frågad i början hur mångte gången det är jag läser inför publik innan jag börjar och jag förstår inte först frågan, för att sen säga "många". Ville skrattgråta första gången jag hörde det. Dessutom häftig grej när uppläsningarna ackompanjerades med improviserad visuell konst, vilket beskrevs av arrangörerna som "Esitysten yhteydessä nähdään valkokankaalla ammattivisualisoijien taidonnäytteitä, jotka rytmittävät lausuttuja esityksiä ja luovat taiteiden välistä vuoropuhelua". Hade själv ingen aning om vad som hände på skärmen när jag läste.

Höstlistan!

Om någon säger att jag ska stjäla nått, stjäl jag det. Eller, den här skulle jag stjäla oberoende. Eller, vad som helst stjäl jag inte. Eller, jag har egentligen inte för vana att stjäla. Den här är knyckt av den bästa Nina jag känner.

Mina tre bästa hösttips (till mig själv):

1. ha roligt och inte oroa. Höra av mig till människor av varierande slag, för att jag vill höra av mig och inte generellt tänka att det finns något som är för mycket/ofta.

2. använda gummistövlar när det regnar, inte glömma paraplyet, använda cykellampa. Ha yllesockor så ofta som möjligt.

3. äta varm mat, koka grytor och soppor.

Och en fjärde, använd sjal. På olika sätt.
Den här hittade jag och stal jag via/av Liisa:

Det här ser jag mest fram emot i höst:

Att åka till Göteborg, hänga med vänner, testa nya saker, utmana mig själv, på riktigt börja med nya forskningsprojektet, fortsätta känna att jag lever, skrivtisdagar,  niamåndagar, ölfredagar och allt däremellan. 

Om du skulle förändra en sak i ditt liv under hösten, vad skulle det vara?

Jag skulle göra ungefär samma sak som Nina, gå lite fler långpromenader och samtidigt lyssna ikapp mig på podcastar.

Det här vill jag läsa i höst:

Allt, allt, allt. Eller, jag vill läsa helt enkelt. Det har varit lite skralt på senaste tiden.

Det här bävar jag för i höst:

Att jag inte ska få en ordentlig start på etnografiska fältarbetet.

Vilka inköp behöver du göra inför hösten?

En lång, svart, mjuk tröja. Som inte sticks. Eller jag behöver kanske inte, men jag vill ha. En skruvmejsel så att jag äntligen vet om det går att reparera min söndriga dator.

Det här lyssnar jag på i höst: 

Morgonpasset i P3, Värvet, Sommarprat i P1, bra musik, live musik.

Tycker du också att ordet "höst" börjar förlora sin betydelse nu när du har läst det så många gånger? 

Nä. Inte det minsta. Höst är fortfarande fint.

onsdagsschema

Idag är dagen då jag inte bara satte hudkräm på tandborsten, utan också ska träffas vid en fontän och sedan spela biljard (första gången i mitt liv, typ).

Innan det, storstädning av varje mapp, papper, epost och pryl i arbetsrummet.

Om exakt en månad

Antagligen den häftigaste följden av att jag skrev en doktorsavhandling.

Och jag älskar Göteborg. Och jag som aldrig varit till bokmässan. Och jag som varit på väg men den gången råkade dubbelboka och åka till Tyskland istället. Och så mycket saker att jag inte vet vad jag ska skriva.

oproportionerligt

Jag blev oproportionerligt glad av att ta bilen till jobbet lite över tio och hitta en parkeringsplats. Nu gäller det bara att minnas att inte gå hem.

och veckoslutet, två tummar upp

Den här veckan, en high-five på den.

Alltså den här veckan. Oj.

Av andra lär man sig en hel del om sig själv. På något sätt se hur man flyter ihop med andra människor, skvalpar längre bort från människor, förändras men är precis den samma. Och det handlar väl mest om ett tidsperspektiv. Om femton år. Och femton år sedan jag första gången flyttade till Åbo för att studera. Satt i Humanisticums kafferum i en stol som jag sjönk ner i, väntade på min tur att bli intervjuad för ett inträdesprov. Hur jag träffade henne som var nära mig i efternamnsalfabetet. Och sedan började vi båda studera. Blev vänner. I år hade vi inte setts på två år tills hon hälsade på. Den här veckan. Få veta om missförstånd som jag varit ovetandes om. Hur mitt paket räddade efter fyra månader, som jag inte hade någon aning om. Och jag fick en guldig skumpa och en kylskåpsmagnet som är så rätt, så beskrivande och så fel.

Kylskåpsmagnet av Nina Hemingsson.

Och hur jag nostalgiskt gått i Åbo den här veckan, fast jag aldrig flyttat bort. Inse att platser som för mig är Åbo inte var Åbo för någon annan. Att mitt sommaråbo aldrig upplevts av den andra. Att man är så olika. Att staden kan betyda så olika. Hur självklart det är att jag vill bo kvar här.

För att inte tala om att skriva ironiska dikter om hemmafruar, vara rädd för att någon ska rusa ut från festsalen medan jag läste dem, inte kunna vara annat än ironisk också om jag inte vill såra. Men det gick bra. Satt (förhoppningsvis) diskret framför publiken och skrev ett textmeddelande om att jag blir sen. Få en blomma av arrangörerna, gå till Fontti med en röd blomma i handen och känna att det här är verkligen inte ultimata sättet att stiga in genom dörren. Men ändå skratta, vara avslappnad, prata allvar, bli väldigt chockad och bokstavligen göra fler (kanske fem) high-five över bordet än jag minns. Säga hejdå och gå åt olika håll för att träffa vänner. Virra omkring på konstens natt. Se vänner och bekanta. Vakna på soffan lite över ett när man får ett textmeddelande.

inlärningskurvan

Vad jag mer och mer förstått under de tre senaste dygnen: ju mer jag tror att jag bara ska gå ut en kort sväng på kvällen desto senare kommer jag hem. Igår skulle jag bara hämta hem min cykel som stod utanför Koulu.

att brodera

Man får inget gjort om man inte sätter sig ner och gör det. Jag borde brodera den meningen och spika upp den på väggen. Borde egentligen brodera två stycken, en för hemmet och en för jobbet. Eller egentligen borde jag inte brodera något alls. Brodera är inte min grej. Om jag ska brodera kommer jag inte att få något annat gjort.

Men det är gjort nu. Väggen är klar! Tapeter borta, spacklad, slipad, grundmålad och målad (i K366). Skrivit första versioner av två dikter om hemmafruar. Påbörjat en artikel om medias porträttering av kvinnliga bloggare. Städat skrivbordet på jobbet. Överhuvudtaget tagit mig till jobbet. Det var en stor bedrift. Och här är luftkonditionering.

I övrigt, uppträdde med dikt om Karis i Helsingfors i helgen. Det var roligt. Idag ska jag försöka göra något tredje gången gillt. Första gången inhiberades det av en andra part, andra gången inhiberades det av mig.

Fyra stycken

Plötsligt har jag hittat och börjat lyssna på en massa bra finska band.


Över nio minuter olika lager med variation. Precis som det ska vara.


Alltså sångrösten.


Och när jag tänker att jag det inte kan vara så här långsamt blir det långsammare, tills betydligt snabbare.


Min nyaste promenad- och skrivmusik.

en form av jubileum

Idag firar jag en månad med väggen. Vad jag då inte förstod, när jag i min anletes svett fuktade tapeten för att få bort den, var att tapetborttagningen skulle vara den lätta delen. Och inte kunde jag föreställa mig heller att det kunde bli och skulle bli svettigare. När tapeten var borta förstod jag plötsligt att jag skulle bli tvungen att inhandla både det ena och det andra, och då inte ännu målarfärgen. Efter lite forskning förstod jag att det skulle bli svårt att bredspackla, men inte så svårt att jag slutligen skulle tappa räkningen på gånger jag gjort det. På en och samma jävla vägg. Nu är jag äntligen i stadiet som innebär att jag istället för att bredspacklar, spacklar skavanker här och var också om det känns som om de växer fram när jag är borta. Och mellan varje gång har jag slipat, dammsugit och städat hela lägenheten så gott det går. Slipdamm finns överallt. Och lite planering krävs också, för inte kan jag snabbt slipa lite om jag vet att jag snart ska någonstans och jag helst inte kommer dit slipdammig och svettig. Hittills har jag inte hittat ett ställe där slipdamm känns som en passande utstyrsel. Om jag skulle ha varit smart skulle jag ens ha inhandlat en duschmössa som jag hade medan jag slipade. Idag, en månad efter att jag började är det dags att köpa grundfärg.

Tillåt mig skratta.

Alltså jo

Det var Magenta Skycode igår. Och de var bra. Och det var grymt hett inne i Klubi. Och jag tänker att jag nog ska lyckas se dem i december igen på deras sista keikka.

man vet aldrig, men man kan hoppas

Alltså nä.

Samtidigt, min tanke när jag såg att eventet skapades på facebook och innan jag sett nyheten: den där bilden och albumnamnet känner jag igen! spelar de på klubi? ikväll till klubi!

så många långa fina dagar (eller dygn)

Alltså på riktigt, det här är inte klokt. Jag minns inte längre vilken dag det är. Det är väl så här det ska vara att vara ledig. Och ledig är jag.

FlowPark på lördag med två personer blev JukuPark på lördag med tre personer och det är fint med människor som man känner så bra att man vet att de inte tackar nej till kaffe också om de drack en mugg för en halv timme sedan, blev Pub Niska med fyra personer och det är fint när det känns som den självklaraste saken att vi alla fem sitter där, blev en hel massa dialekt och det är fint med dialekt när den bara kommer utan att jag hinner tänka, blev inspektion av vardagsrumsvägg som inte fick godkänt men det är fint med människor som tipsar om andra alternativ och fint med människor som inte bryr sig fast det ser ut som ett bombnedslag och de sätter sig på slipdammiga stolar utan att torka först, blev kattvakt, blev roadtrip, blev sim/uppblåstkrokodiltur i sjö, blev lunch, blev ordbrädspel, blev Raseborgs sommarteater och det är fint när man råkar på bekanta och det är lustigt när man får plötsliga minnen som ploppar upp, blev guidning av husvagnen på ängen mellan skogen och havsviken, blev otaliga hopp från brygga i tjugosju gradig havsvik, blev sen bilresa, blev grillad korv och nypotatis, blev sömn, blev promenad, blev bilresa till föräldrar, blev plötsligt påmind om att det råkade vara min pappas födelsedag när en faster ringde honom för att gratulera, blev en pappa som var glad över besök och åkte iväg till Horsbäck för att köpa en bakelse till mig och bullalängd till honom och mamma och det är fint med pappor som känner en och det är fint när man kommer in i köket, ser bullalängden på köksbordet och blir litelite besviken (fast man absolut inte borde) men tänker att man absolut inte ska säga något och att någon sekund senare bli överräckt en bakelse, blev bilfärd hem, blev återförenande med lyckliga katter.

man kunde kalla mig semesternjutarn

Har spelat tennis, fortsatt spacklandet, cyklat iväg på spontanöl klockan elva på kvällen, bakat knäckebröd, bakat bröd, googlat katt+geting+tass, cyklat hem två dagar i rad på natten och tänkt på hur mycket jag tycker om mitt bostadsområde, hört Thåströms låt Stå aldrig still på Ydintalvipuutarha, skrivit i bibliotek, ätit saltig tapas, inte simmat ännu i Finland.

Känns som om jag tar ut allt av värmeböljan.

Överstyr

Flera gånger, den senaste tiden, när jag cyklat längs min gata som har några sprickor i sig har jag tänkt att det där kunde lätt spacklas och slipas. Igår när jag kom till tennisplanen, var det första jag tänkte: vilka gropar överallt, spackel! Lyckades förtränga det efter en tid. Att spackla en vägg är som att spela pipemania eller tetris på 90-talet.

tjugo bilder och fem dagar

Om en har en torsdagskväll ledig, vill lyssna på bra musik, kanske dricka några cider och sitta på en filt på Aboa Vetus & Ars Novas innergård (för att alla är där och stolar inte räcker till) då är just den innergården ett bra ställe att gå till. Det gjorde jag förra torsdagen. Ydintalvipuutarha heter det, har ordnats i en herrans massa år på sommartorsdagar, Jori Hulkkonen spelar utmärkt musik och inträdet är fritt.

På fredag hängde jag från eftermiddag till natt på H2Ö. En gång var jag lite för långsam för att knycka en gunga åt mig, och en annan gång var jag för långsam att knycka en soffa åt mig, men det gjorde absolut ingenting. Jag satt istället på gräsmattan som de hade i den här byggnaden, det kändes relativt mjukt också om jag ännu idag har ont. Mina ben hinner inte med synen.

Night Satan på fredag, en av mina favoriter.

Scen Kuja, när ingen spelade. En gång försökte jag se The New Tigers där, men gränden var fullsmockad och längan av människor sträckte sig långt utanför.

Det var en fint område. En del saker kunde ha varit bättre, till exempel antalet ställen man kunde fylla på vattenflaskan. På fredag fanns två ställen, på lördag bara en. Här var det ännu ingen vattenkö.

Mina andra favoriter, Cleaning Women.

Såg Harri Hertell läsa sina dikter till musik när Grace körde förbi.

Hawkwind, som inte riktigt infriade mina förhoppningar.

Fint var det. Och finare blev det när det blev mörkt.

Fintfint.

Och lite suddigt.

Sedan kom lördag och nya tag. Här Pommi och Grommi som ger en hederlig barnkonsert där jag blev kastad till sent 80-talet, jag nämnde sången "Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej" till mitt sällskap och så råkade nästa sång vara exakt den. Plus poäng.

The Hearing, en överaskning och min lördagsfavorit.

Mümmö, min andra lördagsfavorit. Här hade de ännu inte startat. Sjukt bra. Och sjukt hårt att sitta på stora vassa stenar som en fick pussla med lite innan en satt sig.

Här är nån som jag redan glömt bort. Mitt sällskap hade åkt hem för några timmar sedan och jag hade inte längre något skrivet på min lilla luntlapp. Gick rätt planlöst mellan de tio scenerna innan jag gick hem.

DXXXA D med gäster (exempelvis Åbopoeten Robert Meriruoho som överaskningsgäst på scen), som jag sett fram emot. Levererade. Stod långt fram i gränden och fattade först när det var slut hur otroligt tättpackat och många som stod bakom mig.

Följande dag skulle jag inte alls ha orkat men satt mig ändå i bilen för en dagsutflykt. Här står jag vid Brankis i Karis och väntar på matsällskap. Rätt många år sedan jag stod på samma trappa och köade in på disco i Brankis.

Efter maten körde vi till Barösund, satt på Esso och fördrev några timmar.

Barösund är Barösund och där är gamla skolan.

Vi åkte färja. Lämnade bilen vid färjfästet för att undvika köer. Sedan såg jag teater och blev otroligt störd. Så mycket att jag skulle ha velat åka i pausen, men då skulle sällskapet ha blivit strandsatt. Gav en kort och arg feministisk analys i bilen hem.

Och idag, klockan 00:02 steg jag in i mitt hem igen. Tänkte att jag ska ta en rätt programfri vecka, slöa, bli uttråkad på ett bra sätt, inte träffa tusen människor och syssla med hushållssysslor och renovering. Därför har jag idag bakat bröd, gjort pulled pork, gjort quinoasallad och bokat in Flow Park på lördagen (kom med! speciellt om du inte är som mitt sällskap (två mycket vältränade unga män som antagligen ruschar iväg till de svåraste banorna när otränade jag svettas med de lättare) eller en kan väl komma med vältränad också men då ser jag dig väl bara de tio första minuterna när du värmer upp genom att göra samma bana som mig, eller nja, ifjol började de vältränade typerna med de banor som jag vågade på den sista timmen ungefär, äh bara kom!). Sen pituinen se.

Karis rock city

The Dogshit Boys tribute till hemljuvahem

Rålis

Här satt vi i Rålambhovsparken efter att vi tagit tunnelbanan till Fridhemsplan och jag gick upp för den tunnelbaneuppgång jag tidigare gått upp för, längs gator jag tidigare gått längs, förbi gator jag tidigare svängt in på. Vi tittade på husen, färgerna och takterasserna. Framme vid parken strosade vi, mellan havet och gräsmattorna som sträckte sig längre än man kunde se, sökande efter det bästa stället att sitta. 

I närheten av amfiteatern, bredvid Monument av en yxman satte vi oss och blickade ut över Riddarfjärden och med utsikt både över Norr Mälarstrand och Söder Mälarstrand. Vi skymtade Mälarpaviljongen som jag några år tidigare* suttit på  men just den här kvällen inte kunde påminna mig om vad hette. Där satt vi och åt lufttorkad skinka direkt från förpackningen, svenska jordgubbar och gräddfilschips medan joggare, den ena efter den andra, med lätta steg sprang förbi, hundägare med hundar i alla storlekar spatserade förbi och vindsurfare med stor elegans svischade fram på det glittriga, mjukt böljande havet. Ovanför oss flög måsar.

Och vi instagrammade för brinnkära livet.

"Vi fotar skuggorna", sa jag och Jessica höll upp sin hand och gjorde segertecknet.
"Det syns inte så bra, gör så här i stället", sa jag. Jessica gjorde bodybuildararmen, jag fotade och vi fortsatte prata om viktiga saker.

När det bara fanns två skivor lufttorkad skinka kvar och vi tagit varsin, solen fortfarande lyste men det hade blivit kyligare, steg vi upp, packade ihop, gick mot tunnelbanestationen Thorildsplan, förbi Parklek och Rålis skatepark under Lilla Västerbron. 

Och väl i tunnelbanevagnen fortsatte vi fotografera för brinnkära livet.


* Den gången då jag hade den nyköpta svartvita klänningen från Beyond Retro på mig och jag förmodligen drack Startopramen som jag ibland gjorde på den tiden. Jag hade tagit dagsbåten till Stockholm, hade ingen hytt och satt största delen av båtfärden läsande på däck i gassande sol och svalkande vind. Väl framme var jag knallröd. Jag stannade någon dag. Om jag minns rätt var det den här gången, jag hade nyss varit i Holland några dagar, Italien några veckor, St Petersburg några dagar och var uttråkad. I Stockholm gick jag en morgon från Norr Mälarstrand till Skansen.

återupptäckten

 Har återupptäckt Magenta Skycode.

det som är bättre än internet

Innan Jessica, det förträffliga resesällskapet, hinner efterlysa blogginlägg (igen).

Jag är tillbaka. Sådär så att jag är i Åbo, vid köksbordet, med en nästan uppackad resväska och en maskin med tvätt som egentligen är klart men jag inte ännu förmått mig att hänga upp. Igår landade jag i landet och innan jag hunnit tänka satte jag mig i bilen igen och körde till Hangö för att se tennis. Om jag hunnit tänka efter skulle jag ha kommit fram till att jag egentligen var för trött. Och det här var inte alls jag skulle blogga om.

Jag ska blogga om Stockholm. Hur sången Stockholm i mitt hjärta spelade på repeat i mitt huvud vart jag än gick, vart jag än åkte med tunnelbana. Jag gick till Fotografiska, till klädaffärer, inredningsaffärer, nagellacksaffärer, skrivhäftesaffärer. Och jag gjorde affärer. Som jag gjorde affärer. Låt mig besjunga dig nu. Jag åkte tunnelbana till Hötorget, Skärholmen, Kungsholmen och Skanstull. Åldrar i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! 

Och det jag inte får glömma, och det som vi ska hitta när vi om dryga fyra år letar i bloggen för att påminna oss om vad allt som hände: skratt så att andan tappades och röst försvann, skratt om handduk, skratt om/med rygg, skratt på halt trägolv, blam me någå (obs vi om dryga fyra år, det är dialekt och två prepositioner efter varandra), gräddfilschips, alfmugg, ost-jogurt-bröd-äppeljuice, av städer jag känner i världen, är du den stad som fått allt, hackebiff, resväska runt kyrka, whiskeysås, cider mittemot Pet sounds bar, big brother längs Götgata, Fridhemsplan, skatepark, Rålis, stängd Myrorna, blomfotografen i lånad jacka, prat i park, det som är bättre än internet, bokhyllorna, fotosessionen i vagnen, kaffe på en bänk, Partylandet, otaliga gånger jag plötsligt översköljdes av minnen och delade med mig av nått av dem, genom Mälarens kärlek till havet, är du en blandning av sött och salt. Och så mycket mer som jag just nu glömt.

Och imorgon kommer det där andra blogginlägget.

12 huvudlösa sekunder

Tre stycken filmer har hittats. Året är 2007, jag och brorsan spelar Playstation. Som det händer nu och då har vi fått för oss att filma vad vi gör, men tanken brukar vara att vi inte genast ser filmen utan kanske råkar hitta den långt senare när vi har lite mer självdistans. Någonstans i gömmorna finns bland annat en film där vi kör på en nybyggd väg i Karis och ger en vägrecension och en film där vi äter kanel. Och nu hittade mamma spelfilmerna där vi antagligen tävlar i något som påminner om tekniken man har när man spelar track&fields, och där jag har ett tygstycke mellan hand och controller för att få bättre glid.

Alltså jag vet inte vad som borde sägas, förutom att vi (nästan) alltid haft roligt tillsammans och att vi (eller egentligen jag) enligt mamma låter precis lika nu som då.

Här tolv sekunder av dryga fyra minuter som finns.

När brorsan är i stan

I måndags ringde brorsan. Han var uttråkad, jag var uttråkad. Några timmar senare steg han av tåget med en rinka packad för obestämd tid. Vi har haft mycket spontant minutspäckat program. Igår gick vi från morgon till kväll.

Vi gick förbi stadsteatern.

Vi gick längs åstranden.

Sökte snygga väggar.

Gick på Runsala.

Gick vid skateparken.

Gick förbi domkyrkan.

Gick förbi Suomen Joutsen.

Gick förbi Åbo slott.

Gick förbi Forum Marinum.

Gick förbi kanadagäss.

söndagens stordåd

1. Vaknade kvart före två. Efter att jag vaknat halv sex och matat katter.
2. Gått till stan efter glömd cykel, som otroligt nog stod kvar.
3. Ätit chips.
4. Googlat bredspackling av en hel vägg. Sett videon och tänkt att jag nog ska klara av det där. Läst Det är inte lätt med bredspackling, men om man har lite erfarenhet av spackling och mycket tålamod så kan man klara av det och tänkt att jag ska glömma bort den där meningen.

tips i tre städer, eller min läsordning för juli

Den 12-14 juli kan man vara i Stockholm. Då kan man på ett ungefär gå till Galärparken och se  Much Ado About Nothing (av The Stockholm English Speaking Theatre), se utställning av Kjartan Slettemark på Kulturhuset, samt se utställningar av Lu Kowski och Dana Sederowsky på Fotografiska.

Den 18-19 juli kan man höra på musik i Åbo. 91 band/artister på två dagar under H2Ö. Bland annat de här kan man se:














Den 20 juli kan man utvilad och nyter åka till Barösund i Ingå för att se Skärgårdsteatern. I år spelar de:

12 lärdomar, varsågod

Jonej nääi, it siir dehä ut som en tåkådä yta som man sku vila måla it.

Vad jag lärt mig:

1. Det här kommer aldrig att bli en renodlad renoveringsblogg.
2. Jag ska inte få för mig att köpa renoveringsobjekt. Inte ens om det är ett trähus i Mynämäki.
3. De svordomar jag oftast använder är shit, perhana, fan och fuck.
4. Jag ska vara glad att jag bara fick för mig att göra en vägg, också om den råkar vara den största i hela lägenheten.
5. Jag ska vara glad att jag får göra sånt här utan lov av hyresvärd för det finns ingen hyresvärd. Om jag vill kan jag till och med lämna väggen som den är.
6. Jag vill inte lämna väggen som den är.
7. Jag blev bättre och bättre på att ta bort tapet. Var slutligen nere i knappa tjugo minuter per tapet.
8. Jag svär ganska mycket.
9. Det är inte bara att ta ner tapet, välja färg och måla. Tydligen borde man tvätta, slipa och spackla hela väggen. Eller i alla fall min vägg. Den är ojämn, på ett dåligt sätt.
10. När jag håller på glömmer jag allt annat. Mycket användbart.
11. Jag kommer antagligen att be om hjälp i alla fall.
12. Jag ska hålla ut lite till.

Man ska inte måla fan på väggen, eller först ska man spackla

Det fortskrider. Det är inte klart, men det fortskrider. Också om min gårdag bestod av mer pauser än arbetspass (man måste ju ha kaffepaus, äta, ta en kaffepaus till, diskutera livet och dess drama med två vänner när de hör av sig (den ena börjande: hi what's up och den andra med hördu hej, känns som om jag int allt vet var du är eller vad du gör), däremellan bli uppdaterad av en tredje om livet, döden och naturen (eller liiiiivet, dööööööden och naturn), få vara med på ett hörn i familjechatten (jo, vi har en sån) där det framkommer att brorsan är på tennisplan och tävlar medan föräldrarna sitter i publiken och brorsan vill veta om det var mamma som skrattade högt när brorsan svor högt (och jag stod själv i mitt vardagsrum och skrattade högt åt frågan), sedan behöver man en tredje kaffepaus för säkerhetsskull, öppna en chokladplatta som egentligen skulle vara en del av en födispresent till Tyskland (så nu ska jag köpa en ny och försöka posta paket och brev så snart som möjligt så att jag inte äter nästa platta eller öppnar nån av salmiakspåsarna), surfa lite, hänga upp tvätt man glömt i maskinen dagen innan, läsa lite bloggar).

Utgångsläget, då jag någon vecka tidigare inte varit förmögen att hålla fingrarna i styr.

Här hade jag varit och pillat ytterligare. Bara för att. Konstaterat att jag kanske behöver en kökspall, en borste och tapetklister. Då hade jag ännu inte inhandlat en skrapa.

Jag tänkte att det kanske är lika bra att lyssna på människor som gjort sånt här tidigare, Mia. Så här har jag smetat tapetklister på väggen och lagt på färskfolie. Hade tapetklister i ansiktet, håret, på t-skjortan, byxor och fötter. Övervägde att köra till en butik efter en ölkorg, pizzaingredienser och skicka ut ett talkoutrop. Skulle vara snabbare klar, ha roligare med sällskap.

Här skulle jag egentligen ha fortsatt med resten av väggen på samma sätt, sedan vänta några timmar och vips skulle tapeten vara borta. Orkade inte vänta, de frekventa pauserna hade ännu inte börjat, orkade inte klotta, hade inget mer att skydda golvet med, tänkte på chocken föräldrarna skulle få när jag gjort det själv, så jag fortsatte med tekniken skrapa och vatten. Gick förvånansvärt lätt. Hörde också min mamma säga i bakhuvudet Ja, ja. Om nån säger att du ska göra si, så gör du så och lite senare Du skulle ha bett om hjälp så skulle väggen inte ha blivit så gropig och jag svara Men det ska vaaa sååå. Och så tänkte jag att jag faktiskt får växa upp lite.

Orvar och Knut. Den ena snusande på sprutkannan, den andra poserande, väldigt mycket sig själv båda två. Klockan var halv elva. Jag hade tidigare konstaterat att tapetklistermetoden var effektiv och klottig, men gjorde också så att skrämmande mycket av min betongvägg fastnade kvar på tapeten när den kom ned. Väggen är betydligt spräckligare och ojämnare i verkligheten än på bilderna. Jag hade också tagit tid och insett att det tar en halvtimme att få ner en tapetbård med vattenmetoden. Knappt fyra timmar kvar tills väggen är klar. Plus pauser.

När det händer så händer det

Klockan är 11:12, det är onsdag och jag äter morgonmål vid köksfönstret. Utanför kör en traktor och måsarna skränar.

"Knut, kom och se på traktorn", ropar jag.

Knut kommer joggande, hoppar upp på köksbordet, snusar på min smörgås och springer sedan tillbaka till vardagsrummet. Jag fotar min vy, lägger bilden på instagram och skriver Det händer på #hgatan.

Här händer det.

Sedan får jag för mig att kolla vad annat jag hittar på instagran under #hgatan. Åtta bilder, varav en är tagen av mig själv för 13 månader sedan. Under den hade jag tydligen också skrivit Det händer på #hgatan.

Här hände det för 57 veckor sedan, också. En traktor som plöjer ängen för att senare så solrosor. 

Trots att man klickar på bilden blir den inte större. Konstigt nog är det inte ett foto som jag sparat på telefon och därmed kunde publicera som större variant på bloggen. Med tanke för min begeistring i traktorer kunde man tro att jag har ett särskilt album. Kanske dags att starta det.

Jag i nötskal

Vardagsrumsväggen med tapet ser inte särskilt snygg ut på grund av katter som klöst på den. Alltså ska jag, som den Vattufisk jag tydligen är, skrapa ner tapeten och måla väggen. Har fått erbjudande om hjälp av föräldrar, som jag tackat nej till. Har fått erbjudande om hjälpa av kompisar, som jag tackat nej till. Vill själv. Kan själv. Tror jag. Måste i alla fall testa.

Så en kväll, eller egentligen en natt närmare klockan tolv fick jag för mig att jag kanske ska testa hur det fungerar. Inte så att jag fantiserade att jag skulle fixa hela väggen. Inte så att jag hade de verktyg jag trodde mig behöva hemma. 

Jag blötte väggen med lite vatten. Pillade lite med mina fingrar. Det lossnade relativt bra, men inte överdrivet bra. Tapeten trillade liksom inte magiskt ner från väggen. Åhå. Efter tio minuters pillande blev jag lite uttråkad så jag gjorde nått annat. Och nu har jag mitt på väggen en tapetlös fläck. Ser ju... originellt ut. Väldigt jag. 

Om jag känner mig själv bra kommer väggen att se ut så där ännu nästa sommar. Jag har redan blivit van med den tapetlösa relativt stora fläcken. Finns bara en orsak att försöka fullfölja planen snart, mina föräldrar ska bo hos mig när jag reser bort. Och om jag känner mina föräldrar rätt kommer tapeten att vara borta och väggen att vara målad när jag kommer hem. Så kan jag inte ha det.